Migrationsverkets rättsliga ställningstagande om asylsökande HBT-personer

Om Migrationsverkets rättschefs rättsliga ställningstagande angående metod för utredning och prövning av den framåtsyftande risken för personer som åberopar skyddsskäl på grund av sexuell läggning, daterat den 13 januari 2011.

Dokumentet (som kan läsas här i sin helhet) börjar med en

Sammanfattning
I detta ställningstagande redovisas en metod för utredning av den framåtsyftande risken för personer som åberopar skyddsskäl på grund av sexuell läggning. Metoden kan tillämpas både för den som gör sannolikt att han eller hon på grund av sin sexuella läggning riskerar förföljelse och för den som av andra skäl i sitt hemland bedöms tillhöra en grupp, som riskerar förföljelse på grund av sexuell läggning.

Metoden är avsedd att ge ett stöd för att göra en framåtsyftande prövning. Därför blir de centrala frågorna: hur den sökande kommer att manifestera sin tillhörighet till gruppen vid ett återvändande och hur andra (både privat och offentligt) kommer att agera på detta förhållningssätt.

Migrationsverket får i sin bedömning inte kräva att den person som gör sannolikt att han vid ett återvändande offentligt visar sin sexuella läggning istället väljer ett diskret levnadssätt.

Om personen själv anför att han/hon kommer att välja ett diskret levnadssätt vid ett eventuellt återvändande är den avgörande frågan vad orsaken till detta val är. Om orsaken är att det är så han/hon önskar att leva eller att det beror på grund av socialt tryck ska ansökan avslås. Om – å andra sidan – orsaken är att han/hon riskerar en konkret skyddsgrundande förföljelse ska detta godtas.

Dokumentet (som kan läsas här i sin helhet) är sex sidor långt och under rubriken ”Bakgrund” anges följande:

Av Migrationsöverdomstolens praxis framgår att flyktingskapsbedömningen ska vara framåtsyftande. Detta gäller i alla mål där sökanden tillhör en viss samhällsgrupp.

Fråga uppkommer därmed hur den framåtsyftande risken vid ett återvändande ska utredas och prövas. Det finns ett behov av en konkret metod för utredningen och prövningen åtminstone i ärenden som rör personer ur en viss utsatt grupp. Någon sådan metod går inte att finna i Migrationsöverdomstolens praxis även om Migrationsöverdomstolen t.ex. i MIG 2007:12 gett detaljerade handläggningsråd för prövningen av asylärenden.

Vidare anges att:

I förarbetena till utlänningslagen (prop. 2005/06:6, sid 28 – 29) anför regeringen bl.a. följande. Flyktingbestämmelsens krav att fruktan för förföljelse skall vara välgrundad, dvs. att fruktan skall ha fog för sig, gäller vid påståenden om förföljelse på grund av kön eller sexuell läggning, på samma sätt som beträffande övriga grunder för förföljelse. Vid prövningen av om fruktan är välgrundad skall alltså göras en bedömning av risken för att sökanden kan komma att utsättas för förföljelse vid ett återvändande till hemlandet.

Ett antal relevanta rättsfall redovisas också i korthet. Därefter följer rättschefens bedömning och man kan läsa sig till att reglerna är mycket strikta och att en person inte anses vara skyddsbehövande enbart på grund av det faktum att han/hon säger sig vara eller är homosexuell. Här anges bland annat:

Av relevant och aktuell landinformation bör fastställas om den aktuella gruppen i personens hemland är utsatt för övergrepp som till sin natur och sin omfattning utgör skyddsgrundande förföljelse och om den aktuella gruppen kan få ett effektivt skydd av myndigheter eller annan organisation.

Därefter bör det bedömas om den sökandes genom sin berättelse gjort sannolikt att han/hon innan avresan drabbats av förföljelse eller skyddsgrundande behandling och om den sökande i så fall försökt få skydd av myndigheterna.

Om den sökande gör sannolikt att han/hon kommer att välja att offentligt visa sin tillhörighet till samhällsgruppen måste man fråga sig hur andra (både privat och offentligt) kommer att agera på detta förhållningssätt. Hur personen agerar i olika möten kan variera och därmed kan också risken variera. Frågan är om reaktionerna kommer att nå upp till skyddsgrundande förföljelse. Vid bedömningen måste beaktas att den sökande varken kan eller får förväntas dölja delar av sin sexuella läggning, som han/hon inte är villig att dölja. Enbart det faktum att den sökande inte kan agera på samma sätt i sitt hemland som han kan göra i Sverige är inte i sig skyddsgrundande eftersom Genèvekonventionen inte garanterar sökanden samma öppenhet och skydd för mänskliga rättigheter i hemlandet som i landet där han söker skydd.

Om personen anför att han/hon kommer att välja diskreta handlingar måste nästa steg i utredningen vara att ta reda på varför personen kommer att välja detta levnadssätt. Om det framkommer att orsaken är att det är så han/hon önskar att leva, att det beror på grund av socialt tryck, t.ex. för att inte oroa sina föräldrar eller för att inte genera sina vänner/arbetskamrater är personen inte i behov av skydd. Socialt tryck av detta slag utgör inte förföljelse. Om – å andra sidan – utredaren kan fastställa att orsaken till att den sökande kommer att välja en diskret tillvaro är att han/hon riskerar en konkret förföljelse måste det bedömas om rädslan är välgrundad.

Om personen bedöms vara i behov av skydd på grund av sin tillhörighet till gruppen, som riskerar förföljelse på grund av sexuell läggning, måste utredningen avslutas med en bedömning av om det finns ett myndighetsskydd enligt gällande rätt att erhålla vid ett återvändande till hemorten eller ett internflyktsalternativ inom hemlandet.

Eftersom det, efter att jag haft kontakt med en migga och diskuterat det här rättsliga ställningstagandet, framkom att vi tolkade det olika, avstår jag från att kommentera utan lämnar åt var och en att själv tolka och förstå texten så gott det går. Jag har bett om att få ett kargörande på några punkter och när jag får det kan jag kommentera texten.

Här finns Migrationsverkets rättsliga ställningstagande om exklusion, som jag inte heller kommenterat detta för att det är betydligt karare och entydigare.

En migga: ‘Vi tvingas fatta beslut snabbt och våra misstankar och farhågor avfärdas med att vi utreder för mycket och den som utreder för mycket får ingen löneförhöjning.’

En migga berättar igen:

En gång träffade jag en person som hade resedokument, FP (främlingspass) och hemlandspass, alla i olika identiteter och i två olika nationaliteter. Han hade dessutom ansökt om ett svenskt pass!

Anledningen till att jag träffade honom var att han begick misstaget att försöka åka hem med FP och att han var efterlyst för brott i just den identiteten. FP hade han för att han hade gift sig hit, alltså gift sig med någon som redan fått PUT i Sverige.

Resedokument (RD) hade han eftersom han, efter giftermålet, hade ansökt om asyl i en annan identitet och nationalitet och också fått det. Hemlandspasset hade han väl haft hela tiden. Och det svenska passet hade han sökt i RD-identiteten. ”Annars skulle jag ju inte få det”, som han förklarade för mig, eftersom han ju hade begått brott i FP-identiteten och han, så klart inte ville  åka fast.

Nu åkte han fast i alla fall och fick fängelsestraff men ingen utvisning och ingen återkallelse av PUT heller. Han hade varit här för länge, han hade barn (med olika identiteter) och bedömdes som lite psykiskt sjuk. Han borde ha utvisats.

Detta är ett vanligt tillvägagångssätt. En person får komma hit som anhöriginvandrare på ett svenskt FP. Personen har ansökt vid en svensk ambassad men saknar id-handlingar (Sverige vet alltså inte vem personen är…). Personen får ändå ett svenskt FP som gäller för inresan till Sverige.

Samma person dyker sedan upp i ny skepnad, denna gång som asylsökande under ett nytt namn och med en helt ny asylberättelse. Det finns nu också en hel familj om minst tio personer som väntar på en ambassad på att få komma hit.

När det gäller den förste ”referenten” så meddelar han eller hon Migrationsverket att ”min anhöriga har försvunnit, kanske till Norge, och vårt förhållande har upphört och jag är så väldigt ledsen”. Ett halvår senare kommer en ny ”anknytning” hit. Hustru, barn …

Någon gång (men mycket sällan) uppmärksammar exempelvis socialtjänsten oss på Migrationsverket på sådana här fall. De påtalar för oss att personen som de betalar ut socialbidrag till verkar ha två identiteter och inte kan hålla ordning på sina olika FP och LMA-kort (utfärdat av Migrationsverket). Och när vi sedan träffar dessa personer så får vi höra historier om kidnappning av barn (”hushållsbarn”, en påhittad Migrationsverks-term), påtryckningar att få hit ytterligare folk med oklara identiteter, tvångsäktenskap och allt möjligt som sedan sopas under mattan hos oss.

Vem tror Dan Eliasson att han gör en tjänst med sin Vision? Han bidrar till tragedier där barn/minderåriga som borde få åka hem i stället utnyttjas som sexslavar eller pigor i ett land dit de aldrig ville komma men måste komma till för att de vuxna som inte ens är deras föräldrar kunde få PUT efter att de själva fått PUT. Kvinnor som kommer hit som fjärde hustru till någon som de inte alls vill vara tillsammans med. Om vi bara fick prata med dem lite till, ifrågasätta dem (vilket vi ju borde, enligt lag – för att ta reda på vem personen är och om han/hon har asylskäl…)  så skulle det hela kanske lösa sig. Men nej. Vi tvingas fatta beslut snabbt och våra misstankar och farhågor avfärdas med att vi utreder för mycket och att den som utreder för mycket får ingen löneförhöjning.

I alla fall så har jag lyckats med en ”somalisk” kvinna (som inte alls var från Somalia, vilket få är) som ska åka till sitt hemland Kenya, där hon faktiskt har jobb och ett antal barn. Att två av hennes barn är här med maken och tredje hustrun gör inte att hon får PUT. Det har hon förstått, tack vare att hon också hade ett ovanligt duktigt offentligt biträde. Maken har också ljugit att han är somalier och han har åtta barn med sina två härvarande hustrur. Det var han som tipsade henne att komma hit, ljuga om hur hon flydde från Mogadishu etc, men hon klarade inte av det.

Kommentar: När blev det tillåtet att ha flera fruar i Sverige? Hur kommer det sig – om det som flera miggor berättar stämmer – att man kan ta hit två, tre och t.o.m. fyra fruar och massor av barn på anknytning och alla ska leva här i stora lägenheter och bli försörjda av skattebetalare i Sverige? Alltså: är månggifte nu accepterat för vissa grupper och ska man verkligen ge permanenta uppehållstillstånd åt människor som ljuger sig in i landet och inte har asyl- eller skyddsskäl? Hur länge ska de s.k. ansvariga fortsätta att låtsas som om det miggorna berättar inte finns?  Tror de kanske att de alla – av någon anledning – lider av mytomani?

Ja, sticker man huvudet djupt ner i sanden så slipper man förstås ta itu med månggiftet och med asylbedrägerierna. Och skattebetalarna – de som ska rösta också i nästa val – får fortsätta att mot sin vilja försörja människor som inte alls ska vara här.

OBS! Jag är för reglerad invandring överhuvudtaget, och starkt för att de människor som visar vilka de är (vilket minst 98 % torde kunna göra) och som har asyl- eller skyddsskäl ska beviljas skydd och bästa tänkbara mottagande i Sverige. Det har vi alla möjligheter att göra, eftersom de, enligt flera miggor, inte beräknas vara fler cirka 10, 15 % av alla asylsökande som kommer hit.

© Denna blogg.