Den 7 juni fattar Vaxholms kommun ett beslut som borde ha fattats för länge sedan

Jag har skrivit om ”fallet Veikko Virtanen” i min kolumn i Svenska Dagbladet idag, den 7 juni under rubriken Veikko Virtanen visar vägen.

Efter många turer och lång kamp från sonen Penttis sida (plus en Facebook-grupp på över 19.000 medlemmar, Martin ”E-Type” Eriksson, medier och bloggen En sista kamp) fattar socialutskottet i Vaxholm idag, den 7  juni, beslut om huruvida 90-årige Veikko, blind, finskspråkig krigsveteran som alltmer tappat den svenska han kunnat, ska få den rätt han egentligen redan har: att flytta till det äldreboende han själv vill bo på. Som finskspråkig önskar han bo på Suomikoti (Finlandshemmet), där han kan kommunicera med sina medboende, sjunga med i sångerna, fira finska högtider och  förstå skämten. Att han dessutom får bada bastu och äta god mat är extra bonus i det hela. Så bra borde förstås alla gamla människor ha det, och valfriheten ska ju gälla alla. Det är dessutom viktigt är det att de lagar och regler om att få vård på sitt modersmål, som gäller den nationella minoriteten sverigefinländare, efterlevs.

Framtidens äldre – om bara några år! – kommer inte att acceptera att bestämmas över som om de var omyndiga. De kommer inte att acceptera att kommunala politiker och tjänstemän sitter och bestämmer – inte sällan godtyckligt – över var de ska bo och hur de ska ha det. De kommer att kräva betydligt mer än knappt drägliga förhållanden; de kommer att kräva god, hemlagad mat (d.v.s. lagad på plats), att få röra på sig och vistas ute  och att ha bredbandsuppkoppling på sina rum.

Sverige, med världens högsta skatter (eller nästhögsta…) måste sluta behandla sina egna medborgare och invånare – d.v.s. de som betalar dessa skyhöga skatter –  som fattighjon och mindre vetande! Det är ju dessa medborgare och invånare som arbetat och betalat den skatt som bland annat ska användas till deras behov när de blir gamla. De ska kunna kräva – och få – bekvämlighet och service och behandlas med respekt för sig som individer och för sin integritet och utan hinder kunna kommunicera med personalen. Framtidens (om bara några år…) åldringar kommer inte att vara lika fördragsamma som Veikko varit. Så här berättar sonen Pentti:

Jag översatte utredningen för  pappa i dag. Han svarade på ett typiskt finskt sätt: ”Det tog ganska lång tid för dem att tänka på det och förstå”.

Vi lyssnade på karelska sånger för att fira detta.