Tiina Kantola i norra Irak berättar om död och sorg

Här skriver Tiina Kantola igen. Hon flyttade för ett år sedan till regionen Kurdistan i norra Irak. (Här kan man läsa hennes tidigare texter och här är hennes hemsida).

Den senaste veckan har tre för mig nära familjer drabbats av död. Det har varit en tung vecka. Men samtidigt har jag fått vara väldigt närvarande i helt nya upplevelser om hur man sörjer, delar sorg och visar sin egen sorg här i Irak. Jag har blivit medveten om att man här inte bara dör för att man är gammal, eller av bomber eller hat, utan också av dumdristighet och vårdslöshet. Här finns en sorts död som inte finns hos oss i väst. En död utan mening.

Den svåraste döden, och den upplevelse som jag personligen bär tyngst, är min teaboys (på kontoret) tragiska död. Han var mitt solsken varje dag, en kille i 25 årsåldern vars uppgift var att servera te och kaffe och städa. Alltid glad, hjälpsam, initiativrik, ansvarstagande och påhittig! En ovanlig kille. Vi hade så roligt, fast jag ännu inte kan kurdiska, och han inte kunde engelska. Han lärde mig så mycket!

För ett par veckor sedan, på kvällen hemma hos sin familj, fyllde han på en brinnande fotogenvärmare med fotogen. Hur kan man bara göra något så korkat, frågar jag mig. Hela värmaren smällde, och han fick brinnande fotogen på sig, han brann!

Läkaren på sjukhuset talade om 87 % brännskador och gav honom tre dygn att leva. Vi på företaget hade kontakt med honom hela tiden via hans kusin, som vakade hos honom. Kusinen är anställd som teaboy på vårt andra kontor. Vår företagsläkare besökte honom, likaså vår personalchef, som kunde berätta för honom att hans lön kommer att betalas till honom om han överlever, eller till hans familj om han dör, ”i eviga tider”; till hans mamma, eller till hans unga fru, lilla dotter och ett ytterligare barn som är på väg, för hans fru är gravid. Han hälsade till mig från sjukhuset, vi gillade varandra!

Trots hans minimala chanser att överleva, ville ingen tro att han skulle dö. Men på fjärde dagen efter olyckan, orkade hans kropp inte mer. Dagen efter var begravningen. Enligt islamsk sed begraver man sina döda inom ett dygn. Jag såg när männen från vårt företag åkte iväg till begravningen. Jag undrade varför bara de, och fick veta att kvinnor inte får vara med på begravning eftersom de bölar så mycket. Märkligt, tyckte jag, får man inte ens som mamma eller fru begrava sina käraste. Att jag inte blev tillfrågad ens, kunde jag ta med ro – ta seden dit man kommer.

Idag var jag tillsammans med tre andra kvinnor från vårt företag på kondoleansvisit hos hans familj, de kvinnliga medlemmarna. Man gör kondoleansvisit hos den sörjande familjen inom tre dygn efter döden.  Kvinnor samlas för sig och män för sig.

Det här kondoleansbesöket var något av det tyngsta jag varit med om i hela mitt liv. På gatan utanför hemmet hade man uppfört ett tält – vi skulle kalla det för partytält – där släktens kvinnor satt på mattor med fotogenvärmare som värmekälla, eftersom det är kallt i Irak just nu. Man tar av sig skorna och går in i tältet. Där satt minst 30 kvinnor i olika åldrar och ett antal barn. De flesta grät tyst. Vi satte oss på knä på mattan framför mamman och mina medsystrar från företaget framförde våra kondoleanser.

Mamman berättade, och jag fick det översatt för mig, att hennes son alltid pratade om mig. Det var en stor skatt för mig att få höra. Jag saknar honom så. Det var en kompakt sorg, gråt och förtvivlan i tältet. Framförallt mamman, som grät och sörjde högt, oavbrutet. Bredvid sig hade hon en kvinna i vit huvudduk som jag uppfattade som en religiös stödperson. Hon framförde böner och tröstade. Huvudsörjande var mamman, kändes det som. Hans unga fru satt där bredvid, alldeles gråsvart i ansiktet. Hur blir hennes liv nu, funderade jag, och diskuterade det med några kurdiska vänner. Men det kändes som att synen på fruns situation är lättsam: ”Hon kan ju alltid gifta om sig!” fick jag till svar.

Irak upplever fortfarande hundratals sådana här helt onödiga dödsfall. Folk har antingen inte kunskapen, eller också finns det en dumdristighet som jag har svårt att förstå. I trafiken, med farliga ämnen etc. Vardagliga situationer av vårdslöshet.

En migga: ”Vi harvar i blindo”

En migga skriver, med anledning av inlägget Asylinvandringen kan också bli en stor valfråga:

Asylinvandringen borde bli en valfråga. Och nu menar jag främst vilket ansvar politikerna har. Migrationsverket, dess ledning, måste rätta efter sig direktiven som kommer från regeringen. I en parlamentarisk demokrati som Sverige ju är, är regeringen vald av riksdagen.

Vi på Migrationsverket har haft många ledningar och generaldirektörer med skiftande kvalitet. Just nu har vi en ledning och en generaldirektör som lämnat oss i sticket, oavsett om vi jobbar på Asyl eller på Besök och Bosättning. Vi får information via uttalanden i media, samtidigt som vi ”på golvet” harvar i blindo med dem det handlar om, de verkliga asylsökande. Framför allt när det gäller dem som eventuellt skulle kunna få uppehållstillstånd, som inte ljuger om sin identitet men vilkas asylskäl vi inte anser vara tillräckliga.

Det senaste: Enligt media är blyförgiftade läger där barnen snabbt blir sjuka det enda som romer från Kosovo har att återvända till. Är det verkligen så? Om det är så borde vi inte utvisa en enda rom dit. Av Migrationsverkets kommentar går inte att utläsa någonting.

En fråga som knappast är politiskt korrekt är: Varför – trots alla pengar som FN och EU gett till Kosovo i tio år – finns det ingenting att återvända till och staten Kosovos regering helst inte vill återta sina egna medborgare dit (enligt ett radioprogrammet som jag lyssnade på)?

Jag vill framför allt säga att vi på ”golvet” famlar i blindo. Är det krig i hela Afghanistan eller inte? Antalet provinser där det anses vara krig ökar ständigt, men så gott som alla kan återvända till Kabul. Enligt vår ledning. Kan alla återvända dit? Tas de emot där?

Detta med Kosovo hade vi inte ens hört talas om, att romerna som återvänder dit interneras i ett förgiftat läger. Är det verkligen så? Vem ska vi fråga? Vilka rapporter ska vi lita på?

Och på Besök och  Bosättning låtsas man om ingenting, allt är lagt på is eftersom ingen i ledningen har kommenterat Kammarrättens (migrationsdomstolens) dom om att främlingspass /uppehållstillstånd ( TUT)  inte kan beviljas för identitetslösa. Behövs det kommentarer, i det här fallet, från vår ledning? Domen är glasklar och enligt svensk rättsordning ska den utgöra vår praxis.

© Denna blogg.