• Kategorier

  • Arkiv från 5 maj 2005

  • Kalender

    augusti 2010
    M T O T F L S
     1
    2345678
    9101112131415
    16171819202122
    23242526272829
    3031  
  • free counters
  • wordpress visitor counter
  • RSS Merit Wager

    • Utan titel lördag, 6 juni, 2020
        Sedan den 5 maj 2005 har jag ideellt granskat, redovisat, översatt, kommenterat och publicerat ofta unikt material, särskilt miggornas rapportering. Om ni uppskattar texterna, informationen, rapporterna, kommentarerna, stöd gärna via Subscribe med 1 krona om dagen = 30 kronor i månaden, eller med valfritt belopp via Donate, Swish eller Bankgiro.  Alla bidr […]

Veikko Virtanen fyllde 90 och dansade vals!

Veikko Virtanens 90-årsdag firades med pompa och ståt i den fina festsalen på Suomikoti (Finlandshemmet). Vackra bordsdekorationer  de finska färgerna blått och vitt, prydde borden Tårtorna var färgstarka och fruktiga och prydda med ”Veikko 90 v” på marsipanband. Till kaffet, som serverades av Suomikotis fina personal till alla boende och andra gäster, bjöds förutom tårta också på Baileys.

Darya och Månskensorkestern spelade flera låtar, bland annat Hiljainen kylätie. När de sjöng och spelade Pieni Sydän (”Ett litet hjärta” – ingen länk, tyvärr), rann tårarna nerför Veikkos kinder. Darya sa, mellan låtarna, att fet här var en unik dag, en fantastisk dag och att hon och orkestermedlemmarna.

Socialrådet Timo A Tanninen från Finlands ambassad överräckte som officiell gåva en vacker blåvit bordsflagga och en rolig ljudbok eftersom han förstått att Veikko är ”huumorin miehiä”, en man med humor. Socialrådet häll också ett mycket fint tal, där han framförde officiella gratiulationer från ambassaden och berättade att såväl Finlands president som flera ministrar följt Veikkos öde och att hans kamp inte varit förgäves utan kommit och kommer även andra till del. I talet hyllade Timo A Tanninen också Veikkos son Pentti för hans envetna kamp för sin far genom att han först överklagade Vaxholms kommuns beslut till domstol och sedan, samtidigt, tog emot den hjälp som många andra erbjöd:  Uutiset som gjorde Veikkos öde känt, Mikko Viitala som agerade direkt, mig själv som varit med hela vägen i kampen och alla andra som stöttat Veikko på olika sätt.

Ett starkt och synligt bevis för hur livet och livsglädjen återvänt hos Veikko sedan han kom till ett riktigt hem, Finlandshemmet, kan man se bevis på här på bilden där Veikko dansar vals med Suomikotis föreståndare Katriina Åberg, till tonerna av en smäktande vals framförd av Darya och Månskensorkestern!

Alla som sett den håglösa, magra, genomledsna och sorgsna Veikko sittande på sängkanten på Cyrillus i Vaxholm (läs och se filmklipp på bloggen En sista kamp) kan här se bevis för vad en god stämning, härlig personal, självbestämmande och respektfullt bemötande betyder för en människa! Här nedan finns både bild, ljud och text till den otroligt välskrivna, roliga, oerhört finska hyllningsdikt som Pertti J Koistinen, en av de enastående medlemmarna i Facebookgruppen Veikko vs Vaxholm och aktiv i arbetet med att få Veikko flyttad från dödens väntrum Cyrillus  till livets ljusa boning Suomikoti (Finlandshemmet). Tyvärr går denna dikt inte att översätta så att den på minsta sätt skulle göra rättvisa åt Perttis verk, varför det endast finns på finska. Så här blir det lite ojämlikt: endast de som behärskar finska kan njuta av Perttis dikt. Ni andra ska veta att den fick oss alla i festsalen både till rungande skratt och till tårar i ögonen.

Veikko 90 vuotta, sodassa ja rauhassa

Jo nuorna miesnä lähdit Veikko, sotaan ensi kerran
ja päätit antaa kaikkesi, siel’ yhden miehen verran

Niin vuodet kului Karjalassa, ohi vieri talvet, kesät
tuli tutuks’ tykin kumu, kranaatit tulipesät

Sit’ maahan vihdoin saatiin rauha, pois pojat saapui kotiin
jäi naulakkoon jo verikauha ja kammo kaikkiin sotiin

Vei rauha sinut mennessään, sit’ viimein Ruotsin maalle
jäi taakse Suomen tasavalta, hurraa nyt kuninkaalle!

Näin loppui Veikon sotareissut, niin ainakin hän luuli
kun paljon, paljon myöhemmin, hän jotain muuta kuuli

Oli työt jo tehty valmiiksi ja koitti levon hetki
laukut, vaatteet pakattiin, alkoi Cyrilluksen retki

Niin loppui taasen rauhan aika, tuli pian paha mieli
vaikk’ Veikko kuinka yritti, ol’ kaikill’ vieras kieli

Hän istui sängyn laidalla ja olo oli ventti
vaan apuun riensi jälkipolvi, nyt sotaan ryhtyi Pentti

Hän yksin ensin kahakoi, ei päässyt puusta pitkään
ei vallanpitoon Vaxholmin, purreet aseet mitkään

Vaan sitten tuli Uutiset ja teki oivan jutun
jo saman illan aikana sai Veikko monen tutun

Ja Merit, Mikko avasivat, ihan uuden ajan
sai Veikko oman facebook-sivun, yhä useamman kannustajan

Viel’ pyristeli kunnanjohto, ei antanut se peri
vaikk’ apuun riensi Tarja, Astrid ja muukin ministeri

Mutt’ pikkuhiljaa nähtiin taas, ken kykeneepi sotiin
kun heinäkuussa Veikko sitten saapui Suomikotiin

Vasta nyt se alkaa elämä, näin Veikko itse lupaa
kun suomineitoin hoivassa hän pitää omaa tupaa

Ei pääty tähän tarina, se jatkuu vielä pitkään
ei riitä onnentoivotuksiin, sanat oikein mitkään

Nyt nosta malja ylös Veikko, on tämä päivä sinun,
vaan pieni osa reissustasi, on kaunis muisto minun

– ja tarina jatkuu; vielä istuskelee monta veikkoa yksinäisenä sängyn laidalla täällä Ruotsinmaalla, kuulumisiin, näkemisiin!

Som jag alltid brukar säga: ”Det är inte svart ELLER vitt. Det är svart OCH vitt. Samtidigt”.

Läs dessa två texter som belyser hur svart och vitt det är. Samtidigt.

”…och när de avvisas så ska de inte skylla på några andra än sig själva” – 28 augusti 2010
Om nya ”utlandssvenskar”
– 30 augusti 2010

Migrationsminister Astrid Thors: ”Kräv biometriska pass av somalier.”

Läs först inlägget Finland: Bedrägerimisstankar kring somaliska familjeanknytningsärenden.

Migrationsminister Astrid Thors presenterar skärpningar i samband med asylsökandes familjeåterförening. Hon föreslår att de som söker sig till Finland ska avkrävas biometriska pass med fotografi och fingeravtryck. Det berättar tidningen Helsingin Sanomat – den 30 augusti.

Som det ser ut idag kan tjänstemännen som utreder somaliers ansökningar om familjeanknytning inte försäkra sig om de sökandes identitet. I Sverige har man redan infört passkrav och det har gjort att antalet ogrundade ansökningar minskat.

Migrationsminister Astrid Thors anser att det är minoritetsombudsmannens sak att utreda om det är möjligt att somaliska flickor hämtas till Finland för att bli hustru nummer 2 eller pigor. Tidningen Helsingin Sanomat har tidigare berättat att inrikesministeriet misstänker bedrägeri när det handlar om ansökningar för ”fosterbarn”.

Riksdagen har krävt en förklaring av regeringen om hur familjeanknytning till asylsökande hanteras, men enligt Thors har inrikesministeriet inte resurser att göra en sådan utredning.

Migrationsverkets överdirektör Jorma Vuorio berättar, att Finland är det land som får ta emot flest somaliska fosterbarnsansökningar i förhållande till sin folkmängd i hela Europa. Också hans nordiska kollegor bekräftar att detta är ett finländskt fenomen.

Finland: Bedrägerimisstankar kring somaliska familjeanknytningsärenden

Finland verkar nu råka ut för samma sak som Sverige redan upplevt under lång tid (men inte verkar ha tagit itu med): bedrägerier i s.k. anknytningsärenden – speciellt vad gäller asylsökande somalier. Ansökningarna om familjeåterförening har ökat mycket kraftigt och man misstänker fusk i samband med dem. Enligt Helsingin Sanomat – Maahanmuuttovirasto ruuhkautunut somalilaisten kasvattilapsihakemuksista – misstänker Inrikesministeriet att en del av somaliernas ansökningar är ogrundade.

Ansökningarna ökade i början av året eftersom många ville att deras ärende skulle tas till behandling innan förändringarna i utlänningslagen trädde i kraft i början av augusti. Migrationsminister Astrid Thors:

Skärpningen gör att den som ansöker om familjeåterförening inte nämner alla sina släktingar i hemlandet på sätt och vis ”för säkerhets skull”.

De misstankar som väckts på Inrikesministeriet handlar bland annat om den skeva könsfördelningen bland de fosterbarn som familjerna vill ha till Finland: hela 70 procent av fosterbarnen i 13-17-årsåldern var flickor.

Enligt Helsingin Sanomat har man på Migrationsverket fått höra farhågor om att somaliska flickor tagits till Finland för att arbeta som pigor eller giftas bort. Enligt ansökningarna har nästan alla familjer numera plötsligt ”fosterbarn”, medan det för några år sedan var ovanligt…

Om ”nya utlandssvenskar”

I min kolumn i Svenska Dagbladet (30.8) med rubriken För lite om svenska valet på tv i Irak, uppmärksammar jag en verklighet som särskilt många inte verkar ha funderat över: att vi har allt fler ”nysvenskar” som blivit och blir ”nyutlandssvenskar” i sina forna hemländer. Personer som flytt sina hemländer, fått uppehållstillstånd och/eller svenskt medborgarskap och sedan väljer att flytta tillbaka igen, tillfälligt eller permanent. De är också röstberättigade i svenska val…

Svensk polisman om busskjutningarna i Malmö: ”En skjutning är väl okej, men så här många börjar bli alarmerande”

Tiotals bussar med passagerare har beskjutits med skarpa skott i Malmö. Händelserna kallas ”pojkstreck”, inte ”mordförsök”, som vore en mer korrekt benämning. Polisen har inte lyckats gripa någon – och även om den lyckas med det, så är inställningen till gärningsmännen klar: ”Det är synd om dem som gör så här. De söker spänning. De känner utanförskap.” Pojkstreck”, med andra ord.

Passagerarna i de beskjutna bussarna är det inte så noga med. De trauman de fått av att ha varit hårsmåner från döden är inte så viktiga, det är mer synd om gärningsmännen. Det är så synd om dem och de har det så tufft att de har behövt avreagera sig sju gånger på fem dagar: sex gånger har bussar beskjutits och en gång en taxi.

Den inställning som politiker och myndigheter ofta uppvisar kring grov brottslighet är svårbegriplig. Den svenska modellen verkar vara att sticka huvudet i sanden – och bortförklara. Att kalla mordbrand (nedbränning av skolor), allmänfarlig ödeläggelse (stenkastning mot ambulanser och brandbilar) och mordförsök (busskjutningar) för ”pojkstreck” är ett hån mot vanliga, hederliga människor. Medborgarna har rätt att kräva att den av alla politiker – särskilt inför valet – så omhuldade ”välfärden” också innefattar kraftfulla åtgärder mot dem som begår brott. Inte att brotten viftas bort med ord som ”pojkstreck”, ”söker spänning” och ”utanförskap”.

Svenskarna tröttnar på att de som styr samhället – och nu återigen vill ha folkets förtroende att fortsätta att styra det – inte tar itu med den här typen av grov brottslighet på ett konkret sätt genom att se till att polisen skyddar allmänheten och jobbar effektivare med att hitta och lagföra personer som utgör en fara för alla som rör sig på offentliga platser.

Om det är så som lektorn i psykologi vid högskolan i Kristianstad, Ulf Holmberg, säger när det gäller beskjutningarna av bussar i Malmö, att ”gärningsmännen vill bli sedda” och att ”det finns en underliggande aggression, ångest och ilska” – vad tror då alla förståsigpåare blir resultatet när dessa unga män får fortsätta med sina upprepade mordförsök och andra farliga verksamheter – ”pojkstreck” – utan konsekvenser?

Även en icke-psykolog kan räkna ut att när de unga männen inte ens nu blir sedda, trots att de begår brott som i alla andra länder ses som mycket allvarliga, ja då fortsätter de tills de får den eftertraktade uppmärksamheten. Hur många döda vi får se som resultat av dessa ”pojkstreck”, det kan vi inte veta. Men den dagen då ”längtan efter att bli sedd” resulterar i dödsoffer, den dagen kommer psykologer, rättsexperter, integrationstalesmän, präster, imamer, krisgruppsmänniskor och andra att sitta i nyhetssoffor och vrida sina händer och diskutera hur man borde ha stoppat vansinnesdåden. Då har redan någon eller några förlorat nära och kära och deras liv har slagits i spillror. Och då har samhället tillåtit mord utan att göra verkliga ansträngningar att stoppa dem.

Medborgarna har rätt att kräva att de ska kunna använda allmänna kommunikationsmedel utan att riskera att bli dödade i en svensk stad som Malmö! Och att slippa höra en polisman säga i tv: ”En skjutning är väl okej, men så här många börjar bli alarmerande”.

Lästips:
Våldet i Malmö blir allt grövre – Aftonbladet 24 augusti 2010
Ytterligare en buss beskjuten i Malmö – Aftonbladet 24 augusti 2010

”…och när de avvisas så ska de inte skylla på några andra än sig själva.”

Följande meddelas av Kurdistans nyhetsbyrå den 27 augusti (något förkortad text):

Chefen för avdelningen för kurdiska regionen inom Federation of Iraqi Refugees (Förbundet för irakiska flyktingar) i Storbritannien sade den 27 augusti att ett stort antal kurdiska emigranter kommer att återsändas från europeiska länder de närmaste dagarna.

De europeiska staterna, speciellt Storbritannien, har beslutat att tvångsåtersända ett antal kurdiska asylsökande från asylförläggningar. Avvisningarna ska genomföras i samarbete med Iraks federala regering. De återsända landar först i Bagdad och fortsätter sedan till Kurdistan.

Protestbrev har sänts till Kurdistans regionala regering (KRG) från Federation of Iraqi Refugees för att den ska sätta press på Iraks regering mot en sådan policy. Hittills har över 5.000 asylsökande återsänts mot sin vilja. Nära 40.000 lever just nu i Europa. Chefen för avdelningen för kurdiska regionen inom Federation of Iraqi Refugees säger:

Tvångsavvisningar strider mot Geneve-konventionen. Det är bara kurder som skickas tillbaka.

Sedan 2005 har Storbritannien, Finland, Danmark, Sverige och Norge avvisat kurdiska asylsökande. Dessa stater har i samarbete med en irakiskdelegation skapat en ny policy för avvisning av kurdiska asylsökande: genom att understryka att de är kurder och bevisa att deras land r Irak.

Tara Hussein Tahsin, medlem i en människorättskommitté i Kurdistans parlament, säger om de kurdiska sylsökande som ska avvisas från Europa att:

Regionen Kurdistan är deras hem och hur de än kommer tillbaka så kan de slå sig ner i regionen. En del människor har sökt sig en fristad i dessa länder (i Europa) utan att de hade några som helst problem här hemma, och när de avvisas så ska de inte skylla på några andra än sig själva.

© Denna blogg. Översättning: Merit Wager.

”Sen finns det ju otroligt mycket smörja också i svensk politik”

En finlandssvensk man, som tidigare bott några år i Sverige men sedan ett par år är hemma i Finland igen, skriver:

Underligt nog är jag betydligt mer intresserad och engagerad i svensk politik än i finsk. Kanske för att jag är uppvuxen med Rapport som huvudsaklig nyhetskälla. Förmodligen också för att de ideologiska skiljelinjerna trots allt är tydligare i Sverige, och för att man måste vara väldigt ideologiskt driven här  Finland för att som svenskspråkig rösta på något annat än SFP (Svenska Folkpartiet) , som ju för en tynande tillvaro och som inte vågar göra något ideologiskt av rädsla för att tappa röster till höger eller vänster.

Sen finns det ju otroligt mycket smörja också i svensk politik. Och osunda tendenser, som strutsmentaliteten, medias vinkling, kitsligheten, kränktheten, listvalet, kvoteringarna. Att den där MP-muppen på allvar kan gå ut och pådyvla KD clownfobi därför att någon kristdemokrat rätteligen dömt ut deras knäppa idé. Butlers i tunnelbanan … Jag har gått och myst över förslaget i många dagar nu, det är fel på sååå många plan.

Jag gjorde SVT:s valkompass, i det hypotetiska fallet att vi skulle bott kvar i Sverige och att vi skulle haft rösträtt i riksdagsvalet. Om ej om i vägen vore, skulle min röst ha gått till Mary X Jensen

Min kommentar: Sverige och Finland är grannländer men så olika…

Vaxholm har betalat enorma summor för en socialchef…

…medan åldringarna på Cyrillus äldreboende knappt får kosta något alls utan har utackorderats till lägstbjudande, ungefär som fattighjonen i forna dagar!

Vaxholms socialchef har på fem månader kostat skattebetalarna nära 80 000 kronor i rese- och hotellräkningar.

Detta står att läsa i nyhetstidningen Skärgården den 27 augusti! Det var denna kvinna, Susanne Erixon, som misskötte Veikko Virtanens ärende och som inte gick att nå på telefon vare sig för finska ministrar, personer från Finlands ambassad, media eller oss som kämpade för Veikkos rätt att få framleva sina sista dagar på ett finskspråkigt ålderdomshem, Suomikoti (Finlandshemmet.

Susanne Erixon har, förutom nära 80.000 kronor i rese- och hotellkostnader under fem månader, under samma tid kostat 55.000 kronor i månaden för 2-3 dagars arbete i veckan. Plus arbetsgivaravgifter, semesterersättning, förmodligen försäkringar och pension vilket torde närma sig 80.000, 85.000 kronor i faktiska kostnader för den korta tid Susanne Erixon enligt uppgift arbetat. Detta är direkt osmakligt, och extra osmakligt när man betänker att gamlingarna i denna rika kommun får kosta max 1.079 kronor per dygn!

Också i SVT berättas om den här skandalen, se inslaget här.

En f.d. migga: ”…en ekonomi/marknad byggs upp kring personer som olagligt befinner sig i Sverige”

En f.d. migga skriver:

Jag kände igen det som en läsare skrev här på bloggen angående bidragsfusk med dubbla identiteter. Det har även rapporterats i Gefle Dagblad (http://gd.se/nyheter/gavle/1.1346115-migrationsverket-i-gavle-avslojade-nytt-bidragsfusk) för ett år sedan.

Det gör ont att se vår gemensamma välfärd missbrukas på det här sättet!

Varför ambassaderna inte tar fingeravtryck av anhöriga till asylsökande är helt obegripligt. Vilket land i västvärlden tar inte fingeravtryck av utländska medborgare, oavsett omständigheterna kring varför man kommit hit? Det är ju skrattretande att man inte gör det i Sverige.

För mig som skattebetalare framstår svenska myndigheter som totalt inkompetenta. Många huvuden skulle rulla i andra länder om landets affärer sköttes så dåligt, men inte i Sverige. Här tiger man ihjäl problemen (och verkar på fullt allvar tro att de då försvinner). Folkvalda politiker anser sig ha rätt till fortsatt jobb oavsett hur mycket de klantar sig. Politiker tycks också ha ett eget LAS (Lagen om anställningsskydd), vilket är befängt.

Ansvariga på myndigheter skyller på andra myndigheter. Ingen tar ansvar! Problemen har tillåtits bli för stora. Alliansen har misslyckats totalt med att rätta till problemen på asylområdet! Det kan komma att kosta dem deras jobb i september.

Vad som nu håller på att hända – eller man kan ju faktiskt säga att det redan har hänt – är att en ekonomi/marknad byggs upp kring personer som olagligt befinner sig i Sverige. Precis som i USA erbjuds vissa tjänster/jobb billigt med hjälp av före detta asylsökande som vägrar återvända till sina hemländer. När den stora majoriteten av konsumenter anpassar sig till de billigare tjänsterna så uppstår ett dilemma. Ska de som finns olagligt i Sverige avvisas med risk att svenska medborgare måste anställas med högre löner, eller ska vi ignorera problemet och behålla billigare varor/tjänster? Detta är vad man brottas med i USA, och snart även i Sverige.

© Denna blogg.

En migga skriver: ”Jag har fått flera samtal från förvirrade socialsekreterare som är ledsna för att deras klienter från Somalia avslöjats med att de tar bidrag både från socialen och Migrationsverket eftersom de har två olika identiteter.”

En migga berättar följande – som liksom så mycket annat på denna blogg borde väcka intresse hos ansvariga politiker, myndigheter och media. Men inte gör det…

Apropå inlägget En socialsekreterare berättar (22 augusti)

Jag har fått flera samtal från förvirrade socialsekreterare som är ledsna för att deras klienter från Somalia avslöjats med att de tar bidrag både från socialen och Migrationsverket eftersom de har två olika identiteter. I den ena identiteten är de anhöriginvandrare, gifta med någon som har uppehållstillstånd i Sverige eller som barn till en sådan person.  I den andra identiteten är de asylsökande, påstått nyss hitkomna från krigets Somalia. Familjen är kvar där etc.

Det finns även fall där en och samma person lyckats få tillstånd både som anhörig och som asylsökande och uppbär socialbidrag från två olika kommuner samtidigt.

Jag hoppas att det inom en mycket snar framtid kommer att tas fingeravtryck av alla! Av personer som får visering, av personer som uppehållstillstånd p.g.a. studier, av personer som får tillstånd som anhöriga till någon, av personer som kommer som arbetskraftsinvandrare.  I och för sig blir kanske vi som jobbar med asyl kanske arbetslösa då, och många socialsekreterare likaså, för att inte nämna alla de som jobbar med integration. Men det är ett billigt pris att betala för att få ordning på de stora bedrägerier som pågår. Det finns andra jobb för oss allihop.

Kommentar: Någon ansvarig kommer som vanligt inte att reagera över detta. Så här är det, detta pågår. Men man låtsas inte om det i Sverige. Det är för jobbigt att ta tag i det. Skattebetalarna tvingas se en del av sina pengar gå till bedragare från andra länder – och det enda de kan göra är att gnissla tänder och knyta nävar i fickor. Och kanske rösta in ett parti i riksdagen, som de tror ska bidra till en förändring, när alla de ordinarie partierna väljer att köra strutsvarianten.

© Denna blogg.

Finlands president Tarja Halonen åtta på amerikanska tidskriften Times tio i topp-lista

För någon vecka sedan utsågs Finland till bästa land att leva i bland 100 länder, av tidningen Newsweek. Nu skriver Hufvudstadsbladet:

Knappt har Finland repat sig från utmärkelsen till världens bästa land i Newsweek förra veckan, när kollegan Time rankar president Halonen på en smickrande åttondeplats bland världens kvinnliga ledare.

Hyvä, Tarja! Hyvä, Suomi!

”Därför är fängelserna fyllda med utlänningar”

82 procent av alla brott i Sverige begås av svenskar. Följaktligen begår invandrarna 18 procent av alla brott. Men eftersom de bara är 12 procent av invånarna är de tydligt överrepresenterade i brottsstatistiken. Men besöker man ett svenskt fängelse ser man en mycket mörkare bild, en närmast chockartad bild. För bland de intagna på fängelse är invandrarnas överrepresentation mycket större än vad man kan utläsa ur brottsstatistiken. Jag överraskades själv av denna syn när jag besökte Norrtäljefängelset förra året för att hålla ett föredrag. Så gott som alla fångarna kom till gymnastiksalen och det var ju lätt att se att svartskallemajoriteten var enorm (idag 75% på just det fängelset).

Citatet kommer ur en artikel av Jan Guillou från 1996: Därför är fängelserna fyllda med utlänningar. Samma visa då som nu. Skillnaden är bara den att kunde man skriva som det var, nu kan man inte göra det. Av någon outgrundlig anledning – trots att fakta ju alltid är fakta och trots att det på alla andra samhällsområden efterfrågas och redovisas just fakta.

Tiina Kantola i Erbil, Irak: Att gifta sig muslimskt i irakiska Kurdistan – del 2

Här skriver Tiina Kantola igen från regionen Kurdistan i norra Irak, där hon nu bott i drygt 1,5 år. Hennes många tidigare texter finns här, och här är hennes hemsida). Här på bloggen ger hon glimtar ur sitt liv och om sina intryck av hur det är att leva och arbeta i Erbil, norra Irak (irakiska Kurdistan). Och här finns tidigare berättelser om bröllop i regionen Kurdistan: Tiina Kantola i Erbil, Irak, berättar om ett kristet bröllop i irakiska Kurdistan och Att gifta sig muslimskt i irakiska Kurdistan – del 1.

Att gifta sig muslimskt i irakiska Kurdistan – del 2

Förhandlingar om giftermål mellan familjerna till en ung kvinna och en ung man är många och omständliga. I väst är det allt mer sällan som familjerna blandar sig i beslutet, även om de flesta föräldrar säkert alltid bryr sig om vilken partner deras barn väljer. Här i Kurdistan lägger sig alla i.

Vid det första mötet mellan familjerna besöker den unge mannens familjerepresentanter den unga kvinnans familj med förfrågan om giftermål. Att be om en ung kvinnas hand hos hennes föräldrar var vanligt hos oss i Norden också för ett sekel sedan. I Kurdistan är det också vanligt att arbetsplats, grannar och vänner tillfrågas om referenser. Skulle någon inte vilja ge sin rekommendation, tolkas det som ett negativt uttalande. Mannens familj får normalt svar på ett frieri inom 1-2 veckor om svaret är positivt, annars får de inget svar alls.

Vid andra mötet mellan familjerna, som den här gången sker hos den unge mannens familj, förhandlas om guldet, bostaden och övriga tillgångar. Det tredje och sista mötet sker bara mellan männen i familjerna, och har mest syftet att bekanta sig med varandra.

Om kvinnan inte skulle samtycka till giftermålet, kan hennes manliga släktingar tvinga henne att gifta sig i alla fall, under hot om att de annars dödar henne. Detta fruktansvärda beteende förekommer tyvärr fortfarande. Det händer också att kvinnan tar sitt liv, särskilt om hon istället älskar en annan. Därför rapporteras det fortfarande ett stort antal självmord hos unga kvinnor.

Som jag skrivit i del 1 spelar tillgångar alltså fortfarande en stor roll vid giftermål här. Dels förhandlas det om ett förskott i guld, vilket normalt ligger mellan 250 – 500 gram i smycken. I extrema fall, i en rik familj, kan 2500 gram guld komma i fråga. Gramvikten är ett fördelaktigare mått för den blivande frun. Då har värdet bestämts. Ett annat alternativ är att bruden önskar sig vissa speciella smycken, och då kan brudgummen själv bestämma gramvikten.

Utöver detta bestäms också en garanti i guld för kvinnan för hennes försäkring vid eventuell skilsmässa. Enligt Koranen, eller Sunna, är denna försäkring 95 gram. Jag har funderat på hur – eller om – värdet indexreglerats, men har hört att det också är förhandlingsbart.

När väl guldet är införskaffat till den blivande hustrun, bostadsfrågan förhandlats klart och alla mötena är genomförda, kan det unga paret och familjerna fira förlovning. Det kallas också att gifta sig, vilket i min värld inte är att gifta sig – ännu.

SVT misshushållar med folkets licenspengar – och med sina medarbetare. Del 2.

Läs först tidigare inlägg: SVT misshushållar med folkets licenspengar – och med sina medarbetare. Del 1 (18 augusti) och Kommentar från en SVT-anställd (20 augusti).

Tack vare alla dessa förändringar och omorganisationer, tack vare modet och beredskapen att prova på nya arbetsuppgifter och tack vare en stor stolthet och vilja att trots ständigt förändrade omständigheter alltid prestera det bästa möjliga, så har SVT, mot alla odds, lyckats bevara en mycket stark position i Sverige.

Så skriver SVT:s vd Eva Hamilton i tidningen Vipåtv 10/2010, trots att hon har behandlat medarbetare som spelknappar i ett jättelikt spel, till synes utan några regler. Men hon är smart: hon skriver inte att det är medarbetarna som med ”stor stolthet och vilja” och ”mod och beredskap” varit med om personalslakten, hon skriver om detta i opersonlig form. För knappast skulle väl en enda av alla de hundratals medarbetarna som okänsligt och i onödan sparkats ut, skriva under på påståendena. Det var inte deras vilja att tvingas bort från sin arbetsplats, samtidigt som de absolut behövs där och, enligt SVT-vokabulär, anmodas ”övergå” till diverse bemanningsföretag för att omedelbart komma tillbaka och utföra samma uppgifter som tidigare. Eftersom de är absolut nödvändiga för att SVT fortsatt ska kunna ”… bevara en mycket stark position i Sverige”.

En medarbetare vid Sveriges Television (SVT) som tvingades lämna sitt jobb berättar följande, som ett exempel på det regemente som rått och råder på SVT:

Jag kommer ihåg efter en morgonsändning som hade varit kaotisk för att vi hade alldeles ny och alldeles för osäker vikariepersonal. De hade inte fått tillräcklig med inkörning (eller egentligen ingen alls) och jag som var sändningsproducent blev tvungen att springa från kontrollrummet till redigeringen mitt under sändning för att de inte behärskade tekniken.

Jag berättade detta för Eva Hamilton, som den morgonen hade hoppat in som programledare. Hon tittade på mig med sina klarblå ögon och fyrade av ett strålande leende och sade: ”Men du sprang bra!”

Jag antar att det var menat som en komplimang, men efter 3,5 timmars sändning med start klockan 05.55. I den osäkra arbetsmiljö som hon hade skapat, hade jag lust att putta ner henne från soffan.

Utåt – och säkerligen också i styrelsen – är Årets Ledare 2009 Eva Hamilton glad och positiv. Samtidigt har hon vid flera tillfällen vägrat att träffa och lyssna på medarbetare med goda idéer och konkreta förslag till förbättringar. De hänvisas i stället till personer i lägre chefsbefattningar, fjärran från golvets verklighet, som lyder vd:s order. De vill givetvis inte vill äventyra sina möjligheter till vidare karriär utan hugger sig fram genom medarbetardjungeln med av vd utdelade yxor.

Kritiken bland både de anställda och spelknäpparna gällande den psykiskt tunga ovissheten och osäkerheten, om kaos när man aldrig vet vilka man ska jobba med och hur mycket eller lite de kan, för många och för stora omorganisationer som man inte förstår meningen med etc, är allvarlig och kommer från olika personalkategorier. Många blir sjuka i olika stressjukdomar.

Oron och den befogade kritiken – som framförs internt i mindre, tämligen slutna grupper – borde inte av ledningen kunna avfärdas som obefogad. Men det har varit lätt för SVT:s ledning och styrelse att slå dövöronen till när de vetat att kritiken inte kommer att uttryckas öppet och offentligt eftersom rädslan för att bli av med jobbet, att bli svartlistad och att förlora sina försörjningsmöjligheter gör, att allt det som många pratar om mellan skål och vägg aldrig når ut. De företag som definitivt borde granskas ur alla tänkbara aspekter, är de som mediemänniskor inte granskar eftersom de då riskerar att inte längre få uppdrag för jättarna på området: SVT och SR.

Att det blir mycket dyrare (för licensbetalarna) att låta folk jobba med samma uppgifter som förut men med skillnaden att fakturorna skickas till bemanningsbyråer som i sin tur lägger på sin vinst och skickar dem vidare till SVT, är inte något som borde sopas under mattan. Att man, pappersmässigt, går omvägen via till exempel Mediakompetens och Svensk Medietext, som drivs av före detta SVT-medarbetare som också fått gå från bolaget, innebär stora merkostnader, vilket inte är särskilt svårt att räkna ut. Man kan också fundera över varför SVT skrivit flera års kontrakt med sina före detta anställda som driver bemanningsbyråerna: hur gick den upphandlingen till (se tidigare text i ämnet)?

Problemen på SVT är många. Problemen på SVT är stora. Utåt håller man masken, inåt hugger man hårt med skarpslipade yxor. Bolaget kanske strävar efter att bli ett ”skalbolag” i ordets rätta bemärkelse: endast skalet i form av chefer och några till blir kvar? De, som nu utför order och slår sönder och splittrar verksamheten så att det snart bara är kulisser (skal) kvar, verkar inte heller vilja inse att yxan när som helst kan träffa dem själva i ryggen. För alla är utbytbara, alla kan kastas bort. Och SVT tar sig till och med rätten att bestämma över bemanningsföretagen när det gäller vem som får och inte får arbeta hos SVT.

En helt utomstående granskning behöver göras – det har jag påkallat tidigare. En granskning med sikte på (in)effektivitet, (onödiga) kostnader, (överkörar-) ledarskap, (icke-) tillvaratagande av (bortkastad) kompetens och kanske också humanitet. Kan Riksrevisionen göra en sådan granskning? Kulturdepartementet? Grävande journalister vågar/vill ju inte göra det. Inte facket heller. Eller är SVT med sin Årets Ledare 2009, en helig ko för alla?

Kommentarer, bekräftelser, förnekanden, kritik, beröm är välkomna via info. Givetvis avslöjas inga källor.

Om den svenska fegheten och ängsligheten

Läser i en krönika av Johanne Hildebrandt  Aftonbladet, att hon tycker precis som jag har tyckt och sagt i åratal:

I Sverige är det suspekt att offentligt uttrycka och stå för sina åsikter, särskilt om de är det allra minsta kontroversiella. Man vågar inte ens svara på denna tidnings Vi5 där frågor ställs till vanliga människor. Gud förbjude att någon granne skulle se ens åsikt framföras offentligt.

Däremot går det bra att tala fritt bland familj och vänner och anonymt på internet, såklart. Där kan man släppa den genomsvenska ängsligheten och hata chefer, media, politiker och invandrare. Det sistnämnda är värst eftersom minsta ifrågasättande av invandring automatiskt jämställs med SD och rasism, något som Folkpartiet fått känna av den senaste veckan.

Just det. Märkligt land, detta förment så fria och demokratiska land…

En socialsekreterare berättar

Vana läsare av min blogg vet att ett antal miggor brukar skriva här. Några gånger har också anställda vid s.k. hem för ensamkommande minderåriga skrivit och berättat om diverse galenskaper, bl.a. här (https://meritwager.wordpress.com/2009/12/02/vi-borjar-nu-se-en-radsla-bland-de-yngre-de-som-ar-under-18-ar-pa-asylboendet-vem-skyddar-oss-fran-de-vuxna-som-bor-har/) och här (https://meritwager.wordpress.com/2010/03/22/mer-om-den-sallsamma-asylinvandringsindustrin/). Nu har turen komma till “socialsekreteraren i X-stad” att berätta vad han ser, hör, upplever i sitt arbete i en s.k. mottagningsgrupp. Läs och begrunda: ska det vara så här? Alltså:

En socialsekreterare berättar

Jag arbetar inom socialtjänsten i X-stad, i en mottagningsgrupp. Det innebär att jag och mina fyra kollegor tar emot nya och nygamla klienter som söker ekonomiskt bistånd. Jag tycker om mitt arbete, det är enormt roligt och kreativt. Men allt är inte frid och fröjd och jag ser avigsidor som borde oroa såväl allmänheten som ansvariga politiker och andra beslutsfattare.

Jag vill poängtera att jag inte fördömer människor utifrån hur de handlar. Däremot fördömer jag det system vi har som möjliggör att man hemfaller åt hjälplöshet, bidragsberoende och kravfullhet!

Jag jobbar inte specifikt med s.k. ”ensamkommande barn”, men i X-stad har man beslutat om att reservera 22 platser för dessa. För det ändamålet har man anställt två (2) heltidsanställda socialsekreterare. Jämför detta med att vi fem i mottagningsgruppen ska ha fem nybesök vardera varje vecka!

En ung irakisk man, förmodat nyligen fyllda 19 år, hade under ett år varit familjehemsplacerad. Helt enligt riktlinjerna, han var ju ett ”barn”. En familjehemssekreterare inom socialtjänsten hade ordnat ett familjehem till honom i en förort till Stockholm. Han valde dock att lämna denna placering för att istället bosätta sig hos sin moster på en annan ort.

I samma veva fick hans mor och syster uppehållstillstånd i Sverige som anknytning! Jag kallade in honom, hans mor och syster på besök. En vän till hans mor ringde då och berättade att hon och systern inte skulle bo med honom. Modern och systern valde att bo i en annan förort till Stockholm, och var den förmodat förlorade sonen, ankaret, befann sig hade de ingen aning om och ville inte heller veta!

Eftersom familjehemsplaceringen av den unge mannen upphört sökte han ekonomiskt bistånd hos mig. Han hade fått veta av familjehemssekreteraren att vi skulle ordna boende, pengar och allt annat han eventuellt skulle kunna tänkas behöva.

Men, tillvaron blir emellertid mycket mera krass om man söker ekonomiskt bistånd, jämfört med om man gullas med in absurdum av en familjehemssekreterare. Han lämnade in en ansökan om ekonomiskt bistånd till mig, och min utredning visade att han hade en inkomst av arbete om 220 000 kr per år, skattat och klart av Skattemyndigheten.

Han hade alltså, under sin familjehemsplacering, haft rätt så stora egna inkomster som han aldrig redovisat. Han hade hela tiden jobbat som städare, vilket jag tycker är helt underbart. Men, detta hade ingen på familjehemsgruppen kollat upp, utan han hade under sin familjehemsplacering helt villkorslöst och okontrollerat fått ekonomiskt stöd!

När jag därför gav avslag på hans ansökan om ekonomiskt bistånd med hänvisning till att han hade egna inkomster som med råge tillgodosåg behoven bröt helvetet lös. Hans moster i stockholmsförorten, hos vilken han bodde, ringde mig dagligen och krävde att han skulle få en lägenhet av kommunen – och pengar.

Hon hänvisade förstås till vad familjehemssekreteraren sagt, han skulle få ALLT han behövde av kommunen…

Jag träffade aldrig denne unge man, skrev bara klockrena avslag. Men det är ändå ett typiskt ärende, eftersom man i Sverige beslutat sig för att anse att det är ”barn” som kommer hit…

Ordförvrängningen är besvärande och patetisk för det är oftast inte barn det handlar om!

Kommentarer:
1. Varför fick modern och systern uppehållstillstånd i Sverige när de inte ville ha något med den sonen/brodern att göra?
2. Har polisanmälan om bedrägeri gjorts? Har mannen dömts? Har han återbetalat alla de pengar han bedrägligt krävt och tagit emot medan han jobbade och tjänade 220.000 kronor? Eller gäller särskilda regler för asylsökande, d.v.s. är det okej för dem att begå brott utan konsekvenser?
3. Har personalen fått tillrättavisningar och tillsägelser om att den måste göra ordentliga kontroller innan den betalar ut bidrag?

© Denna blogg

Skillnad på folk och folk och brott och brott inom Socialdemokratin

I Dagens Nyheter den 21 augusti skriver ledarskribenten Hanne Kjöller en text med rubriken Sexköp: Brott utan proportioner. Läs den först och fundera sedan över:

Hur kommer det sig att Socialdemokraterna skriker i högan sky över att några svensksvenska S-kandidater till lokala politiska uppgifter köpt sexuella tjänster av prostituerade, medan de håller helt tyst när en utomeuropeisk invandrad s.k. nysvensk (hoppas att vokabulären är rätt, detta är minerad mark och alltid är det någon som kan bli kränkt) på sannolika skäl misstänks för stämpling till människorov?

Varför behandlas dessa ”gubbar” så olika: svensksvenskarna ”ska ut med huvudet före” (Ibrahim Baylan) medan den i Hanne Kjöllers text namngivne Abdo Goriya står kvar som nummer två på Socialdemokraternas Stockholmslista över kandidater till fullmäktige?

De svensksvenska S-männens misstänkta brott (de är inte dömda) är väl ändå, hur man än vänder och vrider på det, knappast grövre än stämpling till människorov (om det konstateras) som kandidaten till Stockholms kommunfullmäktige, Abdo Goriya, misstänks för? Ska alltså svensksvenskarna ”ut med huvudet före” från sina lägre positioner medan nysvensken ska in ”med huvudet före” i kommunfullmäktige med inflytande över för stockholmarna viktiga verksamheter? Eller har jag missat något här?

Alltså: när partisekreterare Ibrahim Baylan säger att ”den socialdemokrat som ägnar sig åt sexköp åker ut med huvudet före” och ”stämmer uppgifterna är förtroendet förverkat och jag förväntar mig att de lämnar sina uppdrag” då vill jag veta vad han anser om hur den socialdemokrat  som suttit häktad för medverkan till människorov (rättegång har inte hållits än), ska behandlas? Borde inte en person som suttit häktad för ett så allvarligt brott, försättas i ”karantän” eller ges ”time out” eller vad man vill kalla det, tills en rättegång visat om de mycket allvarliga anklagelserna var sanna eller inte, d.v.s. om man är skyldig eller inte?

Varför behandlar Socialdemokraterna människor misstänkta för brott, som på sin höjd ger böter och människor misstänkta för brott som ger många års fängelse, så olika?

Att läsa:
S-toppen avslöjas av hemliga inspelningar – Expressen 14 maj 2010
Mona Sahlin: ”Ingen kastas ut ohörd” – Expressen 17 maj 2010
S-politikern Abdo Goriya släppt ur häkte – Expressen 26 maj 2010

Tiina Kantola i Erbil, Irak om telefonterror eller busringning i Kurdistan

Här skriver Tiina Kantola igen från regionen Kurdistan i norra Irak, där hon nu bott i drygt 1,5 år. Hennes många tidigare texter finns här, och här är hennes hemsida). Här på bloggen ger hon glimtar ur sitt liv och om sina intryck av hur det är att leva och arbeta i Erbil, norra Irak (irakiska Kurdistan).

Telefonterror eller busringning i Kurdistan

Jag fick ett samtal på kvällskvisten på min mobil från en person som talade ett språk jag inte förstod. Det var säkert kurdiska eller arabiska. Jag har ju en irakisk mobiloperatör och därmed ett lokalt mobilnummer, så det kunde ju vara någon som bara ringde fel.  Jag svarar alltid, det kan ju vara en kund. Här är det inte alltid så noga med tiden. Som företagare och i affärer är man alltid redo att ställa upp.

Det kom flera samtal samma kväll från flera olika, för mig obekanta mobilnummer. Lite väl störande blev det. Busringning, tänkte jag. Men det var svårt att avgöra åldern på dem som ringde, de var flera olika personer. Hmm, tänkte jag, är det här något allvarligt, eller är det bara harmlöst bus?

Hade jag varit på jobbet, hade jag bara räckt över telefonen till någon av mina lokala kollegor,om lätt kunnat ta reda på vad personen ville. Men eftersom det här rörde sig om samtal på kvällen, bad jag min säkerhetschef ta itu med detta nästa dag.

Ett mobilnummer till en utländsk, blond kvinna sprider sig snabbt. De flesta som ringer är harmlösa. Det kommer även kärleksdikter och reklam på SMS. Men ändå är man här noga med att ingen ska störas otillbörligt. Det minsta man gör mot busringare är, att deras mobilnummer stängs av med omedelbar verkan hos operatören på uppdrag av säkerhetspolisen.

Men det kan vara värre än så. Jag fick lära mig att man här tar mycket allvarligt på störande telefonsamtal – det räcker med att det upplevs störande. Man undersöker noga vilka som har ringt och i vilket ärende.  Orsaken sägs vara att många hot om hedersmord tydligen görs per telefon, och straffet för sådana hot kan vara upp till sex månaders fängelse.

Visst har vi telefonhot och straff för det i Sverige också, men hot om hedersmord är väl kanske inte så vanligt förekommande där.

En soppa av triggerordsbaserad hysteri och yrahönssjukan

Min artikel, publicerad den 20 augusti på nyhetssajten Newsmill, har fått en annan rubrik av Newsmill än den jag själv gav den. Men texten är min, och den är publicerad under rubriken Häxjakten på Emilsson är absurd. Här ett citat.

Att bekänna sig till islam är inte detsamma som att tillhöra ”en folkgrupp”. Vilken tro man har är vars och ens ensak och muslimer finns bland mängder av olika folk och folkgrupper runtom i världen. Man tillhör inte en ”folkgrupp” för att man är muslim, kristen, jude, buddist, man bekänner sig till en tro. Dessutom innehåller Emilssons två år gamla bloggpost ingen ”hets” överhuvudtaget, hur man än försöker krama vatten ur den stenen. Att vara kritisk mot islam är definitivt inte detsamma som att vara ”islamofob” (som det i och för sig inte heller är förbjudet att vara). ”Islamofobi” syftar dessutom på rädsla eller fördomar riktade mot muslimer och islam; inte på att någon intar en kritisk hållning gentemot muslimer och islam.

Läs hela artikeln här.