• Kategorier

  • Arkiv från 5 maj 2005

  • Kalender

    oktober 2011
    M T O T F L S
    « Sep   Nov »
     12
    3456789
    10111213141516
    17181920212223
    24252627282930
    31  
  • free counters
  • wordpress visitor counter
  • RSS Merit Wager

En migga rättar en uppgift om Dawit Isaak

Med anledning av min text här på bloggen: Sverige är inte världens rättsliga epicentrum, samt texten på Newsmill den 11 oktober: Svenska journalisters blåögdhet kan ha skadat Dawit Isaak, skriver en migga följande:

Man kan inte säga att Dawit Isak återvände till det land som han flydde från för det stämmer inte. Fram till  ungefär 1990 pågick det ett inbördeskrig i Etiopien. På den tiden var Eritrea en del av Etiopien. Eritea ville bli en självständig stat. Dawit Isak kom hit som etiopisk medborgare och antagligen fick han asyl här på grund av vad han hade upplevt under detta krig. Han flydde från Etiopien, inte från Eritrea.

Eritrea blev en självständig stat efter att deras gerillarörelse vunnit kriget i början av 1990-talet och efter att en omröstning om självständighet hade hållits 1993.

Jag vill tacka den här miggan för informationen, som skiljer sig från bland annat historiken över Dawit Isaak – Dawit Isaak tio år i fängelse – i Dagens Nyheter:

1992 Dawit Isaak blir svensk medborgare. Han behåller samtidigt sitt eritreanska medborgarskap.

1993 Eritrea blir självständigt och Dawit återvänder så småningom dit. Han gifter sig och får barn samt blir delägare i landets första oberoende tidning, Setit.

Som sagt: Stort tack till den alerta miggan som hörde av sig och gav korrektare uppgifter än svenska medier publicerat. Dawit Isaak var alltså från början etiopisk medborgare men, enligt den kunniga miggan, måste han ha ansökt om eritreanskt medborgarskap efter 1993, då han också redan hade svenskt medborgarskap.

Rätt ska vara rätt. Och jag hoppas att de här uppgifterna stämmer; det är inga lätta turer att hålla reda på. Men min uppgiftslämnare har goda kunskaper i frågan och jag har ingen anledning att misstro hennes uppgifter.

© Denna blogg.

Sverige är inte världens rättsliga epicentrum…

…även om många svenska journalister (och en del andra) verkar tro det. Det främsta exemplet på den egendomliga tron hos svenska medierepresentanter att svenskar (eller svenska medborgare) ska behandlas annorlunda än andra är ”fallet Dawit Isaak”. Om detta skriver jag på Newsmill under rubriken Svenska journalisters blåögdhet kan ha skadat Dawit Isaak.

Ett annat exempel på den märkliga inställningen hos svenska journalister är att de anser att den svenska regeringen ska kräva (!) att Etiopiens regering ska bevilja viseringar åt just svenska journalister, för att de ska kunna bevaka rättegången mot de brottsmisstänkta svenskarna Martin Schibbye och Johan Persson. Svenska journalister anser också, att regeringen ska kräva att svenskarna friges, som om ett regering för ett land skulle kunna lägga sig i rättsskipningen ett annat land! Det går ju inte, det måste väl ändå var och en kunna förstå.

Ola Larsmo, ordförande i Svenska PEN-klubben, tycker att den svenska regeringen borde bryta den tysta diplomatin och kräva att svenska journalister får vara på plats under en rättegång där svenska medborgare ställs inför rätta (läs Svenska journalister får inte bevaka rättegången i Dagens Nyheter). Det är väldigt mycket som svenskar tror att de kan kräva av andra stater…

Den svenska regeringen kan – och ska, och har också sagt att de ämnar (och lär nu ha gjort det) – via diplomatiska kanaler framföra en begäran om att svenska journalister ska få följa rättegången. Självklart. Men kräva kan de absolut inte.

Svenska journalister verkar inte ha insett och förstått att varje land är suveränt och har sina bestämmelser, sina lagar, sina bevekelsegrunder för varför de beviljar eller inte beviljar inresa för vissa personer. Också Sverige har nekat otaliga människor inresevisering genom åren, bland dem musiker, bloggare och andra skribenter, människorättsaktivister, människor som velat närvara vid en anhörigs begravning eller operation etc. De flesta av dessa viseringsavslag har upprört väldigt många människor. Har de svenska journalisterna glömt – eller känner de inte till? – att Sverige har den rätten: att bestämma vilka personer man vill släppa in i landet. Samma rätt har Etiopien.

Här är några exempel på när Sverige vägrat människor visum (och där dessa människors hemländer givetvis inte skulle ha kunnat påverka de svenska besluten…):
Systern vägras visum – Hamed får ingen njure – Aftonbladet, 3 maj 2001
Kvinna vägras visum till sons begravning – SR, 13 januari 2006
Människorättsaktivister från Darfur nekas visum till Sverige – My Newsdesk, 19 november 2007
Protest mot vägrat visum – Folkbladet, 17 januari 2011
Och här ett exempel på hur Sydafrika vägrar en person visum:
Dalai lama vägras Sydafrika-visum –  VLT, 30 september

Så här säger den etiopiske statsministern Meles Zenawi:

 Ärendet med de här två journalisterna har ingenting att göra med förhållandet mellan stater. Det har ingenting att göra med mänskliga rättigheter eller journalistik. De tog sig in i Etiopien tillsammans med en terroristorganisation som hade dödat 70 människor som arbetade för ett gruvföretag i en attack

Så vitt jag vet brukar inte svenska journalister bevaka etiopiska rättsärenden. Det har inte varit praxis. Vi behöver inte svenska journalister för att bevisa att våra domstolar agerar i enlighet med internationell standard.

Meles Zenawi säger att svenskarna inte kommer att friges. Han avvisar kravet från utrikes­minister Carl Bildt och den svenska regeringen på frigivning av dem:

Det här är inte en politisk fråga mellan Sverige och Etiopien. Det är en fråga mellan några som utger sig för att vara journalister och som olagligen tar sig in i landet och fångas i en eldstrid.

Att Etiopiens statsminister, som en artighet till Norges dito, nu säger att svenska journalister ska släppas in i landet  – ”Det finns visum till alla som vill besöka Etiopien”  – betyder inte med någon som helst självklarhet att vilken journalist som helst som söker visum får det beviljat eller ens att en enda journalist hinner få visum innan rättegången börjar (och är över). Man får vara lite realist…

Den svenska regeringen kan faktiskt inte kräva någonting. Det den kan göra är att försöka ändra på sakernas tillstånd på diplomatisk väg. En tyst väg. Tyst, för att journalisterna inte ska kunna förstöra alla chanser att hjälpa de unga journalisterna som sitter fängslade i Etiopien sedan i somras  genom att omedelbart högljutt rapportera om varje steg som regeringen tar, och såga allt som den etiopiska regeringen säger. Ju mer man i Sverige skriver och rapporterar om fallet med de två svenskarna, desto mindre blir troligen chanserna att de ska frikännas eller, om de döms, att de ska få strafflindring eller nåd. Men att hoppas på att svenska journalister ska visa självbehärskning är nog att hoppas på för mycket. Det har de hittills visat sig oförmögna till.

Till slut: Inte ett ögonblick anser jag att vare sig Dawit Isaak eller Martin Shibbye och Johan Persson ”får skylla sig själv” för de val de gjort, vilket är ett vanligt sätt att förvränga det jag säger. Det är dock ovedersägliga fakta i målen att Dawit Isaak valde att återvända till ett land som han flytt ifrån och sökt och fått skydd gentemot i Sverige, och Martin Shibbye och Johan Persson ville göra ett journalistiskt arbete i Ogaden-området. De har frivilligt – ingen har tvingat dem – begett sig till Eritrea resp Etiopien. I våra ögon är det de gjort absolut inga brott utan tvärtom hedervärt och bra. Men nu är det som sagt inte så att Sverige har överhöghet i hela världen och vissa avväganden måste också alla människor själva göra, liksom att alla själva måste ta ansvar för sina val och handlingar. Dessutom måste svenskar lära sig förstå att Sverige inte kan påverka diktaturers rättsskipning, lika lite som diktaturer – eller demokratier, för den delen – kan påverka rättsskipningen i Sverige.

Starka känslor av empati går till de anhöriga till Dawit Isaak och till Martin Schibbye och Johan Persson. Det de alla går igenom är ofattbart hemskt. Måtte regeringen, genom tyst diplomati och med hjälp av goda norrmän och andra, lyckas hjälpa dem alla tre. Måtte det bli så att alla dessa tre frisläpps och kan återvända till Sverige. Trots medierapporteringen i Sverige.

© Denna blogg.