• Kategorier

  • Arkiv från 5 maj 2005

  • Kalender

  • free counters
  • wordpress visitor counter
  • RSS Merit Wager

    • Utan rubrik lördag, 6 juni, 2020
        Sedan den 5 maj 2005 har jag ideellt granskat, redovisat, översatt, kommenterat och publicerat ofta unikt material, särskilt miggornas rapportering. Om ni uppskattar texterna, informationen, rapporterna, kommentarerna, stöd gärna via Subscribe med 1 krona om dagen = 30 kronor i månaden, eller med valfritt belopp via Donate, Swish eller Bankgiro.  Alla bidr […]

Sveriges Radio blandar åter ihop begrepp och skeenden

I Studio Ett den 19 oktober sändes ett reportage under rubriken Deportering av irakier. Det innehöll en hel del medvetna eller omedvetna (båda lika illa) felaktigheter och sammanblandningar, som gör att allmänheten får en skev bild av verkligheten. Så ser det av någon anledning ofta ut inom asylområdet.

För det första är redan rubriken missvisande. ”Deportering” är inte korrekt begrepp när det handlar om avvisning. ”Deportering” betyder ”förvisning till straffkoloni eller avlägsen ort” och är inte ett begrepp som används i asylsammanhang. ”Deportering” handlar om brottslingar som landsförvisas. Att rakt av ta engelska uttryck – ”deport” används i en annan betydelse på engelska – är inte att rekommendera i Sveriges Radio, där det finns krav på språklig korrekthet. Och det svenska ord som här ska användas är ”avvisning”. Den termen betyder just det, som det här handlar om: att man avvisas från ett land där man inte befunnits ha rätt att vistas.

För det andra är det klart missvisande i alla bemärkelser att tala om ”massdeportation”! Det handlar inte om att ”massor av människor förvisas till en straffkoloni eller avlägsen ort”, det handlar om att ett antal personer som inte har rätt att vistas i ett land avvisas därifrån genom att de återsänds till sina hemländer.

Och vidare: Reportern använder det korrekta ordet ”avvisas” när hon talar med irakier som på förvaret i Flen väntar på att återsändas till Irak. Men hon lägger ord i munnen på den svensktalande irakiern, när hon säger: ”Du vågar inte återvända till Irak?”. Och längre in i inslaget använder hon också ordet ”deportationer” i stället för ”avvisningar”.

Migrationsminister Tobias Billström är föredömligt tydlig när han i inslaget uttalar att:

När en person har gått igenom en domstolsprövning, fått lägga fram sin sak, fått den prövad, fått ett nej, så ska den personen återvända hem.

EU-parlamentarikern Cecilia Wikströms uttalande om att någon (oklart vem/vilka) ska övervaka vad som händer i Irak (och andra länder?) med dem som inte befunnits ha asylskäl, sågar migrationsministern med orden:

Skulle vi vilja till exempel att en annan stat följde en person som hade kommit till Sverige och uppehöll sig här. nej, det skulle vi inte tycka var särskilt bra. Det finns till och med ett namn för det, det kallas för ”flyktingspionage”. Det är också viktigt att komma ihåg att det finns kostnadsaspekter kopplade till detta. Hur många miljoner ska det få lov att kosta att hålla koll på människor och hur långt ska vi sträcka ut det ansvaret? Är det en månad vi ska bevaka människor eller är det ett år? Är det decennier? Jag tycker att det är viktigt att påpeka, att något obegränsat ansvar för människor kan inte vi ta på oss, vi som är medlemsstater i EU.

Till slut: En del av de asyl- och skyddssökande som kommer hit beviljas uppehållstillstånd, andra inte. Prövningen av asylansökningar sker först av Migrationsverket, sedan av en migrationsdomstol och följer den svenska utlänningslagen och de relevanta konventioner som Sverige har att ta hänsyn till. Besluten (i praktiken domarna) ska följas, precis som alla andra beslut som fattas av myndigheter och domar som avkunnas av en domstol.  Att myndigheten och domstolen har en svår uppgift är ett faktum, särskilt som omkring 95 % av dem som tar sig hit och påstår sig ha skyddsskäl, inte visar vilka de är och varifrån de kommer eller styrker sin asylhistoria.

Det är givetvis helt rimligt att en stat ställer krav på att man styrker sin identitet och på alla tänkbara sätt medverkar till att göra sin asylhistoria trovärdig. Det är den asylsökande som har bevisbördan, inte Migrationsverket eller migrationsdomstolen. Sverige ska ge skydd åt dem, som har visat vilka de är, varifrån de kommer och varför de anser sig behöva  få asyl eller skydd här, när alla delar visar att de talar sanning och att skälen är sådana att de omfattas av utlänningslagen. Övriga ska avvisas och så snart som möjligt lämna landet.

Så här ser lagar, regler och bestämmelser ut idag. Det är bra om medier – och då alldeles särskilt Public Service – ger allsidig information och använder korrekta begrepp och avhåller sig från att lägga ord i intervjuades munnar. Medborgarna har rätt till allsidig och korrekt information också på detta område.

© denna blogg.