Why am I not at all surprised?

Eftersom man i Sverige nästan mer fokuserar på att ett parti av knappt 6 % i demokratisk ordning röstats in i riksdagen än på faktiska problem, blir det som Magnus Ranstorp, terroristexpert och professor vid Försvarshögskolan, säger i artikeln Svensk plan saknas mot extremister i Dagens Nyheter: ”Sverige har varken fokuserat tankar eller resurser på hur vi på lokal nivå ska kunna arbeta för att på lång sikt förebygga extremism och utanförskap.”

Några citat ur DN:s artikel:

Sverige har länge blundat för den extremistiska islamismen. I både Norge och Danmark finns nationella handlingsplaner i syfte att förebygga en våldsam radikalisering. Konkreta svenska initiativ saknas helt.

”Anledningen till att Sverige ligger så långt efter sina grannländer beror på den ”tillbakadragna hållningen”. Det säger Tore Bjørgo, professor i polisvetenskap vid polishögskolan i Oslo, som har forskat i olika former av terrorism och högerextremism i Norden. ”Mitt intryck är att Sverige lider av beröringsångest. Man har inte velat sätta problemet på kartan.”

Sverige skiljer ut sig på ett stort antal områden jämfört med sina nordiska grannar – och en jämförelse utfaller inte så ofta till Sveriges fördel. För att bara nämna några områden: den svenska skolan, det s.k. försvaret, kränkthetskulturen, den i jämförelse med övriga länder (inte bara i Norden utan även i Europa) mycket stora asylinvandringen, de många ”utanförskapsområdena” m.m., m.m. Och alla osynliga hinder för att föra en totalt öppen och konstruktiv debatt och diskussion om det som gör att man i andra länder har förstått t.ex. att man måste arbeta med att förebygga ”våldsam radikalisering” (se DN-artikeln).