En migga om medierapporteringen om ”Sara” och ”Farhan”

En migga apropå medierapporteringen om ”Sara” och ”Farhan” i SR P1-programmet Kaliber och i Aftonbladet:

Apropå Kalibers historia om den ”somaliska Sara” kontra Aftonbladets historier om ”Farhan” som utvisades till Tanzania.

Hur kan Tanzanias ambassad skriva ett intyg om att ”Sara” inte är medborgare i landet? Visade hon upp sitt somaliska pass eller känner ambassadens personal igen landets medborgare på deras utseende? Enligt ”Sara” tar inte Tanzania emot personer som inte är medborgare där. Varför tog de i så fall emot ”Farhan”? Kan inte medierna hålla ihop sina historier? Aftonbladet har publicerat ett nytt avsnitt om ”Farhan” den 24 november 2011. Enligt Aftonbladet försöker ”Farhan” nu ta sig till Somalia eftersom, som han säger: ”livet är svårt i Tanzania”.

Kommentar: ”Farhans” uppehållstillstånd drogs in – helt korrekt – av Migrationsverket sedan det upptäckts att han getts tillstånd på falska grunder. Han är nu utvisad från Sverige och är inte längre på något enda sätt en svensk angelägenhet.

Vad gäller den somaliska flickan”Sara” så kan man läsa tidigare inlägg från en migga där saker tas upp som Kaliber av någon anledning inte berör. Läs mer här.

Om Nabil, som Kaliber också berättar om, kan man på programmets hemsida läsa:

Nabil berättar att han är feilikurd, att hans släkt bott både i Iran och Irak, men att han själv är född och uppvuxen i Iran. Trots det fick Nabil rådet av en flyktingsmugglare att säga att han kom från Irak när han sökte asyl i Sverige. Då skulle han få stanna. Nabil följde rådet. Något han ångrar idag.

Vuxna människor har ansvar för sina handlingar. Också de som kommer till Sverige och söker asyl. Även om Nabils historia är hjärtskärande, så står det klart, som en orubblig sanning och ett oomtvistligt faktum (vilken även Kaliber för fram) att han påstod att han kom från Irak trots att han inte gjorde det. Han sökte alltså asyl på falska grunder, hur man än vänder på det hela och oavsett vem som rådde honom att göra det.

Att höra gränspolisens uppgivenhet inför sitt uppdrag är beklämmande. Givetvis finns det fall där en person – utan egen förskyllan och trots att han på alla sätt medverkar och samarbetar – inte kan utvisas. Jag har själv haft några sådana ärenden som asylombud. Det har handlat om personer som inte ljugit om sin identitet och nationalitet. Men i de flesta fall går det att, i enlighet med vad folkrätten stadgar om att varje stat är förpliktigad att ta emot sina egna medborgare, återsända personer som inte beviljats uppehållstillstånd i Sverige. Den uppgivna svenska gränspolisen borde kanske göra studiebesök hos exempelvis brittisk polis eller hos polisen i något annat EU-land (Österrike. Finland. Danmark. I princip vilket annat EU-land som helst) för att se hur de klarar av uppdraget att utvisa personer utan tillstånd att befinna sig i landet.

© Denna blogg.

Man borde fundera över vad det är som gör att det är så här. I Sverige.

Nu tar tydligen Kaliber i P1 (äntligen) upp det som rapporterats om på min blogg i mer än FYRA år: det svaga asylsystemet som gör att, lågt räknat, minst 18.000 asylsökande stannat kvar illegalt i landet. Snabbt har det inte gått för gammelmedierna att ta upp detta stora samhällsproblem i media i detta land.

Det är bland annat dessa människor (de med största sannolikhet betydligt fler än 18.000) som politiker och media av någon anledning valt att kalla ”papperslösa” och som svenska politiker vill att skattebetalarna ska bekosta full hälso- och sjukvård åt (akutvård får alla, alltid), och skolgång åt deras barn. Ingen frågar folket om det vill vara med och betala för inkompetensen i många led på utlänningsområdet i Sverige som lett till att tiotusentals människor som befinner sig illegalt i landet. En del uppskattar antalet personer som uppehåller sig här illegalt till uppemot 50.000 eller fler, det finns ju också många som kommit på olika viseringar men inte lämnat landet. Den myndighetsinkompetens, som vi alla redan betalar dyrt för och som gör att en situation med tiotusentals människor som inte lämnar landet har kunnat uppstå, är något som verkar vara långt ifrån lika vanlig i andra asylmottagarländer. Liksom det inte heller finns ”apatiska barn” i andra länder, för övrigt.

På Migrationsverket sitter personal och lyssnar på den ena uppdiktade asylhistorien efter den andra. På enkla kontrollfrågor som ”vad heter din fru”, ”hur ser det ut där du kommer ifrån” och ”hur många barn har du, vad heter de och hur gamla är de”, kan de asylsökande ofta inte svara. De minns inte vad de ljugit ihop vid föregående samtal/intervju med Migrationsverket och ber, inte sällan via skrupellösa ombud, om att få ta del av sina tidigare utsagor så att de kan fräscha upp sitt minne och vara säkra på att kunna upprepa samma sak igen.

Kaliber tar upp olika fall, bland dem ett om en kvinna, Sara, som inte har fått PUT (=uppehållstillstånd) trots att hon vistats länge i Sverige (som om lång vistelsetid i landet i sig utgjorde grund för PUT). Man kan på Kalibers hemsida ta del av hur hennes historia framställs där, och i ett inlägg från en migga ta del av hur man också kan se på historien – En migga om medias ovilja att rapportera allsidigt om asylärenden (19.7 2011). Där sägs bland annat:

1. Kvinnan är inte från Somalia vilket har konstaterats av Migrationsverket och domstolarna. Sannolikt är hon från Tanzania och om hon inte är därifrån utan från Kenya eller något annat land så måste hon ju själv veta varifrån hon är.

2. Kvinnan kan när som helst ta fram sitt pass, förlänga det och åka hem till sitt land för att där besöka svenska ambassaden och ansöka om UT på anknytning till pojkvännen. Ansökan kommer att beviljas och kvinnan kan komma tillbaka till Sverige i sin rätta identitet, få sina fyra sista siffror, ta CSN-lån och andra lån – allt alltså i sin rätta identitet.

Allmänheten vet för lite om det  framtidsavgörande samhällsområdet ”asylinvandringen”. Och svenska medier bidrar inte till att den ges en allsidig bild av det. Inte politikerna heller. Få vågar tala öppet om asylbedrägerierna, lögnerna, de påhittade asylhistorierna etc. Inte ens miggorna vågar berätta, annat än anonymt. Man borde fundera över vad det är som gör att det är så här. I Sverige. Och varför ingen bryr sig om att när asylinstrumentet urholkats och övergått till att bli något av ett  hej&hå-system så drabbar det de relativt få, som faktiskt har asyl- eller skyddsskäl enligt den utlänningslag som stiftats av riksdag och regering på demokratiskt sätt, och som borde få stanna.

© Denna blogg.