En migga: ”Vidare påstod hon, i sin asylberättelse, att hennes son dödades av maken och att hon tvingades att äta sonens grillade kropp.”

En lätt uppgiven migga :

Min uppgift på Migrationsverket är att bevilja asyl åt människor som flytt från förföljelse. Jag är stolt över mitt uppdrag. Men jag träffar inte ofta personer som på ett trovärdigt sätt kan berätta vad de egentligen flytt ifrån och de ”kan inte” heller visa vilka de är.

För inte så länge sedan träffade jag en kvinna som påstod sig aldrig ha ägt några id-handlingar. Hon påstod också att hon var analfabet. Vidare påstod hon, i sin ”asylberättelse”, att hennes son dödades av maken och att hon tvingades att att äta sonens grillade kropp. Eftersom ingenting av detta slag pågår någonstans i världen så fick den här kvinnan avslag på sin ansökan. Hon överklagade inte heller, utan hon åkte hem.

Men: Hon har nu kommit tillbaka till Sverige i lite ny skepnad och med helt nya historier. Nu ansöker hon nämligen om UT p.g.a. anknytning till en svensk man! En man som hon träffade under sin ”asylvistelse” i Sverige. I sin ansökan har kvinnan skrivit att hon är lärare på ett universitet och att hon åkte till en konferens i Europa och då fick hon idén att söka asyl i Sverige. Hon fick pengar här och kunde också förlänga sin vistelse i Sverige. Den här kvinnan påstod sig vara mycket intresserad av våra ”kulturminnen”, eftersom hon jobbar med samma sak i hemlandet. Hon är också ogift och utan barn.

Men HALLÅ! Visst är det jättefint att två människor funnit varandra och det blir säkert toppen att en universitetslärare, specialiserad i kulturminnen, kommer hit inom kort och blir en stor tillgång för oss alla.

Men jag  kommer inte att vilja hälsa på henne och jag kommer i all framtid att undra över varför hon, som kunde åka med visering vart som helst och när som helst, kom just hit. Att ha träffat en människa som ska ha ätit upp sin egen son och som också ska ha blivit utsatt för de mest bisarra sexuella övergrepp och som enligt advokaten  behövde vård, det blev liksom för mycket för mig. Liksom att sedan få veta att personen i fråga hade ljugit om och hittat på allting, och att hon nu säger att egentligen var oskuld och därför inte ville bo med den svenske mannen som hon träffade här..

Ja, vad ska man säga?

Kommentar: Hundratals berättelser finns på bloggen: miggorna berättar år ut och år in om sådant som svenska folket inte har en aning om. Jag undrar hur miggorna står ut. Får de någonsin något psykologiskt stöd med tanke på alla lögner, hot, näthat, utpressning, påtryckningar, rädslor de får stå ut med och med tanke på alla vansinneshistorier som de måste lyssna på? Det är en ständig kamp de måste bedriva med ljugande asylsökande och blåögda eller bara giriga offentliga biträden.

Regeringen, riksdagen, journalisterna – ingen bryr sig om vad miggorna beröttar, ingen bryr sig om vad de lever med varje dag. Utan stöd från någon, inte ens från sin egen ledning. Det är upprörande att det finns så mycket feghet (eller slöhet?) att ingen s.k. ansvarig orkar erkänna hur illa det faktiskt är ställt. Inte överallt, inte hela tiden, inte för alla. Men för väldigt många som jobbar på detta statliga verk. Hellre än att ta itu med vansinnigheterna sviker man alla inblandade, inte minst de asylsökande, ca 10, max 15 % av alla som kommer hit (uppskattningsvis enligt en migga med lång erfarenhet), som faktiskt borde beviljas skydd här. De hamnar i samma kvarn som alla de, som inte har några som helst lagliga skäl att stanna här, också mals i. Det är inte rätt.

© Denna blogg.