En migga skriver vidare om fallet med den utvisade familjen som bott i Ånge

Läs först En migga kommenterar utvisningen av en familj i Ånge (16.12 2011)

Samma migga funderar kring – och kommentarer – de fortsatta skriverierna i olika medier om den utvisade ”Ångefamiljen” idag (17.12):

En advokat menar att det kan vara allt annat än lätt för familjen att få pass. Varför det? Uppenbarligen bor de nu i Armenien, i en lägenhet. De sökte asyl i Sverige en gång i tiden. Det sade sig frukta förföljelse eller annan omänsklig eller förnedrande behandling i sitt hemland (vilket är en del av de kriterier som utlänningslagen anger kan ge rätt till asyl eller skydd i Sverige). Ingenting sådant verkar ha hänt dem nu, enligt bland annat Aftonbladet. Men bostaden är undermålig och kall. Familjen är i chock. Ingenting är som i Ånge etc.  Till skillnad mot många andra människor i världen – och även i Sverige – så har de åtminstone någonstans att bo och de har också vatten och mat. Och de befinner sig i sitt hemland. Det kan förstås bli lite pinsamt att försöka komma tillbaka till Ånge i andra identiteter än de tidigare uppgett. Kanske heter Susanna inte Susanna utan något annat. Men hon är fortfarande samma människa och får säkert jobb på ICA.

I flyktinglägren i Afrika försöker mammor hålla sina undernärda barn vid liv. De ammar treåriga barn som väger lika mycket som en svensk nyfödd bebis med sina platta bröst. När jag ser bilder på dem gråter jag. Jag gömmer bilderna för mina egna barn och barnbarn. De här bilderna ser jag inte i Aftonbladet utan i utskick från Läkare utan gränser och Unicef. Aftonbladet fokuserar på annat.

Jag betalar mer än vad jag har råd med till Läkare utan gränser och  till Unicef . Det är viktigare än Ipod  och märkeskläder till mina tonårsbarn.  Jag skulle vilja att alla i Sverige fokuserade på detta, inklusive vår regering och media. Givetvis  skulle jag också vilja att den myndighet där jag själv arbetar skulle förändras. Vi på Migrationsverket träffar ytterst sällan några flyktingar. Ett enormt antal relativt välavlönade och välutbildade anställda, många av oss jurister, tvingas sitta och lyssna på personer som inte vill uppge sin rätta identitet och som inte kan hålla ihop sina lögner. Massor av skattepengar betalas ut till Migrationsverket, ”flyktingadvokater” och domstolarna. Sedan får polisen mer att göra också, eftersom de flesta med lagakraftvunna utvisningsbeslut ändå inte återvänder.

Vi skulle vinna mycket på genom använda pengarna på vettigare sätt, exempelvis genom att hålla barn i afrikanska flyktingläger vid liv tills de kan återvända till sina hemländer, vilket de allra flesta vill och också gör när regeringen eller naturkatastrofen som tvingade dem på flykt är historia.  Presumtiva poeter större än Tranströmer, framtida presidenter, eller bara människor som har rätt till ett liv, går förlorade i i dessa läger medan vi fokuserar på en välnärd familj med oklar identitet som bott i Ånge i tio år utan uppehållstillstånd. Eller också försöker vi rädda noshörningen Nelson alternativt en gammal ek.

© Denna blogg. Endast citat tillåtna, hänvisning via länk görs till detta inlägg.