• Kategorier

  • Arkiv från 5 maj 2005

  • Kalender

    december 2009
    M T O T F L S
    « Nov   Jan »
     123456
    78910111213
    14151617181920
    21222324252627
    28293031  
  • free counters
  • wordpress visitor counter
  • RSS Merit Wager

En migga: ”Tre ögonblicksbilder från Migrationsverkets barnhantering”

En migga skriver:

Tre ögonblicksbilder från Migrationsverkets barnhantering

1) Fallet med de ensamkommande barnen som inte alls var ensamma – och där Migrationsverket till och med kände till det.

Sverige tar bara ansvar för andra länders barn om det står helt klart att de är övergivna – med det menas att det inte finns några föräldrar eller andra släktingar med i bilden, eller att det helt saknas institutioner i hemlandet som kan ta hand om barnen. Men den lilla detaljen har inte hindrat en asylprövningsenhet från att ge två barn PUT på synnerligen ömmande omständigheter, samtidigt som handläggare och beslutsfattare var i telefonkontakt med modern till barnen (!)

Man kan ju för beslutsfattarens och handläggarens räkning hoppas att de var uttryckligen beordrade till detta av sina chefer. Annars borde det överlämnas till Personalansvarsnämnden. Förresten: kanske borde det överlämnas till Personalansvarsnämnden också om chefer beordrar sådant felaktigt agerande…

2) Fallet med de medföljande barnen från ett afrikanskt land – vars mamma återuppstod från de döda.

Fem barn kom till Sverige för länge sedan, för att bo med sin pappa. Det var inte så viktigt vid tillståndsprövningen att pappan knappt kunde ange att han hade fem barn. Och några efterforskningar kring mamman till barnen skedde överhuvudtaget inte – vilket just nu inte ser så grant ut eftersom en mamma nu gett sig tillkänna och säger att hon träffat äldsta dottern vid ett besök i hemlandet, och att hon nu gärna vill bo med barnen.

Tänk om det här hade gällt barn som kidnappats från Sverige mot mammans vilja, vilket liv det hade blivit i media!

3)  Fallet med barnen från Somalia – vars mamma hade dåligt minne.

Först och främst hade mamman svårt för att berätta om den nye maken i Sverige, men hon fick tillstånd som nygift ändå. Med sig hade hon två barn som hon sade att var hennes med före detta maken, som var död. Barnen fick också tillstånd direkt, för ribban för DNA är ju så hög att de inblandade i princip får erkänna barnkidnappning för att någon ska reagera.  Sen skulle barnen förstås ha efterlevandepension, så Försäkringskassan ville veta lite om Migrationsverkets utredningsunderlag. Svaret till den myndigheten blev, som vanligt: ”Vi har ingenting, bara lite muntliga uppgifter”. Så kassan betalar inte ut någon ersättning – för så mycket har den myndigheten lärt sig, att det inte ser snyggt ut att betala ut skattemedel på lösa boliner.

Hela syftet med skyddsregler kring barn är att det ska vara svårt att föra dem över gränser – och i det sammanhanget känns det rätt obekvämt att Försäkringskassan har bättre koll på vem som får pengar än Migrationsverket om vem som får tillstånd…

© Denna blogg.

Går det verkligen att adoptera en 15, 16-åring från Irak som man inte känt i mer än två år?

Under rubriken Adoptivbarn utvisas till Irak berättas i SVT Västnytt om en svensk familj som enligt inslaget adopterat Mustafa, nu 17 eller 18 år gammal. Han kom till Sverige för att söka asyl och fick avslag och ska nu, enligt inslaget, återvända till Irak för att därifrån söka uppehållstillstånd på grund av anknytning till adoptivföräldrarna i Sverige. Ett sådant tillstånd måste enligt utlänningslagen, sökas från hemlandet.

Med vetskap om hur oerhört hårda kraven är för att man ska få adoptera någon (hemutredning som kan ta lång tid, mycket starka och långvariga band till den man ska adoptera, de biologiska föräldrarnas medgivande etc), skulle det ha varit upplysande om SVT Västnytt sagt något om hur den här adoptionen har gått till. Pojken har bara varit i Sverige i två år och det finns alltså ingen långvarig relation mellan honom och adoptanterna. Familljehemsutredningen kan förstås ha gjorts med raketfart av den kommun familjen bor i, men har de biologiska föräldrarna verkligen gett sitt medgivande? Begreppet ”adoption” erkänns inte inom islam.

Hoppas att SVT Västnytt klargör de icke oväsentliga detaljerna i fallet – som det nu rapporteras är hälften oredovisat. För att kunna bilda sig en uppfattning bör man få hela historien, inte halva.

Några utdrag ur Föräldrabalken 4 kap. Om adoption:

5 a § Den som inte har fyllt arton år får ej adopteras utan
föräldrarnas samtycke.

6 § Rätten skall pröva om det är lämpligt att adoptionen äger rum.
Tillstånd får ges endast om adoptionen är till fördel för barnet samt
sökanden har uppfostrat barnet eller vill uppfostra det eller det
annars med hänsyn till det personliga förhållandet mellan sökanden
och barnet finns särskild anledning till adoptionen.

För att få adoptera gäller också att:

-Man måste gå den obligatoriska föräldrautbildningen. Socialnämnden gör en medgivandeutredning om lämpligheten hos den eller dem som vill adoptera. Utredningen påbörjas först efter det att man gått den obligatoriska föräldrautbildningen.

Under utredningen förs samtal både individuellt och med paret tillsammans. Utredaren ska ta reda på familjens motiv till adoptionen och om du har tänkt igenom vilka förändringar det innebär. Du ska även redovisa ekonomi, inkomster, bostadsförhållanden samt bistå med läkarintyg.

Om alla kriterier är uppfyllda och tingsrätten därför har gett makarna Michael och Yasmine rätt att adoptera den nu 17, 18-årige asylsökande Mustafa, då får de nya föräldrarna helt enkelt resa med sin adoptivson till Irak och ordna alla papper där. Självklart kan de resa dit, oavsett vad UD har för reserekommendationer! Det är upp till dem själva att avgöra om de ska skicka adoptivsonen ensam till Irak eller följa med. Det är inte förbjudet för någon att inte följa UD:s rekommendationer.

Förhoppningsvis följer SVT Västnytt upp det här ärendet och berättar lite mer om hur det starka bandet mellan makarna Michael och Yasmine och Mustafa uppstått på så kort tid och att kriterierna som gäller adoption uppfyllts.

Om någon ur ovanstående utläser en viss skepticism så stämmer det. Som ombud åt två flickor som båda adopterats i tingsrätten av svenska föräldrar – den ena som åttaåring i ett sydamerikanskt land; den andra som äldre (i 18-årsåldern) från Sri Lanka, vet jag hur svårt det är både att få adoptionerna godkända i Sverige och att få uppehållstillstånd beviljade åt adoptivbarnen.
Flickan från Sydamerika adopterades alltså redan när hon var åtta år och tingsrätten bekräftade att det fanns ett starkt band mellan henne och adoptivföräldrarna och beviljade därför adoptionen. Men familjen var missionärer i ett sydamerikanskt land och återvände inte till Sverige förrän adoptivdottern fyllt 18 år. Då fick hon inte uppehållstillstånd utan skulle skiljas från sin familj.
Flickan från Sri Lanka adopterades av en svensk man och hans sri lankesiska hustru som var moster till flickan. Flickan hade tillbringat mycket tid med paret, både i Sri Lanka och i Sverige. Tingsrätten konstaterade att bandet mellan de tre var starkt och godkände adoptionen. Men flickan fick inte uppehållstillstånd utan tvingades stanna kvar i Sri Lanka under lång tid innan tillstånd till slut beviljades.