Samma märkliga rapportering om det finländska valet och Sannfinländarna gäller för Expressen. Tyvärr.

Läs först Storebrorsaktig, storsvensk lördagsintervju med Finlands statsminister och Några kommentarer till föregående inlägg samt sex sidor i Svenska Dagbladet om Sannfinländarna.

Samma sak som gäller hur enögt och ”svenskt” de flesta svenska journalister rapporterar om grannlandet Finland, gäller tyvärr även Eric Erfors, en skribent som jag gillar. Den 10 april skrev nämligen också han om det finländska valet – nästan bara om Sannfinländarna – enbart ur ett snävt svenskt perspektiv (Populisten). Han skriver alltså inte alls om partiet sin ledarkolumn i den finska kontext som man bör se dem, utan lägger storsvenskt raster över det han ser och upplever i, och om, Finland. Han ger därmed sina svenska läsare en bild som inte stämmer om/med den finländska verkligheten.

Och han verkar inte heller ha brytt sig om att lyssna på vad Finlands statsminister sa i lördagsintervjun, där hon var mycket tydlig och klar med den finska synen på val, politik och på partiet Sannfinländarna. Och – viktigt! – demokrati. Nämligen: I Finland har vi demokrati och om folket röstar på ett parti (Sannfinländarna har ju uppåt 18 % av väljarnas stöd!), då är det folkets vilja att de ska regera.

Finland är inte Sverige, finländarna tänker inte som svenskar. Svenska politiker och journalister mobbar och bespottar ett parti som de inte gillar, men som en del medborgare faktiskt har röstat in i den svenska riksdagen. Sådant mobbarbeteende och sådant förakt för folkviljan skulle inte fungera i Finland. Men det rapporterar man inte om i Sverige…

Som en person skrev efter att ha läst ett av mina tidigare inlägg om hur svenskrelaterat svenska journalister – i detta fall intervjuaren Tomas Ramberg i Sveriges Radio – rapporterar om finländsk politik:

Han tycks inte vara ensam, jag märker att alla svenska medier varnar för Sannfinländarna… Du ger verkligen några goda råd till journalisterna i slutet på din bloggning!

Två andra kommentarer till mina texter var:

SD är ett trauma för den svenska självbilden. Tomas Ramberg lyssnar inte på Mari Kiviniemi.

Svenskarna kan inte heller förstå något annat än ”blockpolitik”.

Och tyvärr måste det sägas, att inte heller den utmärkte kolumnisten Eric Erfors lyckas skriva om Finland, finländsk politik , hur finländarna tänker och vad som gäller i det självständiga landet Finland utan att relatera till Sverige, svensk politik, och det svenska sättet att se på världen och verkligheten. Han citerar Sannfinländarnas ordförande Timo Soini med tillägget att denne säger det ”närmast triumfatoriskt” (om om han skulle behöva göra det):

Den finska demokratin fungerar. Inte ett enda av de stora partierna har sagt att de inte vill sitta i regeringen tillsammans med mig.

Vad Eric Erfors inte skriver är, att exakt samma sak säger också andra finländska politiker, inte minst landets statsminister Mari Kiviniemi! Icke triumfatoriskt utan bara som ett faktum i Finland,  senast i SR:s lördagsintervju den 9 april…

Och hur tänker Eric Erfors tänker egentligen, när han skriver så här om det mycket väl fungerande, självständiga landet Finland med lång tradition av samförståndspolitik som gjort landet framgångsrikt och välmående:

I konsensusträsket ska nu även Sannfinländarna inkluderas. Det är en farlig strategi.

”Konsensusträsket”? I Finland anser folket inte att deras system är något ”träsk” och vill knappast ha ett politiskt system som det svenska – varför skulle de vilja det när det egna systemet fungerat och fungerar fint, och när inte ens svenskarna själva tycker att deras system är bra? ”Farlig strategi”? För vem/vilka? Inte för finländarna som respekterar demokrati, d.v.s. folkviljan i ett mycket litet (5,2 miljoner) land som varit nära att mista sin frihet och sina demokratiska rättigheter. Och vad menas med denna slutkläm i Expressens kolumn:

Är det inte dags att vakna? Bryta den gamla ovanan? Våga säga nej till populisterna?

När har man någonsin i Sverige sett eller hört finska journalister utan djupare kunskaper om Sverige lägga sig i landets inre angelägenheter och ge sådana här ”råd”? I Finland respekterar man andra suveräna stater. Här kan ett slutcitat av Finlands statsminister vara på sin plats:

Det är inte på det viset att om Sverige gör någonting, att vi ska följa Sverige! Alltså det är inte så att ett (annat) land ska bestämma vad vi ska göra, utan vi ska fatta våra egna beslut också i framtiden.

© Denna blogg. Vid citat, länka till originaltexten här på bloggen.

Några kommentarer till föregående inlägg samt sex sidor i Svenska Dagbladet om Sannfinländarna

Här är några kommentarer som inkommit med anledning av inlägget Storebrorsaktig, storsvensk lördagsintervju med Finlands statsminister:

Konstigt att han försökte grilla ett annat lands statsminister som om hon vore en svensk partiledare, och inte konstigt att hon inte gick på det.

Håhåjaja, nu har genierna på Ekot fått till rubriken Kiviniemi vill samarbeta med Sannfinländarna utifrån intervjun. Det som hon säger är att det är oklokt att utesluta samarbete på förhand, att folket själv måste få välja, och att hon kan tänka sig att samarbeta. Men hon *vill* ju inte det, det vill ingen, men får Sannfinländarna stort understöd så kan de inte nonchaleras.

Sveriges Radios journalister förnekar sig inte.

SD är ett trauma för den svenska självbilden. Tomas Ramberg lyssnar inte på Mari Kiviniemi.

Svenskarna kan inte heller förstå något annat än ”blockpolitik”.

Jo, han var mycket ihärdig i sitt frågande. Men han tycks inte vara ensam, jag märker att alla svenska medier varnar för Sannfinländarna… Du ger verkligen några goda råd till journalisterna i slutet på din blogg!

Kiviniemi är ju också politiker. Om hon uteslöt samarbete med Sannfinländarna skulle det snabbt bli en stor nyhet i Finland, och det skulle driva stora skaror av alienerade, frustrerade och politikerföraktande finländare rakt i famnen på Sannfinländarna. (Det kan tilläggas att det känns väldigt främmande för mig att försvara och förklara Kiviniemi, som inte hör till mina favoriter.)

I Svenska Dagbladet finns en stor (sex sidor!) artikel om Sannfinländarna den 10 april. Rubriken är förstås missvisande och typiskt svensk – Finland blickar inåt – men artikeln är i betydligt lägre grad skriven i relation till och utifrån svenska värderingar än många andra svenska mediers rapporter. Den är ett ärligt försök att beskriva den finländska politiska verkligheten, som skiljer sig som natt och dag från den svenska. I Sverige tänker man varken på vilken betydelse krigen haft i Finland och att de haft en betydelse för att landet utvecklat en  samförståndspolitik, eller på att man i Finland har äkta personval, inte val där partierna bestämmer vilka som får kandidera. (Här finns en av mina artiklar om detta: I Sverige är valet inte fritt – SVT Opinion den 26 november 2009).

Det finns ingenting i det finländska politiska systemet som liknar det i Sverige. Ingenting. Men eftersom svenskarna inte känner till detta och journalister (med några få undantag, typ korrespondenter som bott länge i Finland) oftast inte orkar ta reda på och sätta sig in i hur det är i Finland, så blir deras rapportering både grund och felaktig och – vilket verkar vara en typiskt svensk åkomma – enbart satt i perspektiv till och värderad utifrån svenska förhållanden.

Svenska Dagbladets långa artikel är dock, som sagt, ett ärligt försök – ett bra försök! – att beskriva den finländska situationen. Bland annat kan man läsa:

Finland ligger nära Sverige (geografiskt, min anm.) men den politiska kulturen är något helt annat. Här råder en sorts stabil konsensuskultur. Alla partier är goda grannar, och alla kan och vill regera med nästan alla andra. Statsministerposten roterar mellan Centerpartiet och Socialdemokraterna och någon gång Samlingspartiet, som är de finska Moderaterna.

I den långa artikeln står också, helt korrekt:

Ingen i Finland kallar Timo Soini för rasist, och han säger sig nu vara ”ganska nöjd” med invandringspolitiken. Men Soini vill samtidigt inte ta avstånd från partikamraten Jussi Halla-aho, som leder en högljutt invandringskritisk och antimuslimsk falang i partiet. Halla-aho hamnade 2009 inför rätta sedan han kopplat ihop islam med pedofili.

Trots skillnaden i bakgrund jämförs Sannfinländarna ibland med Sverigedemokraterna. En man med examen i nordisk populism borde naturligtvis kunna resonera om detta. Men Timo Soinis vältalighet upphör precis just där.

–Jag känner inte till Sverigdemokraterna, inte alls.

De flesta svenska journalister (inkl SR:s), vill av någon outgrundlig, rikssvensk anledning prompt kunna jämställa Sannfinländarna med Sverigedemokraterna trots att likheterna är nästintill obefintliga vare sig det handlar om bakgrund, storlek eller något annat. Dessutom är Finlands historia som sagt en helt annan än Sveriges, och allt som sker i ett land har historisk grund och trådar till det förflutna.

Finländarna har inget behov av att ”förhålla sig” till Sverigedemokraterna, svenska politiska partier eller svensk politik överhuvudtaget! Varför skulle de ha det? Sverige håller väl inte heller på och ”förhåller sig” till hur det är i Finland? Men det här verkar de flesta svenska journalister ha mycket stora problem med, eftersom den svenska självbilden är så grandios (!?) att man på allvar tycks tro att allt – och då särskilt i Finland, verkar det som – ska mätas och relateras till det svenska. Det är alltså ett både felaktig och ett rent obehagligt sätt att rapportera om ett litet, framgångsrikt och helt självständigt grannland och dess väl fungerande politiska system.

Till slut kan det vara av värde för svenska journalister och svenskar i gemen att begrunda det som Finlands statsminister också sa i lördagsintervjun den 9 april, apropå reporterns tjat om Sannfinländarna och frågor kring hur det kan komma sig att hon kan tänka sig att ha med dem i regeringen. Nämligen att i Finland har man demokrati och om folket röstar på Sannfinländarna, så är det naturligtvis folkets vilja som avgör. Det finns nog skäl för svenskarna, som så gärna slänger sig med ordet ”demokrati”, att fundera på om man inte också borde leva upp till det…

© Denna blogg.