• Kategorier

  • Arkiv från 5 maj 2005

  • Kalender

    april 2011
    M T O T F L S
     123
    45678910
    11121314151617
    18192021222324
    252627282930  
  • free counters
  • wordpress visitor counter
  • RSS Merit Wager

    • Utan rubrik lördag, 6 juni, 2020
        Sedan den 5 maj 2005 har jag ideellt granskat, redovisat, översatt, kommenterat och publicerat ofta unikt material, särskilt miggornas rapportering. Om ni uppskattar texterna, informationen, rapporterna, kommentarerna, stöd gärna via Subscribe med 1 krona om dagen = 30 kronor i månaden, eller med valfritt belopp via Donate, Swish eller Bankgiro.  Alla bidr […]

Några kommentarer till föregående inlägg samt sex sidor i Svenska Dagbladet om Sannfinländarna

Här är några kommentarer som inkommit med anledning av inlägget Storebrorsaktig, storsvensk lördagsintervju med Finlands statsminister:

Konstigt att han försökte grilla ett annat lands statsminister som om hon vore en svensk partiledare, och inte konstigt att hon inte gick på det.

Håhåjaja, nu har genierna på Ekot fått till rubriken Kiviniemi vill samarbeta med Sannfinländarna utifrån intervjun. Det som hon säger är att det är oklokt att utesluta samarbete på förhand, att folket själv måste få välja, och att hon kan tänka sig att samarbeta. Men hon *vill* ju inte det, det vill ingen, men får Sannfinländarna stort understöd så kan de inte nonchaleras.

Sveriges Radios journalister förnekar sig inte.

SD är ett trauma för den svenska självbilden. Tomas Ramberg lyssnar inte på Mari Kiviniemi.

Svenskarna kan inte heller förstå något annat än ”blockpolitik”.

Jo, han var mycket ihärdig i sitt frågande. Men han tycks inte vara ensam, jag märker att alla svenska medier varnar för Sannfinländarna… Du ger verkligen några goda råd till journalisterna i slutet på din blogg!

Kiviniemi är ju också politiker. Om hon uteslöt samarbete med Sannfinländarna skulle det snabbt bli en stor nyhet i Finland, och det skulle driva stora skaror av alienerade, frustrerade och politikerföraktande finländare rakt i famnen på Sannfinländarna. (Det kan tilläggas att det känns väldigt främmande för mig att försvara och förklara Kiviniemi, som inte hör till mina favoriter.)

I Svenska Dagbladet finns en stor (sex sidor!) artikel om Sannfinländarna den 10 april. Rubriken är förstås missvisande och typiskt svensk – Finland blickar inåt – men artikeln är i betydligt lägre grad skriven i relation till och utifrån svenska värderingar än många andra svenska mediers rapporter. Den är ett ärligt försök att beskriva den finländska politiska verkligheten, som skiljer sig som natt och dag från den svenska. I Sverige tänker man varken på vilken betydelse krigen haft i Finland och att de haft en betydelse för att landet utvecklat en  samförståndspolitik, eller på att man i Finland har äkta personval, inte val där partierna bestämmer vilka som får kandidera. (Här finns en av mina artiklar om detta: I Sverige är valet inte fritt – SVT Opinion den 26 november 2009).

Det finns ingenting i det finländska politiska systemet som liknar det i Sverige. Ingenting. Men eftersom svenskarna inte känner till detta och journalister (med några få undantag, typ korrespondenter som bott länge i Finland) oftast inte orkar ta reda på och sätta sig in i hur det är i Finland, så blir deras rapportering både grund och felaktig och – vilket verkar vara en typiskt svensk åkomma – enbart satt i perspektiv till och värderad utifrån svenska förhållanden.

Svenska Dagbladets långa artikel är dock, som sagt, ett ärligt försök – ett bra försök! – att beskriva den finländska situationen. Bland annat kan man läsa:

Finland ligger nära Sverige (geografiskt, min anm.) men den politiska kulturen är något helt annat. Här råder en sorts stabil konsensuskultur. Alla partier är goda grannar, och alla kan och vill regera med nästan alla andra. Statsministerposten roterar mellan Centerpartiet och Socialdemokraterna och någon gång Samlingspartiet, som är de finska Moderaterna.

I den långa artikeln står också, helt korrekt:

Ingen i Finland kallar Timo Soini för rasist, och han säger sig nu vara ”ganska nöjd” med invandringspolitiken. Men Soini vill samtidigt inte ta avstånd från partikamraten Jussi Halla-aho, som leder en högljutt invandringskritisk och antimuslimsk falang i partiet. Halla-aho hamnade 2009 inför rätta sedan han kopplat ihop islam med pedofili.

Trots skillnaden i bakgrund jämförs Sannfinländarna ibland med Sverigedemokraterna. En man med examen i nordisk populism borde naturligtvis kunna resonera om detta. Men Timo Soinis vältalighet upphör precis just där.

–Jag känner inte till Sverigdemokraterna, inte alls.

De flesta svenska journalister (inkl SR:s), vill av någon outgrundlig, rikssvensk anledning prompt kunna jämställa Sannfinländarna med Sverigedemokraterna trots att likheterna är nästintill obefintliga vare sig det handlar om bakgrund, storlek eller något annat. Dessutom är Finlands historia som sagt en helt annan än Sveriges, och allt som sker i ett land har historisk grund och trådar till det förflutna.

Finländarna har inget behov av att ”förhålla sig” till Sverigedemokraterna, svenska politiska partier eller svensk politik överhuvudtaget! Varför skulle de ha det? Sverige håller väl inte heller på och ”förhåller sig” till hur det är i Finland? Men det här verkar de flesta svenska journalister ha mycket stora problem med, eftersom den svenska självbilden är så grandios (!?) att man på allvar tycks tro att allt – och då särskilt i Finland, verkar det som – ska mätas och relateras till det svenska. Det är alltså ett både felaktig och ett rent obehagligt sätt att rapportera om ett litet, framgångsrikt och helt självständigt grannland och dess väl fungerande politiska system.

Till slut kan det vara av värde för svenska journalister och svenskar i gemen att begrunda det som Finlands statsminister också sa i lördagsintervjun den 9 april, apropå reporterns tjat om Sannfinländarna och frågor kring hur det kan komma sig att hon kan tänka sig att ha med dem i regeringen. Nämligen att i Finland har man demokrati och om folket röstar på Sannfinländarna, så är det naturligtvis folkets vilja som avgör. Det finns nog skäl för svenskarna, som så gärna slänger sig med ordet ”demokrati”, att fundera på om man inte också borde leva upp till det…

© Denna blogg.
%d bloggare gillar detta: