Ingrid Lindgren, licensbetalare: ”…helt renons på yrkeskunnande, språkkänsla och saklighet. ”

Det kom ett mejl från en för mig okänd person, apropå inlägget Public SERVICE? Jag publicerar det med skribentens tillstånd:

Jag vill härmed tacka dig för inlägget idag, söndag 24 juli, om SVT och NRK. Jag följer din blogg varje dag och vill instämma i det du skriver idag.

Sedan i fredags har jag funderat över om jag skulle skriva till dig eller inte angående den erbarmeliga nyhetsrapporteringen i SVT och TV4 om katastrofen i Norge. Efter Rapport-sändningen fredag 18.00. som var så undermålig och förvirrad att jag knappt trodde det var möjligt att producera något sådant i en Public Service-kanal, har jag undrat över inte bara terrorhandlingarna och katastrofen i dess spår, utan också över hur SVT tar sitt ansvar som radio och tv i allmänhetens tjänst.

Studioreportrarnas frågor av typen ”hur känns det?” och ”hur är stämningen” samt den utsände reporterns intetsägande svar var helt renons på yrkeskunnande, språkkänsla och saklighet. Som tur va, mitt i eländet, lade SVT ut NRKs sändningar live och det blev det bästa som kunde hända för den svenska publiken, som då kunde följa skeendet minut för minut.

NRKs professionella, sakliga och värdiga  nyhetsförmedling, trots den katastrof som drabbat dem alla, blev ett memento tror jag, för oss som följde den. Tyvärr framstår SVT som otillräckligt och undermåligt under dessa dagars dramatiska  händelser. Vi förtjänar bättre från en radio och tv i allmänhetens tjänst.

Med vänliga hälsningar
Ingrid Lindgren

Svenskarna vill också ha en god Public Service. Svenskarna vill också ha kunniga, kreativa, allmänbildade och professionella reportrar och programledare. Inte skrikiga, icke-lyssnande, oinspirerade med korkade frågor som får också den de intervjuar att framstå som korkad när han/hon står där och tvingas svara på sådant som: ”Hur känns det?”, som verkar vara svenska journalisters standardfråga i de flesta sammanhang.

De senaste dagarna har svenskarna kunnat se en helt annan, respektfull  och professionell journalism och mediehantering i NRK. Och som jag, som också kontinuerligt tittar på YLE Finland, har kunnat konstatera att man också har där. Skillnaden mellan NRK och YLE å ena sidan och SVT och TV4 (som visserligen inte är Public Service, men vill verka som det) å den andra, är som mellan natt och dag.

Det fruktansvärda som hänt i Norge har öppnat många svenskars ögon för hur Public Service ska vara. Men i Sverige kan vi bara drömma om något liknande.

P.S. Med alla sina mängder av anställda chefer på alla möjliga nivåer och med sina många intagna inhoppare på olika positioner (reportrar, sändningsproducenter, fotografer, översättare etc)  från bemanningsföretag drivna av tidigare utsparkade SVT-anställda, är SVTs verksamhet i obalans. Och rädslan är stor bland dem som har kvar sina anställningar – de vågar inte säga så mycket eftersom de då riskerar att också få gå, så som hundratals av deras kollegor redan har fått göra. Det är ingen kreativ miljö, precis, och kvaliteten blir förstås också lidande. Det finns mängder av anonyma vittnesmål från SVT-medarbetare om vad rädslan för att inte få ha kvar sitt jobb gör med dem. SVTs ledning känner till klagomålen och vittnesmålen, men verkar inte tycka att de är viktiga och något att bry sig om. Och, till slut: GIVETVIS – ifall någon är så dum att den tror att jag menar det – så är inte ALLA okunniga, oinspirerade, slöa och okreativa inom SVT och TV4!

© Denna blogg.

Statsmannen, statsministern Jens Stoltenbergs tal i Oslo domkyrka

Här kan man se det fina, värdiga, känslosamma men återhållna tal som Norges statsminister Jens Stoltenberg höll i Oslo domkyrka den 24 juli.:
Stoltenberg holdt tale til minne Utøya-ofrene.

Och här kan talet läsas.

Public SERVICE?

I samband med de fruktansvärda händelserna i Norge har information förstås spridits snabbt via Twitter och Facebook. Kommentarer från lika håll och direktrapporter från folk på plats har kunnat nå oss alla, vi har inte behövt vänta på att de svenska Public Service-kanalerna ska ha haft sina möten och beslutat om och när och hur de ska skicka någon reporter till händelsernas centrum. Men alla de människor i Sverige, som inte har Twitter- eller Facebook-konton eller ens e-post och som kanske inte heller behärskar andra språk än svenska, har räknat med att kunna förlita sig på de licensbekostade Public Service-kanalerna. Det borde de inte ha gjort, och det vet de nu att de inte kan göra i framtiden heller.

Så här skriver en person i en kommentar till artikeln Varför visade SVT golf medan attentaten pågick? på Newsmill:

Vill inte gärna strö salt i såren på Rapports olycksaliga 18-sändning den 22 juli, men faktum är att jag sa till en journalistkollega att jag satsar 1000 spänn på att det skiter sig. Det var precis vad som skedde. Ett 180-sekunders sammelsurium av skakiga bilder, felmixat ljud och avbrutna speakertexter. En historisk sändning. Efter norgefiaskot fortsatte Rapport obekymrat med resten av sändningen där ut- och inrikes trivialiteter staplades på varandra.

Tyvärr känner jag igen mönstret från min egen tid på SVT. När det smäller krävs redaktörer som står upp, pekar med hela handen och lägger ut jobb på reportrarna. Minsta tvekan och osäkerhet om befälsordningen och vi får handlingsförlamning, kaos och medarbetare som gör sig ospelbara. Så har skett förr och detta var vad som hände vid Rapportsändningen den 22 juli.

Visst, jag har tillgång till de stora utländska nyhetskanalerna, mig gick det ingen informationsnöd på, men det borde vara ett mementum för SVT när en tv-redaktion i Qatar(!) förmår göra ett utomordentligt professionellt jobb om vårt västra grannland medan Rapport imploderar av stress.

Det är inte för att följa den vanliga nyhetslunken som vi slår på tv:n, utan när katastrofen inträffar. Det är i precis sådana lägen som mediernas skicklighet och trovärdighet mäts och prövas. 22 juli var ingen bra dag för Public Service.

Norska NRK har skött rapporteringen kring de ofattbara händelserna på ett mer än föredömligt sätt. Från det att terrordåden blev kända sände NRK oavbrutet om och kring det som hänt, i mer än ett dygn. Lugnt, sakligt, tryggt. NRK:s kunniga reportrar letade inte efter motsättningar och stressade inte dem de intervjuade, de bemötte alla med respekt och hade förmågan att lyssna i stället för att själva mala på för att göra sina egna röster mest hörda och göra sig själva viktiga(st). De skötte sina jobb med medkänsla och professionalitet. Det verkar också vara den allmänna uppfattningen när man följer Twitter-flödet och folks kommentarer på Facebook, där många hyllar den norska rapporteringen och de norska journalisternas förhållningssätt. Dessutom uttrycker många sin lättnad över att de har tillgång till andra tv-kanaler i världen, med en helt annan organisation och professionalitet än svenska SVT. Själv har jag nu ”upptäckt” NRK på ett sätt som gör att jag också i framtiden kommer att välja att titta på den kanalen. Den finns i mitt kanalutbud men jag har inte tidigare tittat på den. Självklart tittar jag också på finska YLE, vars reportrar och programledare etc också har ett annat tilltal och  än SVT:s, och dessutom bland annat på BBC World, CNN och Al Jazeera.

I samband med terrordåden i Oslo och på Utøya  är Norge och norrmännen värda beundran och uppskattning på många plan, inte bara när det gäller NRK:s rapportering. Deras statsminister Jens Stoltenberg har visat sig vara den landsfader som behövs när katastrofen drabbar ett land: totalt närvarande, outtröttligt medkännande och samlande utan politiska åthävor och utan att en enda gång försöka ta politiska poänger eller slänga smuts på andra partier och politiker. Poliserna har varit tålmodiga, trygga, sakliga och tydliga och har haft pondus. Vi har också fått se självklart närvarande präster och andra kyrkoföreträdare och hjälpsamma medmänniskor.

Och så alltså NRK:s lugna, sakliga, kunniga, respektfulla reportrar som gett oss alla kontinuerlig information om det ofattbara.

På många plan har Sverige mycket att lära av sitt grannland.

P.S. Att SVT så småningom lade ut NRK var bra.

@ Denna blogg.