• Kategorier

  • Arkiv från 5 maj 2005

  • Kalender

    november 2010
    M T O T F L S
    1234567
    891011121314
    15161718192021
    22232425262728
    2930  
  • free counters
  • wordpress visitor counter
  • RSS Merit Wager

    • Utan titel lördag, 6 juni, 2020
        Sedan den 5 maj 2005 har jag ideellt granskat, redovisat, översatt, kommenterat och publicerat ofta unikt material, särskilt miggornas rapportering. Om ni uppskattar texterna, informationen, rapporterna, kommentarerna, stöd gärna via Subscribe med 1 krona om dagen = 30 kronor i månaden, eller med valfritt belopp via Donate, Swish eller Bankgiro.  Alla bidr […]

En malmöbo skriver: Möllan är en stadsdel som drar till sig mängder av människor i och med sin helt unika karaktär.

En bloggläsare ger här sin bild av det Malmö som en malmöpolitiker tidigare beskrivit helt annorlunda, i inlägget ”Familjer från Vellinge och västra Skåne åker på ‘safari’ genom Malmö med låsta bildörrar.”. Läs också En bloggläsare: ”Vi vanliga väljare lever i landet, vi ser problemen.” En bloggläsare: ”…och det var egentligen först när jag började gå dit som jag på allvar började uppskatta min hemstad.”

Jag är uppväxt i Malmö, och bilden som beskrivs är på alla sätt för mig främmande. Den atmosfär som råder på Möllan brukar för de flesta beskrivas som ”köpenhamnsk”. Möllan är utan tvekan ett mångkulturellt område, ett område för alla kulturer – svenska såväl som utomsvenska. Och trots att varken jag eller någon av mina vänner någonsin råkat ut för brott där, så skulle jag kunna tänka mig att statistiken visar att brottsligheten är högre där än i rikare stadsdelar. Detta är ju helt logiskt, då det bland fattiga oftast finns mer öppen brottslighet (nu talar jag inte om våldtäkter, brottslighet, rattfyllor etc, då dessa ju är brott som förekommer lika mycket i alla samhällsgrupper).

Men det som beskrivs verkar vara mer av en postapokalyptisk kåkstad, vilket är helt absurt. Möllan är en stadsdel som drar till sig mängder av människor i och med sin helt unika karaktär. De människor som vill njuta av en fri och öppen atmosfär älskar Möllan. Som enda stadsdel att anordna folkrörelse som slåss för kultur står detta område som ett av de mest älskade och starka i hela Sverige.

Jag menar givetvis inte att det passar alla, men att ens behöva försvara Möllan känns en smula lustigt måste jag säga. För det står alla fritt att komma hit, eller att låta bli. Och beträffande bluffbutikerna så får någon gärna ge mig ett enda konkret exempel. Och berätta hur en egenföretagare lyckas försörja sig utan kunder. För om någon försöker påstå att vi har med en Möllanskalbolagshärva att göra, bör den gå till tidningarna. Detta vore för de flesta en unik nyhet.

Min kommentar: Det är mycket intressant att det kan finnas så oerhört olika beskrivningar och upplevelser av samma plats! Tack till skribenten som tog sig tid att ge sin bild!

Ett litet påpekande till: Snarare än att gå till tidningarna, som skribenten skriver, är det nog Polisen som ska kontaktas om man har misstankar om oegentligheter eller brott av något slag. Medierna är inte – även om de ibland agerar så – de som skipar rättvisa i Sverige.

En migga: ”Kan det verkligen finnas någon som tror att vi som jobbar på Migrationsverket har yttrandefrihet?”

En migga undrar (bland annat apropå inlägget Om miggorna som skriver och berättar inifrån Migrationsverket):

Kan det verkligen finnas någon som på fullt allvar tror att vi som jobbar på Migrationsverket har yttrandefrihet? En gång blev jag själv uppringd av en av den dåvarande GD:s hejdukar, som ville att jag skulle ompröva ett helt korrekt utvisningsbeslut där jag var delaktig, och bevilja PUT i stället för att avslå ansökan. Detta eftersom media skrev om personen! Jag vägrade och GD fick själv stå för det nya beslutet.

Sedan blev jag uppringd av någon som stod GD nära och som sa att GD:n inte längre tyckte om mig. Och att jag kunde glömma allt vad karriär heter. Hos verket.

Jag som aldrig hade träffat den här GD:n undrade lite över hur det kom sig att hon, som inte kände mig alls, ens hade tyckt om mig förut, men nu slutat att tycka om mig. Samtalet, som var just så här barnsligt, kunde även uppfattats som hotfullt, men jag orkade inte gå vidare med det. Och vart skulle jag ha gått? Ingen av cheferna eller de övriga anställda som vill göra karriär hos oss vill ta i sådant. Vi andra, vi som faktiskt vill följa lagen, hamnar i situationer liknande den som jag nyss berättat om.

© Denna blogg.