• Kategorier

  • Arkiv från 5 maj 2005

  • Kalender

  • free counters
  • wordpress visitor counter
  • RSS Merit Wager

Seminarium om hushållsavdrag på Finlands ambassad

Finlands ambassad, Stockholm

”Hushållsavdrag” heter i Finland med ett kortare och slagkraftigare namn det, som i Sverige kallas ”hushållsnära tjänster”. Den 24 mars hölls ett frukostseminarium på Finlands ambassad i Stockholm i ämnet, och det var välbesökt av svenskar som nog blev lite chockade. Chockade över att samarbetet mellan olika partier är så smidigt, att frågan om ”hushållsavdrag” inte på något sätt är ideologisk och över att den inte heller väckt någon egentlig debatt i grannlandet.

Talare från Finland var Ulla-Maj Wideroos, riksdagsledamot för Svenska folkpartiet (Sfp) och tidigare vice finansminister och Tarja Kantola, tidigare specialmedarbetare åt bl.a. president Tarja Halonen, nu vice ordf i Socialdemokratiska kvinnor m.m., (Sdp). De var överens i så gott som allt och backade upp och höll med det den andra sa.

Ulla-Maj Wideroos, berättade att debatten i Finland inte alls varit ideologisk i Finland, så som den är i Sverige och att det kanske har med Finlands historia och mer praktiska syn på saker och ting att göra.:

Vi vill hitta lösningar, vi lyssnar på varandra, vi ger och tar och så kommer vi fram till någonting mittemellan, som alla kan vara nöjda med.

Ulla-Maj Wideroos & Tarja Kantola

De båda talarna var överens om att möjligheten att få subventionerad hushållshjälp (som förutom städning också inkluderar bl.a. it-tjänster) är bra för kvinnorna eftersom det fortfarande är kvinnorna som drar det tyngsta lasset i hemmen och att det är bra för de kvinnor som nu slipper jobba svart när det städar i andras hem. De såg det båda som något av en jämställdhetsfråga: med hjälp i hemmen kan kvinnorna jobba lika mycket som männen. Dessutom, framhöll både Ulla-Maj Wideross och Tarja Kantola att invandrade kvinnor, många av dem ryskor som inte behärskar finska, kan komma ut på arbetsmarknaden och få en riktig lön som de betalar skatt på och få pensionspoäng för sitt arbete.

En sak, som för svenskar ter sig ytterst märklig, är att de skattesubventionerade hushållsavdragen drevs igenom av Vänsterförbundets Suvi-Anne Siimes (tidigare bl.a. kulturminister och vice finansminister) och Socialdemokraternas Arja Alho (bl.a. riksdagsledamot, vice finansminister, forskare, författare)… Och ingen politiskt parti i Finland vill avskaffa hushållsavdraget, man anser att det är positivt för alla, särskilt för kvinnor.

Tarja Kantola var lätt kritisk mot sitt systerparti SAP i Sverige och hade mycket svårt att förstå vad de ser som problem med hushållsavdrag. Hon sa:

Om jag får hjälp i hemmet så underlättar det för mig samtidigt som det gynnar de kvinnor som utför arbetet. Plus att de kan vara med i facket.

Både Ulla-Maj Wideroos och Tarja Kantola sa, förklarade för de kanske en aning klentrogna svenskarna i publiken, att frågan om hushållsavdrag är politiskt okontroversiell i Finland och att man där inte alls har samma divergerande åsikter som i Sverige. Och i Finland är man helt oförstående för talet om ”pigor”, så har man aldrig sett på det hela där.

Tarja Kantola berättade för mig över en kopp kaffe före seminariet började, att hon häpnat över att svenskar, när de presenterar sig, kan säga att ”…och jag städar mitt hem själv”! Som om någon annan hade med det att göra vem som städar hemma hos dem. Det fann hon ganska märkligt, så skulle ingen presentera sig i Finland. Tarja Kantola svarade också på en förvånad fråga från publiken om hur hon, som socialdemokrat, så lätt kunde samarbeta medborgerliga partier, nämligen att hon knappast kan kritisera de borgerliga eftersom hon håller med dem. Och hon påpekade igen att i Finland är man inte så starkt ideologiska som i Sverige utan mer praktiska, realpolitiska.

Jag har otaliga gånger skrivit texter i olika sammanhang om hur otroligt olika de två grannländerna Sverige och Finland är. Det är, av någon anledning, oerhört svårt för svenskar att förstå. De förstår t.ex. inte, hur mycket man än förklarar det, att det inte finns någon blockpolitik i Finland. Hur man kan tro att ”den svenska modellen” och de svenska systemen existerar i andra länder, är helt obegripligt! Det finns faktiskt en hel del som man i Sverige kunde lära sig av Finland, eller åtminstone bli inspirerad av!

Här finns en intervju med Ulla-Maj Wideroos som Svenskt Näringsliv gjorde efter seminariet.

En migga om hur asylsökande ungdomar och barn kommer till Sverige.

En migga berättar mer om sådant som medierna inte är intresserade av och därför inte skriver om:

Hur asylsökande ungdomar och barn kommer till Sverige.

I princip alla barn och unga vuxna som söker asyl här, serverar otroliga historier som att det fanns någon släkting som hade sparat pengar hemma – hundratusentals kronor – sparade i en syltburk på spiselkransen. Eller att någon snäll främling såg den sökande när han var förtvivlad och grät på gatan ensam i en storstad. Då bestämde sig den här snälle främlingen att hjälpa den gråtande som han inte kände, att ta sig till Sverige. Utan att ens presentera sig själv närmare.

När det gäller somalier är det svårt att förstå hur de lyckats resa därifrån till Sverige utan pass. Och även om man från Somalia kan resa till Kenya och till Etiopien utan pass är det svårt att förstå hur man sedan lyckas resa vidare nästan omedelbart. Har man så mycket pengar med sig när man flyr från krig och elände att man har råd att anlita en smugglare genast när man kommer till exempelvis Kenya?  Och varför skulle man ens  behöva tänka på detta? Kenya är ett grannland till Somalia som tagit emot de somaliska flyktingarn. Det finns möjlighet för somalier att få asyl och uppehållstillstånd i Kenya, alltså skydd, så de har knappast någon anledning att ta sig till Sverige.

Redan i Kenya är en somalier ju bortom krig och förtryck. Men, nej. Man måste till Europa och målet är mycket ofta Sverige. Varför, har jag aldrig riktigt förstått. Men i varje fall: kort efter att somaliern har kommit till Kenya finner han en smugglare som råkar ha ett pass som tillhör någon annan som liknar somaliern. Och sedan följer somaliern denne smugglare hela vägen till Sverige utan att någon gång behöva visa upp det främmande passet. Smugglaren låtsas sedan att han går och köper kaffe, på en svensk flygplats. Han kommer aldrig tillbaka och där står nu somaliern utan pass och helt hjälplös utan att ens veta vilket land han befinner sig i. Det faller honom inte in att kontakta flygplatspersonalen utan han står där och gråter. Och snart, som genom ett under, uppenbarar sig en landsman som är etablerad i Sverige och råkar upptäcka den gråtande. Som han vill trösta. När de börjar prata med varandra visar det sig att de är gamla bekanta, de gick i lågstadiet tillsammans för ett antal år sedan, i hemlandet, i hemstaden, i hemkvarteret. Somaliern får bosätta sig hos sin gamle barndomskompis som sedan även följer med honom till Migrationsverket osv.

Det finns naturligtvis ingen, inte ens på MIG, som tror på dessa historier. Kanske är de inte ens viktiga. Det viktiga vore att veta vem somaliern är, var han har bott innan han kom till Sverige och om han har uppehållstillstånd i det landet. Men eftersom vi aldrig får veta vem personen är kan vi inte heller utreda om han har uppehållstillstånd i något europeiskt land eller i något land utanför Europa. Ibland har han faktiskt fått uppehållstillstånd i Sverige exempelvis på anknytning,  redan innan han söker asyl. Men han kanske vill leva dubbelliv och därmed även dubbla sina chanser att hämta hit ”anhöriga”.

© Denna blogg.