En migga skriver – med anledning av inlägget En migga: ‘Undrar hur det är tänkt att det här med DNA istället för pass ska funka?’ (13 mars):
Några klargöranden kring DNA och Migrationsverket kan vara på sin plats.
Provtagning och annan hantering kring DNA-prover är inte så omständligt som det kan låta. Det är inga blodprov som tas, utan man använder en stor tops som tar saliv från munnen vilket innebär att en tjänsteman kan göra detta. Naturligtvis är det inga somalier i Somalia som ansöker om uppehållstillstånd på anknytning. Det är somalier som numera bor kring Addis Abeba, Kampala eller Nairobi. Det är där de allra flesta ansökningar lämnas in av somalier.
De som går med på ett DNA-prov kallas helt enkelt till ambassaden där topsning äger rum. Motsvarande görs med anknytningspersonen i Sverige som kallas till Migrationsverket, eller det görs i samband med en utredning.
Dessa prover skickas sedan till Rättsmedicinalverket i Linköping. Provet från utlandet skickas med diplomatpost varför det kan ta rätt lång tid. I normalfallet är det Migrationsverket som betalar eftersom det är Migrationsverket som erbjudit detta. När ett DNA-prov inte bedöms göra skillnad, t.ex. när vårdnadshavaren (föräldern) inte kan få uppehållstillstånd i alla fall, eller när ett barn saknar vårdnadshavare eller det rör sig om en vuxen person så erbjuds inget prov. Om någon då insisterar på DNA så får denne stå för kostnaden själv.
När det gäller att styrka sin identitet i ett anknytningsärende så är det alltid den sökande som ska stå för kostnaderna. Det är inget konstigt med det eftersom det i praktiken handlar om att skaffa sig ett pass. Även i de fall där det kan vara svårt och/eller kostsamt att skaffa pass så är det inget som Migrationsverket kan ta hänsyn till det eftersom det saknas lagstöd för det. Det är ju dessutom rätt så självklart: varför ska Sverige ersätta utländska medborgare i utlandet för problem som inte berör Sverige?
I de fall där pass saknas så är det också den sökande som ska stå för alla omkostnader för att ta fram handlingar, typ registerutdrag, födelsebevis, ID-kort eller vad det nu är man vill visa sin identitet med. Om man lyckas göra detta (mycket ovanligt) så får man ändå stå för kostnaden för ett provisoriskt främlingspass.
I analogi med stycket ovan så borde somalierna stå för alla omkostnader för att visa sin identitet. Migrationsverket har inte erbjudit DNA i dessa fall eftersom DNA bara visar släktskap, inte identitet. Ett DNA-prov visar trots allt inte var och när du är född. Det är inte heller ett bevis på att du är folkbokförd någonstans och att du har ett visst medborgarskap. Fast nu när det handlar om somalierna så är min högst kvalificerade gissning att det blir staten som tar på sig att stå för fiolerna när de nu ska styrka sina identiteter med DNA. Det är trots allt en ganska dyrbar procedur som kostar knappt 5000 kr/prov.
Nu har Migrationsdomstolen återförvisat en mängd somaliska anknytningsärenden med hänvisning att DNA-prov ska göras. Men som sagt, problemet återstår: även om proven påvisar släktskap så kommer Migrationsverket att avslå på grund av att pass saknas och identiteten inte är styrkt. Utan lagändring ges inget annat alternativ. Dessutom ska ju inte Migrationsverket stå för kostnaderna för ett DNA-prov som inte har någon betydelse för utgången av ett ärende. Ska det nu komma en praxisändring som säger att beslut om DNA inte tas av Migrationsverket?
Det ser alltså ut som om det kommer att bli en enda röra när politiska påtryckningar vill få Migrationsverket att agera utan lagstöd. Fast det är ju inget nytt under solen. Om man nu skulle få för sig att göra en lagändring som möjliggör för utländska medborgare utan pass att beviljas svenska främlingspass bara ett släktskap är styrkt, så kan man undra varför vi i så fall alls har ett pass- och identitetskrav när det gäller anknytningsärenden. Om man formulerar undantag så kommer vi ju hamna i ett läge där ett krav bara är ett krav om du kan uppfylla det, annars finns undantag.
© Denna blogg.
Filed under: Allmänt, Asyl&Migration, Samhälle |