Det kallas ”omsorg”…

Det kallas ”omsorg”. I Stockholm talas det dessutom, bland annat via stora tidningsannonser,  om att staden är på väg ”mot en äldreomsorg i världsklass”. Och man har redan en massa fina meningar på plats om de äldres livskvalitet, om respekt för varje individ, om valfrihet och värdighet etc, etc. Words come cheap. Det kostar inget att uttala vackra ord. det kostar heller inte mer att sätta handling bakom orden än att hålla människor i ovärdiga situationer där de blir sjukare och mer deprimerade och därmed kostar i mer mediciner och fler läkarbesök. Men maktmänniskor är maktmänniskor och det finns de som verkar få något ut av att direkt eller indirekt plåga åldringar.

Annikki berättar hur hon mer och mer tappar lusten att leva och suckar: ”Det är väl det de vill, att jag ska dö”. Hon upplever inte alls att det är hennes bästa de som har ansvaret på äldreomsorgsenheten har för ögonen utan mer sitt eget. Och att det där med ”valfrihet” är jobbigt för personalen, som när hon som bara får 2 tim 15 min hjälp per vardag och 1 tim 15 min under veckosluten och därför på eget bevåg och i samråd med sin hemtjänstmänniska gör upp om att vissa dagar vara helt utan hjälp för att andra dagar slå ihop de futtiga timmarna så att de räcker till besök hos läkare, på banken eller i affären – eller rentav en stund på en bänk i en park. Det gillas inte av personalen, det blir för jobbigt för dem att hantera. Så är det med den valfriheten…

Läs mer under rubriken Nu gör vi en Lex Sarah-anmälan!