Affe Olsson In Memoriam. Fyra år av saknad.

Idag är det fyra år sedan min vän Affe dog. Bajen-fantasten med eget Olof Palme-museum som inte ville lämna Södermalm om han inte absolut måste. Mannen som gick omkring på Södermalm (Sofia och Katarina församlingar) och plåtade byggnader, ”dokumenterade”, som han sa. Affe, den envisa, medmänskliga, hjälpsamma, unika.

Bara några dagar innan han gick bort tog jag den här bilden av Affe, glad och frisk, på Nytorgsgatan. Kanske ”på rymmen” från den lilla kvartersbutiken som var så mycket mer än en butik: Vickys Livs. Han var sådan, han gav sig av ibland och spankulerade runt och pratade med folk, satte sig ner på Skåningen och språkade med någon, gick ner genom Nytorgsparken och plåtade och berättade om hur det såg ut förr för den som ville höra på. Han kände allt och alla och alla kände honom.

Affe var en riktig Söderprofil som bodde på Bondegatan. Affe , som borde finnas kvar hos oss men som inte gör det längre. Han vilar nu i frid på Katarina kyrkogård, och han är saknad och hågkommen av alla de hundratals människor som hade med honom att göra. För hade man lärt känna Affe så glömde man honom aldrig.

Läs sannsagan om Vickys Livs, och titta på min film (se nedan) om Affe Olsson och Vickys Livs, träffa hans brorsa Janne, fru Ingrid, dotter Ingelaoch många av hans kunder som var nästan lika originella som han själv.

Vickys Livs del 1
Vickys Livs del 2
Vickys Livs del 3

På Facebook: ”Det finns ett förmätet pompöst drag som man inte ser själv om man är svensk”

Det började med att jag lade upp ett foto på Facebook av en lång kö utanför Systembolaget, och skrev att jag trodde att det kommit ett nytt, unikt vin som folk absolut måste ha och som de köade för. (Kön var betydligt längre än jag har kunnat fånga på bilden). Jag frågade en lite sliten kille i kön vad som var på gång. Han stirrade på mig och sa:

Alla är törstiga, för fan och det är fullt därinne och de släpper inte in alla på en gång, då blir det bråk.

”Insläpp” på Systemet – det hade jag aldrig hört talas om! Jag associerade den långa kön med fruset huttrande människor med brödköerna i Finland och skrev vidare på Facebook:

I Sverige har man inga brödköer för här erkänner man inte att det finns behov av mat bland fattiga, som i Finland där mat- och soppköer ringlar långa. Här tycker man att det är förnedrande för ”folkhemmet” och ”välfärdslandet” att ge fattiga mat på det sättet. De får hellre vara hungriga.

Och, som det är möjligt att göra på Facebook, så kommenterade andra det jag skrivit och det hela växte ut till en intressant diskussion (eller debatt). Fredrik i Finland skrev:

Nåja, vi tycker också att det är pinsamt med brödköer, men pragmatismen vinner över den politiska korrektheten.

Mirka Kettunen, journalist i Sverige (som gett sitt tillstånd att hans inlägg publiceras) svarade:

Sverige är en anomali bland stater. Självbilden bespeglas i en konvex yta. Det lilla tar sig bisarrt stora proportioner. Det som är givet/normalt i Sverige är inte det nån annanstans. Likriktning och likgiltighet är tyvärr allt för ofta accepterade här.

Fredrik i Finland:

Synd att man inte kan gilla kommentarer, annars hade Mirka fått tummen upp av mig!

Mirka igen:

Detta (Facebook) är ett perfekt format att kommentera saker. Det påminner mig om de franska – rätta mig om jag har fel – TV-filosoferna. Människor som lär sig att lämna perfekta, skarpa, snabba inlägg som passar perfekt i TV. Sjyssta ”säg” på tio till tolv sekunder! Mumma för den late TV-journalisten.

Angus, svensksvensk, påpekar:

Det är lätt att göra som Mirka och dra alla svenskar över en kant. Men jag tror inte att han själv tycker att han har en susning om hur det är att vara svensk.

Jag kommenterar:

Mirka är sverigefinsk och lika hemma i det svenska som i det finska!

Och Mirka själv avslutar med följande kloka och tänkvärda ord:

Man får verkligen inte dra alla svenskar över en kant! Ve för det! Det vore ju folkmord att dra alla över en KANT.

Den svenska självbilden är så intressant. Svensken blir så lätt upprörd om motparten inte gillar hur bra systemet är. Man tror på vad man ser och hör och för att återkoppla till Merits tidigare påstående, så beror det på mediekonsumtionen i Sverige. Följer man bara svenska medier, där ‘intaken’ är etniskt svensk, där reportrarna kan ”schkool ingglisch”, men tror sig kunna det engelska språket samt alla kodex som finns i de engelsktalande länderna; där den civiliserade världen slutar vid Vaxholm; där ingen kan ryska; ingen kan något om den katolska världen och så vidare, ja då kan inte självbilden vara annat än skev.

Det finns ett förmätet pompöst drag som man inte ser själv om man är svensk. Man tror tillexempel gärna att både danskar och norrmän förstår det svenska språket eftersom det är så klart och tydligt. Så är icke fallet. Kort sagt, det finns inom de svenska journalistleden alldeles för liten variation i bakgrund och erfarenheter. Därför blir det i hög grad Ankeborgsnytt.

Ankdammens svajande vass ter sig som en stor skog om man inte utnyttjar sina vingar och ser saker från en högre höjd. Ifrågasättande av det som ses som givna värden leder till upptäckter. Så funkar vetenskap. Men Sverige är inte vetenskap. Även om den gärna ser sig som det.

Valeria bryter in:

Mirka, jag gillar ditt inlägg! Ankeborgsnytt, jag gillar det. ”Vi är bäst” det är mycket svenskt. Sällan kikas det ut över våra gränser och längre bort. Se världen svenskar!

Så här kan en diskussion ringla fram på Facebook, och på tusen andra sätt också. Säga vad man vill om sociala medier, men de lär en alltid något nytt. Och de sammanför människor som kanske inte annars skulle ha träffats när de hakar på diskussioner och debatter på vänners och vänners vänners Facebook-sidor! Och de betydligt långsammare och trögare traditionella pappers- och etermedierna – särskilt om de inte har kommentarsfunktioner där ”vanligt folk” kan lufta sina åsikter – tappar allt mer mark.

Tack för era inlägg på Facebook den 9 maj,  Mirka, Fredrik, Valeria och Angus!

© Denna blogg.

”Vem ska försvara oss, vem ska skydda oss, vem ska vakta våra gränser?”

”Vem ska försvara oss, vem ska skydda oss, vem ska vakta våra gränser?” undrar Pliktverket i ett pressmeddelande. Läs också debattartikeln i Svenska Dagbladet med rubriken Rätt personer måste rekryteras.

För mig ter sig frågan tämligen irrelevant eftersom det inte funnits någon som vare sig kunnat eller velat försvara eller skydda oss eller vakta Sveriges gränser på otaliga decennier.

Skulle det komma till skarpt läge så skulle facket gripa in och kräva raster och och åttatimmarsdagar och medbestämmande. Bortskämda unga människor skulle inte acceptera de villkor som gäller i krig och kris; de vill äta gott, sova gott och göra som de själva vill – inte lyda order. Det skulle bara kosta en massa pengar att låtsasuppehålla någon form av försvar och gränsbevakning. Redan nu beräknas det finnas fler än 1000 terrorister i landet och tiotusentals människor som vistas här illegalt, så Sverige har definitivt inte klarat av att vakta sina gränser.

Sverige har inte tvingats slåss för sin existens som andra, betydligt mindre stater i dess närhet, till exempel de baltiska. Sverige har aldrig,  som lilla Finland, tvingats kämpa en David mot Goliat-kamp mot den jättelika sovjetiska björnen. Dessutom har svenskarna under lång tid fått lära sig att det inte finns något som är ”svenskt” och att det närmast är fult att vara patriotisk, att älska och vilja försvara sitt land. Och utan dessa känslor fungerar knappast ett försvar, hur många miljarder kronor man än vräker ut på det.

I skarpt läge är Sverige förlorat med eller utan försvar. Det är mycket vettigare att lägga försvarspengarna på en gedigen, tuff, starkt kunskapsorienterad lärarutbildning med mycket höga krav, så att Sverige kan försöka – om det inte redan är för sent – vända trenden av kunskapsmässigt förlorade generationer.

Tycker jag.

© Merit Wager