En migga: ”Irakier, även de som presenterar sig som kristna, har ofta falska handlingar. Varför?”

Jag ställde några frågor om asylsökande och id-handlingar till en av de miggor som brukar skriva här på bloggen. Under lång tid har Migrationsverket självt framhållit att ca 95 % av alla asylsökande inte styrker sin identitet. Jag ville bland annat gärna veta om det fortfarande är ett så högt antal som uppvisar falska eller inga handlingar när de söker och hoppas få en fristad i Sverige. Så här svarade miggan:

Jag är ledig just nu, men när jag är tillbaka jobbet så ska jag ta fram lite statistik bland mina egna ärenden om förekomsten av id-handlingar. Men så här kan jag säga redan nu:

Folk från f.d. Sovjet presenterar sällan sina handlingar. Smugglaren påstås ha tagit dem eller också har de aldrig ägt några handlingar, vilket ju är ett absurt påstående då man där knappast kan gå till närbutiken ens för att köpa frukostbröd utan att ha sitt inrikespass i fickan.

Romer från Balkan har också tappat bort sina nya biometriska pass någonstans på vägen till Sverige. Somalier har inga och har de några så är de garanterat förfalskade handlingar, vilket väcker misstanken om att personen inte kommer från Somalia vilket också sedan  bekräftas, genom språkanalys. Irakier, även de som presenterar sig som kristna, har ofta falska handlingar. Varför? Jag kan inte svara på detta.

Kristna irakier kan faktiskt få asyl, med äkta handlingar! Det är en gåta för mig varför denna grupp envisas med att visa upp förfalskade handlingar trots att de ingenting har att vinna med detta, tvärtom.

Generellt kan man säga att sedan möjligheten att få stanna i Sverige (som arbetskraftsinvandrare eller som nybliven förälder) öppnades för dem som saknade asylskäl men som ändå ville stanna kvar, så ökade också antalet av dem som visade sina id-handlingar. Inte från början förstås, utan lite senare. När man fått löfte om jobb eller blivit gravid.

Det är ju en positiv utveckling, på sätt och vis. Den asylsökande arbetar, och även om  han eller hon inte inte arbetar så vet vi alla fall vem hon eller han är. I bästa fall.

© Denna blogg.

2 januari 2011: Besök hos Veikko Virtanen på Suomikoti

Den 2 januari gjorde jag årets första besök hos krigsveteranen Veikko Virtanen på det fantastiskt fina äldreboendet Suomikoti (Finlandshemmet). Som vanligt var han på gott humör och skojade och skrattade och smågnabbades med sonen Pentti.

Efter maten – porterstek med ärter, potatis och vinbärsgelé  och kanelpäron med vaniljsås – tog vi en promenad i korridoren. ”Det är inte så bra att hasa fram”, sa jag. ”Det är bättre att lyfta fötterna ordentligt”. Veikko höll med och så marscherade vi upp och ner i korridoren sjungande Björneborgarnas marsch. Och det gick som en dans, Veikko lyfte ordentligt på fötterna och blev riktigt upplivad!

Det är alltid roligt att besöka honom, denne pigge och glade 90-åring! Och sonen Penttis och hans smågnabbande med en mycket kärleksfull och varm underton är alltid roligt att följa. Veikko var, som vanligt sedan han kom till Suomikoti i juli 2010, oerhört glad och nöjd med livet och sa att han mår som en prins.

Lär mer och se fler bilder här, på den blogg vi skapade för Veikko i maj 2010: En sista kamp.