• Kategorier

  • Arkiv från 5 maj 2005

  • Kalender

    november 2010
    M T O T F L S
    1234567
    891011121314
    15161718192021
    22232425262728
    2930  
  • free counters
  • wordpress visitor counter
  • RSS Merit Wager

Tiina Kantola i Erbil, Irak: Att gifta sig muslimskt i irakiska Kurdistan – del 4

Här skriver Tiina Kantola igen från regionen Kurdistan i norra Irak, där hon nu bott i nästan två  år. Hennes många tidigare texter finns här, och här är hennes hemsida). Här på bloggen ger hon glimtar ur sitt liv och om sina intryck av hur det är att leva och arbeta i Erbil, norra Irak (irakiska Kurdistan). Och här finns tidigare berättelser om bröllop i regionen Kurdistan: Tiina Kantola i Erbil, Irak, berättar om ett kristet bröllop i irakiska Kurdistan och Att gifta sig muslimskt i irakiska Kurdistan – del 1del 2 och del 3.

Att gifta sig i Kurdistan – del 4, sista delen

När det äntligen är bröllopsdag, firas festen i en stor hall eller park. På sommaren är det många bröllop. Det är inte ovanligt med långt över hundra gäster. De flesta tillhör familjen eller släkten men vänner deltar naturligtvis också. Syftet med den här bröllopsdagen är att alla med egna ögon ska se att just det här paret nu blir man och hustru; att de från och med nu hör ihop. Det finns ingen religiös ceremoni den här dagen, ingen egentlig vigsel i den bemärkelse som vi firar vigsel i kyrkan eller borgerligt. Själva vigseln anses vara avklarad i och med samtalet med mullan vid den första festligheten i brudens hem.

Bruden strålar och är vacker som en prinsessa. Det här är hennes stora dag. Men det kan också vara en mycket orolig dag. I natt skall hon föras i brudsäng. Hon har tillbringat flera timmar på skönhetssalong, eller hos någon kunnig närstående kvinna. Hon har friserats och sminkats, ibland i mitt tycke till oigenkännlighet. Det anses fint här att hyn är så vit som möjligt, och sminket är kraftigt som teatersmink. Bruden har klätts upp i en vit dröm, en brudklänning som är uppsydd åt henne eller en hyrd kreation.

Brudgummen med sina närmaste vänner hämtar bruden från salongen, numera i en bröllopsdekorerad bil. Första anhalten är ofta hos fotografen. Därefter åker paret till brudens hem under stor pompa och ståt. Där tar bruden i princip avsked från sin familj. Traditionen tycks vara att brudens mor inte deltar i bröllopet, vilken för mig känns mycket märkligt. Dottern lämnar nu sitt föräldrahem för gott.

Spelmän med blåsinstrument

Spelmän med traditionella blåsinstrument och trummor följer brudparet tillsammans med den övriga familjen. Kvinnorna klappar händerna och utger sitt gälla läte, som att skrika högljutt samtidigt som man rullar tungan. Jag har tränat på det, men har inte det rätta röstläget. Bilen som brudparet färdas i är dekorerad med breda glänsande band och konstgjorda blombuketter. Konstgjorda används dels för att klimatet är för hett för levande blommor, och generellt är äkta blommor väldigt dyra. Ofta hyrs bussar för att alla bröllopsgästerna ska kunna färdas i ett följe till bröllopslokalen.

Brudparet installerar sig på scenen

Kurdisk dans

Brudparet gör entré i festhallen med släktens unga kvinnor och väninnor dansande runt dem. Brudparet intar sina platser i en soffa på en väldekorerad scen. Bröllopsgästerna sitter i den stora hallen, normalt män för sig och kvinnor och barn för sig. Möbleringen består av plastmöbler i de vanligaste hallarna. Borden är tomma, eller dukade med frukt och vattenflaskor. En orkester står för musiken och alla dansar kurdiska danser i långa rader runt hela bröllopslokalen. Dansen pågår i flera timmar och de som inte dansar sitter och tittar på.

Det händer att gästerna blir bjudna på mat och dryck, men det är lika vanligt att förtäringen stannar vid frukt och vatten. Antingen serveras det buffé i ett separat rum intill, dit männen går först för att äta, och därefter kvinnor och barn. Ett annat sätt är att det delas ut snabbmat, inplastade smörgåsar med kebab, eller plasttallrikar med kyckling och grönsaker. Till måltiden dricker man vatten, Coca Cola eller Fanta. Männen vistas mycket utanför bröllopslokalen, och det har berättats för mig att de röker och dricker alkohol ute på gården, precis som i Norden, åtminstone på landsorten.

Brudparet sitter i sin soffa ensamma mest hela kvällen och tittar på, förutom när gästerna kommer till scenen för att gratulera och fotografera. Vid något tillfälle deltar brudparet i dansen som pågår hela tiden. Bröllopet varar kanske fyra timmar, på sen eftermiddag, kväll. Därefter åker brudparet för att för första gången tillbringa natten tillsammans, oftast i sitt gemensamma hem. Äntligen är det tillåtet.

De unga män och kvinnor jag pratat med har varit förvånansvärt öppna både med varandra och gentemot mig angående sex. De jag pratat med har gett mig en historisk återblick på om hur strängt familjerna bevakade bevis för att kvinnan var oskuld på bröllopsnatten. Men nödvändigheten av denna bevisning tycks variera. Ju mer bildad familjen är, desto mindre strikt följer man denna tradition. Jag fick uppfattningen att sådant är strängare i byarna än i städerna.

Dessa ungdomar har helt öppet resonerat om hur det är bäst att göra på bröllopsnatten, älska med varandra eller inte. Just dessa unga par var varsamma med varandra och insåg att efter en lång och ansträngande bröllopsfest, kunde de lika gärna vänta. Men de skrattade och sa, att visst finns det de som såsom djur kastar sig över varandra, men det tycktes inte ingå i dessa unga pars sätt att tänka.

Sammantaget syns den muslimska och kurdiska traditionen att gifta sig kräva väldigt mycket anpassning till formaliteter och tålamod av de unga. De flesta unga idag tycker inte om karaktären av affärsuppgörelse som fortfarande gäller. Jag beundrar dem jag träffat och fått prata med. Jag är tacksam för förmånen att ha fått delta i förlovningar och bröllop av både för mig nära vänner och deras bröder och systrar och till och med avlägsna kusiner. Den vanligaste kurdiska dansen sitter rätt bra vid det här laget.

© Denna blogg.

En bloggläsare: ‘…och det var egentligen först när jag började gå dit som jag på allvar började uppskatta min hemstad.’

En bloggläsare har en annan syn på Malmö än den, som malmöpolitikern ger uttryck för i sin text ”Familjer från Vellinge och västra Skåne åker på ‘safari’ genom Malmö med låsta bildörrar.” (Läs också En bloggläsare: ”Vi vanliga väljare lever i landet, vi ser problemen.”, En bloggläsare: ”På sikt kan det leda till konstruktiva lösningar.” och

Jag uppskattar verkligen din blogg och tycker att den belyser viktiga frågor som sällan står att läsa om i pappersmedierna. Jag tycker också att den malmöpolitiker som uttalar sig den 13/11 har all rätt att yttra sig som han/hon gör, men som uppvuxen i staden är det mycket jag inte känner igen mig i.

Att ”stora delar av den vita medelklassen” inte rör sig i de centrala delarna av staden på kvällstid har jag svårt att tro. Vad finns det att göra på kvällarna i Lomma, Bjärred och på Limhamn? Min erfarenhet är att alla sorters människor går ut på Möllevången, och det var egentligen först när jag började gå dit som jag på allvar började uppskatta min hemstad. Jag har dessutom lärt känna många politiskt engagerade personer som bor där, av vilka några dessutom har officiella uppdrag. Eftersom en överväldigande majoritet av Möllanborna dessutom röstar på den sittande s-ledda makten i kommunfullmäktige, är det ganska osäkert i vilken utsträckning politikerna hade betett sig annorlunda om fler av dem hade bott där.

Så Möllevången är knappast som Rosengårdsgrannen och SD-fästet Almgården. Däremot stämmer det säkert att det förekommer mycket skumma saker i affärslokalerna. Brottsligheten ska visst också vara den högsta i staden, vad jag har hört. Men om malmöpolitikern fortfarande syftar på Möllan i talet om att det är klokt att riva vissa problemområden, är han/hon helt ute och cyklar. Det vore som att skjuta en folkkär artist för att han har problem med alkohol och våldsamhet.

© Denna blogg.