• Kategorier

  • Arkiv från 5 maj 2005

  • Kalender

  • free counters
  • wordpress visitor counter
  • RSS Merit Wager

    • Utan titel lördag, 6 juni, 2020
        Sedan den 5 maj 2005 har jag ideellt granskat, redovisat, översatt, kommenterat och publicerat ofta unikt material, särskilt miggornas rapportering. Om ni uppskattar texterna, informationen, rapporterna, kommentarerna, stöd gärna via Subscribe med 1 krona om dagen = 30 kronor i månaden, eller med valfritt belopp via Donate, Swish eller Bankgiro.  Alla bidr […]

Jag har läst hela Migrationsverkets Bamsetidning

De sidor i Migrationsverkets Bamsetidning som jag särskilt skriver om finns längst ner. Man kan klicka på dem för att se dem i lite större format.

Mycket har sagts och skrivits om Migrationsverkets Bamsetidning. Nu har jag läst den, från pärm till pärm. Den är rörig, oinspirerande och helt utan koppling till barn till asylsökande från länder som Somalia, Irak, Afghanistan etc.

När man öppnar tidningen möts man till vänster av en sida med olika stilar, färger, logotyper, rutor och en konstig figur med blå kläder. Och tilltalas glatt:

Hej! den här tidningen är till för dig som är barn och är asylsökande i Sverige.

Tjoho! Men, som en del av miggorna berättat så vet barnen ofta inte ens varför de är här överhuvudtaget, eller är indoktrinerade att säga vissa saker som föräldrarna lärt dem och som föräldrarna tror gynnar deras sak. Sådana barn är inte mottagliga för en serietidning med en massa bjärta färger och serierutor som inte har något alls med deras situation att göra. Som en migga skriver:

I andra fall rabblar barnet upp en berättelse som föräldrarna tutat i det, och det är ofta så hjärtskärande att se och höra att man som utredare inte vill ställa några följdfrågor överhuvudtaget.

Den situationen, som inte alls är ovanlig, finns inte med i tidningen… Sådana barn är knappast mottagliga för Migrationsverksbjörnen Bamse.

Jag förstår inte hur man på BRIS, Rädda Barnen, Röda Korset, IM och Malmö Högskola har kunnat sanktionera det här projektet. Eller det kanske de inte har, det står ju faktiskt bara att de ”varit med och tyckt till när denna tidning har skapats.” Om de ändå har tyckt att tidningen är bra för barn till asylsökande så gissar jag att de personer som representerat de här organisationerna har varit etniska svenskar utan större förmåga att sätta sig in i målgruppens värld, tankar och känslor. Varför har inte barn till asylsökande varit med i referensgruppen? De är de allra första jag hade kallat in om jag hade hittat på ett sådant här – för Egmont säkert mycket lönsamt – projekt!

Sidan 5 i tidningen är ett exempel på hur rörigt och obegripligt allting är. Massor av färger, figurer, ord. Alla fantasiländers namn slutar på -ien, vilket knappast tyder på någon större fantasi hos den/dem som skrivit texten: Krokodilien, Musitanien, Varganien, Minitanien. På svenska, alltså. Kanske har dessa urtråkiga och likriktade ”landsnamn” översatts kreativare till andra språk, men troligen inte eftersom originaltexten ska följas vid översättning. På vilket sätt tror Migrationsverket, som ju beställt tidningen, att de här figurerna och konstiga landsnamnen och den märkliga skildringen av asylprocessen ska hjälpa barn till asylsökande att få någon reda i vad som händer? Det blir ju bara ännu mer komplicerat för barn från helt andra kulturer där de kanske inte ens är vana vid serietidningar, än mindre vid sådana här röriga serietidningar med ett oöverblickbart myller av kaniner, grävlingar, sköldpaddor, björnar, krokodiler. Och en räv (!!!?) och en kyckling på Migrationsverket.

Till skillnad från många andra som haft åsikter om tidningen är jag inte särskilt upprörd över att man också skildrar ett lyckat återvändande, för sådana finns det. Alla som kommer hit och söker asyl har verkligen inte flytt från så hemska förhållanden att det ger dem rätt till uppehållstillstånd i Sverige och många kan således återvända utan att det händer dem något alls. Många har sökt sig hit för att de har släktingar här som berättat om hur bra det är att bo och leva här, och nu vill de också komma till landet där man får bostad, fri skola och sjukvård etc – det är fullt förståeligt. Men inte grund för uppehållstillstånd.

Däremot är det här inte en sanningsenlig serietidning för barn om asyleriet, när den inte också visar hur svårt det är att få stanna och att människor också måste återvända till förhållanden som är långt ifrån goda, ofta mot sin vilja. För så är det ju, att många som nästan har skäl men inte riktigt når upp till vad lagen säger för att beviljas uppehållstillstånd i Sverige,  inte får stanna. Och då utspelas tragedier, då är det tungt för både barn och föräldrar.

Barn vill veta sanningen. De vill inte behandlas som mindre vetande och få en färgsprakande sagotidning i näven i en situation där de känner, ser, hör, anar de vuxnas oro och ängslan – en tidning som de alltså förväntas sitta och bläddra i och tycka är kul medan föräldrarna är arga, ledsna, gråter eller är djupt deprimerade. Det är ett hån mot barnen! Och Migrationsverkets personal verkar inte heller överförtjust i att behöva dela ut den här publikationen. Som en av miggorna säger:

Jag är själv osäker på om barn alls ska informeras om asylprocessen om deras föräldrar inte vill att de ska höras av verkets personal och om föräldrarna inte talat om för barnen varför familjen är här. Enligt barnkonventionen så är det föräldrarna som har ansvaret för sina barn och familjens integritet ska respekteras.

Till slut vill jag kommentera den sista serietecknade sidan i Bamsetidningen – en specialtidning om att söka asyl:

Hur i hela fridens dar tänkte man här? En ”nötjakt” på sidan efter att den ena konstiga familjen (grävlingar, vilka barn vet vad det är för sorts djur?) rest hem. Också en nedvärdering av barn, när man lägger in en löjlig lek i en tidning som borde vara seriös och ta barnens frågor, undringar, oro på allvar, om man nu alls ska göra en serietidning åt barn till asylsökande. Hur BRIS, Rädda Barnen, Röda Korset, IM och Malmö Högskola har kunnat sanktionera det här projektet är svårt att förstå. Jag har träffat hundratals barn till asylsökande och alltid – ALLTID! – svarat på deras frågor sakligt, korrekt, sanningsenligt och respektfullt. Barn är inte dumma. Jag skulle aldrig ha tryckt den här Bamsetidningen i deras små nävar. Barn vill veta, inte matas med konstiga seriefigurer från Musitanien och Krokodilien. Usch!

Jag tänker på alla de ofta nedstämda men kloka, frågvisa, vetgiriga och härliga barn till asylsökande jag träffat genom åren, ingen nämnd och ingen glömd. Jag ser deras små ansikten framför mig, jag minns dem alla med värme (de flesta har fått stanna i Sverige). Och jag minns våra samtal och – ibland – lekar. Jag visade dem respekt genom att ta deras frågor på allvar, alltid besvara dem och aldrig ljuga för dem. Ofta med mycket god hjälp av Magda Ayoub, tidigare riksdagsledamot för Kristdemokraterna som också är utbildad tolk från svenska till arabiska och vice versa. Idag är hon integrationsplanerare. Hon hade precis samma känsla och respekt för barnen vi mötte och samarbetet med henne var fantastiskt bra. Det gällde helt enkelt bara att anpassa vokabulären till barnens ålder och mognad och att alltid säga att ”du får fråga hur många gånger som helst, tills du förstår”. Även om mycket var sådant som de inte kunde förstå så var det bara att göra sitt bästa för att göra obegripligheter så begripliga som möjligt.

Migrationsverket, Egmont & Co har inte – i mitt tycke – visat verklig förståelse och respekt för barn till asylsökande när de skapat den här tillgjorda, konstiga, svårbegripliga produkten.