Sverige – ett land med lagstadgad åsikts- och yttrandefrihet som alltför många tyvärr inte vågar använda

Apropå diskussioner bland annat på Facebook om den s.k. åsikts- och yttrandefriheten (som inte finns i praktiken) och den rädslans våta filt som lagt sig över alltför många människor i Sverige, påminner jag om det här inlägget från den 15 oktober 2010:

Svensk ambassadanställd: ‘Sverige sticker ut från sina grannländer. Alla våra skandinaviska grannar, samt Finland, har en genomtänkt invandrings- och integrationspolitik, vilket Sverige saknat länge.’

Min reflektion, uttryckt i ovanstående inlägg i samband med vad personal från UD och Migrationsverket vd fyra svenska ambassader skriver är:

Nu har turen kommit till UD och ambassaderna att börja höra av sig. Ett tredje kritiskt och frustrerat mejl på kort tid från detta håll har nu nått mig. De två tidigare vågade inte låta sig publiceras ens anonymt… Så illa är det ställt i åsikts- och yttrandefrihetens Sverige. Så gott som alla som har viktiga saker att berätta är rädda!

I övrigt kan man läsa vad miggorna rapporterar – anonymt eftersom de annars riskerar sina jobb – under kategorirubriken Asyl&Migration.

En migga: ”Vidare påstod hon, i sin asylberättelse, att hennes son dödades av maken och att hon tvingades att äta sonens grillade kropp.”

En lätt uppgiven migga :

Min uppgift på Migrationsverket är att bevilja asyl åt människor som flytt från förföljelse. Jag är stolt över mitt uppdrag. Men jag träffar inte ofta personer som på ett trovärdigt sätt kan berätta vad de egentligen flytt ifrån och de ”kan inte” heller visa vilka de är.

För inte så länge sedan träffade jag en kvinna som påstod sig aldrig ha ägt några id-handlingar. Hon påstod också att hon var analfabet. Vidare påstod hon, i sin ”asylberättelse”, att hennes son dödades av maken och att hon tvingades att att äta sonens grillade kropp. Eftersom ingenting av detta slag pågår någonstans i världen så fick den här kvinnan avslag på sin ansökan. Hon överklagade inte heller, utan hon åkte hem.

Men: Hon har nu kommit tillbaka till Sverige i lite ny skepnad och med helt nya historier. Nu ansöker hon nämligen om UT p.g.a. anknytning till en svensk man! En man som hon träffade under sin ”asylvistelse” i Sverige. I sin ansökan har kvinnan skrivit att hon är lärare på ett universitet och att hon åkte till en konferens i Europa och då fick hon idén att söka asyl i Sverige. Hon fick pengar här och kunde också förlänga sin vistelse i Sverige. Den här kvinnan påstod sig vara mycket intresserad av våra ”kulturminnen”, eftersom hon jobbar med samma sak i hemlandet. Hon är också ogift och utan barn.

Men HALLÅ! Visst är det jättefint att två människor funnit varandra och det blir säkert toppen att en universitetslärare, specialiserad i kulturminnen, kommer hit inom kort och blir en stor tillgång för oss alla.

Men jag  kommer inte att vilja hälsa på henne och jag kommer i all framtid att undra över varför hon, som kunde åka med visering vart som helst och när som helst, kom just hit. Att ha träffat en människa som ska ha ätit upp sin egen son och som också ska ha blivit utsatt för de mest bisarra sexuella övergrepp och som enligt advokaten  behövde vård, det blev liksom för mycket för mig. Liksom att sedan få veta att personen i fråga hade ljugit om och hittat på allting, och att hon nu säger att egentligen var oskuld och därför inte ville bo med den svenske mannen som hon träffade här..

Ja, vad ska man säga?

Kommentar: Hundratals berättelser finns på bloggen: miggorna berättar år ut och år in om sådant som svenska folket inte har en aning om. Jag undrar hur miggorna står ut. Får de någonsin något psykologiskt stöd med tanke på alla lögner, hot, näthat, utpressning, påtryckningar, rädslor de får stå ut med och med tanke på alla vansinneshistorier som de måste lyssna på? Det är en ständig kamp de måste bedriva med ljugande asylsökande och blåögda eller bara giriga offentliga biträden.

Regeringen, riksdagen, journalisterna – ingen bryr sig om vad miggorna beröttar, ingen bryr sig om vad de lever med varje dag. Utan stöd från någon, inte ens från sin egen ledning. Det är upprörande att det finns så mycket feghet (eller slöhet?) att ingen s.k. ansvarig orkar erkänna hur illa det faktiskt är ställt. Inte överallt, inte hela tiden, inte för alla. Men för väldigt många som jobbar på detta statliga verk. Hellre än att ta itu med vansinnigheterna sviker man alla inblandade, inte minst de asylsökande, ca 10, max 15 % av alla som kommer hit (uppskattningsvis enligt en migga med lång erfarenhet), som faktiskt borde beviljas skydd här. De hamnar i samma kvarn som alla de, som inte har några som helst lagliga skäl att stanna här, också mals i. Det är inte rätt.

© Denna blogg.

Jämför varför friskolor lyckas ge god (?) undervisning till betydligt lägre kostnad än kommunala skolor!

I ett kort inlägg på ledarsidan i Svenska Dagbladet – Friskolornas vinster är ett underbetyg åt de kommunala – skriver Per Gudmundson bland annat:

Beloppen kan vid en hastig anblick sticka i ögonen – och kritiken låter heller inte vänta på sig. Men det stötande är inte vinsterna, utan att de kommunala skolorna, som får lika mycket bidrag per elev, inte går bättre. Det friskolorna gör i vinst, det slösar kommunerna bort.

Just det. Per Gudmundson anger:

Academedia, med 30 grundskolor, 17 förskolor samt vuxenutbildning, omsatte 2,1 miljarder kronor 2009 och gjorde en vinst på 144 miljoner. Pysslingen, med 79 för- och 28 grundskolor, omsatte 992 och gjorde en vinst på 18,8 miljoner kronor.

Det vore intressant att se en jämförelse mellan t.ex. Academias 30 grundskolor och 17 förskolor (som alltså gjorde en vinst på 144 miljoner kronor 2009) och 30 kommunala grundskolor och 17 kommunala förskolor i samma områden. En sådan jämförelse är egentligen helt nödvändig – det är ju inte rätt att skattebetalare ska stå för så enorma vinster till enskilda, om skolorna klarar att ge god undervisning (är det så?) till betydligt lägre kostnad än vad som hittills pytsats ut.

Om nu Academias skolor och förskolor håller god kvalitet (är det så?) för 144 miljoner kronor mindre än vad de får i skolpengar – varför i hela fridens dar lyckas inte kommunala skolor, som inte är vinstdrivande och som på motsvarande antal förskolor och skolor därmed har 144 miljoner mer att röra sig med än Academia, hålla högre kvalitet? Och vad använder de 144 miljoner kronor mer till under ett år, än Academias skolor?

Dessa frågor är mycket viktiga och någon – långsamma Skolverket eller lite alertare Riksrevisionen? – måste titta på detta och göra just en sådan här jämförande studie. Det har skattebetalarna rätt att kräva.