”Uppförandet är trotsigt och barnsligt, en tonåring som fått sig en näsknäpp, inte en rättschef som kritiserats av internationell domstol.”

I GöteborgsPosten den 17 december 2010, skrev Frida Johansson Metso, ordförande i FARR och tidigare ordförande i Luf i en gästkrönika  följande, under rubriken Frida Johansson Metso: Kapplöpning till Irak:

Senare sitter Ribbenvik i möte med Amnesty, Röda Korset, UNHCR och flera andra flyktingorganisationer. Då raljerar han över domstolen – hur linjerna blev överbelastade och man fick hasta ut och köpa två nya faxar. Han fokuserar på domstolens misstag, som att någon som beviljats tidsfrist inte ens var irakier. Uppförandet är trotsigt och barnsligt, en tonåring som fått sig en näsknäpp, inte en rättschef som kritiserats av internationell domstol.

Ribbenvik är Migrationsverkets rättschef Mikael Ribbenvik, och det hela handlade om utvisning av irakier från Sverige sedan de fått avslag på sina asylansökningar och därmed ska lämna landet.

Johansson Metso skrev vidare i GP:

När våra egna rättsmedel uttömts finns Europadomstolen för att värna viktiga värden om vi, i anfall av principlöshet, skulle tumma på dem.

Inför utvisningen av ett antal irakier den 19 januari 2011, när Europadomstolen slagit fast att Sverige handlat korrekt och att det inte finns någon kritik mot utvisningen av en enda asylsökande i de senaste 200 fallen den tittat på, vad säger Johansson Metso nu? Hon framhåller ju i sin text i GP att Europadomstolen finns för att värna om viktiga värden och visar både tilltro och respekt för den. Gäller samma syn på Europadomstolen även nu, eller ska man se på den på ett annat sätt för att den inte gått på Johansson Metsos, UNHCR:s eller Amnestys linje? UNHCR och Amnesty har tagit avstånd från att de tidigare tyckt, att Europadomstolens utslag är vad Sverige ska rätta sig efter. Nu anser de i stället att Europadomstolen – denna gång! – har fel (för att den inte kom till samma slutsats som dessa två organisationer). Och så här tycker Johansson Metso på FARR:s sajt den 19 januari 2011:

Trots ett flertal skarpa protester, bland annat från UNHCR, Amnesty,  FARR (även via Sanna Vestin, sakkunnig i FARR:s styrelse) och irakiska asylkommittén och Sveriges Kristna Råd, verkställdes utvisningen till Bagdad i dag.
———-
Irakier som utvisades hade ansökt om inhibition, men inte fått svar, från Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna. Störst oro uttrycks kring att bland de utvisade finns flera personer som tillhör utsatta minoriteter, bland annat kristna irakier, och flera personer som ska utvisas till områden som UNHCR skarpt avråder från att utvisa till.

Här radar hon upp alla som protesterat och säger att man inte fått svar från Europadomstolen. Hon väljer att inte tala om, att Europadomstolen visst har svarat och att dess besked var negativt i samtliga fall! Inte helt hederligt… Dessutom: det är inte Amnesty eller UNHCR eller FAR som har i uppdrag att avgöra vilka som ska få PUT i Sverige, det är Migrationsverket, migrationsdomstolarna och – i vissa unika fall – Migrationsöverdomstolen. Dessutom väger man in vad Europadomstolen eventuellt har att säga när någon klagar hos den.

Det är bra – och det behövs – organisationer, föreningar och även enskilda som granskar, tar reda på, bevakar och ifrågasätter vad som sker på asylområdet. Vi har också alla rätt att i demonstrationer visa vad vi tycker, att starta upprop för eller emot något, att på olika sätt framföra våra åsikter. Dock måste vi respektera den svenska utlänningslagen, som i demokratisk ordning antagits av riksdag och regering, och inte motarbeta att personer som inte har rätt att vistas i landet lämnar det.

Till slut: uttalandet från Johansson Metso om Migrationsverkets rättschef, där hon påstod att ”hans uppförande var trotsigt och barnsligt, en tonåring som fått sig en näsknäpp, inte en rättschef som kritiserats av internationell domstol” verkar nu passa in på henne själv. Det blir liksom lite av ”den som sa det, han va det”.

© Denna blogg. Vid korta citat,
länka alltid till ursprungstexten.

Tiina Kantola har varit valobservatör i Sudan. Del 1.

Här skriver Tiina Kantola (läs mer om henne i flera inlägg här) om hur det var att med cirka ett dygns varsel resa till Sudan som valobservatör. Inte för Sverige, utan genom egna kontakter, desamma som hon också fick förtroendet att vara valobservatör i Irak 2010.

Fri och rättvis folkomröstning i Sudan?

Valaffisch

Jag har deltagit som internationell valobservatör i South Sudan Referendum 2011. Folkomröstningen pågick en vecka, mellan den 9 och 15 januari, och handlar om huruvida södra Sudan skall bli en självständig stat eller inte. Förutsättningen för att södra Sudan ska få bilda en egen stat, är att 60 % röstberättigade sydsudaneser röstar för separation.

Ung kvinna röstar.

Bakgrunden är, att regeringen i Sudan och Sudan People`s Liberation Army/Movement (SPLA/SPLM) slöt ett avtal år 2005, Comprehensive Peace Agreement (CPA) för att få slut på inbördeskriget i Sudan, införa demokrati och komma överens om fördelningen av landets oljeresurser.  Folkomröstningen, South Sudan Referendum 2011 är en följd av detta avtal och en historisk startpunkt för en ny fas i Sudans utveckling.

I det stora hela har valet gått lugnt till. Organisationen och säkerheten har fungerat bra. Valdeltagandet beräknas vara mycket högt, i vissa regioner t.o.m. 90 % enligt uppgifter i lokala media och man tror att valresultatet 60 % för separation uppnås väl. Nu pågår rösträkning och det officiella resultatet av omröstningen meddelas den 14 februari.

Röstsedel.

Huvudansvarig för folkomröstningen är South Sudan Referendum Commission (SSRC). 3,9 miljoner sydsudaneser var röstberättigade genom särskild registrering i kommissionen. Majoriteten finns naturligtvis i södra Sudan, men även i landets norra del och utomlands. Kommissionen hade organiserat totalt 3471 vallokaler, varav 3200 i södra Sudan och 271 i norra Sudan.

Kommissionen har även auktoriserat valobservatörerna från lokala och internationella NGO:er och andra organisationer. FN och EU hade ett stort antal observatörer i landet.

Tiina Kantola längst t.h.

Mitt uppdrag i Sudan var för Head of Mission för Association of World Citizens www.worldcitizens.org.  AWC är en internationell fredsorganisation, med NGO-status inom FN:s DPI (Department of Public Information) samt konsultativ status i ECOSOC (FN:s Economic and Social Council). AWC finns i 50 länder.

Vårt observatörsteam på fyra personer gjorde observationer i sammanlagt 25 vallokaler i städerna Khartoum, Juba, Kosti och Renk. Några vallokaler låg ute i

Vallokal i Juba.

det fria eftersom det helt enkelt inte fanns någon lokal på orten. Vi avlämnade en preliminär rapport till kommissionen, samt höll en presskonferens där vi redogjorde för våra observationer. Eftersom våra observationer är en bråkdel av det stora hela, är de inte på något sätt representativa för hela landet.

Men vi kunde tydligt under valveckan uppleva att stämningen i norra respektive södra Sudan var totalt olika. I Juba, i södra Sudan, var situationen ganska spänd, valfunktionärer ofta nervösa med känslorna på ytan, medan röstningen i norr gick lugnt till.

Under valveckan, på måndag, uppstod konflikter i Ayeib, en region mellan södra och norra Sudan, där ca tio personer rapporterades ha dött. Eftersom den eventuella gränsen mellan norra och södra Sudan inte är förhandlad, uppstår det oroligheter i den oljerika regionen. Jag fick en uppfattning om att lokalbefolkningen i Ayeib anser sig äga landet sedan urminnes tider och inte har något intresse att tillhöra varken södra eller norra Sudan.

Flera delar i den här lilla rapportserien från mina valobservationer i Sudan följer.

© Denna blogg.

Varför säger Lars Ohly i riksdagen att Murad Mohammed den 19 januari utvisas till Irak där han riskerar förföljelse för sin tro?

Varför säger Lars Ohly i riksdagen att Murad Mohammed den 19 januari utvisas till Irak där han riskerar förföljelse för sin tro? Tror Ohly att en kristen heter Mohammed? Eller menar han att Murad Mohammed, blir förföljd för att han är muslim?

Mannen är kurd och i de tämligen välmående trakter i den kurdiska delen del av Irak som kallas Kurdistan (det går flera plan fylla med främst kurder mellan Sverige och Erbil varje vecka…) får han knappast några problem. Om han inte har begått något brott där förstås, innan han flydde till Sverige. Hans asylhistoria känner jag inte till, den har inte berättats offentligt. Men förföljd för sin tro, islam, blir han knappast i Kurdistan. Lars Ohly borde dock vara insatt i och säker på vad han talar om, särskilt när han tar upp ett enskilt fall i riksdagen.

Det är obegripligt att det råder så mycket okunnighet om vad som gäller vid utvisning av personer som sökt asyl i Sverige men fått avslag på sina ansökningar. Här förekommer en hel del missförstånd och underliga tolkningar, som både politiker och medier gärna sprider och därmed medverkar till att ge allmänheten en vrångbild av verkligheten. Ändå är det ganska enkelt:

Om man har fått avslag på sin ansökan om asyl eller PUT (permanent uppehållstillstånd) av Migrationsverket och migrationsdomstolarna ska man lämna landet. Det är en självklarhet i alla stater i världen att den, som inte har tillstånd att vistas i landet inte kan vara kvar där. Det gäller alltså också i Sverige. Man ”riskerar” inte utvisning som innebär att man självmant lämnar landet eller utvisning med tvång utan man ska utvisas, man ska lämna landet. Det handlar alltså inte om en ”risk” utan om ett konstaterat och genom rättsliga procedurer stadgat faktum. Det finns inga egna valmöjligheter då, man kan inte själv välja att ändå stanna kvar.

I ett aktuellt fall (läs bl.a. här) har nu även Europadomstolen sagt att det inte föreligger några hinder för Sverige att följa sin lag och gällande internationella konventioner och utvisa irakier.

Hade Europadomstolen uttalat sig annorlunda så hade Amnesty och UNHCR och alla andra som verkar tycka att just deras egen inställning (att alla irakier ska få stanna) ska gälla, både  jublat och hyllat Europadomstolen och framhållit att dess tolkning och uttalande givetvis var en rätta. Men nu gick Europadomstolen på svenska Migrationsverkets och migrationsdomstolars linje och ansåg att Sverige har efterlevt lagar och konventioner och kan utvisa dem som de redan beslutat att utvisa. Då rasar Amnesty och UNHCR och tycker att Europadomstolen (och svenska myndigheter) har fel och att deras åsikter i frågan är de enda rätta. Det är makalöst och undergräver tyvärr förtroendet för dessa organisationer rejält!

En helt annan sak är – och medier och organisationer borde lära sig detta! – att tidspressen ofta är stor för Migrationsverkets handläggare på order av verkets generaldirektör och på grund av länge framförda önskemål av både asylsökande (ca 95 % utan id-handlingar…) som vill ha snabba besked och de ovan nämnda organisationerna, som anser att det är inhumant att asylsökande får vänta länge på svar. Om de, som faktiskt kan tänkas ha asyl- eller skyddsskäl och borde få PUT, talade sanning, visade vilka de är och vilka länder de kommer ifrån, så skulle Migrationsverket ha betydligt större möjligheter att fatta mer väl underbyggda beslut.

I otaliga av mina hittills 1810 inlägg under rubriken Asyl&Migration här på bloggen, har jag försökt uppmuntra och uppmana medier och politiker att sätta sig bättre in i dessa frågor och att rapportera korrekt. Allmänheten har givetvis rätt att få korrekt information och att inte vilseledas. Men någon bättring har jag inte sett, snarare tvärtom.

Det är skamligt att allmänheten – väljarna – inte behandlas som myndiga och kapabla människor med förmåga att själva ta in och bearbeta korrekt information! Det är inte acceptabelt att så mycket felaktig information fyller såväl riksdagens kammare som mediernas spalter och allehanda nätsidor och bloggar, när det gäller området asyl och migration.

© Denna blogg. Endast korta citat tillåtna och vid citat:
länka alltid till ursprungstexten.

Åbo – Europas kulturhuvudstad 2011

På Finlands ambassad hölls den 18 januari ett seminarium om Åbo – Europas kulturhuvudstad 2011. Moderator var kulturrådet Henrik Wilén. Det gavs en både intressant och imponerande inblick i hur stort och omväxlande och spännande kulturutbudet är, som bjuds på i Åbo under året.

Och särskilt roligt var det att lyssna till Cay Sevón, vd för kulturhuvudstadsstiftelsen, och ytterst ansvarig för hela verksamheten.

Hon informerade med passion och stor kunskap om en bråkdel av den enorma mängden olika evenemang som kommer att gå av stapeln under året – stora som små. Och hon berättade om invigningen i -22 graders kylda den 16 januari och lät oss också se en bild av president Tarja Halonen med make Pertti Arajärvi, varmt påpälsade vid Aura å i kvällsmörkret och kylan. Om invigningen sa Cay Sevón bland annat:

Det var 60.000 människor som trotsade kylan, det var fantastiskt! Och det gick så bra, så bra. Ingen dog!

Hon sa det på sitt finlandssvenska sätt och det lät helt naturligt.

En del av publiken hade gett sig ut på den endast sex centimeter tjocka/tunna isen på ån och det var lite nervöst innan man fick dem därifrån och upp på fast mark. Några små blessyrer råkade folk ut för, men ingenting annat, trots den otroligt stora skaran människor som samlats.

Cay Sevón visade i rask takt sitt bildspel över en liten del av vad som kommer att bjudas på under året. Operan Henrik och häxhammaren på Åbo Slott, operan Erik den XIV som handlar om kungens och Karin Månsdotters förhållande och liv, musikalen Medelålders Hår som framförs av amatörer (lite äldre än i Hair…), 876 nyanser av mörker – mörker kan också vara tystnad, stillhet, döden… Och så spännande Sauna Lab! Och utställningen Alice i Underlandet och massor, massor av annat, det ena mer kreativt och roligt än det andra. Också de nyfödda får vara med på ett hörn: alla bebisar som föds under kulturhuvudstadsåret får en liten mössa!

En del frågor -men inte något egentligt motstånd – hade Cay Sevon mött, berättade hon, när det stod klart att man skulle ha en utställning med åbosonen Tom of Finlands ganska grafiska gaybilder. Men när någon i en intervju (i Sverige, om jag förstod det hela rätt) undrade om inte det kunde vara skadligt för små barn, tyckte Cay Sevón att:

Int måst man ju köpa biljett dit! Int måst man ju gå dit med barn.

Så var det inte mer med det.

Också Åbo Svenska Teater (ÅST) storsatsar under 2011 och Joachim Thibblin, dess teaterchef, berättade med stolthet om alla nya saker som händer och alla nya samarbeten både i Sverige och inom Finland som kommer att äga rum. Han slog ett slag för musikalen Les Misérables och berättade, att ÅST som enda scen i världen fått tillstånd att göra en egen version av musikalen, det brukar aldrig ges sådana tillstånd. Också Sofi Oksanens numera berömda Utrensning sätts upp och för barn blir det Sunes sommar.

Här kan man se och höra direktör Cay Sevón berätta om två av begivenheterna under kulturhuvudstadsåret i Åbo:

Migrationsverkets rättsliga ställningstagande om asylsökande HBT-personer

Om Migrationsverkets rättschefs rättsliga ställningstagande angående metod för utredning och prövning av den framåtsyftande risken för personer som åberopar skyddsskäl på grund av sexuell läggning, daterat den 13 januari 2011.

Dokumentet (som kan läsas här i sin helhet) börjar med en

Sammanfattning
I detta ställningstagande redovisas en metod för utredning av den framåtsyftande risken för personer som åberopar skyddsskäl på grund av sexuell läggning. Metoden kan tillämpas både för den som gör sannolikt att han eller hon på grund av sin sexuella läggning riskerar förföljelse och för den som av andra skäl i sitt hemland bedöms tillhöra en grupp, som riskerar förföljelse på grund av sexuell läggning.

Metoden är avsedd att ge ett stöd för att göra en framåtsyftande prövning. Därför blir de centrala frågorna: hur den sökande kommer att manifestera sin tillhörighet till gruppen vid ett återvändande och hur andra (både privat och offentligt) kommer att agera på detta förhållningssätt.

Migrationsverket får i sin bedömning inte kräva att den person som gör sannolikt att han vid ett återvändande offentligt visar sin sexuella läggning istället väljer ett diskret levnadssätt.

Om personen själv anför att han/hon kommer att välja ett diskret levnadssätt vid ett eventuellt återvändande är den avgörande frågan vad orsaken till detta val är. Om orsaken är att det är så han/hon önskar att leva eller att det beror på grund av socialt tryck ska ansökan avslås. Om – å andra sidan – orsaken är att han/hon riskerar en konkret skyddsgrundande förföljelse ska detta godtas.

Dokumentet (som kan läsas här i sin helhet) är sex sidor långt och under rubriken ”Bakgrund” anges följande:

Av Migrationsöverdomstolens praxis framgår att flyktingskapsbedömningen ska vara framåtsyftande. Detta gäller i alla mål där sökanden tillhör en viss samhällsgrupp.

Fråga uppkommer därmed hur den framåtsyftande risken vid ett återvändande ska utredas och prövas. Det finns ett behov av en konkret metod för utredningen och prövningen åtminstone i ärenden som rör personer ur en viss utsatt grupp. Någon sådan metod går inte att finna i Migrationsöverdomstolens praxis även om Migrationsöverdomstolen t.ex. i MIG 2007:12 gett detaljerade handläggningsråd för prövningen av asylärenden.

Vidare anges att:

I förarbetena till utlänningslagen (prop. 2005/06:6, sid 28 – 29) anför regeringen bl.a. följande. Flyktingbestämmelsens krav att fruktan för förföljelse skall vara välgrundad, dvs. att fruktan skall ha fog för sig, gäller vid påståenden om förföljelse på grund av kön eller sexuell läggning, på samma sätt som beträffande övriga grunder för förföljelse. Vid prövningen av om fruktan är välgrundad skall alltså göras en bedömning av risken för att sökanden kan komma att utsättas för förföljelse vid ett återvändande till hemlandet.

Ett antal relevanta rättsfall redovisas också i korthet. Därefter följer rättschefens bedömning och man kan läsa sig till att reglerna är mycket strikta och att en person inte anses vara skyddsbehövande enbart på grund av det faktum att han/hon säger sig vara eller är homosexuell. Här anges bland annat:

Av relevant och aktuell landinformation bör fastställas om den aktuella gruppen i personens hemland är utsatt för övergrepp som till sin natur och sin omfattning utgör skyddsgrundande förföljelse och om den aktuella gruppen kan få ett effektivt skydd av myndigheter eller annan organisation.

Därefter bör det bedömas om den sökandes genom sin berättelse gjort sannolikt att han/hon innan avresan drabbats av förföljelse eller skyddsgrundande behandling och om den sökande i så fall försökt få skydd av myndigheterna.

Om den sökande gör sannolikt att han/hon kommer att välja att offentligt visa sin tillhörighet till samhällsgruppen måste man fråga sig hur andra (både privat och offentligt) kommer att agera på detta förhållningssätt. Hur personen agerar i olika möten kan variera och därmed kan också risken variera. Frågan är om reaktionerna kommer att nå upp till skyddsgrundande förföljelse. Vid bedömningen måste beaktas att den sökande varken kan eller får förväntas dölja delar av sin sexuella läggning, som han/hon inte är villig att dölja. Enbart det faktum att den sökande inte kan agera på samma sätt i sitt hemland som han kan göra i Sverige är inte i sig skyddsgrundande eftersom Genèvekonventionen inte garanterar sökanden samma öppenhet och skydd för mänskliga rättigheter i hemlandet som i landet där han söker skydd.

Om personen anför att han/hon kommer att välja diskreta handlingar måste nästa steg i utredningen vara att ta reda på varför personen kommer att välja detta levnadssätt. Om det framkommer att orsaken är att det är så han/hon önskar att leva, att det beror på grund av socialt tryck, t.ex. för att inte oroa sina föräldrar eller för att inte genera sina vänner/arbetskamrater är personen inte i behov av skydd. Socialt tryck av detta slag utgör inte förföljelse. Om – å andra sidan – utredaren kan fastställa att orsaken till att den sökande kommer att välja en diskret tillvaro är att han/hon riskerar en konkret förföljelse måste det bedömas om rädslan är välgrundad.

Om personen bedöms vara i behov av skydd på grund av sin tillhörighet till gruppen, som riskerar förföljelse på grund av sexuell läggning, måste utredningen avslutas med en bedömning av om det finns ett myndighetsskydd enligt gällande rätt att erhålla vid ett återvändande till hemorten eller ett internflyktsalternativ inom hemlandet.

Eftersom det, efter att jag haft kontakt med en migga och diskuterat det här rättsliga ställningstagandet, framkom att vi tolkade det olika, avstår jag från att kommentera utan lämnar åt var och en att själv tolka och förstå texten så gott det går. Jag har bett om att få ett kargörande på några punkter och när jag får det kan jag kommentera texten.

Här finns Migrationsverkets rättsliga ställningstagande om exklusion, som jag inte heller kommenterat detta för att det är betydligt karare och entydigare.

En migga: ‘Vi tvingas fatta beslut snabbt och våra misstankar och farhågor avfärdas med att vi utreder för mycket och den som utreder för mycket får ingen löneförhöjning.’

En migga berättar igen:

En gång träffade jag en person som hade resedokument, FP (främlingspass) och hemlandspass, alla i olika identiteter och i två olika nationaliteter. Han hade dessutom ansökt om ett svenskt pass!

Anledningen till att jag träffade honom var att han begick misstaget att försöka åka hem med FP och att han var efterlyst för brott i just den identiteten. FP hade han för att han hade gift sig hit, alltså gift sig med någon som redan fått PUT i Sverige.

Resedokument (RD) hade han eftersom han, efter giftermålet, hade ansökt om asyl i en annan identitet och nationalitet och också fått det. Hemlandspasset hade han väl haft hela tiden. Och det svenska passet hade han sökt i RD-identiteten. ”Annars skulle jag ju inte få det”, som han förklarade för mig, eftersom han ju hade begått brott i FP-identiteten och han, så klart inte ville  åka fast.

Nu åkte han fast i alla fall och fick fängelsestraff men ingen utvisning och ingen återkallelse av PUT heller. Han hade varit här för länge, han hade barn (med olika identiteter) och bedömdes som lite psykiskt sjuk. Han borde ha utvisats.

Detta är ett vanligt tillvägagångssätt. En person får komma hit som anhöriginvandrare på ett svenskt FP. Personen har ansökt vid en svensk ambassad men saknar id-handlingar (Sverige vet alltså inte vem personen är…). Personen får ändå ett svenskt FP som gäller för inresan till Sverige.

Samma person dyker sedan upp i ny skepnad, denna gång som asylsökande under ett nytt namn och med en helt ny asylberättelse. Det finns nu också en hel familj om minst tio personer som väntar på en ambassad på att få komma hit.

När det gäller den förste ”referenten” så meddelar han eller hon Migrationsverket att ”min anhöriga har försvunnit, kanske till Norge, och vårt förhållande har upphört och jag är så väldigt ledsen”. Ett halvår senare kommer en ny ”anknytning” hit. Hustru, barn …

Någon gång (men mycket sällan) uppmärksammar exempelvis socialtjänsten oss på Migrationsverket på sådana här fall. De påtalar för oss att personen som de betalar ut socialbidrag till verkar ha två identiteter och inte kan hålla ordning på sina olika FP och LMA-kort (utfärdat av Migrationsverket). Och när vi sedan träffar dessa personer så får vi höra historier om kidnappning av barn (”hushållsbarn”, en påhittad Migrationsverks-term), påtryckningar att få hit ytterligare folk med oklara identiteter, tvångsäktenskap och allt möjligt som sedan sopas under mattan hos oss.

Vem tror Dan Eliasson att han gör en tjänst med sin Vision? Han bidrar till tragedier där barn/minderåriga som borde få åka hem i stället utnyttjas som sexslavar eller pigor i ett land dit de aldrig ville komma men måste komma till för att de vuxna som inte ens är deras föräldrar kunde få PUT efter att de själva fått PUT. Kvinnor som kommer hit som fjärde hustru till någon som de inte alls vill vara tillsammans med. Om vi bara fick prata med dem lite till, ifrågasätta dem (vilket vi ju borde, enligt lag – för att ta reda på vem personen är och om han/hon har asylskäl…)  så skulle det hela kanske lösa sig. Men nej. Vi tvingas fatta beslut snabbt och våra misstankar och farhågor avfärdas med att vi utreder för mycket och att den som utreder för mycket får ingen löneförhöjning.

I alla fall så har jag lyckats med en ”somalisk” kvinna (som inte alls var från Somalia, vilket få är) som ska åka till sitt hemland Kenya, där hon faktiskt har jobb och ett antal barn. Att två av hennes barn är här med maken och tredje hustrun gör inte att hon får PUT. Det har hon förstått, tack vare att hon också hade ett ovanligt duktigt offentligt biträde. Maken har också ljugit att han är somalier och han har åtta barn med sina två härvarande hustrur. Det var han som tipsade henne att komma hit, ljuga om hur hon flydde från Mogadishu etc, men hon klarade inte av det.

Kommentar: När blev det tillåtet att ha flera fruar i Sverige? Hur kommer det sig – om det som flera miggor berättar stämmer – att man kan ta hit två, tre och t.o.m. fyra fruar och massor av barn på anknytning och alla ska leva här i stora lägenheter och bli försörjda av skattebetalare i Sverige? Alltså: är månggifte nu accepterat för vissa grupper och ska man verkligen ge permanenta uppehållstillstånd åt människor som ljuger sig in i landet och inte har asyl- eller skyddsskäl? Hur länge ska de s.k. ansvariga fortsätta att låtsas som om det miggorna berättar inte finns?  Tror de kanske att de alla – av någon anledning – lider av mytomani?

Ja, sticker man huvudet djupt ner i sanden så slipper man förstås ta itu med månggiftet och med asylbedrägerierna. Och skattebetalarna – de som ska rösta också i nästa val – får fortsätta att mot sin vilja försörja människor som inte alls ska vara här.

OBS! Jag är för reglerad invandring överhuvudtaget, och starkt för att de människor som visar vilka de är (vilket minst 98 % torde kunna göra) och som har asyl- eller skyddsskäl ska beviljas skydd och bästa tänkbara mottagande i Sverige. Det har vi alla möjligheter att göra, eftersom de, enligt flera miggor, inte beräknas vara fler cirka 10, 15 % av alla asylsökande som kommer hit.

© Denna blogg.

© Copyright

Det går givetvis bra att citera ur mina inlägg här på bloggen (men inte att kopiera hela texten!). Vid citat, länka alltid till relevant inlägg så att den som läser citatet kan ta del av det i sitt sammanhang. Det är jag som har rätten till mina texter och jag är tacksam om denna rätt – © copyright – respekteras.

Migrationsverkets rättsliga ställningstagande om exklusion

Den här texten handlar om Migrationsverkets rättschefs rättsliga ställningstagande angående beviskravet för exklusion och individuellt ansvar (vid bl.a. terrorbrott), daterat den 12 januari 2011. Dokumentet börjar med en

Sammanfattning
Beviskravet för exklusion bör kunna jämställas med att det enligt svensk straffrätt finns skälig misstanke för att personen begått ett sådant brott som anges i Genèvekonventionens artikel 1 F. Vid prövningen av exklusion krävs en noggrann trovärdighetsbedömning av de uppgifter som läggs till grund för uteslutningen.

I det nio sidor långa dokumentet tas många aspekter av frågan upp och förs ett ganska omfattande resonemang kring beviskravet för exklusion och individuellt ansvar. Här följer några korta utdrag, helat texten kan läsas i dokumentet.

Vid bedömning av individens ansvar för de brott som anges i Genève- konventionens artikel 1 F ska den enskildes aktivitet, ansvarsområde och verksamhetstid inom organisationen särskilt beaktas. Bland annat ska utredas vilken roll som den berörda personen faktiskt har haft vid utförandet av de ifrågavarande handlingarna, dennes ställning i organisationen, den grad av kännedom som denne hade eller borde ha haft rörande organisationens verksamhet, de eventuella påtryckningar som denne varit utsatt för eller andra faktorer som kan ha påverkat dennes beteende.

EU
Europarådet har i “Guidelines on human rights and the fight against terrorism” (§ XII p 1) angett bl.a. följande: När en stat har allvarliga skäl för att tro att personen som ansöker om asyl har deltagit i terroristaktiviteter, måste flyktingstatus vägras denne person.

Praxis från EU-domstolen
EU-domstolen har i dom den 9 november 2010 i mål C-57/09 och C-101/09 prövat några frågor gällande exklusion av personer som varit medlemmar i organisationer som förts upp i förteckningen i bilagan till gemensam ståndpunkt 2001/931 på grund av organisationens delaktighet i terroristhandlingar.

Rättschefens bedömning
En trovärdig berättelse av den asylsökande kan utgöra tillräcklig bevisning för exklusion. Det faktum att en utsaga, som innebär att brott inledningsvis erkänns för att därefter förnekas eller nedtonas, bör trots allt kunna läggas till grund för exklusion om den sökande inte senare visar att uppgifterna var oriktiga (jämför t.ex. Migrationsöverdomstolens domar ovan). Även trovärdiga utsagor från annan än den sökande samt övrig trovärdig materiell bevisning kan användas. Denna bevisning måste dock kommuniceras med den sökande vari denne ska få tillfälle att yttra sig över sådan bevisning. Anonyma tips eller anonyma vittnesutsagor bör inte läggas till grund för exklusion utan tillkommande materiell bevisning

Avslutningsvis konstateras att det inte är möjligt att försvara sina handlingar med att man lydde order. Ett sådant försvar kan bara godtas om personen gör sannolikt att ordern inte framstod för honom som ett brott mot de mänskliga rättigheterna såsom det definieras av FN eller ordern i sin grund inte utgjorde något brott. Tvång kan enbart godtas som försvar om det görs sannolikt att handlingen gjordes under hot om omedelbart dödsstraff eller tortyr och den olagliga handlingen utfördes på ett sätt som innebar att skada i möjligaste mån undvikits (jmf punkt 22 i UNHCR:s Guidelines).

Det är inte ett krav för exklusion att personen fortfarande utgör ett hot mot allmän ordning och säkerhet.

Sari från Oravais skriver om Kurshid

Det kom ett mejl från min vän Sari som arbetar med asylsökande i Oravais, för Flyktingvännerna, d.v.s. inte för staten och dess myndigheter. Jag har träffat Sari när jag besökt Oravais och Capella några gånger (se bl.a. här, här och här) och haft ständig kontakt med henne, de senare åren via Facebook. Hennes och de andra frivilligas arbete och människokärlek, som har sin grund i deras kristna tro, har varit – och är – enastående och har betytt – och betyder – oerhört mycket för de asylsökande som finns i Oravais. Och alla är lika välkomna i gemenskapen, oavsett religion. Även om Sari många gånger har uttryckt en stor frustration och förtvivlan över hur våldsamma, respektlösa och otrevliga många av de muslimska männen är, speciellt de kurdiska. Hon har berättat om hur chockad hon varit över att få veta hur de också i Oravais misshandlat både sina kvinnor och sina barn och hur respektlösa de är mot alla kvinnor, också henne själv (utom när de behöver hennes hjälp…). Därmed inte sagt att alla muslimska män beter sig lika illa, men våldskulturen är utbredd och hon säger att hon har allt svårare att hantera den och att det inte borde komma så många med en sådan inställning till Finland.

Nu skriver hon nedanstående berättelse i stor förtvivlan över en nära förestående utvisning av en iransk kvinna. Jag har lovat Sari att publicera hennes text och bilder, och gör det här.

Merit!

Jag måste skriva till dig därför att det har hänt så mycket här i Oravais. Först brann Hollola ner till grunden (hus där det bodde asylsökande, min anm) och det blev mycket arbete för oss alla. Människor har varit mycket hjälpsamma och skänkt kläder och husgeråd till de drabbade familjerna. Och nu har vi det som hänt med vår vän, asylsökande Kurshid Soleimani från Iran.

Strax före jul hade hon lagat middag åt oss och vi var bjudna till henne. Så ringde hon att hon är hos polisen men kommer snart tillbaka. Vi fick aldrig veta vad som hände, hon kom aldrig tillbaka. Allting lämnades kvar hemma, alla hennes saker. Vi var tvungna att gå dit och hämta alla kastruller som ännu var varma med olika maträtter i. Det var så hemskt.

Kurshid med barn i Capella.

De förde henne till Metsälä-förvaret och där är hon ännu och väntar att på att bli skickad tillbaka till Iran. Där väntar henne fängelse eller döden genom hedersmord. Snart orkar jag inte mera! Hon var här i mer än tre år, en ensam 57-årig kvinna. Det var hon som tog hand om alla nykomlingar här. Alla älskade henne! Hon ville bara gott för alla och hon har fått vänner här i Oravais som inte kan förstå vad som händer.

Kurshid har en bra advokat som jobbar hårt och vi hoppas på ett mirakel. Merit, vad kan jag göra? Jag vet att det är en dum fråga men finns det någonting tror du? Jag har öppnat en Facebook-sida: Ei kunniamurhalle! Stoppa hedersmord! Folk tror inte på att det är sant, att sådant sker. Även om jag inte kan stoppa det så kan jag åtminstone sprida information.

Kurshid syr i Capella.

Mitt hjärta brinner för de här stackars kvinnorna. Samtidigt som Kurshid ska utvisas till Iran efter tre år och till ett mycket osäkert öde så har två somalier fått uppehållstillstånd här. De har bara varit här i sex månader. Först ville de inte ta mig i hand, de sa att jag inte är bra för att jag är kristen. Vet de inte att Finland är ett kristet land när de kommer hit? Nej, inga fler muslimer här, i alla fall inte sådana som inte har någon respekt alls för kvinnor. Och inte mera våld. Säger man något till dem så säger de bara att det är diskriminering eller att vi är rasister! Men jag tänker inte godkänna allting och jag tänker säga precis vad jag tycker. Som du, Merit. Jag älskar att läsa allt du skriver!.

Merit, Kurshid sitter alltså inlåst i Metsälä Helsingfors (säilöönotto/förvaret), på.andra våningen. Hon får komma ut en gång om dagen under bevakning. Hon har varit med mig varenda dag i Capella (läs här om Capella, scrolla ner till rubriken Flyktingvänner med hjärta och visioner), hon hjälpte till att hålla ordning på allt, Hon var en rar människa som alla har respekt för, många älskar henne. Hon skötte om barnen och hade ett vänligt ord till alla.

Hon har vuxna barn i Iran och dottern Lejla längtar hon så mycket efter, och hennes lille son. Kurshid misshandlades av sin man. Hon har fem barn som alla bor i Iran. Hon gifte om sig i Finland med en kurdisk man som hade uppehållstillstånd, men det blev våldsamt och hon utsattes för psykisk och fysisk tortyr. Till slut hamnade hon i ett skyddshem och sedan kom hon till förläggningen i Oravais och här har hon nu bott i över tre år och väntat och väntat.

Hon har berättat så mycket om Iran: om våldet och misshandeln av kvinnor. Hon säger att nästan alla muslimska män är våldsamma och att kvinnan ska vara tyst och lyda. Hon tål inte kurdiska män, hon är rädd för dem. Det enda hon ville och önskade var att få vara i fred, laga god mat åt sina vänner, sy, sticka, arbeta, hjälpa andra kvinnor. Och nu säger de att hon ska skickas till Iran! Vi vet alla att hon inte har något liv där. Hennes egen son har sagt att hon inte är välkommen, att eftersom hon har lämnat sin kurdiske make så är hon en dålig kvinna etc. Hon har alltid sagt till mig att tvingas hon tillbaka så skickar de henne i fängelse eller dödar henne. Hon är så rädd.

Kurshid har också en manlig kusin här i Finland, i Tammerfors, som konstig nog har hållit sig undan alla dessa år. Men vi fick kontakt med honom och han lovade att skicka ett papper där ha bekräftar vad som händer om hon måste resa tillbaka till Iran. Så vi väntar. Nu har vi bara söndag på oss, så det år bråttom. Advokat Leo Hertzberg var väldigt missnöjd också , och arg, så han gör allt för att hjälpa till. Han har kontaktat Europadomstolen.

Det ska hållas en demonstration i Helsingfors i dag (16 januari) för Kurshid.

Varma hälsningar Sari

Vidare om Vintertullens äldreboende på Södermalm

Läs först:
”Vi reagerar starkt på det här”. Jaha. När då? – 9 januari
Mejl från Attendo Care ang Vintertullens äldreboende – 11 januari
Stadsdelsnämndens ordförande skriver om Vintertullens äldreboende – 11 januari
Jan Myrdals fru: ”När personalen dricker kaffe med tårta och det ringer då låter man tanten ringa och fortsätter doppa.” – 11 januari

I klippet finns fyra röster från personer som ar anhöriga på det skandalöst illa skötta boendet (Södermalmsnytt 2/2011) och en taxiförare. De bekräftar samtliga det, som studenterna från Ersta Sköndal påpekat i sitt start kritiska brev där de påtalat 39 punkter om allvarliga fel och brister.

Vidare har ordföranden i stadsdelsnämnden på Södermalm, Christoffer Järkeborn (M), bloggat om saken igen, denna gång under rubriken Fortsättning Vintertullen. Han skriver bland annat:

Jag som ordförande nöjer mig naturligtvis inte med den information jag fick av Attendo under mötet i torsdags utan kommer följa Vintertullen mycket noga.

Han skriver också:

Ett omfattande arbete pågår på förvaltningen för att gå till botten med den kritik som framförs mot Vintertullen i brevet. Förvaltningen behöver nu tid för att ta fram ett bra underlag till nämnden när det gäller Vintertullens äldreboende.

Och det här låter naturligtvis mycket bra:

Jag kommer som sagt att följa Vintertullen mycket noga och de utredningar som nu pågår. Nämnden kommer under våren ta ställning till om avtalet med Attendo ska förlängas.

Dock får nedanstående citat mig att bli starkt undrande över förmågan att dra slutsatser hos dem som tydligen redan under lång tid har sett eländet på Vintertullen. Det gör mig också orolig eftersom de tydligen upplevt missförhållanden men inte gjort något (hade de gjort det så hade ju inte studenterna behövt klaga):

Det finns ingen annan verksamhet inom äldreomsorgen på Södermalm som förvaltningen så noga har följt under 2010 som Vintertullen. Uppföljningen har skett genom anmälda och oanmälda verksamhetsbesök under vardagar, helger, kvällar och nätter. Det har också skett bemanningsgranskningar samt dokumentationsgranskningar och enkäter. Förvaltningen har också följt upp de anmälningar samt synpunkter vi fått kännedom om.

Det räcker inte att göra oanmälda besök och granska och skriva protokoll och ha möten och diskutera, det måste ju för helsike ske en förändring omedelbart, annars finns det inget samband med orden nedan. Dessutom blir ju faktiskt den/de som känner till att det pågår vanvård/misshandel och inte sätter stopp för det utan t.o.m. fortsätter att betala av skattepengar för att det ska kunna fortgå, definitivt medskyldiga till brotten! Och någon förändring har ju inte skett! Då kan man faktiskt inte tycka att det som stadsdelsnämndens ordförande (som är ny och förstås inte kan lastas för vad som skett före hans tid) säger, stämmer:

En av stadens främsta uppgifter är att se till att vi har en omsorg av hög kvalitet för alla äldre stockholmare som behöver service, omsorg och vård.

Vackra ord måste bottna i handling och verklighet! Om inget händer nu så bör en polisanmälan göras så att polisen får utreda vilka i personalen som stått för vanvården/misshandeln! Och så kan de som är skyldiga ställas inför rätta.

Några reaktioner på min artikel om en floskelfylld ministerartikel

Som jag tidigare berättat här på bloggen, så skrev jag den 13 januari en artikel på Newsmill med rubriken Integrationsministern slår floskelrekord. Det är inte alltid jag läser kommentarer till vad jag själv skrivit i tidningar och på Newsmill, men den här gången har jag gjort det. Jag tycker att det är intressant att se om mina åsikter och tankar och det jag skriver är begripligt och tydligt och inte ger utrymme för medvetna eller omedvetna missförstånd.

Här är åtta kommentarer eller delar av kommentarer. Det är givetvis jag själv som gjort urvalet, men alla kommentarer i sin helhet kan man läsa efter artikeln på Newsmill.

Bravo Merit, en lysande artikel igen. Intressant att du tar upp Arnstbergs definition av horrören ”värdegrund” som smugit sig in som ett mantra hos allt ifrån toppolitiker till lapplisor.

Fortsätter Ullenhag et al med sin von oben-attityd och totala oförståelse för de enklaste resonemang så kommer väljarna att vända dem ryggen, utan någon som helst tvekan. Merit Wagers artikel håller dock betydligt högre klass, tackar!

Jag anser att Merit Wager gör en bra tolkning av Erik Ullenhags tillkortakommande vad gäller svenskars verkliga åsikter…

Tack Merit för att du sågade floskelbingo syndromet.
Jag reagerade själv på artikeln i morse i DN för det pc korrekta språket, och tyckte att det var tråkigt att Erik Ullenhag stod bakom den. Jag hoppades att han skulle vara lite bättre än så .

Tack, Merit. Ullenhags inlägg ger högsta utslag i floskelbarometern. Han är dock ung och inte torr bakom öronen längre, så jag tror att han kan komma att bli mer förankrad i verkligheten vad det lider. Frågan är bara om svenska folket har tålamod att vänta in hans mognad. Om inte, röstar de på SD. Framtiden får utvisa!

Demokrati, tolerans, humanitet – de vackra orden har blivit floskler som jag har fått nog av! Det behövs raka budskap om vad som gäller i Sverige om man vill bo här. När dessa krav inte sägs rent ut, när politikerna mumlar i skägget, då blir folk rädda:

”Merit Wager är ett rakblad! Med oerhörd skärpa skär hon genom lager på lager av politikerfernissa, ända in till benet. Under allt skitprat så finns det nämligen en kärna av svenska stål, som fortfarande biter. Det är underbart att läsa en artikel av någon som skalat bort förljugenheten och pisshumanismens påtvingade likhetsideal, och valt att kalla en spade för en spade.”

En person tyckte också att: ”Hon blandar päron med äpplen eller så kan hon inte hålla två bollar i luften.”

De politiker – ministrar och riksdagsledamöter inte minst – som inte bara läser artiklar utan också kommentarerna till dem, kan lära sig mycket (om de vill). De kan ta del av vad socialminister Göran Hägglund kallade ”verklighetens folk” tycker och tänker och har en stor och viktig kunskap inför kommande val. För det är väl ändå så, att det är folkets åsikter, vilja och önskemål som ska styra det svenska samhället, inte politikers personliga åsikter utsmyckade med en massa floskler!

Hur länge får urusla chefer på onödiga statliga verk sitta kvar?

Hon har tidigare utsetts till Sveriges sämsta chef. Jag har skrivit otaliga artiklar och blogginlägg om hennes märkliga resonemang och obegripliga fokus. Och nu år hennes underlydande ut med svidande kritik och obehagliga inblickar i hur de har det på jobbet.

Vem handlar det om? Vilken arbetsplats? Svar: ”Katri Linna. DO. Ur en artikel den 14 januari i ST Press:

Personalens kritik mot Diskrimineringsombudsmannens chef Katri Linna är obarmhärtig. ST Press har talat med medarbetare och tidigare anställda. De vittnar om en myndighet i djup kris.Och vidare:

När ST Press intervjuat ett femtontal av myndighetens cirka 90 anställda, på villkor att de får förbli anonyma, koncentreras kritiken med obönhörlig udd mot myndighetschefen Katri Linna som chef:

Det är egentligen Linna som inte fungerar, säger en medarbetare. Jag tror inte att någon förstår vad hon vill. Hon får utbrott eller ger syrliga kommentarer till folk vid sittande bord. Det skapar en väldig rädsla. Många väljer då att hellre inte göra något än att göra fel. Vi har en väldigt, väldigt dålig psykosocial arbetsmiljö och det är helt och hållet ett ledningsproblem.

Och så här berättar en annan medarbetare:

Här är fullständigt kaotiskt. Vi leker kontor och regering samtidigt, men det blir inte mycket gjort. Det är vanligt att folk får utskällningar offentligt för att de inte tolkat Katri Linna rätt. Hon ger vaga direktiv som är omöjliga att tolka och då riskerar man att bli utskälld.

Katri Linnas urusla chefsegenskaper och närmast rabiata åsikter om vilka som ska få stora skadestånd för att de inte klarar av att ta minsta motgång utan att känna sig ”kränkta” eller ”diskriminerade” har varit kända länge. Men i stället för att agera har hennes huvudman – regeringen – låtit henne fortsätta sina härjningar på denna totalt onödiga 100 miljoners-myndighet och nu har hon lyckats mala ner sin personal så till den grad att den upplever sig kränkt och diskriminerad. Vad är det här för lekstugeland, egentligen?

Läs hela ST Press-artikeln här. Och här finns en del av mina texter på bloggen:

Diskrimineringsombudsmannen utsedd till Sveriges sämsta chef – 19 augusti 2009
”I Sverige arbetar staten tydligen både mot och för diskriminering.” – 8 september 2009
Lägg ner DO! – 10 februari 2010

Och här finns mina texter på Newsmill:
Lägg ner DO och Katri Linnas onödiga arbete – 2 december 2010

Om floskler och triggerord

Integrationsministern slår floskelrekord har Newsmill satt som rubrik på min text om integrationsminister Erik Ullenhags artikel på DN Debatt – Svenska muslimer får inte skuldbeläggas som grupp – den 13 januari.

Jag vill främst uppmärksamma det faktum att så många karriärpolitiker, som ofta under mycket lång tid – ibland hela sitt vuxna liv – rört sig i politiska kretsar och där tillägnat sig en vokabulär som för oss andra utanför den världen ter sig som just floskler. Men jag tycker också att vi ska fundera över hur mycket vi styrs – medvetet, omedvetet och undermedvetet – av politiker och journalister, som har vad som på floskelspråk kallas ”problemformuleringsprivilegiet”, ett så löjligt ord att jag nästan inte förmår skriva det men gör det just för att visa hur löjligt det är.

Den som är intresserad kan läsa både Erik Ullenhags DN Debatt-artikel och min text på Newsmill och själv bedöma vad den tycker.

Professor i Finland: ”Ge Assange asyl i Finland”

Professor Heikki Patomäki vid Helsingfors universitet föreslår att Finland erbjuder Wikileaks förföljda chefredaktör Julian Assange politisk asyl och näringstillstånd.  Så här skriver professorn i en debattartikel i Helsingin Sanomat den 13 januari:

Villkoret för uttrycksfrihet och en demokratisk offentlighet är att medborgarna vet vad statliga organ gör, och varför.

Patomäki ägnar också en stor del av artikeln till att bena ut de komplicerade turerna kring Julian Assanges våldtäktsåtal i Sverige, och säger att han har

…svårt att inte koppla dem till de nyliga avslöjandena, enligt vilka Sveriges statsapparat redan under kalla kriget verkade i mycket nära samarbete med amerikanerna. Finland är ett neutralt land, såtillvida att vi inte tillhör Nato och inte heller i övrigt är lierade med USA. Vi  har därför ”goda förutsättningar att stå emot påtryckningar av amerikaner och andra som blivit nervösa över Wikileaks avslöjanden.

Den senaste tidens avslöjanden har nog förändrat bilden av Sveriges neutralitet. Det finns en viss kvalitativ skillnad mellan Finlands och Sveriges närhet i samarbetet med USA.

Läs mer i Hbl.

mm

Attendo Care skriver själva om Vintertullen

Attendo Care skriver själva på sin hemsida om anklagelserna mot äldreboendet Vintertullen: Allvarliga anklagelser mot Attendo Vintertullen 2011-01-11. Bland annat:

Från Attendos sida ser vi mycket allvarligt på anklagelserna i brevet och inledde, så fort de kom till vår kännedom, en egen utredning för att gå till botten med sanningshalten. Det som beskrivs i brevet är fullständigt oacceptabelt beteende.

Eftersom Attendo Care inte känt till just dessa anklagelser (men borde ha bättre koll på sina boenden som marknadsförs så positivt på deras hemsida…) förrän i mitten av december och det varit både jul, nyår och Trettonhelg så måste man ändå säga att det är raskt marscherat av både Södermalms stadsdelsnämnd och Attendo att de ska ha ett möte den 13 januari då Attendo Care ska besvara anklagelserna. Man kan också hoppas att personalen skrämts till att bete sig hyfsat under denna tid så att de gamla inte behövt plågas mer.

Den typ av uppenbar vanvård – som praktikanterna från Ersta Sköndal (stor tack till dem!) påtalat – gentemot försvars-och hjälplösa personer som verkar ha förekommit på Vintertullens äldreboende är inget annat än misshandel och misshandel är straffbart enligt lag. Det är inget som kan sopas under mattan, inget som kan lösas enbart genom avskedanden och/eller löften om bättring.

De som gjort sig skyldiga – och det borde praktikanterna kunna tala om – till övergrepp mot gamla människor ska polisanmälas och dömas enligt den lag som gäller för misshandel och övergrepp.

Det ska Attendo Care driva med kraft både för att det är det enda rätta och för att statuera exempel och visa att de menar allvar med att sådant beteende absolut inte under några somhelst omständigheter tolereras.

Det handlar för Attendo Care om företagets framtid. Deras verksamhet kommer att lida allvarlig skada av att de har inkompetent och till viss del rent ondskefull personal., men kan räddas av att de, som presschefen säger i slutet av sin text:

…om vi finner att det stämmer – kommer att vidta kraftfulla åtgärder. Sådana brister i vård, omsorg och bemötande som beskrivs får absolut inte förekomma.

Än en gång: det är trots allt föredömligt snabbt agerat av de båda parterna: upphandlaren och den upphandlade. Jag kommer att rapportera vad som kommer ut av mötet den 13 januari.

Finland: ”Utvisningar sker allt oftare för att den utvisade till exempel har stulit.

Finland utvisade flera utlänningar i fjol än under tidigare år. Utvisningarna sker allt oftare för att den utvisade till exempel har stulit. 200 personer fick beslut om utvisning i fjol och 700 personer avvisades direkt vid gränsen.

Myndigheterna ombads se över sina utvisningsprocedurer efter att en kosovoalbansk medborgare  sköt ihjäl fem människor i Esbo på nyårsafton för ett år sedan (läs här). Nya procedurer har inte hunnit påverka de utvisningar som skedde i fjol eftersom besluten då redan hade fattats.

En avvisning vid gränsen kan förverkligas genast, redan följande dag, medan regelrätta utvisningar kan ta ett år eftersom nästan alla överklagar till förvaltningsdomstolen.

Källa: Hbl

”De gav Stesolid till de boende och bäddade ned sig i de boendes soffor och sov hela nätterna igenom och gick upp strax före dagpersonalen kom.”

En person (en kvinna med finländsk bakgrund) har skrivit nedanstående, sedan hon läst om Vintertullen (läs här, här, här och här). Jag grät när jag läste det.

För några år sedan timvikarierade jag på ett kommunalt boende för hjärnskadade vuxna. Alltså människor som skadats i olyckor eller av sjukdom, ej utvecklingsstörda. Flera personer som haft egna företag, högt utbildade, men med oturen att få en hjärnskada. Bara när någon anhörig kom så ändrades behandlingen till det som det borde varit hela tiden. Varje boende hade ett häfte med info om dem, om vad de tyckte om och vad som inte önskades. både i bemötande, kläder och mat. Det skulle inte läsas, enligt order från de äldre anställda, de som visste. Det fanns där för att det var nån regel som krävde det. Jag läste dem, naturligtvis, när tid fanns.

De boende behandlades annars som mindre vetande, döva och faktiskt sämre än illa omtyckta hundar. Helt respektlöst, för att börja någonstans. Jag protesterade, så klart.

Anmälde en kollega som slog en av de boende. Hade jag inte med att göra, det var kränkande för henne. Personalen alltså. För att hon var fast och jag bara vikarie. Och icke svensk. Alltså var det rasistiskt av mig att anmäla den arbetsskada hon orsakade mig genom att slå på den boende, så hon rev mig.

Ifrågasatte varför pengar som skulle gå till upprustning av boenderummen gick till möbler i tv-rummet. Ett rum där de boende inte fick vara, bara personalen.

Ifrågasatte varför viss personal stal mat från de boende, som hade egna kylskåp på rummen.

Också varför man tilltalade en del boende med väldigt respektlös ton. Som små barn.

Eller störtade in i boendes rum utan knackning eller varsamhet. De betalade ju ändå rätt mycket för att få ha egna rum.

Trivdes och kom bra överens med de flesta i personalen och alla de boende. ringdes ofta in för att det saknades folk. Ofta med orden ”XX har ingen personal kan du komma?” XX som var en av de jag tyckte bäst om. En person som nästan slutat att kommunicera för att ingen brydde sig. Mig kommunicerade hon med…

Blev utryckligen tillsagd av chefen, efter ett tag, att jag inte skulle ”dalta” för mycket med de boende. Dvs prata med dem, fråga vad de ville, vilka kläder de önskade klä sig i, vilken mat de önskade handla och äta, om de ville gå ut en stund, fika eller annat. De skulle tvättas, kläs på, matas, punkt. Som djur. Blev tillsagd, av samma chef, att jag inte skulle  få jobba med XX, för att jag ”daltade”!

Anmälde senare flera i nattpersonalen, som sov trots att de hade ansvar för de boende på två våningar (varav den ena en psykavdelning en hög brandrisk) och betalt för att vara vakna. Varje timme skulle varje boende tittas till och få hjälp med vad de behövde. Av två vakna i personalen. Två boende var rymningsbenägna dessutom. En smygrökte på rummet, utan brandlarm (det skulle störa personalen…). Rykten bland personal och de boende sa att det flera av nattisarna sov nätterna igenom, jag trodde  inte på det. Vägrade tro att någon kunde göra så.

Jobbade  natt med alla dem som det ryktades om. Det var sant.

De gav Stesolid till de boende och bäddade ned sig i de boendes soffor och sov hela nätterna igenom och gick upp strax före dagpersonalen kom. Ingen annan behövde ge lugnande på nätterna, bara de.Ingen annan skrev i loggen: ”orolig natt” hos alla boende. Där var förklaringen till de rädda och oroliga människor man mötte på morgonen när dessa damer ”jobbat”. Nedkissade, kalla, ledsna gamla. Ibland på golvet, för att de själva försökt ta sig till toan.

Under mina nätter behövdes inga mediciner, bara lugnt prat vid sängkanten en stund, en liten sång, hålla handen, en försäkran om att maken skulle komma i morgon igen. Eller ett enkelt toabesök. Sedan sov de. Gjorde allt jobbet själv de nätter jag hade sovande kollegor. Blev så klart hånad av dem, för att jag envisades med att göra rätt för mig. De tyckte jag skulle lägga mig också. En del av dem vägrade att arbeta pass ihop med mig, jag var ju så jobbig.

Man tog dessutom in för de boende  helt obekant nattpersonal, övertaliga från annat håll, när det saknades van personal. Frågan är vad de kunnat göra om något hänt, de visste ju absolut inget om de boende, om deras sjukdom eller mediciner, om deras familj eller annat. De hittade inte ens i huset. Jag arbetade ihop med en del av dem, också.

Mitt hjärta blödde för de stackare som måste stå ut med behandlingen men min hjärna orkade inte med att se det elände de levde i – jag gav upp och sökte mig till annat arbete.

De ”goda” lämnar för att de inte står ut. De försvarslösa blir kvar med mobbare och icke-ombryende människor som missbrukar det förtroende de har som anställda (nästan alltid för skattepengar) och skadar och plågar gamla och sjuka och funktionshindrade. Detta måste få ett slut!

© Denna blogg. Korta citat går bra och glöm inte länka till originalinlägget!

Jan Myrdals fru: ”När personalen dricker kaffe med tårta och det ringer då låter man tanten ringa och fortsätter doppa.”

I en artikel i Svenska Dagbladet den 11 januari skriver Jan Myrdal om att Åldersföraktet präglar Sverige. Det mesta han skriver håller jag inte med om. Men i detta, som jag kan gissa också mycket väl kan vara en beskrivning av hur det går till på Vintertullens äldreboende och andra äldreboenden runt om i landet. Och det är inte acceptabelt en enda sekund. Så här skriver Jan Myrdal:

Min hustru som har dubbelt mexikanskt/svenskt medborgarskap och gått i svensk sköterskeutbildning har arbetat många år i vården. Hon påpekar att det typiska svenska beteendet är att när personalen dricker kaffe med tårta och det ringer då låter man tanten ringa och fortsätter doppa. När hon protesterat och sagt att man har skyldighet tänka först på patienterna då har hon anmälts till arbetsgivaren till avsked för att oberättigat ha uppträtt som arbetsledare.

Vilket fullständigt sjukt resonemang! Personalen är ju där för de gamlas skull, de får lön för sitt arbete och de ska sätta de gamla i första rummet, inte sig själva. Det ska vara absolut förbjudet på vartenda äldreboende att bete sig så här. Vore jag chef på ett äldreboende så skulle jag säga: ”Gå och drick ert kaffe med varsin gamling. Prata med dem, umgås med dem.” Inte varje kafferast, men så ofta som möjligt. Dessutom skulle jag säga: ”Ni får absolut inte ha kafferast samtidigt allihop, ni får dricka turvis så att det alltid finns personal tillgänglig om någon av dem för vilkas skull vi är här, ringer eller ropar på er.” Punkt. Slut.

Stadsdelsnämndens ordförande skriver om Vintertullens äldreboende

Läs först ”Vi reagerar starkt på det här”. Jaha. När då? (9.1 2011) och Mejl från Attendo Care ang Vintertullens äldreboende (11.1 2011).

Jag ser att stadsdelsnämndens ordförande, Christoffer Järkebon (M), också skriver om Vintertullens äldreboende på sin blogg. Rubriken är Vintertullen. Det gläder mig att se att han inte tar lätt på kritiken, utan bland annat skriver:

Jag har naturligtvis tagit del av brevet och den kritik som framförs är hårresande och om Attendos personal arbetar på ett kränkande sätt och det finns allvarliga brister på Vintertullen så är det mycket allvarligt.  Brevet  är tre sidor långt och tar upp ungefär 40 brister i verksamheten.

Och att:

Jag har som ordförande i Södermalms stadsdelsnämnd kallat Attendo till ett möte med hela nämnden på torsdag. Då kommer de att få berätta om hur de ser på anklagelserna i  brevet och vad de har vidtagit för åtgärder med anledning av den kritik som förts fram.

Det innebär alltså redan på torsdagen den 13 januari och det kallar jag ovanligt raskt marscherat, särskilt för att vara i Sverige. Ingen långbänk, som jag trodde det skulle bli. En eloge till Christoffer Järkeborn!

Jag hoppas få läsa om mötet på Christofer Järkeborns blogg, det är viktigt att få veta vad som sägs och görs av både de politiskt ansvariga och av dem, som för våra skattepengar ska tillhandahålla god, respektfull, trygg och ombryende vård för åldringar som inte själva kan eller orkar ”bråka”. Och som inte ska behöva bråka för att få leva ett vördigt liv och bli väl behandlade.

Mejl från Attendo Care ang Vintertullens äldreboende

Följande mejl har kommit från Attendo Cares presschef med anledning av min text ”Vi reagerar starkt på det här”. Jaha. När då? publicerad den 9 januari.

Rätt ska vara rätt, och därför lägger jag ut mejlet i sin helhet, så att också ”den anklagade” kommer till tals. Jag kan bara säga att jag tycker att det är helt oacceptabelt att gamla människor ska behöva ha det så illa, som de studerande från Ersta Sköndal rapporterat om, en enda dag till. Det handlar om regelrätt vanvård och dessutom ren elakhet. Jag kommer att följa vad som händer och hoppas att ansvariga (med betoning på ”ansvariga”) politiker i stadsdelsförvaltningen omedelbart sätter stopp för vanvården av gamla på Vintertullens äldreboende.

Du skriver om Södermalmsnytts rapportering om Attendo Vintertullen och undrar varför inga åtgärder vidtas, trots larmrapporter.

Skälet är att vi på Attendo först vill utreda vad som ligger bakom de anklagelser som framförs i brevet från studenterna. Ingen av dem har nämligen framfört denna kritik i samband med att de gjorde sin praktik på Vintertullen. Inte heller framgår det av brevet till stadsdelsnämnden när och vilka sammanhang de incidenter som beskrivs ska ha inträffat – detta gör anklagelserna svåra att utreda.

Du verkar mena att anklagelserna är så allvarliga att de i sig ska vara tillräckliga för att Södermalms stadsdelsnämnd ska riva upp kontraktet med Attendo Care, och det kan man förstås tycka. Dock verkar stadsdelsnämnden vara av uppfattningen att fler fakta först måste fram – och det håller vi helt med om.

Med det sagt så är anklagelserna mycket allvarliga och definitivt inget vi tar lätt på. Som framgår av artikeln i tidningen så inledde vi, så fort vi fick kännedom om brevet, en egen utredning för att gå till botten med detta. Skulle det visa sig stämma att vår personal betett sig så som det beskrivs så kommer vi att vidta kraftiga åtgärder. Sådant beteende är inte acceptabelt inom Attendo.

Med vänliga hälsningar
Jonas Morian
Presschef, Attendo Care