• Kategorier

  • Arkiv från 5 maj 2005

  • Kalender

    april 2011
    M T O T F L S
     123
    45678910
    11121314151617
    18192021222324
    252627282930  
  • free counters
  • wordpress visitor counter
  • RSS Merit Wager

    • Utan rubrik lördag, 6 juni, 2020
        Sedan den 5 maj 2005 har jag ideellt granskat, redovisat, översatt, kommenterat och publicerat ofta unikt material, särskilt miggornas rapportering. Om ni uppskattar texterna, informationen, rapporterna, kommentarerna, stöd gärna via Subscribe med 1 krona om dagen = 30 kronor i månaden, eller med valfritt belopp via Donate, Swish eller Bankgiro.  Alla bidr […]

Nu tas det självklara upp igen (om felvända barnvagnar)

Den 8 april 2011, tog Sveriges Radio P1 (igen) upp frågan om små barn i sittvagnar.

Men man behöver knappast vara expert för att förstå det självklara! Små barn behöver ögonkontakt med sin förälder och små barn behöver föräldrar som ser dem, pratar med dem, förklarar världen omkring dem. De behöver inte självcentrerade föräldrar som vänder barnen ifrån sig och tjattrar i mobiltelefon. Om man inte kan eller vill umgås med barn ska man inte skaffa några – ingen i Sverige är i dag tvungen att föda barn till världen!

Redan den 13 maj 2005, för sex år sedan, skrev jag bland annat, i inlägget Bortvända barn:

Nu är det vår och barnvagnarna översvämmar gatorna i Stockholm.
Det är härligt med alla små barn i sina fina vagnar. Men det finns en
sak som gör mig riktigt ledsen och det är alla dessa små, små barn som sitter med ansiktena bortvända, alltså vända framåt! Utan kontakt med föräldern som skjuter vagnen sitter barnet där och översköljs av intryck som det inte kan värja sig mot, utan att ha tryggheten i att kunna se ett välkänt ansikte (förälderns).

Den 31 mars 2006, i inlägget Barn i barnvagnar, skrev jag:

Och det hemska är att i alla dessa stora, klumpiga och ”obrukbara” åkdon sitter de pyttesmå, hjälplösa barnen framåtvända! Utan att föräldern ser om barnet fryser, är glatt, ledset etc. Och – allra värst – utan att föräldern och barnet har möjlighet att ha ögonkontakt! Barnet utsätts för en massa intryck, en del kanske skrämmande och obehagliga, men har ingen möjlighet att kommunicera med föräldern! Som dessutom alltför ofta ändå är upptagen av att prata i mobiltelefon och nästan glömmer bort att ett litet barn sitter i vagnen.

Föräldrar, varför gör ni så här? Varför köper ni vagnar som skärmar av er helt från era egna små barn? Är det för att ni ska få gå där och prata i mobilen utan att behöva se att barnet ser

För fyra år sedan, i inlägget  Kristi Himmelsfärdsdag och felvända barnvagnar (17 maj 2007) skrev jag;

Och nere på stan var det rätt mycket folk. Många mammor och pappor med små barn i sittvagnar. Föräldern, som släpat med ungen ut på stan, pratar oavbrutet i mobiltelefon (gäller de flesta) och barnet sitter helt utan kontakt med mamman eller pappan, vänd framåt och med suffletten uppdragen. Mamman/pappan vet inte om barnet sover, om det fryser, hur det reagerar på allt det ser. Mammorna/papporna kan helt enkelt ”glömma bort” sina små barn i vagnen eftersom de inte ens syns, och kan babbla på om det ena oviktigare än det andra på sina mobiler, som verkar ha förvandlats till utväxter på deras händer. När jag ser det här, och ser de stackars barnens små ensamma ansikten så är det inte utan att jag nästan är beredd att ropa på en lag som säger att små barn ska sitta vända med ansiktet mot sin förälder och att föräldrarna ska umgås och interagera med sina barn och inte med andra, via sina mobiler. Eller lämna barnen hemma när de ska springa på stan. Stackars arma barn!

Och den 17 december 2008 påminde jag om vikten av att föräldrar har kontakt med sina små barn i inlägget Om felvända barnvagnar.

Svenska föräldrar verkar inte förstå vad ett litet levande barn är och vad det behöver. Häromdagen såg jag igen det, som man så ofta kan iaktta på gator och fik:

Ett litet barn, kanske 8-9 månader gammalt, satt i knäet på sin unga mamma på ett fik. Mamman pratade animerat med en väninna. Babyn ville ha uppmärksamhet och började först pipa, ökade sedan till gnäll för att ganska snart skrika högt och ljudligt. Mycket störande för omkringsittande, mycket tråkigt för det lilla barnet. Men mamman bekom det inte alls. För varken när barnet pep, gnällde eller skrek, brydde sig mamman om det. Hon vände inte barnet emot sig för att få ögonkontakt och trösta det, nej, hon fortsatte att babbla på med väninnan och barnet hängde som en väska över hennes ena arm, gallskrikande och utan att se annat än bordet och golvet, och utan att få någon respons alls från den som ska ge den tröst och trygghet.

Vad är det för fel på folk? Inte undra på att så många barn i Sverige mår så dåligt! Och det är naturligtvis föräldrarnas fel, vems skulle det annars vara. Men det typiskt svenska är att säga, som en ”expert” gjorde i P1: ”Jag vill inte skuldbelägga föräldrarna”. Alltså för att de sätter sina små barn i framåtvända vagnar och för att de ignorerar dem. Trots att det självklart och enbart är just föräldrarna som bär skulden!

Vagnen till vänster är inte rätt för små barn, möjligen för lite äldre barn. Fast å andra sidan: större barn ska helst gå och inte sitta i vagn… . Vagnen till höger ger barnet möjlighet att se föräldern och föräldern möjlighet att prata med sitt barn.

%d bloggare gillar detta: