• Kategorier

  • Arkiv från 5 maj 2005

  • Kalender

    januari 2011
    M T O T F L S
    « Dec   Feb »
     12
    3456789
    10111213141516
    17181920212223
    24252627282930
    31  
  • free counters
  • wordpress visitor counter
  • RSS Merit Wager

    • Ny bloggadress från den 8 december torsdag, 8 december, 2016
      Ny bloggadress från den 8 december är meritwager.nu. Adressen meritwager.se har släckts ner och det går tyvärr inte att peka om därifrån till den nya adressen. här sajten på meritwager.wordpress.com kommer inte längre att uppdateras. Alla nya inlägg finns på meritwager.nu. Välkomna dit! Följ gärna med till den ”gamla” sajten – med den nya layouten –  på den […]

WYSIWYG

Ett självklart påpekande, som ändå tycks behövas, på förekommen anledning:

Det som står att läsa här på bloggen är exakt vad som sägs, alltså WYSIWYG (What you see is what you get). Det behöver inte tolkas eller analyseras eller missförstås om man bara läser och tar in vad som skrivs och av vem/vilka.

I övrigt hänvisar jag till Info, Klargöranden och MFO.

Tack för att ni läser!

SVT:s personalpolicy är helt åt skogen!

Här finns en del av mina texter om SVT:s maktfullkomlighet och sällsynt dåliga personalpolitik och svårigheter med att räkna ut kostnader både i pengar och i försämrad arbetsmiljö när man splittrar medarbetare i olika kategorier och sparkar ut viktiga kuggar i maskineriet.

I DN Ekonomi den 31 januari, under rubriken Uthyrd till SVT, berättar Pia Conde, som i sex år har arbetat hos SVT, hur hon hanteras av företaget. Hon säger bland annat:

Jag väntar på att det ska ringa i mobilen. Det är svårt att planera sin tillvaro när man alltid förväntas vara flexibel. En sorts livegenskap.

Få vågar säga ifrån, så var det också när jag i maj 2010 lämnade SVT:s finskspråkiga redaktion efter 14 år för att jag dels bevittnat hur hela verksamheten malts ner och redaktionen inte längre hade en finskspråkig chef, finskspråkiga sändningsproducenter och – ibland – fick in reportrar från bemanningsföretag som inte ens behärskade finska ordentligt. Dessutom sparkade de ut sina översättare, som var och är en stor och viktig del av nyhetsprogrammet Uutiset, som ju måste vara heltextat. SVT tog sedan in – som framkommer i mina tidigare texter – personer via översättningsbyrån Svensk Medietext (grundad av tidigare sparkade SVT-medarbetare) som aldrig hade översatt och som, bevisligen, inte klarar uppgiften. ”Bevisligen” för att vem som helst kan se att deras svenska inte räcker till, att de inte klarar av att redigera texter, att de överhuvudtaget inte kan översätta och trycka fram texter i en nyhetssändning. Vilket också i otaliga rapporter konstaterats av SVT självt, men som man inte gör något åt.

Så många språkfel och så svårlästa, förbiflimrande texter skulle givetvis aldrig accepteras på Rapport och Aktuellt – där man också skulle kräva gedigen översättarvana och -kompetens – men på den nationella minoritetsspråksredaktionen kan man ta in folk som inte klarar jobbet och sätta dem att dra ner Uutisets kvalitet ytterligare – dessutom till betydligt högre kostnader än när kompetenta översättare arbetade direkt för SVT… OBS! Tre av översättarna, samtliga från svenska till finska som ju är det språk som talas i sändningarna och det finns betydligt mindre att översätta till, är ytterst kompetenta och var förut direkt knutna till SVT. Två är alltså icke-översättare men har ändå getts det viktiga uppdraget att översätta från finska till svenska, vilket oftast är den absolut största delen av programmet! Det är dem de otaliga felrapporterna – som gjorts av andra, kunniga översättare – gäller. Svensk Medietext (som alltså ägs och drivs av f.d. SVT-medarbetare) har därmed inte uppfyllt sitt uppdrag gentemot SVT: att tillhandahålla samma kompetens som fanns innan fyra översättare sparkades ut med sammanlagt 34 års översättarvana från Uutiset.

Fegheten och rädslan är utbredd på SVT. De fast anställda står inte tillräckligt starkt upp för sina kolleger som sparkats ut till bemanningsföretag (som drivs av f.d. SVT-anställda) och alla är ängsliga över att själva drabbas. Ett undantag finns, men vart ledde denna kollegiala protest? Som chef för SVT behöver man ju inte lyssna på personalen…

Kulturdepartementet bör se över om sändningstillståndet efterlevs, bland annat när det gäller den nationella minoriteten sverigefinländarnas rättigheter och behov och värnandet av svenska språket. Och någon (Riksrevisionen?) måste ta sig an uppgiften att se över penninghanteringen och upphandlingsrutinerna hos SVT. Var det inga andra som lämnade anbud än tidigare utsparkade SVT-anställda och hur många tiotals licensmiljoner har slängts i sjön för att ge dessa bemanningsföretag stora vinster? Pengar som kunde ha använts till bättre program, till utbildning av medarbetare, till att behålla läkare och sjuksköterskor på den lilla SVT-Hälsan och varför inte till en eller annan trivsel- och gemensamhetsskapande åtgärd.

© Denna blogg.

Serie om tendentiös, missvisande och/eller okunnig medierapportering. Del 1.

Inte sällan skriver och rapporterar svenska journalister och skribenter tendentiös, missvisande och/eller okunnigt. Ibland rent lögnaktigt. Inte sällan påstås saker i olika medier som inte stämmer med verkligheten, men mer med journalistens eller skribentens egna åsikter eller övertygelser. Osanna, missvisande eller rent okunniga texter och uttalanden trycks sedan i tidningar och läggs ut på tidningars och andra mediers sajter. De blir ”sanningar” och på det sättet missleds hela den delen av den svenska allmänheten, som inte tar del av rapportering från medier i andra länder, utan som bara har sina svenska massmedier att förlita sig på.

En skribent som inte verkar veta särskilt mycket om finsk politik i allmänhet och partiet Sannfinländarna i synnerhet, tar sig rätten att, på ledande plats i Dagens Nyheter, skriva om partiet som hon tror/tycker/vill (?) att det är eller ska vara. Klicka på och läs texten till vänster.

Skribenten jämför i sin text Sannfinländarna med Sverigedemokraterna och tar sig t.o.m. till att – helt felaktigt! – kalla Sannfinländarna för ”Finlands Sverigedemokrater”! Hon gör det stora misstaget att lägga sitt  begränsade, svenska raster på ett parti i ett annat land! Hon verkar inte ha tagit reda på hur det ligger till, utan utgår från att för att ett parti heter ”Sannfinnländarna” så är det – och nu kommer ett svenskt triggerord igen – ”invandringsfientligt”, när det i Finland uppfattas som ”fosterländskt”.

Som svensk i ett land som aldrig i modern tid haft krig där man varit tvungen att försvara sig själv och sitt land med livet som insats, förstår man inte vad ordet ”fosterländsk” betyder för ett annat land som har haft krig och varit nära att gå förlorat till Sovjetunionen. I Finland är ordet ”fosterländsk” ett hedersord, ett fint och varmt ord för ett folk som kämpat till döds för landet.  I Sverige har ordet ”fosterländsk” ingen betydelse i folksjälen, här har ordet ”folkhem” varit det viktiga. Det är inget fel i det, finländarna kan förstå skillnaden mellan 1) ett litet land som alltid haft fred och där folket velat söka sig evig trygghet och nollvision mot allt ont och 2) ett mycket litet land som lyckats behålla sin frihet och självständighet genom stora offer och där folket inte är trygghetsnarkomaner.

Skribenten på DN har inte brytt sig om att titta på Sannfinländarnas program. Det är klart, det är ju på finska och det är lite jobbigt att skaffa sig en översättning. Översätt t.ex. denna text som berättar om Sannfinländarnas rötter:

Perussuomalaiset juuret
Perussuomalaisen puolueen juuret juontavat vuoteen 1959, jonka helmikuussa perustettiin Pieksämäellä Suomen Pientalonpoikien Puolue. Sen legendaarisia johtohahmoja olivat muun muassa Veikko Vennamo ja Eino Poutiainen. Vuonna 1967 SPP muutti nimensä Suomen Maaseudun Puolueeksi.

SMP:n toiminta kuihtui muun muassa talousvaikeuksien, puolueloikkausten ja kannatuksen hiipumisen vuoksi pois vuonna 1995. Sen henkisen perinnön vaalijaksi ja kaikki kansalaiset tasavertaisina huomioon ottavan työn jatkajaksi perustettiin puolue Perussuomalaiset.

I Sannfinländarnas (som grundades i maj 1995) partiprogram finns inte mycket som påminner om Sverigedemokraternas program, om man inte räknar med att Sannfinländarna också vill arbeta för en bättre åldringsvård och är EU-kritiska. Varken på Sannfinländarnas sajt eller i Wikipedia (som ju inte alltid är helt korrekt, men ändå ger en indikation om vad som gäller) står ett enda negativt ord om invandring, invandrare, asylsökande som ger en seriös skribent i Sveriges största morgontidning anledning att framhålla Sannfinländarna som ”ett invandringsfientligt parti” och jämföra det med SD i Sverige. Inte heller behandlas Sannfinländarna av andra partier som paria där de sitter i Finlands riksdag, så som SD behandlas i Sveriges riksdag. Partiet sitter ju i riksdagen på en del av folkets mandat. Det kan också mycket väl hända att Sannfinändarna blir Finlands tredje största parti i valet i april 2011. I så fall kommer det att ta plats i regeringen. Finland är ett demokratiskt land. Läs gärna på lite, svenska journalister och skribenter!

Till slut följer ett exempel på hur notisen ovan hade kunnat skrivas i en sansad ton, utan de så vanliga svenska triggerorden och antydningarna.

Det fosterlands- och landsbygdsvänliga partiet Sannfinländarna får ett mycket starkt stöd i den senaste opinionsundersökningen: över 16 procent. Sannfinländarnas stöd har ständigt ökat sedan partiledaren Timo Soini fick flest personröster av alla Finlands kandidater i Europaparlamentsvalet 2009.

Invandringsdebatten tycks bli mer hätsk i landet, trots att invandrare utgör endast 2,1 procent av befolkningen. Det visar hur stor oron är bland allmänheten, för att problem förknippade med för stor och för snabb invandring från mycket annorlunda och främmande kulturer är. Skräckexemplet är Sverige, där invandringen varit mycket stor i förhållande till landets folkmängd, och problemen med ”utsatta områden” och bidragsberoende etc i det närmaste är oöverstigliga.

Förra våren berättade forskaren Camilla Haavisto om hur näthatet exploderat i Finland de senaste två åren. Migrationsministern har mordhotats (liksom i Sverige) och bloggare skriver om sin oro och rädsla för alltför stor inflytande från islam.

Artikeln på DN Debatt (26 januari) av UR:s ledning, visar att den svenska internetsfären rymmer samma typ av rädsla och oro som den finska.

Kanske är det läge att ta oron och rädslan på allvar?

© Denna blogg! Vid ev citat,
länka alltid till detta originalinlägg.



Tiina Kantola har varit valobservatör i Sudan. Del 2.

Här skriver Tiina Kantola (läs mer om henne i flera inlägg här) om hur det var att med cirka ett dygns varsel resa till Sudan som valobservatör. Inte för Sverige, utan genom egna kontakter, desamma som hon också fick förtroendet att vara valobservatör i Irak 2010. Här finns del 1!

Fler kvinnoröster i Sudan

Medan vi väntar på det officiella valresultatet för det sudanesiska valet, som meddelas den 14 februari, summerar jag här de observationer som mitt team gjorde under valveckan. Det måste dock poängteras att våra observationer inte är representativa för hela valet eftersom vi bara besökte 25 vallokaler av totalt 3471.

Av ca 4 miljoner röstberättigade sydsudaneser var 52 % kvinnor och 48 % män. Valkommissionen hade spridit särskilda affischer för att uppmuntra just kvinnor att rösta.

Anledningen till att det finns fler kvinnor än män är, att flera män än kvinnor dog i de blodiga inbördeskrigen som härjade i landet under åren fram till år 2005. Kvinnorna använde nu sin rösträtt flitigt och de var märkbart stolta över sin rättighet. Vi kunde se långa rader av fint uppklädda kvinnor köa till vallokalerna.

En vallokal består av fyra stationer. Den första är registrering i röstlängden. Där kontrolleras personens röstkort och händer. De röstberättigade hade ett särskilt röstkort försett med fingeravtryck, inte foto, som de har skaffat genom att registrera sig för valet i valkommissionen. Här har man inga ID-kort som hos oss. Registrering i röstlängden sker genom fingeravtryck, samma finger som på röstkortet. Händerna kontrolleras och ska vara fria från bläck för att säkerställa att personen inte har röstat tidigare. Det var väl lite si och så med kontrollen av händerna på de vallokaler vi besökte.

Efter att ha lagt sin valsedel i den förseglade röstlådan, doppar nämligen männen sitt pekfinger i ett speciellt svartlila bläck som markering för att ha röstat. Bläcket sitter kvar minst en vecka och förhindrar personen från att rösta flera gånger. Ibland kunde det vara svårt att se bläcket på de svarta männens fingrar, de är ju så svarta, framförallt i södra Sudan. För kvinnor däremot, målas markeringen mellan pekfinger och långfinger. Kvinnor använder henna för att dekorera bl a sina händer, och att ha hennafärgade fingertoppar anses vara särskilt vackert, så kvinnors fingertoppar är redan ”upptagna” med färg av skönhetsskäl.

På den andra stationen får personen sin valsedel och en noggrann instruktion om hur den används och hur den viks ihop efter röstning. (Bild) Återigen är det fingeravtryck som gäller. Den tredje stationen är röstbåsen. De var gjorda av papp med en liten gardin för. Visserligen är merparten av sudaneserna ganska smala, men det var ändå en omöjlighet att rösta i hemlighet i de små båsen. Här kunde vi också observera de grövsta övertrampen av valförrättare, som i vissa fall gick in i båset med den röstande, tog dennes finger och placerade dennes fingeravtryck i cirkeln han själv ansåg vara rätt.

Varje förseglad röstlåda på den fjärde stationen skulle innehålla etttusen valsedlar, men så var inte alltid fallet. Vi observerade boxar som var så överfulla att man med lätthet kunde plocka upp valsedlar ur dem. (Bild)

Även om vi valobservatörer blev väl mottagna på de flesta vallokaler, förekom det att vi inte fick se vallokalens loggbok, och än mindre registrera oss i den, eller skriva in våra observationer, vilket ingick i vårt observatörsuppdrag.

© Denna blogg.

En migga reflekterar över justitieministern uttalande: ”Jag tycker att det låter konstigt om man inte gör sitt yttersta för att de människor som hanteras av svenska myndigheter ska få en korrekt identitet.”

En migga reflekterar:

Jag såg och hörde den 27 januari en frågestund i riksdagen och reagerade på ett svar från justitieminister Beatrice Ask (M) på en fråga från Kent Ekeroth (SD) som, om frågan kommit från ett annat parti, nog skulle ha uppmärksammats mer.

Frågan var kanske lite otydligt ställd, men den gick ut på ifall regeringen tycker att det är rimligt att man inte åldersbestämmer de ensamkommande unga asylsökande som kommer till Sverige då man från Migrationsverkets sida uppdaterar ca 12-15 % utan tand/handledsröntgen, medan man i Norge och Danmark utreder just detta på fler unga sökande, och att det där visar sig vara fler av dem som säger sig vara under 18 som i själva verket är över 18.

Beatrice Ask svarade att hon inte är inläst på ämnet men att hon tycker att det är konstigt att vi i Sverige inte utreder den sökandes ålder grundligt. Tänk om hon vet vad hon sagt… Som det är nu så frågar vi den sökande hur gammal den är och får vi samma svar två gånger så släpper vi det, då är den asylsökande 16 år om den asylsökande själv påstår det.

Att sedan en  somalisk 18-åring dyker upp som 27-årig kenyan kan ju inte vi rå för, han sa ju att han var under 18…

Men om nu justitieministern tycker att vi ska utreda den sökandes ålder och identitet ”så långt det går”, borde vi då inte göra det och, likt andra länder som t.ex. Norge och Danmark, röntga tänder och handleder på alla unga sökande?

Kommentar: Frågor och svar återfinns för var och en att själv ta del av, i Riksdagens snabbprotokoll 2010/11:49, torsdagen den 27 januari kl. 14:00 – 15:02 (http://www.riksdagen.se/Webbnav/index.aspx?nid=108&bet=2010/11:49&guid={B56EE12D-7701-4734-BE0C-651554A6332D}). Sök på rubriken Ensamkommande flyktingbarn, för övrigt en felaktig rubrik som i stället borde vara Ensamkommande minderåriga asylsökande.

Jag har skrivit om den här frågan i åratal här på bloggen (sök på ”ensamkommande”). Ingen har lyssnat eller brytt sig om det och aldrig tidigare har jag hört en svensk minister säga det självklara som justitieminister Beatrice Ask uttalade i debatten:

Jag tycker att det låter konstigt om man inte gör sitt yttersta för att de människor som hanteras av svenska myndigheter ska få en korrekt identitet. Men jag har inte sakkunskapen. Jag kommer naturligtvis att ta reda på detta.

Kommentar: Det är det många som har tyckt är konstigt under flera år! Bland annat här på bloggen har jag publicerat larmrapporter kring de oklara identiteterna hos en mycket stor majoritet av dem som söker asyl, och publicerat inlägg kring både åldrar och identiteter hos asylsökande som påstår sig vara minderåriga: från socialbyråer, HVB-hem för ensamkommande minderåriga asylsökande. Dessutom har jag publicerat oräkneliga rapporter från miggor som enligt uppgift av sin ledning tillsagts att inte kontrollera utan gå på vad den sökande själv påstår. Och jag har varnat för det utbredda strutseriet hos politiker och journalister, som valt och väljer att stoppa huvudet i sanden och låtsas om ingenting.

Till fega och vilseledande svenska politiker och journalister: Det finns absolut ingenting ”främlingsfientligt” eller ”rasistiskt” i att ett land tar reda på vilka människor som vill vistas på dess territorium och varför! Tvärtom: det är vad som ska ske enligt de lagar som finns. Men i Sverige struntar man mycket ofta i detta, vilket de många rapporterna som nämnts ovan, med all önskvärd tydlighet visar. Vad man ska kalla ett sådant agerande vet jag inte. Kanske ”anarkistiskt”? Kanske ”lagtrots”? Kanske ”svenskfientligt”?

Justitieministern kommer att bli lika skakad när hon ”tar reda på detta”, som alla vi andra har blivit; vi som sedan länge känner till och sedan länge har larmat om sakernas ohållbara tillstånd.

© Denna blogg.

Kurshid har nu utvisats från Finland till Iran

Apropå bloggningen Sari från Oravais skriver om Kurshid så har följande uppdatering om fallet inkommit den 27 januari:

I går skickades Kurshid tillbaka till Iran. Fyra poliser behövdes. Hon hade bara strumpor och T-shirt på sig, och byxor. De satte på henne handbojor , och det gjorde ont i  hennes arm. Kurshid grät.

Kurshid var chockerad över hur den finska polisen behandlade henne. Hennes fötter var genomblöta, hon fick trampa i snön och måste ta av sina sockor i planet. De mellanlandade i Moskva och Kurshid berättar att det var mörkt och hon skrek och grät. Den kvinnliga polisen höll då för hennes mun och sa till henne: ”Var tyst! Ingen kommer ändå att hjälpa dig här och de förstår ändå inte vad du skriker”.

Framme i Iran var hon livrädd att gå till en taxi. Hon hade sagt förlåt för att hon inte hade lång kjol. Den kvinnliga polisen hade tre slöjor med sig åt  henne. Hon hade ju vägrat att ha något på huvudet.

Nu är Kurshid hos sin dotter. Hon gråter. Hon är rädd för att hennes pass är i Teheran och de tror inte att hon har varit i Finland som turist.

Jag kommer att följa henne och hennes liv i Iran och kommer att skriva om det.

Ingen kan bli annat än berörd över Kurshids öde. Och självklart hade hon haft ett mycket bättre, friare och mer värdigt liv som frånskild kvinna i Finland än i Iran. Man kan förstå att hennes vänner i Finland som kommit henne nära, nu sörjer och är förtvivlade, liksom hon själv, det är fullt förståeligt.

Man kan verkligen – med hjärtat – absolut förstå önskemålet från många håll att Kurshid borde ha fått stanna i Finland. Men mot dessa önskemål ställs utlänningslagen, enligt vilken flera instanser inte funnit att hon skulle ha sådana skäl att de skulle ha gett henne rätt till uppehållstillstånd. Någon måste bestämma. Någon måste fatta beslut. Och i Finland, liksom i Sverige och de flesta länder, är det myndigheter och domstolar som fattar beslut och dömer. Och när sista ordet i sista instans är sagt, då är det vad som gäller. Och så måste det ju vara i länder som inte har helt oreglerad invandring. Hur svårt och tungt det än känns när man berörs av enskilda människor som kommit en nära.

© Denna blogg.

Uppehållstillståndskort införs i maj

Migrationsverket meddelar, att alla EU-länder ska införa uppehållstillståndskort senast den 20 maj i år. Korten ska ersätta dagens tillståndsmärken för uppehållstillstånd och hålla samma säkerhetsstandard som passhandlingar.

Uppehållstillståndskorten, s.k. UT-kort, är säkrare än dagens tillståndsmärken. Korten kommer att ha ett chip med innehavarens biometri i form av ett foto och avtryck av två fingrar. UT-korten kommer att ha samma format som vanliga bankkort. Varje kort kommer att ha rubriken UPPEHÅLLSTILLSTÅND på det utfärdande landets språk. Korten är giltiga i högst fem år.

Vid passkontroller ska i fortsättningen både pass och UT-kort visas upp. Fotografierna och fingeravtrycken ska inte lagras i något särskilt register utan kommer bara att kunna läsas av med hjälp av chippet.