• Kategorier

  • Arkiv från 5 maj 2005

  • Kalender

  • free counters
  • wordpress visitor counter
  • RSS Merit Wager

    • Utan titel lördag, 6 juni, 2020
        Sedan den 5 maj 2005 har jag ideellt granskat, redovisat, översatt, kommenterat och publicerat ofta unikt material, särskilt miggornas rapportering. Om ni uppskattar texterna, informationen, rapporterna, kommentarerna, stöd gärna via Subscribe med 1 krona om dagen = 30 kronor i månaden, eller med valfritt belopp via Donate, Swish eller Bankgiro.  Alla bidr […]

Frustrerat syskon till unga med funktionsnedsättningar: ”Jag hoppas att alla klarar sig till dess med förståndet någorlunda i behåll. Tyvärr är jag inte säker på det.”

Läs först inlägget här på bloggen: Förtvivlad och arg förälder: ”Skulle de ha behandlat en ”frisk” person på samma sätt? Eller vad skulle de gjort om Thomas saknat anhöriga?” och läs och lyssna på inslaget Många kommuner bryter mot LSS i Sveriges Radio, samt läs artikeln ”Allvarliga övergrepp mot svårt funktionshindrade” på DN Debatt.

Detta mejl kom från en anhörig till funktionsnedsatta syskon:

Funktionshindrade får inte den hjälp de har rätt till. Kommuner förhalar beslut för att slippa straffavgifter och enskilda människor utsätts för allvarliga kränkningar, enligt en ny rapport från Socialstyrelsen.

Och här följer ett mejl med en berättelse från ytterligare en förtvivlad anhörig:

Det är alltid lika intressant att läsa dina inlägg. Tack!

Det som fastnade allra mest den här gången var inläggen om ”Thomas” och om Annikki (Det kallas ”omsorg”…).

Jag är själv i situationen att jag har två syskon i knappt tonårsålder med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (läs gärna mer här), dock ingen utvecklingsstörning eller liknande. Tyvärr trots att dessa problem ger mycket små fysiska begränsningar (vid en kort kontakt med syskonen märks inte ens problemen), lyckas man ändå inte ordna insatser från kommunens sida och framför allt inte koordinera med andra instanser, bl.a. landstinget och föreningslivet. Detta trots att lagen ger framför allt kommunen (genom LSS) ansvar för det!

Istället får föräldrar och anhöriga dra ett enormt lass och tjata, tjata, tjata på allt och alla. Mamman till syskonen (som inte är min mamma) gav mig en gång ett ironiskt leende när jag sa att jag ev. skulle byta jobb till en projektledartjänst: ”Ja du, vill du ha tips kan du ju fråga mig hur man driver projekt!”.

Ett exempel är att det ena syskonet nu ska byta skola (beroende på att årskursen syskonet ska börja till hösten inte finns på nuvarande skola). Här har föräldrarna sedan förra våren lyft ärendet, då syskonet är i behov av specialanpassning av skolgången ur flera aspekter. Tror du att det hänt något i frågan? Nä, inte från kommunens sida. Inte heller den klinik syskonen har kontakt med hos landstinget har sagt ett ljud, trots att de lovade att hjälpa till (vilket finns dokumenterat på både ljudupptagning och i journal). ”Vi kan inte för att vi omorganiserar”. En omorganisation som, såvitt jag vet, pågått i ungefär ett halvår nu (!) .

Föräldrarna har därför själva hållit på och försökt få svar kring det här sedan i januari månad och även hittat en specialskola (dock inte särskola, ska sägas) som syskonet själv vill gå på och där alla behov p.g.a. diagnoserna kan uppfyllas. Nu är problemet att skolan ligger på annan ort (dock inom dagspendlingsavstånd), vilket verkar vålla ett vansinnigt huvudbry hos kommunen och andra berörda. Detta trots att kommunen redan har ett antal elever gående på specialskolan.

Summa summarum just nu är, att syskonet är frustrerat och utagerar mot föräldrarna (eftersom de är närmast till hands). Föräldrarna är likaledes frustrerade. De berörda inom kommunen lägger skulden för hela saken hos föräldrarna.”Ni vill sätta en etikett på era barn” – trots att det finns medicinsk diagnos på båda syskonen från en högt renommerad klinik – är ett direkt citat från en berörd chef, vilket naturligtvis frustrerar föräldrarna ännu mer. Specialskolan på annan ort  är inte förvånade, men förtvivlade, och kan själva inget göra just nu (och kan dessvärrre inte hålla en plats till mitt syskon beroende på högt tryck på befintliga platser). Vi får se hur det slutar. Jag hoppas att alla klarar sig till dess med förståndet någorlunda i behåll. Tyvärr är jag inte säker på det.

Så är inte Sverige underbart?! Landet där många lagtexter, förordningar och präktigt basunerande om att ”Vi tar HAND om våra svagaste!!!” finns.
”Skitprat”, säger jag. Det finns på ”samhällsorganisationsnivå” tyvärr bara de, med mycket få undantag, som ”gör sitt” så fort som möjligt så att ingen hinner fråga eller föreslå något. Beklämmande, inte minst för att det gör så mycket mer skada. Att ”go the extra mile”, bry sig lite, speciellt när faktiskt lagen ålägger aktuell tjänsteman/personal att göra det, och tänka på hela situationen – nej, se det går inte! Tyvärr.

Ett nu också mycket frustrerat och irriterat syskon

Som sagt många gånger tidigare: Det är lätt att skriva vackra dokument om vård i världsklass och uttala ord som ”vi tar hand om de svagaste” och skapa lagar och bestämmelser. Men att följa dem verkar vara betydligt svårare. Det är oacceptabelt att människor, sjuka människor, behandlas så här illa i det s.k. välfärdslandet Sverige!

© Denna blogg. Vid citat, länka till detta inlägg.