• Kategorier

  • Arkiv från 5 maj 2005

  • Kalender

    september 2010
    M T O T F L S
     12345
    6789101112
    13141516171819
    20212223242526
    27282930  
  • free counters
  • wordpress visitor counter
  • RSS Merit Wager

    • Utan titel lördag, 6 juni, 2020
        Sedan den 5 maj 2005 har jag ideellt granskat, redovisat, översatt, kommenterat och publicerat ofta unikt material, särskilt miggornas rapportering. Om ni uppskattar texterna, informationen, rapporterna, kommentarerna, stöd gärna via Subscribe med 1 krona om dagen = 30 kronor i månaden, eller med valfritt belopp via Donate, Swish eller Bankgiro.  Alla bidr […]

En migga: ”Liten bricka i stort spel – romerna”

Den här texten är skriven av en migga som i Sverige – ett land där det påstås råda åsikts- och yttrandefrihet – inte kan framförs sina åsikter under eget namn av rädsla för att det ska gå för honom/henne som det gick för en annan migga, Lennart Eriksson, som fick sparken för att han uttryckte sina åsikter på sin blogg.

Det är sorgligt att det är så i ett s.k. fritt land att människor ska behöva vara rädda för att mista sina jobb om de talar och debatterar fritt och underteckna med sitt eget namn. Så här skriver en migga:

Liten bricka i stort spel – romerna

Antingen är Frankrikes president Nicolas Sarkozy en person som klarar av att tänka i flera steg samtidigt och som är van att bära ledartröjan – och jag har aldrig uppfattat honom som en dumbom – eller så har han bara gripit tillfället i flykten. Resultatet kommer i vilket fall som helst att bli detsamma.

Inom EU finns – precis som i Sverige – två politiska åskådningar som går emot varandra. Anting-en ska vi som utgångspunkt ha ett Välfärdseuropa där den offentliga sektorn är stor och sammanhållen och där arbetsmarknaden skapas efter detta; eller så ska vi ha ett Arbetsmarknadseuropa där tillväxt, ekonomi och forskning kommer i första hand och där den offentliga sektorn kommer därefter. Arbetslinjen versus Bidragslinjen. Sarkozy tillhör Arbetslinjen, och han jobbar lika hårt för den som Alliansen gör i Sverige. En sak som knappt förstås i Sverige är att det inom EU finns politiker som leder och det finns politiker som följer med. Frankrike är, jämte Tyskland, EU:s viktigaste medlemsland. Frankrikes president är en sådan som en dag kan vara president för hela klabbet.

Vård, skola och omsorg är – ännu – inte något som ingår i det gemensamma regelverket inom EU. Varje medlemsland står för sitt eget socialförsäkrings- och trygghetssystem. Arbetsmarknaden är, som alla känner till, däremot gemensam. De som inte ingår i arbetsmarknaden måste vara självförsörjande för att få åtnjuta reglerna om fri rörlighet. Någon tredje kategori finns inte. Det finns inom den kontinentaleuropeiska vänsterflygeln och hos vissa inom EU-kommissionen en önskan om att göra socialförsäkringssystemen till någon som vi gemensamt ska besluta om.

Bakgrunden är också EU:s utvidgning österut 2004 och 2007, en utvidgning som inte precis varit felfri. Mycket stod på spel, med Europas enande o.s.v., och det var därför önskvärt att låta de gamla öststaterna gå med på så enkla premisser som möjligt. Så de statslösa ryssarnas situation i Estland och Lettland, svaga pensionssystem i alla de nya EU-länderna, romerna, rättsystem – allt accepterades på rätt lösa boliner och förmodligen med en from förhoppning om att det skulle lösa sig med tiden. Pengar östes också in av de gamla EU-länderna. Det är otroligt nog nästan okänt i till exempel Sverige att allt det ekonomiska stöd som de nya staterna fick redan under 90-talet – och fortfarande får – motsvarar Marshallhjälpen efter andra världskriget. Hur de bidragen förvaltades är fortfarande en oskriven historia.

Så kommer romernas situation upp på bordet. Det många inte verkar ha tänkt på är att Frank- rike redan för ett år sedan började med systemet att en masse ”köpa ut” rumänska, bulgariska och slovakiska romer, att skicka hem dem till hemstaten mot en summa pengar och under hyfsat frivilliga former. Och Frankrike gjorde inte detta i skymundan, utan nästan trumpetade ut det. De som nu reagerar är samma personer som var tysta i ett års tid. Därför drar jag slutsatsen att detta var planerat från början: att avfärda Den Generella Välfärden från dagordningen för lång tid framöver. De som har sett detta har redan bromsat in i retoriken, resten har fortfarande inte förstått att de just nu springer med huvudet före in i väggen.

Det är klart att det är sorgligt att romerna fick bli de som blev budbärare. Romerna kommer däremot att, i det långa loppet, tjäna på det som händer. För de kan inte få det sämre.

För att spola tillbaka bandet en gång till: det var känt när Slovakien, Rumänien och Bulgarien blev fullvärdiga medlemmar i EU att romerna i dessa länder är andra eller tredje rangens med- borgare. En person med åtminstone medelmåttig intelligens kunde förstå att situationen var ohållbar. Men den rösten försvann i ljudet av smällande champagnekorkar när utvidgningen gick igenom. Risken för social turism avfärdades som konservativt förstockat eller bara främlingsfientligt. Som man sår får man skörda…

Nu pekar åtskilliga socialdemokrater och socialliberaler finger åt Frankrike, och menar att det är de som ska fixa det. EU-parlamentets vänsterflygel har uttalat sitt fördömande. Socialdemokratiska och socialliberala tidningar verkar tävla om att skriva det mest hjärtknipande reportaget, vilka alla har det direkt uttalade eller underförstådda budskapet att ”det är klart att romerna ska tas om hand dit de kommer”. Vad de debattörerna möjligen är konfunderade över är, att Sarkozy inte ens blinkar utan bara tuffar på. EU-parlamentets högerflygel har fattat vad det hand- lar om och röstade emot det ensidiga fördömandet av Frankrike. Italien har följt efter Frankrike. Moderata statsråd i till exempel Sverige har också fattat vad det handlar om, och förklarar att problemet ligger hos de ansvariga EU-länderna som romerna kommer från. Nybakade EU- kommissionären Cecilia Malmström har kanske nu fattat vad det handlar om – i hennes första uttalanden var det rätt tydligt att hon inte förstod vilken tunn is hon stod på.

För nu står vi där och kan inte backa bandet. Frankrike och Sarkozy har placerat tingen på bordet så att det inte går att väja längre. Romerna räknar själva sitt antal i Europa – det är som de flesta förstår svårt att komma till någon exakt siffra – till mellan 10 och 15 miljoner. Hela EU har 500 miljoner invånare. Alla skriverier som just nu sker i tidningar, av tankesmedjor, av kolumnister, debattörer och organisationer gör bara att antalet personer det rör sig om håller på att bli nästan övertydligt. När utredningarna om unionsmedborgares rättssäkerhetsgarantier är klara, när frågan om alla romerna verkligen reste hem frivilligt är avslutad, när eventuella sanningskommissioners rapporter om romernas situation blivit klara, så är det där vi står. Vad göra?

Alternativen är dessa:

1) Att låtsas som ingenting är en fågel som inte längre flyger. Saken är så uppmärksammad att det är omöjligt att blunda för den. Att acceptera något slags parallellsamhällen med tältläger – romerna skapar inte tältläger för att de vill vara en kort tid i Frankrike som turister, de gör det för att de vill bo där – kan inte de socialdemokrater och socialliberaler som nu talar med höjd röst stå för, då skulle de skjuta sig själva i foten. Det går inte heller att sopa allt under mattan genom att tro att någon lokal tjänsteman ska lösa alltihop genom att på skattebetalarnas bekostnad lösa situationen. Saken har blivit europatäckande och uppmärksammad. Det går inte att smussla. Rond ett till Sarkozy.

2) Överge tanken om att EU i första hand är en gemensam arbetsmarknad och istället införa helt fri rörlighet. Det betyder att den som helt kravlöst tjänar på att flytta från sin egen medlemsstat till en annan också gör det – och kan, i den berörda mottagande staten, kräva att få betald bostad, fri försörjning, fri sjukvård, etc, o.s.v. För nordiska medborgare gäller detta idag – men vi är bara 25 miljoner och har nästan exakt likadan levnadsstandard, så här fungerar det. Här finns inga incitament till social turism. Inom EU däremot är skillnaderna i levnadsstandard mycket stora, så folkrörelserna blir därefter. Och för att ordna detta måste EU ha ett gemen- samt socialförsäkrings- och trygghetssystem, vars storlek och budget kommer att få jordbrukssektorn att framstå som ett piss i Mississippi. Det ska då täcka 500 miljoner medborgare. Det ska vara ett system med finansiering och tillskott till dem som får de ökade kostnaderna. Och då är helt plötsligt inte romerna den främsta målgruppen – alla pensionärer som lever i de nya medlemsländerna kommer att inse att de får en flerfaldigt höjd levnadsstandard genom att flytta västerut och där kvittera ut bostad, pension, sjukvård, personliga assistenter. Är det kravlöst så är det.

Förmodligen skulle ett sådant system stupa bara på en sådan enkel sak som att det inte går att ordna bostäder till alla. Och återigen, alla dessa skriverier som nu sker pekar bara ännu mer på skillnaden i levnadsstandard inom EU. De mer rutinerade dignitärerna i EU-kommissionen fattar också detta. Kommissionens största prestigeprojekt just nu är de föreslagna reglerna om patient- rörlighet (också något som är nästan okänt i Sverige), som handlar om att överföra en patient från medlemsland X till medlemsland Y för att vårdköerna är kortare i Y. Däremot ska land X ersätta land Y för kostnaden. Det är ett realistiskt projekt, som inte leder till att några medlems- länder får ökade kostnader i välfärdens namn. EU-kommissionen kan kyssa det projektet adjö om det börjar glida iväg mot tankar på helt fri arbetslöshets-, bidrags-, och sjukvårdsrörlighet: Kommissionen kommer inte att kunna argumentera för sitt patientrörlighetsförslag samtidigt som den föreslår att främst de stora EU-staterna ska acceptera att ta andra medlemsländers trygghetsbördor. De stora EU-staterna har på Sarkozys initiativ och med kommissionen inbju- den redan haft ett möte om detta. Så rond två går också till Sarkozy.

3) Eller som återstående alternativ: an kan sätta tummen i ögat på de ansvariga länderna Slovakien, Bulgarien och Rumänien. Vilket är exakt vad Sarkozy vill. Samtidigt som han för lång tid framöver avför alla tankar på en gigantisk och samordnad offentligt sektor i EU. Den tummen förtjänar dessutom de nya medlemsstaterna redan av andra skäl – det gamla EU har öst pengar över dem.

Och den som tycker att allt detta verkar alldeles för planerat, och att givetvis ska romer – och andra – tas om hand dit de kommer, den kan självfallet tro att det som blir följden av allt istället är, att EU ensidigt inför helt fri och i allt betald rörlighet för romer.

© Denna blogg.