Om och ur boken Kommunikation – tjugofyra kommentarer av Finska Akademien

Gammelmedias stora problem är deras politiska korrekthet. I och med att de själva har blivit en del av makten, har de tappat sin lust att granska den.

Bättre och mer rakt på sak kan det inte uttryckas – och det är en finländare, Svenolof Karlsson, en av ledamöterna i Finska Akademien, som säger det- Eller rättare sagt: skriver. Hela texten, som har rubriken Gammelmedias sista strid? kan läsas i boken som presenterades den 22 november på ett mycket välbesökt seminarium på Finlands ambassad. Rubriken var Finnar och kommunikation – Skojar du? Det hölls i samband med att boken Kommunikation – tjugofyra kommentarer av Finska Akademien kom ut. Seminariet handlade bland annat om:

Finnar jobbar hårt och levererar. De visar vad de vill i handling. Det är helt enkelt finnarnas sätt att kommunicera. Men nu finns plötsligt en bok om kommunikation, skriven av tjugofyra finnar. Hur är det möjligt?
———-
Artiklarna kryddas av exempel ur det verkliga livet om vilka problem man som finländare kan stöta på när man försöker förstå sig på det konstiga landet Sverige.

Jag kan ärligt säga att alla texter i den här boken är mer än läsvärda och det kan alla konstatera som skaffar sig den och läser den! Men här är ett citat till ur Svenolof Karlssons utmärkta text (och jag håller helt med honom i allt han skriver!):

Mitt påstående är att gammelmedierna idag inom stora sektorer har övergivit sin roll som granskare av de övriga makterna och visar intresse för en fri diskussion bara selektivt. I takt med att mediernas makt har ökat har de, så som händer makthavare generellt, korrumperats. De har hittat en nisch som den politiska korrekthetens apostlar och har i förlängningen blivit villiga hjälpredor till, bland annat, den apokalyptiska falangen av miljörörelsen och domedagsindustrin.

Det blev en livfull tillställning med fullt hus och många röster. Duktiga finländska karriärkvinnor som också skrivit varsitt intressant kapitel i boken berättade lite om sina erfarenheter (Tove Bångstad, Päivi Järvelä, Riitta Östberg och Pia Grahn-Brikell). Hannu Olkinuora, Kaj Mickos, Benoit Passard, Lennart Koskinen och Peter Granström deltog också. Och Henrik Mickos, som höll i mikrofonen en stor del av tiden. Han berättade att illustratören av boken, tillika hedersledamoten i Finska Akademien, vunnit en tävling om bästa snapsvisa och framförde den inför publiken:

Sedan fortsatte Svenolof att berätta lite om boken:

Och till slut ner Svenolof alla som läser boken Kommunikation om feed back:

Jag kommunicerar gärna vidare – helt av egen fri vilja! – att jag tycker att så många som möjligt ska skaffa sig boken och läsa den! Det kommer att bli många aha-upplevelser, kanske en del att irritera sig på men också en del lärdom. Sänd sedan gärna feed back till Svenolof Karlsson och de andra som vill veta hur deras bok tagits emot!

I Finland har väljarna makten

Här är min kolumn i Svenska Dagbladet idag: I Finland har väljarna makten.

En migga: ”En autentisk utredning i november 2010.”

En migga skriver inledningsvis så här, apropå inlägget Om miggorna som skriver och berättar inifrån Migrationsverket:  När jag slutar jobba på Migrationsverket, då skriver jag en bok om alla tokigheter jag varit med om. Då kommer ingen heller längre kunna kalla mig ”låtsaskompis”. Till dess skriver miggan, som den har gjort i flera år, anonymt (för läsarna, inte för mig):

En autentisk utredning i november 2010

Den asylsökande, som påstår att hon kommer från ett land som med säkerhet ger PUT, lämnar in en id-handling som är så grovt förfalskad att det egentligen inte ens behövs någon expertis för att konstatera detta. Handlingen skickas ändå till SKL.  På frågan varifrån den sökande fått sin id-handling ges inget svar. Han säger att han måste få se på handlingen för att läsa varifrån den kommer. Han får handlingen, men kan inte läsa den eftersom den är på annat språk …

Han har också fyra barn i hemlandet samt en hustru. Han har, vid ankomsten till Sverige, sagt vad de heter, hur många de är och hur gamla de är. Men på asylutredningen kommer han inte ihåg detta. Han vill läsa vad han sagt tidigare! Det får han inte. Därför att man måste kunna kräva att en man kan komma ihåg antalet egna barn, deras namn och ålder, även om att det gått fyra veckor sedan han kom till Sverige. Men han kommer inte ihåg dem. han minns ens namnet på hustrun. Det här beror på en posttraumatisk stress som han drabbats av just nu, enligt biträdet. Stressen var inte lika påtaglig när han kom hit. Och id-handlingen har han fått av en smugglare. Etc etc .

Kommentar: Åter en bild ur den verklighet som gammelmedierna i Sverige av någon outgrundlig anledning aldrig skildrar.

© Denna blogg.