• Kategorier

  • Arkiv från 5 maj 2005

  • Kalender

    september 2011
    M T O T F L S
    « Aug   Okt »
     1234
    567891011
    12131415161718
    19202122232425
    2627282930  
  • free counters
  • wordpress visitor counter
  • RSS Merit Wager

    • Ny bloggadress från den 8 december torsdag, 8 december, 2016
      Ny bloggadress från den 8 december är meritwager.nu. Adressen meritwager.se har släckts ner och det går tyvärr inte att peka om därifrån till den nya adressen. här sajten på meritwager.wordpress.com kommer inte längre att uppdateras. Alla nya inlägg finns på meritwager.nu. Välkomna dit! Följ gärna med till den ”gamla” sajten – med den nya layouten –  på den […]

En migga: ”Det är så gott som endast de oseriösa sökande som under våra ”tortyrutredningar” utan vidare, glatt och mångordigt, berättar om hur de torterats med olika hemska metoder.”

Läs först En migga, apropå asylsökande och tortyr: ”Det är den sökande som ska styrka det som åberopas, detta glömmer media och andra väldigt ofta bort.”

En migga skriver följande:

Jag har kanske missuppfattat diskussionen om att Migrationsverket gör för få tortyrutredningar. Jag vet inte vad som menas.

Om det som menas är att verket skickat för få sökande till dyrbara medicinska utredningar (som, såvitt jag minns, genomförs vid en specialmottagning  Danderyd) håller jag inte med. Dessutom måste enhetschefen godkänna kostnaden först, precis som när verket anlitar någon av sina förtroendeläkare.

Varje asylsökande som säger sig ha blivit torterad och som visar upp något gammalt ärr kan inte skickas till en sådan utredning. Dessutom kan jag egentligen inte tänka mig när en sådan medicinsk tortyrutredning skulle vara motiverad. Att man ha blivit utsatt för tortyr för länge sedan, är inte enligt lag ett skäl att få uppehållstillstånd i Sverige.

Om det inte finns något annat med i bilden, något som tyder på att man riskerar att bli torterad igen, exempelvis att man ägnat sig åt förbjuden – och avslöjad! – politisk verksamhet som nu tvingat den sökande (som riskerar straff) till flykt från hemlandet, är tidigare tortyr alltså inte skäl för att beviljas asyl eller uppehållstillstånd i Sverige. Men i ett sådant läge får man i regel tillstånd, utan att åberopa gamla tortyrskador.

Tortyr är antingen fysisk eller psykisk misshandel som vissa regimer, i synnerhet diktaturer, använder sig av, i syfte att tvinga en politisk motståndare (oftast en politisk fånge) att erkänna brott som han inte begått eller för att få honom eller henne att ange andra personer etc. Det missar många biträden när de kräver att en asylsökande, som i vissa fall inte ens åberopat politisk verksamhet i hemlandet eller att de skulle ha torterats, måste skickas till en tortyrutredning därför att någon misshandlat dem i hemlandet, eller på grund av att de de verkar må dåligt.

I allmänhet räcker det, för att få uppehållstillstånd som politisk flykting,  att en asylsökande styrker sin identitet och hemvist (i vissa fall gör dessa uppgifter sannolika) samt att han eller hon också gör sin politiska verksamhet, eller tillskrivna politiska verksamhet, sannolik. Det måste också framstå som sannolikt att personen i fråga riskerar förföljelse i hemlandet i framtiden.

Nu är det ju så att de allra flesta av våra asylsökande saknar skyddsbehov. En stor del av dem saknar även identitetshandlingar och uppträder under falsk identitet. Deras berättelser har stora trovärdighetsbrister.  Om vi skulle skicka varenda av dessa personer till en dyr medicinsk tortyrutredning så fort de kräver det,  skulle detta ruinera verkets budget.

Men som jag skrev i början så vet jag inte vad som menas med ”tortyrutredningar” i SR Ekots diskussion. Migrationsverkets handläggare är förpliktigade att ”utreda uppgifterna om tortyr” så fort någon sökande påstår sig ha varit utsatt för tortyr. En sådan utredning innebär att verkets handläggare ska låta den sökande berätta om hur han eller hon torterades, samt ställa frågor om detta. Dock har en person som har varit utsatt för tortyr ofta svårt att berätta om det och jag anser att det är orimligt av mig som tjänsteman på verket, att kräva att någon skulle berätta om sina tortyrupplevelser för mig under en kort intervju på Migrationsverket. Om jag dessutom börjar att ställa frågor om detta så kan det uppfattas som väldigt plågsamt av den sökande.  Vi som är handläggare på verket är inte heller utbildade terapeuter och vi  kan inte ta hand om den sökande efter att vi ”tvingat” honom eller henne att berätta om tortyren, något som inte ens är en förutsättning för uppehållstillstånd.  Risken är stor att vi gör mer skada eller nytta med våra ”tortyrutredningar” om vi har att göra med en seriös sökande.

Det har gått ett program i SR P1 om tortyr, Tendens. Där intervjuade man bland annat en iransk kvinna som utsattes för tortyr för cirka 12 år sedan. Hon sa bland annat att hon aldrig velat berätta om tortyren, för någon annan än vårdpersonal med uppgift att hjälpa henne.

Det är så gott som endast de oseriösa sökande som under våra ”tortyrutredningar” (oftast avkrävda av biträdet som ju tjänar på att asylutredningen förlängs…) utan vidare, glatt och mångordigt, berättar om hur de torterats med olika hemska metoder och slutligen körts med bil  till något öken medvetslösa, eller kastats i diken med skallfrakturer och inälvorna hängande utanför buken. Men sedan har de på ett mirakulöst sätt räddats av en fåraherde, ett ambulerade sjukvårdsteam, en snäll utländsk bilist – eller liknande…

© Denna blogg.

En migga, apropå asylsökande och tortyr: ”Det är den sökande som ska styrka det som åberopas, detta glömmer media och andra väldigt ofta bort.”

En migga förklarar och klargör:

Jag vill något lite försvara Migrationsverket, även om det bär mig emot. Men rätt ska vara rätt. Det handlar alltså om de tortyrskadade som nu är i medias fokus. Jag hörde på radion – Migrationsverket gör få utredningar om tortyr –  att man kritiserat Migrationsverket för att många som åberopar tortyrskador inte får hjälp. Det är sant, tyvärr. Men om man backar lite så är det inte fullt så enkelt, det är ju väldigt lite här i världen som är det.

Många asylsökande åberopar vid asylutredningen att de har blivit utsatta för tortyr; som med alla andra angivna asylskäl så går det i vågor. När någon åberopar tortyrskador så får den personen hjälp med undersökning av en läkare som är mer eller mindre expert på tortyrskador, ofta erbjuds personen även psykologisk hjälp. Givetvis noteras i handlingarna att den asylsökande åberopat tortyrskador, vilket är den springande punkten i detta.

Eftersom den asylsökande har ett biträde så kommer denne att åberopa tortyren i sin inlaga. Vad man inte talar om i media är alla de som inte tar vara på erbjudandet om undersökning. Varför de inte gör det finns det olika förklaringar till. Då har vi alltså en asylsökande som åberopar tortyr, men som inte är villig att styrka det genom dokumentation hos läkare eller psykolog. Det är den sökande som ska styrka det som åberopas, detta glömmer media och andra väldigt ofta bort (medvetet eller omedvetet).

Nu får man inte läsa detta som att det inte finns några asylsökande som har blivit torterade, det finns det absolut, jag har tyvärr själv träffat flera stycken. De har inte alltid, även om det oftast är så, synliga skador. Men deras berättelser och psykiska status har vid undersökning gjort klart att de talar sanning. Visst förekommer det helt säkert handläggare som inte erbjuder att hjälpa till med att ordna undersökningar, men de kan inte vara många. Även om det faktiskt inte åligger Migrationsverket att tillhandahålla den här tjänsten…

Som vanligt går inte Migrationsverket ut och förklarar sakens läge, vilket är oerhört dåligt. Dan Eliasson, som när han tillträdde som GD sade, att han skulle synas i media så ofta så vi skulle lessna på honom, har inte sagt ett ljud för att förklara bland annat detta. Vi förstår inte varför.

© Denna blogg.

Finland: Polisen har idag lämnat viss information i fallet med de två häktade, misstänkta för terrorbrott.

Den man och den kvinna som häktats på grund av misstänkta terrorbrott ska ha skickat mindre summor pengar till Somalia, meddelar Centralkriminalpolisen. Båda två är somaliska medborgare, bekräftar polisen. Antalet penningförsändelser i fallet är stort, men summorna är små. Bara en liten del av penningförsändelserna har enligt polisen kopplingar till terrorism.

Mannen misstänks för att ha rekryterat minst en person i avsikt att personen skulle utföra terrordåd. Värvningsförsöket har riktat sig mot en person i Somalia. Brottsmisstankarna är kopplade till al-Shabaab-rörelsen som bland annat FN och EU betraktar som en terrororganisation.

Den häktade mannen kom till Finland 2005 och har uppehållstillstånd, men har inte beviljats medborgarskap. Kvinnan är studerande och kom till Finland i slutet av 2008. De misstänkta känner varandra.

Polisen är intresserad också av andra personer som kan vara inblandade i fallet. En del av personerna finns utomlands. Polisen har gjort husrannsakan i tio bostäder samt gjort räder också mot parter som förmedlar penningförsändelser. Dokument och data har tagits i beslag och bevismaterialet styrker enligt polisen deras misstankar.

Här kan man läsa Polisens egen information den 27 september 2011, under rubriken Förundersökning gällande misstänkt finansiering av terrorism och rekrytering för terroristbrott.

Källor: Yle, HS, Polisen.

Beviljade medborgarskap i Finland resp Sverige

FINLAND

”MEDBORGARSKAP FÖRUTSÄTTER KUNSKAPER I FINSKA ELLER SVENSKA ÄVEN I FORTSÄTTNINGEN”, meddelas med versaler på finska Migrationsverkets sajt. Och:

Den sökande kan beviljas finskt medborgarskap redan efter fyra års oavbrutet boende i Finland om han eller hon uppfyller språkkunskapsvillkoret redan i det skedet.

Om den sökande ansöker om finskt medborgarskap efter att ha bott fyra år i Finland men inte uppfyller språkkunskapsvillkoret, är beslutet i regel negativt. Finskt medborgarskap kan även i fortsättningen fås på ansökan bara i det fall att den sökande har nöjaktiga kunskaper i finska eller svenska. De som använder teckenspråk ska ha nöjaktiga kunskaper i finskt eller finlandssvenskt teckenspråk.

2 268 personer har fått finskt medborgarskap i januari-juni i år. 1 963 av dem fick medborgarskap på ansökan och 305 efter anmälan. Flest personer som beviljades finskt medborgarskap var ryssar (731). Den näst största gruppen var ester (106) och tredje största grupp var turkar (93). 66 irakier och 45 somalier beviljades också finskt medborgarskap. Övriga var bl.a. från Kina (48), Ukraina (42) och Bangladesh (36).

Källa: Migrationsverket i Finland

SVERIGE
Här finns inga krav på att kunna landets språk för att beviljas medborgarskap.

Statistiken är långt ifrån lika detaljerad och tydlig som i Finland. Det enda man kan få fram är:

2010 sökte 32.891 personer svenskt medborgarskap. Under 2011 bedömer Migrationsverket att antalet ansökningar kommer att öka. Idag är prognosen 37.000 och hittills i år har det kommit in 14.851 ansökningar. År 2012 väntas siffran stiga till 40.000 ansökningar om medborgarskap.

Källa: Migrationsverket i Sverige

Vem blir Finlands president 2012?

Timo Soini, Sannfinländarnas partiledare och riksdagsledamot, har meddelat att han ställer upp i presidentvalet nästa år. Det gjorde han på sin blogg på fredagskvällen (23 september). På lördagsmorgonen (24 september) bekräftade han sitt beslut i Yles morgonprogram Ykkösaamu.

Presidentspelet lär bli fartfyllt när Timo Soini nu ställs mot Sauli Niinistö (Saml), Paavo Lipponen (SDP), Paavo Väyrynen (C), Pekka Haavisto (Gröna) och Eva Biaudet (SFP)! Enligt Soini kommer kandidaterna nu att tvingas diskutera frågor som handlar om Finlands framtid, trots att i främsta hand utrikes- och säkerhetspolitik hör till presidentens uppgifter. Han säger:

Nu väntar Finlands största värdedebatt. Den kommer att handla om aktuella frågor, också sådana som inte direkt hör till presidentens uppgifter.

Trots att presidenten inte längre beslutar om EU-frågor påverkar situationen i unionen enligt Soini livet för alla finländare och han anser  att det inte finns finns några klara skiljelinjer i valdebatten. Enligt honom är det också helt klart att han går vidare till den andra omgången. Valresultatet påverkas enligt Soini av hur vanliga medborgare värderar frågor som är knutna till kandidaterna som personer. han framhåller också:

Finländaren är en människa som inte vill att någon ska bli vald i den första omgången, så att populariteten inte stiger åt huvudet.

Presidentvalets första omgång hålls i januari. Om ingen kandidat får absolut majoritet i första omgången hålls en andra omgång två veckor senare. Den överlägset största favoriten i mätningarna hittills har varit Samlingspartiets Sauli Niinistö följd av SDP:s Paavo Lipponen.

Centerns presidentkandidat Paavo Väyrynen bloggar om Timo Soinis beslut att ställa upp som Sannfinländarnas presidentkandidat:

Nu när de fyra stora partierna har varsin stark kandidat kommer vi åt att föra en grundlig diskussion om Finlands inrikes- och utrikespolitik.

Väyrynen säger sig tro att Soinis beslut hjälper Väyrynen själv att nå fram till den andra valomgången och slutligen vinna presidentposten.

Värt att notera – vilket kan vara mycket svårt för svenskar att förstå – är att i presidentvalet är det inte partisympatierna som avgör. Valdeltagandet kan nå över 80 procent och då deltar också de som vanligtvis inte röstar i kommunal- eller riksdagsval.

Källor: Hbl. Yle, Helsingin Sanomat m.fl.

Finland – till skillnad från Sverige – vill inte ha Rumänien och Bulgarien som medlemmar i Schengen

Finland motsätter sig att Bulgarien och Rumänien blir medlemmar av EU:s inre gränskontrollsystem Schengen. Sverige protesterar mot Finlands inställning… I Sverige har man inte riktigt samma självbevarelsedrift och samma syn på på reglerad invandring som man har i Finland…

Finland och Nederländerna är de enda länder som motsätter sig att pass- och gränskontrollerna avskaffas mellan Bulgarien och Rumänien å ena sidan och resten av EU-länderna å andra sidan. Sveriges justitieminister Beatrice Ask är kritisk till den finländska inställningen.

Statsminister Jyrki Katainen (Saml) säger att problemen i Bulgarien och Rumänien är så stora att ett medlemskap i Schengen-området inte är möjligt för dem i dagsläget. Finland anser inte att de båda länderna i tillräcklig utsträckning har lyckats bekämpa korruptionen och den organiserade brottsligheten och inte heller klarat att utvecklat sitt rättsväsende. En utveckling har skett till det bättre, men ännu finns det mycket att göra. Och de ska vara helt klara när de blir medlemmar i Schengen, anser Finland. Katainen:

Det är viktigt att Bulgarien och Rumänien löser sina problem innan de blir intagna i Schengen-området.

Ordförande i riksdagens stora utskott, Miapetra Kumpula-Natri (SDP), anser också att Bulgarien och Rumänien har stora problem som måste åtgärdas:

De har mycket att göra med att förhindra brottslighet och olika gränsproblem. Det är bättre att vänta lite.

Också Sannfinländarna är av samma åsikt.

Det är unikt att Finland motsätter sig ett annat lands Schengenmedlemskap, särskilt då nästan alla andra är för och Europaparlamentet har gett sin välsignelse. Beslutet förutsätter dock enighet. Det räcker med att ett enda land vill stoppa Bulgarien och Rumänien. Med andra ord så kommer gräns- och passkontrollerna att bli kvar mellan de båda länderna och resten av Schengenländerna i EU.

Finland ställer sig alltså återigen på tvären i EU. Det är inte längre bara kraven på säkerheter för att gå i borgen för grekiska lån, utan nu är Finland också med om att stoppa Rumänien och Bulgarien från inträde i Schengen.

Sverige däremot, motsätter sig ingenting, utan går med på det mesta som majoriteten vill.

Källor: Yle, Hbl, HS m.fl.

Tar svenska medier något som helst ansvar för att de kan ha förstört chanserna för Dawit Isaak att någonsin släppas fri?

Läs gärna dessa texter först:
Mediehysteri – 23 november 2005 (för nästan sex år sedan)
Svensk beskäftighet och brist på ”kulturkompetens” har förstört för Dawit Isaak – 27 maj 2009 (för 2,5 år sedan)
Sverige är inte Guds ställföreträdare på jorden (om Dawit Isaak) – 24 september 2009 (för två år sedan)
Om mediernas självgoda kampanj för Dawit Isaak – och deras ansvarslösa agerande mot nordkoreanerna – 21 november 2009 (för nästan två år sedan)

Idag är det tio år sedan eritreanen Dawit Isaak fängslades och låstes in utan rättegång och på oklara grunder i sitt hemland Eritrea. Ett fruktansvärt öde som han delar med andra i samma land och i andra diktaturer; han är långtifrån den enda.

Under många av dessa tio år har svenska medier (och riksdagsledamöter m.fl.) skrivit och talat och kampanjat och manifesterat om och för denne man. Hans öde är fruktansvärt, omänskligt, grymt och oacceptabelt. Att det belyses är både rätt och viktigt ur många aspekter, inte minst den humanitära. Svenska journalister har säkert menat väl, men de har också velat synas själva och, en passant, framhålla sig själva som goda och ombryende rättvisekämpar. De har hängt upp sig på att Dawit Isaak förutom eritreanskt medborgarskap har svenskt dito, och de har på den grunden lagt ner allt krut på att föra fram hans sak. Andra (inte bara journalister!) som drabbats av liknande öden, har inte stått på de goda svenska journalisternas agenda.

På CPJ:s (Committee to Protect Journalists) sajt kan man läsa ett välskrivet och sansat inlägg under rubriken EU resolution urges Eritrea to free long-jailed journalists.  Där talas också om ” the arrests of 11 independent journalists” – de andra tio har svenska medier aldrig brytt sig om… De passar inte in i deras utstakade godhetsdramaturgi där en mycket viktig del i det hela är, att ständigt tala om den svenske journalisten Dawit Isaak. Det är det faktum att Dawit Isaak har svenskt medborgarskap som gör att svenskar bryr sig, inget annat. Det är åtminstone så det ter sig, särskilt för alla dem som läser och följer andra än svenska medier. Att han har eritreanskt medborgarskap och enligt folkrättsliga konventioner och lagar räknas enbart som eritrean i sitt hemland, dit han frivilligt återvänt efter att ha fått skydd i Sverige, det låtsas journalister och andra hjälpare helst inte om. Det passar inte heller in i den mall som medierna bestämt sig för att gå efter.

Visst är det bra att många engagerar sig och bryr sig. Men gör man det i ett så här svårt och känsligt fall, då är det ens förbannade skyldighet att skaffa sig kännedom om alla delar i fallet och inte minst om landet Eritrea: hur en sådan diktatur fungerar, vilka vägar som kan vara framkomliga och vad som definitivt inte fungerar. Det har svenskarna inte gjort. De har ådagalagt noll kulturell kompetens. Tvärtom så har de kört på i sin helsvenska stil på ett sätt som gjort att president Afewerki redan för många år sedan helt stängt alla dörrar mot Sverige och allt vad svenskar heter. Senast i går (22 september) visade han det med all önskvärd tydlighet i New York mot Fredrik Reinfeldt. Bl.a. Expressen skriver om det i artikeln Diktatorn flyr – vägrar svara Expressens frågor om Dawit Isaak.

På grund av okunskap och total okänslighet har svenska medier och andra inblandade med stor sannolikhet förstört chanserna för Dawit Isaak att någonsin komma levande ur sitt helvete. Inte minst det klantiga agerandet när svenskarna inte kunde vänta tills Dawit Isaak hade hunnit ut ur Eritrea 2005, utan var tvungna att basunera ut det medan han var kvar i landet, vilket med mycket stor sannolikhet ledde till att han låstes in igen. Tar de, som då agerade så sensationslystet att de inte kunde vänta en dag eller två med att berätta att Dawit Isaak släppts ur fängelset, något ansvar alls för vad de gjorde? Givetvis inte. Men att skylla på Bildt och Reinfeldt och deras föregångare, det drar man sig inte för. Svenska journalisters tankar om vad ett litet land som Sverige, som retat upp Eritreas president rejält, ska kunna göra, är helt orealistiska. de kanske rentav anser att Sverige borde sända militära trupper för att befria Dawit Isaak?!??!

Tänkvärt i sammanhanget är, att Dawit Isaaks fru och barn inte ställer upp i mediecirkusen kring maken/fadern längre, och, som jag förstått det, också anser att all den svenska medieuppståndelsen förvärrat och förlängt hans lidande och troligen omöjliggjort hans frisläppande helt. Bryr sig svenska journalister om det? Nej, för de är godhetens apostlar som kör på i ångvältar för de står ju minsann i det fria ordets tjänst och då kan man inte ta hänsyn till vad de allra närmaste till den man så heroiskt kämpar för, tycker.

Här finns alla mina tidigare texter om mediecirkusen kring den stackars mannen som försmäktar i ett helvete i ett land styrt av en mer eller mindre galen diktator.
Här kan man läsa Utrikesdepartementets uttalande om Dawit Isaak idag, den 22 september 2011.
Här finns uppgifter om 145 fängslade journalister (2010).

Riksdagsledamoten Mariam Osman Sherefay framhöll den 13 mars 2009 på Newsmill detsamma som både Dawit Isaaks fru och även jag sagt: Uppmärksamheten kring Dawit Isaak har skadat hans sak. Hon skrev bland annat:

Den svenska kampanjen för att få Dawit Isaak frigiven har varit och är högljudd. Den har gjort mer skada än nytta, från eritreansk håll uppfattas den som fientlig och man tror att den egentligen handlar om andra saker, som kriget mot Etiopien. Jag vet att de eritreanska diplomaterna i Stockholm tyckte att det var konstigt med den aggressiva uppvaktningen utanför ambassaden. Det kan ha varit ett av skälen till att ambassadören fick uppdrag i ett annat land.

Till slut: Jag önskar av hela mitt hjärta att ett mirakel ska ske och att Dawit Isaak (och alla andra som sitter inspärrade som han) ska släppas fria. Den dag det sker så sker det inte tack vare svenska medier utan trots dem.

Tillägg lite senare samma dag, efter att ovanstående skrivits:
Idag publicerades ytterligare en verklighetsfrämmande och helt onödig artikel i ämnet: Carl Bildts och UD:s insats i fallet Dawit Isaak är ynklig. Texten finns på SVT Debatt. En ynklig artikel…). Här kan man bland annat läsa:

Med stor frustration tvingas jag konstatera att Utrikesdepartementet och Carl Bildt har drabbats av handlingsförlamning och uppenbarligen saknar konstruktiva idéer för att befria Dawit Isaak. Det gör mig både ledsen och arg.

Detta är bara ännu ett exempel på en person som inte verkar ha fattat vad det handlar om men som ändå prompt måste uttala sig offentligt. En person som, likt så många andra högljudda ”kämpar” tror, att Sverige, lilla obetydliga Sverige och dess i sammanhanget totalt obetydliga ministrar ska kunna gå in i Eritrea och ”befria Dawit Isaak”! Men varför i hela fridens dar presenterar då inte den icke-handlingsförlamade skribenten själv de ”konstruktiva idéer” som han uppenbarligen har? Om han har lösningen på hur man ”befriar Dawit Isaak” ur ett av världens mest ökända fängelser i en av världens hårdaste diktaturer så – för Guds skull! – tala om det och gör det!

© Denna blogg.