Förtvivlad och arg förälder: ”Skulle de ha behandlat en ”frisk” person på samma sätt? Eller vad skulle de gjort om Thomas saknat anhöriga?”

En förtvivlad och arg förälder med en gravt funktionshindrad son berättar:

Min äldste son är grav funktionshindrad. Han bor sedan några år i särskilt boende med kommunen som huvudman. Boendeformen och erbjuden omsorg måste betraktas som okej.

Thomas, som min son heter, är i dag 20 år gammal och lider svårt av spasticitet, d.v.s. han kan inte kontrollera musklerna i kroppen vilket yttrar sig i konstant muskelspänning. Det innebär förstås att det gör ont, att han inte kan äta, att han har svårt att sova, att han måste byta ställning hela tiden, o.s.v. Det hela är naturligtvis jobbigast för Thomas men innebär också stora påfrestningar för personalen, inte minst att se honom lida så.

Sedan flera månader har vi bestämt att operera in en s.k. Baclofen-pump i hans kropp. Det går i korthet ut på att det då går att rikta medicin till de muskelgrupper som han har svårast att slappna av i. Om han skulle få så höga doser, generellt, så äventyrar det t.ex. andningsfunktioner m.m.

För drygt en månad sedan fick vi operationstid till den 26 april. I onsdags, veckan innan, ringde sjukhuset hem till oss och meddelade min dotter, som svarade i telefon, att jag var tvungen att återkomma snabbt, annars skulle operationen ställas in. Jag ringde sjukhuset kl 16.30 och fick tag i sköterskan Anna som vänligt men bestämt meddelade att om inte vi föräldrar såg till att finnas tillgängliga på plats under och veckan efter operationen, så skulle den inte bli av eftersom kommunen sagt att man inte tänkte hålla personal där. Ställd inför faktum sa jag, att vi på något sätt skulle ordna det. Jag ringde dagen efter till kommunen och fick klart besked från om att kommunen inte hade ansvaret utan att det var Landstinget som var ansvarigt.

Dagen därpå, Skärtorsdagen, åker Thomas med personal in till sjukhuset för inskrivning och provtagning. Väl på plats möts de av beskedet att sjukhuset beslutat att ställa in operationen eftersom ”det var osäkert om det skulle finnas handikappkunniga människor att tillgå för att sköta honom efter operation”!!!

Skulle de ha behandlat en ”frisk” person på samma sätt? Eller vad skulle de gjort om Thomas saknat anhöriga?

Så nu måste jag föra ett j-la liv för att Thomas, när det nu blir av, ska få sina rättigheter tillgodosedda som alla andra.

Namnen har ändrats och sjukhusets namn och vilken kommun det rör sig om har utelämnats för att inte den här familjen ska få det ännu värre för att de har ”skvallrat”.

Så här ser det ut i högskatte- och låtsasvälfärdslandet Sverige år 2011! Småpåvar ändrar och beslutar så som passar dem, inte på sätt som är bäst för patienten och patientens anhöriga betraktar man som extra, men oavlönad, personal som kan behandlas lite hur som helst. Tilläggas kan att båda föräldrarna är högutbildade etniska svenskar (!) som inte har svårt att förstå vad som sägs eller förväntas av dem…

Det enda positiva (?) som kan sägas i denna sorgliga historia är, att alla behandlas lika illa i jämställdhetens stamort på jorden!