• Kategorier

  • Arkiv från 5 maj 2005

  • Kalender

    augusti 2010
    M T O T F L S
     1
    2345678
    9101112131415
    16171819202122
    23242526272829
    3031  
  • free counters
  • wordpress visitor counter
  • RSS Merit Wager

    • Utan rubrik lördag, 6 juni, 2020
        Sedan den 5 maj 2005 har jag ideellt granskat, redovisat, översatt, kommenterat och publicerat ofta unikt material, särskilt miggornas rapportering. Om ni uppskattar texterna, informationen, rapporterna, kommentarerna, stöd gärna via Subscribe med 1 krona om dagen = 30 kronor i månaden, eller med valfritt belopp via Donate, Swish eller Bankgiro.  Alla bidr […]

Kommentar från en SVT-anställd

En SVT-anställd (anonym, givetvis!) skriver, med anledning av inlägget SVT misshushållar med folkets licenspengar – och med sina medarbetare. Del 1:

Vi diskuterade senast häromdagen om hur  den verkliga kreativiteten och kompetensen håller på att fly – och redan har flytt – från SVT.

Den hårda arbetstakten, maktcentreringen och maktutövandet får till följd att människor bara gör minsta möjliga – vem vill köra slut på sig själv när det ändå inte har någon betydelse?

De verkligt begåvade lämnar bolaget, de som vågar och som efterfrågas på annat håll. Därmed kan man säga att SVT utbildar bra folk som sedan söker sig annanstans.

En nyckelperson har precis sagt upp sig och byter jobb efter drygt tio år hos SVT. Han kommer inte ens tillbaka efter semestern utan övergår direkt till det nya jobbet.

Forts följer…

SVT misshushållar med folkets licenspengar – och med sina medarbetare. Del 1

Jag ska skriva en serie texter om galenskaperna (jag hittar inget bättre ord) på Public Service-bolaget SVT, som till nästan 100 % finansieras av folkets beskattade pengar i form av licensavgifter på 2.076 kronor, d.v.s. 173 kronor per tv-apparatsinnehavare och månad.

Den 5 juli i år skrev jag en kolumn i Svenska Dagbladet med rubriken Varför så tyst om SVT:s personal? Läs den först, för att få en liten (med betoning på ”liten”) aning om vad det handlar om.

I kommande texter, som jag skriver allt eftersom jag finner tid att göra det, handlar det om den skoningslösa jakten/slakten på medarbetare, vilken lett till stor oro, otrygghet och i många fall stressrelaterade sjukdomar. Och om den enorma frustration som många lever med, mycket därför att de upplever sig som maktlösa eftersom de inte vågar säga emot och inte vågar rapportera till allmänheten av rädsla för att inte få jobba kvar som anställda eller som intagna via bemanningsföretag. Dessutom handlar det om att den märkliga leken med licenspengar lett till kvalitetsförsämringar när den ena ovana och ofta okunniga (mycket dyra) personen efter den andra hämtas från bemanningsföretag.

Public Service granskar, synar, undersöker och gräver när det gäller allt annat i samhället, men den egna verksamheten granskas och redovisas inte öppet – tvärtom, saker och ting göms i alla möjliga utredningar som inte leder så särskilt långt men tar onödig tid och mattar ut medarbetarna. Och dessutom får medarbetarna inte alltid kännedom om förändringar innan de redan är beslutade bakom deras ryggar. Men sannolikt är den främsta orsaken till att SVT inte granskas av journalister den, att ingen vågar rapportera!

Om de vågade, borde de bland annat också ifrågasätta

  • varför f.d. medarbetare i bolaget startat bemanningsföretag och får för dem (inte för licensbetalarna) lukrativa och långa kontrakt med SVT och bokstavligt talat blir rika på folkets licensavgifter som kunde ha använts betydligt klokare.
  • det vansinniga i att personer ”outsourcats” till de SVT närstående bemanningsföretagen; personer vilkas kompetens borde ha använts både billigare och effektivare genom det system som rått i decennier: frilansande eller vikariat. Eller – vilket kanske hade varit både bäst och mest kostnadseffektivt för verksamheten: som anställda!
  • att SVT slösar med licensavgiften (en dryg utgift för väldigt många svenskar) genom att betala oerhört mycket mer för medarbetare som kommer via bemanningsföretagen med SVT-anknytning, som alltså har fått fina (inte ur licensbetalarnas synvinkel) avtal där SVT betalar i princip för att fakturor ska gå via dem – helt i onödan.
  • att SVT på samma löner som medarbetarna hade när de var anställda direkt av SVT, också betalar den vinst bemanningsföretagen tar ut (som i vissa fall är upp till 50 procent på lönesumman) plus 6 % eller, oftast, 25 % moms som SVT inte får dra av eftersom bolaget inte är momspliktigt och därför måste betala också momsen med licenspengarna.
  • att SVT struntat i personalens upprepade varningar och farhågor, kört över dem (och facken) som en ångvält och slagit sönder – eller åtminstone starkt splittrat – tidigare välfungerande system och redaktioner etc.

Nu befinner sig SVT:s nyhetsverksamhet i en rejäl ekonomisk kris och det talas om underskott på fem miljoner kronor på nyhetssidan! Och nu, när man slagit sönder de tidigare välfungerande strukturerna och efter att man helt har struntat i personalens varningar och vädjanden om att inte outsourca ”allt och alla”, och när underskotten börjar anta rätt stora proportioner, kommer man på att ”det där med bemanningsföretag var kanske inte så smart i alla fall”! Nu, när man redan har gjort sig av med många ytterst kompetenta personer som gått till andra verksamheter hellre än att behandlas som spelknappar som SVT kan flytta hit och dit och hur som helst!

Det är – enligt källor inom SVT – till stor del de vansinniga experimenten och specialkonstruktionerna (bemanningsföretagen) för egna f.d. medarbetare och medievänner som är skuld till att underskottet är stort och växer.

Ingen i ledningen eller styrelsen för SVT har lyssnat på varningarna, ingen har velat inse det som vem som helst lätt kunnat räkna ut: Det blir dyrare att låta medarbetarnas fakturor gå via bemannings- och översättningsfirmor som lägger på vinst och moms än att ha dem anställda! Efter några års galopperande outsourcingsiver, kommer man att tvingas försöka återgå till det system som i alla decennier fungerat väl och varit kostnadseffektivt: att använda sig av frilansande vikarier direkt. Men: det går inte att återskapa det man slagit sönder och dessutom har SVT ju bundit sig genom långa avtal att ta in folk via bemanningsföretagen – de som drivs av tidigare SVT-medarbetare – så det finns ingen handlingsfrihet att tala om, ifall man inte ska bryta dessa avtal. Och vad kostar det?

Mer om allt detta och mycket annat så småningom. T.ex. om SVT:s syn på åsikts- och yttrandefrihet, som inte riktigt sammanfaller med grundlagens syn. Och om amatörmässiga skrivelser och felaktiga och kanske rentav lagstridiga anvisningar om hur man ska skriva sin faktura. Och om arrogans, maktfullkomlighet, vägran att lyssna – ja, en dokusåpa kan knappast vara mer skruvad än det som skett och sker på det bolag som ger en helt annan bild av sig självt utåt än inåt och som ingen journalist verkar våga granska för då kommer de inte att anlitas av Public Service längre.

Frågor som också kommer att beröras: Varför har de fackföreningar som finns inom SVT gått med på att teckna kollektivavtal med det ena av SVT-medarbetarnas bemanningsföretag i stället för att arbeta för att en välbeprövad ordning som gynnar alla – inklusive licensbetalarna – bibehålls? Det andra har inget avtal alls… Och: hur gick upphandlingen till när man valde att ge sina f.d. medarbetare guldkantade avtal när de startade bemanningsföretag? Och en hel del annat. Vid behov uppbackat med dokumentation, som kommer att läggas ut så länge den inte skadar enskilda medarbetare som inte har någon chefsposition och därmed inte heller något faktiskt ansvar för hur verksamheten skötts.

Till slut: Om det är någon annan än de personer inom SVT som jag hittills redan haft kontakt med som vill höra av sig, så vill jag meddela att jag respekterar källskyddet. Ingen kommer att namnges i något sammanhang.

© Denna blogg

En bloggläsare: ”Varför har det blivit så här? Vad kan jag göra?”

Politikerna vill inte tala om den stora och kanske mest samhällsomvälvande frågan – asyl- och invandring inför valet. Men folk, ”vanligt folk”, vill det. Så här skriver en bloggläsare:

Det är med en stor frustration, vanmakt och förtvivlan jag läser din blogg och övriga nya medier på nätet.

Vad är det som händer egentligen? Jag vet inte vad som oroar mig mest, de faktiska konsekvenserna av nuvarande migrationshantering eller det faktum att etablissemanget bedrar folket. Media och makteliten har i någon sorts ohelig allians beslutat sig för att Sverige skall inte få veta och inte ha något som helst inflytande i frågan.

Det här är bestörtande. Men vad kan jag göra? Jag vill verkligen inte rösta på SD, men de nuvarande partierna har en skrämmande konsensus i just denna frågan. Det skall mörkas och tystas ner. Jag finner detta ytterst besynnerligt då oppositionen i alla övriga frågor misstycker med nuvarande styrets politik.

Inte ens bland mina närmaste vågar jag prata om det här. Frågan har blivit så extremt stigmatiserad att jag aldrig varit med om dess like. Vad hände med det öppna fria Sverige, demokratin, där vi kunde diskutera om allt och ha fria åsikter?

Varför har det blivit så här? Vad kan jag göra?

Med vänlig hälsning,
En vanlig person

© Denna blogg.

Finland: Om möjlighet att bevilja uppehållstillstånd till anhörig som ”i betydande mån” är i beroendeställning

Inrikesministeriet i Finland meddelar:

Efter att de två fallen där far- och mormödrar utvisats från landet fått så mycket uppmärksamhet önskades brådskande ändringar i utlänningslagen. Tillämpnings- och rättspraxisen för gällande lag har varit mycket strikt och det har föreslagits att lagen eller dess tolkning ska ändras. Från 2007 fram till början av 2010 har totalt 287 ansökningar om uppehållstillstånd för annan anhörig till en finsk medborgare lämnats in. Av dessa har 31 beviljats uppehållstillstånd.

I den lag som nu är under beredning föreslås att uppehållstillstånd även kan beviljas till en person som i betydande mån behöver vård och omsorg av den anhöriga som bor i Finland. Den anhöriga som bor i Finland ska också ha tillgång till en bostad för sig själv och sin anhöriga. När det gäller beviljande av uppehållstillstånd för annan anhörig till en finsk medborgare har det uppstått en vedertagen rättspraxis som stärkts bland annat genom högsta förvaltningsdomstolens beslut på våren.

Beviljande av uppehållstillstånd förutsätter tryggad försörjning. I förslaget till ändring av lagen konstateras att den som ansöker om uppehållstillstånd måste ha tryggad försörjning för att bo i Finland. Kravet på tryggad försörjning är inget nytt, eftersom huvudregeln för beviljande av uppehållstillstånd även i den gällande lagen är tryggad försörjning.

Uppehållstillstånd beviljas i regel inte – eller tillståndet kan dras in – om försörjningskravet inte uppfylls. Försörjningskravet väger mest in när ansökan om det första uppehållstillståndet avgörs.

”Droppen urholkar stenen” och ”Ska en tjänsteman underlätta olaglighet?”

En bloggläsare kommenterar en artikel om illegala invandrare i Sydsvenska Dagbladet den 17 augusti. Det är ovanligt, men kanske ser vi äntligen en svag förbättring i rapporteringen på detta område, åtminstone har artikelförfattaren Mikael Funke bemödat sig om att använda korrekta ord och begrepp. Bloggläsaren skriver:

Jag reagerade (positivt) på att han använder orden ”illegala invandrare”, inte ”gömda” eller ”papperslösa”. Inget om att de ”hotas” av utvisning. Jo, på första sidan i pappersupplagan, men det är inte skribenten som sätter rubrikerna.

Det finns inte heller den vanliga tonen av att dessa människor utsätts för något slags övergrepp. Fantastiskt! Kan det var en ändring på gång inom den svenska journalistkåren, att man börjar rapportera istället för att ta ställning? Att Malmö kommun beter sig på det sätt som beskrivs är skrämmande, jag trodde faktiskt inte att de fick underlätta för brottslingar att hålla sig undan

Min kommentar: Ja, det här är nästan ett trendbrott, och det är glädjande att åtminstone någon i ”gammelmedia” bemödar sig om att använda korrekta ord och begrepp, det är inte en dag för tidigt! Jag håller också med bloggläsaren när han fördömer Malmö kommuns agerande, genom kanslidirektören vid stadskontoret, Tomas Bäring. Dennes uttalande om att ”vi vill värna den personliga sfären” och beslut att inte längre skriva in personnummer i vigsellistorna, innebär att han anser att han ska underlätta för människor at vistas i landet illegalt.

Det är häpnadsväckande av en tjänsteman i offentlig förvaltning att välja att ”värna den personliga sfären” framför att se till att lagen efterlevs, den lag som säger att om man inte beviljats uppehållstillstånd i Sverige så ska man lämna landet. Det kan knappast ligga i en kanslidirektörs åtaganden att underlätta olaglighet!

© Denna blogg,

Finland: Riksdagsledamot, Samlingspartiet, ändrar sig om ”mormorsparagrafen”

Riksdagsledamoten Sirpa Asko-Seljavaara, Samlingspartiet, har ändrat åsikt om utlänningslagens så kallade mormorsparagraf. I maj i år undertecknade hon ett skriftligt spörsmål där 80 riksdagsledamöter krävde en snabb ändring av utlänningslagen så att egyptiska Eveline Fadayel och ryska Irina Antonova skulle få stanna i Finland utan asyl- eller andra skäl enligt utlänningslagen men för att deras söner finns i Finland.

Nu har hon ändrat sig och motsätter  sig lagändringen som hon nu menar kan leda till att flera tusen mormödrar flyttar till Finland från Ryssland:

Jag har hört att 6 000 anhöriga väntar i Ryssland på att få komma hit.

Samlingspartiets gruppledare bekräftar att Samlingspartiet inte stöder den ändring i utlänningslagen som migrationsminister Astrid Thors bereder. Det anses att en lagändring skulle sänka tröskeln för anhöriga till invandrare att få permanent uppehållstillstånd i Finland.

Källa: Svenska Yle

”Vilket kardinalsvek!”

Så här skriver en journalist, som av rädsla för repressalier i sitt eget land (inte få jobb, kallas “främlingsfientlig, hot etc), inte vill underteckna med sitt namn.

Det finns möjligheter till en undersökande journalistik om asylsökanden som fått uppehållstillstånd i Sverige, som aldrig praktiseras av journalistkåren för att det är “fel vinkel”, t ex:

  • att undersöka varför de som kommer hit inte har några giltiga id-handlingar och försöka ta reda på vilka de verkligen är
  • att gräva i de “ensamkommande barnens” historia
  • att följa upp hur villiga många är att lära sig språket och komma ut på arbetsmarknaden, dvs själva medverka till att anpassa sig
  • att försöka kartlägga analfabetismens omfattning
  • att försöka kartlägga kopplingar till terrornätverk mm
  • att redogöra för bidragsberoendets omfattning och hur lång tid detta beroende pågår inom olika grupper

Bara några punkter som skulle göra rapporteringen mer allsidig, men som Stasi-media vägrar att befatta sig med. I alla andra sammanhang kan man gräva i myndighetsbeslut, kostnader, ärenden och ställa beslutsfattare mot väggen. Men här är det fridlyst område. Det är inte klokt – det är ju att ta tag i det tabubelagda som är journalistikens uppgift! I stället tabubelägger den svenska medieeliten själv det som berör den största förändringen av samhället i vår tid. Vilket kardinalsvek!

Min reflektion: Det har gått ganska långt när en journalist tycker att det är så obehagligt att använda sig av den lagstadgade rätten att uttrycka sina åsikter öppet, att han avstår från att skriva under sin text med sitt namn! Under rådande omständigheter kan Sverige knappast  kallas ett land som värnar om det fri ordet.

”Grundläggande kunskaper i svenska språket är avgörande för att kunna ta makten över sitt eget liv”

Det är underligt att det i ett s.k. civiliserat land som Sverige ens behöver framhållas vikten av att inflyttade människor som avser att stadigvarande leva och försörja sig här, lär sig landets språk – för sin egen men också för sitt nya hemlands skull. I andra länder är det en självklarhet att kräva att människor som tagits emot här av olika anledningar, lär sig språket och landets lagar och traditioner.

Brännpunkt i Svenska Dagbladet skriver den 15 augusti folkpartisterna Gulan Avci och Nina Larsson bland annat:

Grundläggande kunskaper i svenska språket är avgörande för att kunna ta makten över sitt eget liv, känna sig delaktig i samhället och öka möjligheterna att komma ut på arbetsmarknaden.

Helt rätt. Kraven från samhällets sida måste vara starka och tydliga: den som kommer till Sverige för att stadigvarande bosätta sig här ska lära sig svenska. Punkt. Slut. Det är en så absolut självklarhet och det är obegripligt att det behöver diskuteras och debatteras år ut och år in! De enda som ska undantas från språkkravet är äldre analfabeter och krigstraumatiserade personer, inga andra.

Jag håller med om mycket som artikelförfattarna från Folkpartiet skriver, men inte alls när de säger:

Det ska kunna gå att med hårt arbete snabbare bli medborgare än idag.

Det är en utopi att någon ska kunna bedöma vem som talar och skriver, d.v.s. behärskar svenska språket, bättre än någon annan. Ett sådant undantagssystem skulle bara skapa en massa missnöje och nya diskrimineringsanmälningar till DO :”Han fick medborgarskap så snabbt, jag kan lika bra svenska men jag har inte fått medborgarskap”. Dessutom: tiden innan man ska kunna ansöka om medborgarskap ska också visa att man är en laglydig och hederlig person, den behövs för att ett land inte ska bevilja medborgarskap som om det vore ett papper, vilket som helst.

Medborgarskap i Sverige är inte en mänsklig rättighet, inte en självklarhet. Sverige har ingen allmän skyldighet att bevilja alla människor medborgarskap som ansöker om det ens om de varit i landet sex, åtta eller ens 22 år. Dessutom borde krav som de i t.ex. Finland också införas i Sverige (om skuldfrihet, inte leva på socialbidrag etc)

I Finland krävs alltså följande för att få bli medborgare, och där verkar ingen, allra minst invandrarna, ha något att invända mot det:

En utlänning vars identitet har blivit tillförlitligt utredd kan på ansökan få finskt medborgarskap, om han eller hon
– har fyllt 18 år eller före det ingått äktenskap,
– har varit bosatt i Finland tillräckligt länge innan ansökan gjordes,
– inte har gjort sig skyldig till någon straffbar handling eller meddelats besöksförbud,
– inte har försummat underhållsskyldighet eller offentligrättslig betalningsskyldighet,
– tillförlitligt kan redogöra för sin försörjning, och
– har nöjaktiga kunskaper i finska eller svenska språket eller motsvarande kunskaper i finskt teckenspråk.

Jag har skrivit om språkkraven tidigare, här är två av mina texter:
Språkkunskaper – 28 juni 2006
Medborgaskap i andra europeiska länder – 1 september 2008

Läs också Jesper Svenssons inlägg i frågan:
Språktest fortfarande en bra idé – 15 augusti 2010

Finland: Sannfinländarna går kraftigt framåt

Stödet för Sannfinländarna, som kallar sig ”ett arbetarparti utan socialism” och som är motståndare till EU och till att Finland tar emot för många utlänningar, ökar ständigt.

Yle:s sajt finns dels ett filmklipp med en intervju med partiordförande Timo Soini och ett klipp från Radio Vega om Sannfinländarnas stora framgångar.

En migga om ”sjukdomsinvandring”

En migga berättar följande apropå inlägget här på bloggen med rubriken Finland: Kurdisk asylsökande har sytt fast sin mun:

Apropå den kurdiske mannen i Finland som sydde igen sin mun

För kanske sex år sedan hörde jag denna berättelse av en annan migga, som jobbade på en annan enhet.

En somalier ansökte  asyl. Han hade inga asylskäl, men han var i skriande behov av en levertransplantation. Han berättade själv att han först åkt till England men där ville man inte ge honom asyl trots leverskadan (den var inget asylskäl).

När mannen kom till Sverige var han akut sjuk  och givetvis (!) fick han  uppehållstillstånd här, en levertransplantation som kostade två miljoner kronor och eftervård som skulle kosta ungefär en halv miljon kronor per år, om han överlevde. Och han överlevde.

När mannen hämtade sig från sjukdomen kom han också plötsligt ihåg att han faktiskt hade en hustru och ett antal styvbarn hemma i Somalia, något som han tidigare inte nämnt. Alla de måste nu få komma till Sverige för att han skulle kunna bli riktigt frisk.

Miggan som berättade detta för mig sa också att mannen ifråga hade svårt att komma ihåg namnen på sin hustru och sina styvbarn som han överhuvudtaget inte hade nämnt när han ansökte om ”asyl”. Men då var han förstås för sjuk och ville få gratis vård för sin sjukdom. I  Somalias grannländer, exempelvis i Dubai och i Sydafrika finns expertis och där görs såväl leverbyten som hjärtbyten. Men inte gratis och man får inte heller permanent uppehållstillstånd på köpet, med rätt att att ta sin plötsligt ihågkomna familj till landet – och försörjning på köpet.

Nu menar jag inte att man ska utvisa en människa med dödlig sjukdom som är i ett akut läge. Men man kan ge en sådan person tillfälligt uppehållstillstånd, TUT, så länge som den mest akuta vården pågår och sedan kan personen i fråga åka hem för rehabilitering. Det finns ingen anledning att att ta hit anhöriga eller påstådda anhöriga till personen. Vem ska försörja dem? Den här ”levertransplantationsmannen” arbetar inte och han kommer aldrig att arbeta, eftersom han är tvungen att ta medicin och gå på eftervård hela sitt liv, för en halv miljon per år. Men också han måste väl ha rätt till en kvinna och barn, en familj?  Och rätt till en större bostad trots att varken han eller den hitkomna ”hustrun” arbetar. Och rätt till försörjning och utbildning åt hela den stora familjen, som han inte ens mindes att han hade när han kom.

© Denna blogg.

Socialminister Göran Hägglund besökte Veikko Virtanen på Suomikoti

Läs först mina tidigare inlägg om krigsveteranen Veikko Virtanen, nästan 90, här på bloggen. Och på vår Veikko-blogg En sista kamp.

Socialminister Göran Hägglund samtalar med Veikko Virtanen

Göran Hägglund, Vuokko Aspfors Toivonen, Marja-Liisa Sairanen

Idag besökte socialminister Göran Hägglund Veikko på Suomikoti. Han åt lunch och samtalade med Veikko och med Suomikotis engagerade tf verksamhetschef, vanligtvis ekonomiansvariga Vuokko Aspfors Toivonen och med styrelsens ordförande Marja-Liisa Sairanen. Närvarande var också bland annat Mikko Viitala som skapade FB-gruppen Veikko vs Vaxholm som samlade över 20.400 medlemmar i kampen för att Veikko skulel få flytta från det dåliga äldreboendet Cyrillus i Vaxholm där han inte kunde göra sig förstådd och ingen brydde sig om honom, till det enastående Suomikoti som satsat på trivsel, aktiviteter och mycket personal. Och där han blir bemött med respekt, får god mat och kan tala sitt modersmål.

I en intervju med SVT Uutiset sade Göran Hägglund bland annat:

Jag brinner verkligen för de här frågorna för att de handlar om enskilda personer som många gånger mer eller mindre blivit bortglömda. Det handlar om maten, det handlar om personal som kan språket, det handlar om att ge alla möjlighet att komma ut i friska luften om man har krafter för det och att man får bo tillsammans med den människa man kanske bott med i decennier tidigare och att inte kommunen är den som särar på dem.

Veikko och alla de andra var glada över ministerbesöket och Lyydia Rajala, nästan 91, sjöng en finsk sång för ministern vid kaffet. Besöket var mycket lyckat och har förhoppningsvis gett ministern en del nya insikter och kunskaper.

Här är ett klipp från samtalet mellan ministern och Veikko. det handlar om skillnaden mellan Cyrillus i Vaxholm och Suomikoti.

Finland: Socialdemokraterna vill ha kontrollerad arbetskraftsinvandring

Socialdemokraterna, SDP, anser att den arbetsrelaterade invandringen till Finland också i fortsättningen måste vara kontrollerad och baserad på ett verkligt behov av arbetskraft.

SDP anser att Arbets- och näringsministeriet måste se till att arbetstillstånd, som beviljas utländska personer, inte försvårar jobbmöjligheterna för personer som är bosatta i Finland.  ”Mannen på gatan” som intervjuats säger:

Det behövs inga utlänningar hit för att arbeta. Först arbete åt de egna och om de inte räcker till kan man ta hit utlänningar.

Utlänningar av alla kulörer lockas hit, men först borde ungdomarna i Fredrikshamn få jobb.

Riksdagsledamoten Maarit Feldt Ranta, SDP, förklarar varför partiet vill behålla arbetsbehovsprövningen:

Om vi ser på läget i Finland idag, så är det så att vi har 300 000  arbetslösa. Det är väldigt många unga som går utan arbete. Då tycker vi att det är klokt och rättvist att vi först ser till att de här människorna får arbete och först efter det lockar människor hit från länder utanför EU.

Regeringen vill föra en liberalare linje och vi tycker att det är vansinnigt i det här läget. Redan nu kan alla som jobbar i högre ledningspositioner, specialister, musiker, idrottsmän, bärplockare komma till Finland utan någon som helst behovsprövning. Vi ska ha kvar en behovsprövning till vanliga yrken där vi har arbetslösa i Finland. Vi tycker att det är rättvist och klokt.

Partiet vill också snabba på behandlingen av asylansökningar och se över i vilken mån Finland ska betala resekostnaderna vid familjeåterföreningar. Enligt SDP bör personer som kommer till Finland för att förenas med sin familj betala en del av resan själv. Partiet vill på det här sättet sätta stopp för så kallade ankarbarn.

Socialdemokraterna presenterade sitt invandringspolitiska program den 12 augusti.

Källa bl.a. Yle.

Finland: Kurdisk asylsökande har sytt fast sin mun

En kurdisk asylsökande, Arkan Mohamed, som lider av kronisk leukemi vill ha sjukhusvård i Finland. I april fick han avslag på sin ansökan och nu har han sytt fast sin mun i protest, skriver tidningen Aamulehti. Mannen sydde fast sin mun med fyra stygn och inledde en  hungerstrejk för tre dagar sedan. Han vägrar avlägsna stygnen innan det negativa asylbeslutet hävs. Om beslutet hävs kan han tas in på sjukhus.

Man kan känna starkt medlidande för mannen och förstå hans desperation, han lider ju av en svår, dödlig sjukdom. Men utpressning kommer aldrig att kunna ge honom uppehållstillstånd i Finland. Samma sak gäller i Finland som i Sverige: lagen ger inte rätt till sjukdomsinvandring och operationer. Arkan Mohamed har diskuterat sitt fall med en läkare i Finland, och en operation i Finland kostar motsvarande  en halv miljon kronor.

Mohamed säger att i Irak hade han en bild av Finland som ett land som respekterar mänskliga rättigheter, men att hans erfarenheter säger något annat. Han säger:

Det irriterar mig för jag ville studera finska och förstå finländarna bättre.

Finland: Om en s.k. ”farmorslag”

Inrikesministeriets förslag om hur man ska hantera uppehållstillstånd för familjemedlemmar utanför den så kallade kärnfamiljen – ”Farmorslagen” –  har framtvingats av den stora uppmärksamheten kring två fall där åldrande farmödrar fått avslag på sina uppehållstillstånd.

Men frågan är vilken linje Finland ska följa i jämförelse med övriga EU eller Norden. I många andra EU-länder är det till exempel det vanligt att kräva att personen i fråga har en egen sjukförsäkring, men det strider mot det finländska systemet med allmän sjukförsäkring. Detsamma gäller utkomsten, vilket Social- och hälsovårdsministeriet påpekar i sitt utlåtande.

I inrikesministeriets  förslag ingår som ett möjligt villkor, att familjen ska påvisa att den kan försörja den förälder som söker sig till Finland. Men samtidigt är det ju inte en norm heller bland infödda finländare att man försörjer sina föräldrar. Förslaget anger också att man kan ordna med husrum, vilket kan ses som ett rimligt krav med tanke på att det ändå ska föreligga ett visst beroendeförhållande..

Som villkor för uppehållstillståndet borde de humana skälen alltjämt vara de centrala, inte pengarna: Att familjen bott ihop förut och/eller att den sökande är beroende av familjens närvaro i vardagen, skriver Hufvudstadsbladet.

Hela artikeln finns här.

Tiina Kantola i Erbil, Irak: Att gifta sig muslimskt i irakiska Kurdistan – del 1

Här skriver Tiina Kantola igen från regionen Kurdistan i norra Irak, där hon nu bott i drygt 1,5 år. Hennes många tidigare texter finns här, och här är hennes hemsida). Här på bloggen ger hon glimtar ur sitt liv och om sina intryck av hur det är att leva och arbeta i Erbil, norra Irak (irakiska Kurdistan).

Och här finns den första berättelsen om bröllop i regionen Kurdistan: Tiina Kantola i Erbil, Irak, berättar om ett kristet bröllop i irakiska Kurdistan.

Att gifta sig muslimskt i irakiska Kurdistan – del 1

Det är en i mina ögon omständlig procedur att gifta sig om man är muslim. Men det är klart, jag har ju en helt annan kultur och religion, och har för lite kunskap.  Därför är det mycket intressant att ha fått delta i bröllopsceremonier i Kurdistan, och fler lär det bli. Bröllopen är många och ofta stora eftersom familjerna är stora. Familjen omfattar gärna hela släkten, klanen. Som utlänning blir jag väldigt ofta bjuden. Det är lite exklusivt att känna en västerlänning, och jag hedras genom bröllopsinbjudan även om jag inte är släkt.

Men långt innan vi kommer till själva giftermålet, finns det ett omfattande regelverk, seder och traditioner, som gäller för unga kvinnors och mäns liv. I några kommande avsnitt ska jag försöka dela med mig av det jag hört och upplevt på nära håll. Mycket vet vi genom hörsägen, men att få följa flera närstående ungdomar, kvinnor som män, genom den här fasen i livet, ökar förståelsen för de villkor som de muslimska ungdomarna lever under i irakiska Kurdistan.

Minst frihet har flickorna. En ung kvinna ska aldrig gå ut ensam, och ska vara restriktiv med att gå ut med sina väninnor alltför ofta. Hon kan uppfattas som ”lösaktig”, vilket minskar hennes chanser att komma ifråga för giftermål. Och hon ska absolut inte gå ut med en kille! Rykten sprider sig snabbt och överdrifterna florerar. Det känns för mig som om skvallrandet och intrigerandet är en sportgren. Om en ung kvinna gör något annat än sitter hemma med familjen, tolkas det i princip som att hon har haft sexuellt umgänge, vilket så gott som alltid är en grov överdrift. Rykten räcker för att en flicka ska ha försuttit sina giftaschanser, och vad värre är, ha skadat familjens heder vilket leder till att hon kan dödas av sin far eller bror.

Det bästa för en ung kvinna anses vara att bli bortgift redan som ung tonåring. Hennes föräldrar ska ha fått anbud om giftermål från en familj med en son. Lämplig, enligt föräldrarna, och ofta inom samma familj eller klan. I bästa fall lämplig även enligt den unga kvinnan och den unge mannen själva. Men så är det långt ifrån alltid.

En ung man i sin tur ska ha pengar. Han behöver mycket pengar. Först och främst kräver den unga kvinnans familj att den unge mannen köper guld till sin blivande hustru. Hur mycket, beror på den unga kvinnans status, familjebakgrund, renhet (från rykten, antar jag), matlagningskonst, tjänstvillighet. Jag trodde länge i min enfald att guld betydde guldtackor, som man förvarar i bankvalv. Nej, guld betyder guldsmycken till den blivande hustrun.

Jag har på nära håll följt två unga män, som i månader våndades över hur de skulle kunna få ihop pengarna till guldet till de unga kvinnor de älskade och ville gifta sig med. Eftersom kärleken för just dem ändå var viktigast, kändes kraven på guld från den unga kvinnans föräldrar som orimliga. Men sådan är traditionen. Eftersom man inte kan låna pengar i bank här, är det enda sättet att låna pengar av familjen, släkten, eller att arbeta hårt i åratal för att få råd att gifta sig.

Utöver att skaffa guldet, faller det på den unge mannen att skaffa bostad och ibland också bil. Naturligtvis bor många unga par hos mannens familj, men långt ifrån alla vill eller kan det, om föräldrarna bor på annan ort.

Allting ska vara klart innan bröllop kan komma ifråga.

Reaktioner på en märklig och lätt obehaglig artikel i GP

Artikeln har rubriken Dags att skrota ordet invandrare och var publicerad i GöteborgsPosten den 2 augusti. Två personer pläderar här för att vi invandrare inte längre ska kallas det vi är, nämligen ”invandrare”! Är det inte nog med ordförvrängningar i svenska språket? Är det inte nog med påhittade och märkligt konstruerade nyord som smetas över gamla, hederliga och tydliga ord som någon sorts kosmetika, men inte förändrar något i sak, bara spacklar över lite lätt?

Artikelförfattarna talar om att det är ”viktigt för självkänslan” att inte kallas ”invandrare”!!??? Men Herre Gud, vilken unken herrefolksmentalitet och vilken nedlåtande syn på icke-svenskar dessa artikelförfattare visar! Vi har ju invandrat och vi är ju inte svenskar,varför skulle vi ha dålig självkänsla för det?  Vi är precis lika bra eller dåliga som svenskarna och upplever knappast någon dålig självkänsla över att inte vara svenskar. Snarare tvärtom, fatiskt.

Här är en del reaktioner på dumheterna i artikeln, från Facebook:

Ja, nu är postmodernisterna ute å svänger sina lurviga igen i den akademiska karriären, långt från verkligheten!

Varför tror svenskar att de kan kalla oss för ”våra invandrare” och varför  tror de att vi vill kalla oss ”svenskar”? Jag kan inte fatta vad det är för galen hybris de lider av när de tycks tro att vi invandrare absolut vill vara ”deras” och kalla oss själva för ”nysvenskar” eller ”svenskar”? Jag är inte lättkränkt, men det här börjar närma sig kränkning. Låt folk definiera sig som de själva vill. Och: jag tror faktiskt inte att särskilt många invandrare vill vara svenskarnas ”våra” och kallas ”svenskar”!

Jag är också (stolt) invandrare – OCH svensk!

Man ska få definiera sig själv som man vill! Dessutom: du kom som liten och har vuxit upp som svensk, så det är klart att du är svensk (också). Och det är absolut inget fel i det (ler).

Men HJÄLP! Sedan jag flyttade till Sverige på 70-talet (?!) har jag haft följande epitetet: Utländsk studerande, den-där-gulliga-finska-flickan, (finsk) invandrare / utlänning, nysvensk (urk!), första generationens invandrare (till skillnad från barnen, med svensk far, som är andra generationens , ”nästan-som-en svensk” (fiiiint! Egentligen den finaste komplimang en svensk kan ge till en som jag), sverigefinne, nationell minoritet … och allt annat som jag tack och lov glömt! Svensk är jag inte / kommer aldrig att bli, helfinsk – tyvärr nej. Sverigefinsk JO, på Ålands hav mellan Finland och Sverige. Hur var det som det sas i Finland för årtionden sedan? ”Svenskar äro vi icke mera, ryssar kunna vi icke bliva, låtom oss därför vara finländare!” Ett evigt problem – utom för dem som har fötts och vuxit upp som svenskar.

Jag är helt och hållet invandrare och inte alls svensk (förutom att mina förfäder är härifrån). Jag är finlandssvensk och finsk medborgare och råkar bara bo här för att det passar mig. Man behöver väl inte bli svensk för det? Däremot tycker jag att alla som har valt att bli svenska medborgare har då frivilligt valt att bli svenskar och skall då inte sorteras i grupper. Har man fått svenskt pass är man svensk. Punkt.

Jag kommer inte att vara något annat än finsk, men har väl fått lite färg av landet här. Har dock inte hittills, 35 år, kunnat ens tänka på att t.ex. byta nationalitet. Mina föräldrar (och generationer innan dess) skulle komma och spöka för mig! Vi som är uppväxta med ” … så många som stupat för vår frihet”, vi har har (väl) en livslång skuld och tacksamhet för dem som gav oss ett fritt Finland. Det svårt att förklara detta på några rader, men för de flesta finnar lätt att förstå!

För ett antal år sedan gjorde vi, tillsammans några vänner, en frågerunda om vad ordet ”frihet” betyder för oss. Svenskarnas svar: ”Simma naken, utan klocka, sommar, ingen tid” etc. För mig var svaret lika klart (när jag i huvudet översatte ordet till = vapaus) : ”Flaggparader, de stupades minne, hjältegravar, ansvar, det fria Finland.

Om man har fått svenskt medborgarskap så är man svensk medborgare men inte nödvändigtvis ”svensk”. De allra flesta utlänningar jag känner, som blivit svenska medborgare, definierar sig inte som ”svenskar” utan just som svenska medborgare. Undantag finns, givetvis. Mina definitioner av ”frihet” är desamma som ovans, inte desamma som svenskarnas. Känslan man får när republikens president / tasavallan presidentti (oavsett om han heter Kekkonen, Koivisto, Ahtisaari eller om hon heter Halonen) talar till det fria Finland på nyåret och alltid börjar sitt tal med: ”Kansalaiset! Medborgare!” är att då känns det bra, då känner jag extra starkt att jag är finländare och att jag hör till det landet (hur länge jag än bor i Sverige) och att jag är fri. Några liknande känslor får jag aldrig när den svenske kungen talar…

Varför blir man medborgare om man inte vill vara svensk?

Som jag ser det anser skribenterna av den sort du citerar att det inte bara är en mänsklig rättighet, utan också det finaste som finns att vara svensk. Ingen får vara utesluten ur den jättefina svenska gemenskapen. Visst finns det många invandrare som kallar sig svenska, och det är väl bra för dem, men många vill nog inte göra det och jag är inte så säker på att man ska tvinga in dem att vara svenskar. Att sen de som bor här givetvis ska lära sig svenska och acceptera och leva efter svenska normer och lagar, det är en annan sak. Jag förstår inte denna strävan efter absolut konformitet, det visar ju allt utom den tolerans de vill visa att de har.

Just detta har jag så många gånger fått förklara för folk. Jag har vandrat in i detta land dvs jag är invandrare. Det utesluter inte faktum, att jag kan kalla mig även sverigefinländare. Olen siis Ruotsiin siirtynyt kansalainen, siirtolainen, mutta myös ruotsinsuomalainen.

Och allra mest hatar jag när svenskar patroniserar oss och kallar oss alla som har invandrat hit för ”VÅRA invandrare”! Jag tycker att det är så VIDRIGT och så obehagligt så jag får både nippor och knottror överallt. JAG ÄR INGENS INVANDRARE” Och: JAG VILL INTE VARA SVENSK, JAG ÄR FINLÄNDARE!

Ingen enda människa (utlänning, invandrare, från ett annat land etc) som jag kommit i kontakt med (och de är många!) har känt att den måste vara – eller beteckna sig som – svensk för att duga eller att det skulle vara något fel på ordet ”invandrare”, tvärtom! Däremot finns det en del som säger att de är lika mycket t.ex. iranier som svenskar. Lika mycket. Både och. Aldrig bara ”svenskar”.

Svar på frågan om vad ordet ”främlingsfientlig” betyder

Den 6 augusti ställde jag frågan här på bloggen: Vad betyder ordet ”främlingsfientlig”?

Här är svaren från bloggläsarna.

Tiina Kantola i Erbil, Irak, berättar om ett kristet bröllop i irakiska Kurdistan

Här skriver Tiina Kantola igen från regionen Kurdistan i norra Irak, där hon nu bott i drygt 1,5 år. Hennes många tidigare texter finns här, och här är hennes hemsida). Här på bloggen ger hon glimtar ur sitt liv och om sina intryck av hur det är att leva och arbeta i Erbil, norra Irak (irakiska Kurdistan).

Kristet bröllop i irakiska Kurdistan

I Irak finns en kristen minoritet, kaldéer, som till etniciteten är assyrier, och har full gemenskap med den romersk-katolska kyrkan. Kaldéerna beräknas vara ca 2,5 miljoner i världen, varav ca 40.000 är mina grannar i stadsdelen Ankawa i Erbil, irakiska Kurdistan. För mig verkar det som om alla känner varandra i Ankawa, och för bara några år sedan gjorde de nog det, när populationen var mindre.

Sedan Saddams fall har dock många kristna från övriga delar av Irak, t ex Bagdad, flytt till Kurdistan undan förföljelser. Många är de vars hus beskjutits och familjemedlemmar dödats.  Några kollegor har visat mig mobilbilder från sina hem med kulhål, hem som de tvingats lämna. Ankawas population har därför fördubblats på bara några år.

De kristna här är inte kurder, utan irakier. Jag har levt i en total begreppsförvirring om vem som ska kallas vad, beroende på geografiskt, religiöst och etniskt ursprung. Jag tror att jag nu börjar förstå.

Katolsk-kaldeisk vigsel

Häromdagen hade jag äran att delta i en stor glädjefest. Bröllop är den viktigaste händelsen för en kristen familj, eller snarare släkt. Det är också naturligt att alla kristna håller ihop, som minoriteter brukar göra. Det innebär att kristna bröllop är enorma. Den här gången var det 800 bröllopsgäster. Många släktingar hade kommit enkom för bröllopet från Sverige, USA och Kanada.

Vigseln i kyrkan förrättades på kaldeiska, som talas av kaldéer i Kurdistan och är ett nyarameiskt språk. Vid vigsel inom en familj från Bagdad talar prästen arabiska.

Strålande bröllopsgäster

Efter kyrkan är det vanligt att brudparet åker till fotografen, medan bröllopsgästerna samlas i festlokalen och vid brudparets ankomst bildar kvinnorna en lång gång, viftar med paljettprydda små dukar, gör sitt läte ”halahel” och klappar händerna.

Sedan tar en speciell sorts ”linedance” vid. Det är inte en kurdisk dans, utan den är lite annorlunda, och den utgör den första fasen i bröllopsfirandet.

Tårta och champagne

Samtidigt, under dansen, serveras snacks och drycker; flaskor med läsk, öl, whisky och vodka dukas fram på borden i rasande fart och glädjen står genast högt i tak. När brudens far har välkomnat gästerna, skär brudparet tårtan och skålar i champagne.

Det dansas hela tiden och framförallt kvinnorna är strålande vackra i sina långa klänningar och uppsatta hår. Maten serveras strax före midnatt, ungefär samtidigt som musiken, och att dansa ”tryckare”, kommer igång. Fram emot halv ett tiden ringlar en lång kö av gäster för att tacka brudparets föräldrar.

Det var ett fantastiskt bröllop, där alla var på riktigt gott festhumör och det var en oförglömlig släktfest av stora mått.

Med anledning av Dagens Nyheters artikel: ”Dödssjuk tvååring utvisas”

Rubriken på artikeln i Dagens Nyheter – Dödssjuk tvååring utvisas – är både tendentiös och felaktig. Det är obegripligt att journalister på stora och seriösa tidningar skriver som de gör! Att de fortfarande, efter decennier av asylinvandring, inte har orkat lära sig mer för att kunna rapportera korrekt och trovärdigt!

Självklart är det mycket synd om familjen med den sjuka lilla flickan. Att flickan är svårt sjuk är ett faktum och där rapporterar förstås DN helt korrekt. Men DN är ute och cyklar när de skriver:

Tvååriga Rim är dödssjuk och får livsavgörande sjukvård i Örebro. Ändå har Migrationsverket beslutat att flickan ska utvisas ur Sverige.

Vad då ”ändå har Migrationsverket beslutat att flickan ska utvisas”? Ändå??? Det finns ju inget utrymme i lagen för att inte utvisa familjen, då kan man knappast påstå att Migrationsverket ”ändå” utvisar den!!!

Lägg också märke till att DN skriver:

Mamman har bott i Sverige i snart fyra år och kommer ursprungligen från Libanon. Beslutet från Migrationsverket kom för ett par veckor sedan och går inte att överklaga.

Hon har alltså varit i Sverige redan innan barnet föddes och har med största sannolikhet fått beslut om avvisning för ganska länge sedan, och därmed länge vetat om att hon inte har rätt att stanna i Sverige.

Hur hemskt det än kan tyckas vara – och är – i det enskilda fallet, så är sanningen den, att Sverige inte har sjukdomsinvandring. Om det var så, att människor  kunde invandra till Sverige p.g.a. att mediciner och vård är för dyrt i hemlandet, då skulle landet redan ha gått i konkurs.

Utlänningslagen ger inte rätt till uppehållstillstånd på grund av sjukdom, hur svår den än är så länge det existerar vård och mediciner i hemlandet. Det finns ingen paragraf i utlänningslagen som säger, att om medicin och vård är dyrt i hemlandet så får man uppehållstillstånd, bostad, försörjning, vård och mediciner i Sverige. Mikael Ribbenvik, rättschef på Migrationsverket, uttrycker det så tydligt det går:

Vi har ingen möjlighet att ge uppehållstillstånd – hur sjuk man än är – så länge som de kan få adekvat vård i hemlandet.

Han framhåller också, att det inte spelar någon roll om man inte har råd med vård i hemlandet. Och tänker man efter lite så inser man naturligtvis att det inte kan vara Sveriges sak att bevilja uppehållstillstånd för sjuka människor som inte har råd med vård i sina hemländer.

Historien som berättas i Dagens Nyheter är absolut inte den enda om ”sjukdomsinvandring” som media tagit upp. Artiklarna är ofta skrivna som om det vore nästan självklart att människor (barn och vuxna) med svåra sjukdomar och som inte har råd med vård i hemlandet, ska få uppehållstillstånd på den grunden i Sverige.

Att politiker (i detta fall i Örebro) kräver att en statlig myndighet ska ändra ett korrekt fattat beslut är helt förkastligt. Om beslutet var felaktigt vore det en annan sak, men det är det inte och Migrationsverket har helt enkelt inte laglig rätt att bevilja uppehållstillstånd i detta och liknande fall.

Men: det är absolut inte förbjudet för alla de engagerade invånarna i Örebro, inte minst lokalpolitikerna – att ta eget ansvar. De kan t.ex. starta en fond och samla in pengar och på så sätt se till att familjen får hjälp med pengar till de viktiga medicinerna. Så gjorde man för den blinda bosniska flickan som för ett antal år sedan inte heller fick uppehållstillstånd trots att hon hade en svår ögonsjukdom, och så har man gjort i många andra liknande fall. Det bästa är att sätta i gång med att ge familjen konstruktiv hjälp i stället för att försöka få en myndighet att begå fel.

Och: politikerna, invånarna i Örebro och alla andra som anser att lagen bör ändras och svåra sjukdomar (och dyr vård i hemlandet) ska ge uppehållstillstånd, måste arbeta aktivt och starkt för en lagändring. Till dess att utlänningslagen ändras och möjlighet att bevilja uppehållstillstånd i Sverige på grund av just sjukdom införs, gäller nuvarande lag vare sig man gillar det eller inte.

Finland: Muntliga språkkunskaper ska införas i studentexamen

Muntliga språkkunskaper kommer att börja testas i gymnasieutbildningen i Finland i höst, rapporterar Svenska Yle.

I de finlandssvenska skolorna gäller det främst finska och engelska. Idag är det inte obligatoriskt att gå kurserna i muntliga färdigheter, men i framtiden kan muntliga färdigheter bli en allt viktigare del av studentexamen.

Finland är ett av de få europeiska länderna som inte har en muntlig del i slutexamen (i Sverige har man inte haft någon studentexamen överhuvudtaget på 40 år…)

I fortsättningen är det tänkt att den muntliga kursen ska bli obligatorisk. Det muntliga provet ska bland annat bestå av referat, uppläsning av en text, diskussion eller presentation kring ett visst tema.

De flesta språklärare har gått en extra kurs i hur muntliga färdigheter ska bedömas och mycket exakta anvisningar och exempelbedömningar finns tillgängliga. Eleverna får också ett specifikt intyg som de kan ha nytta av exempelvis då de söker sommarjobb.