Finland: Antalet asylsökande har minskat och allt fler återvänder frivilligt

Sedan början av år 2010 har 550 utlänningar, som i huvudsak har kommit till Finland som asylsökande, återvänt frivilligt till sina hemländer med hjälp av IOM Helsinkis (Internationella migrationsorganisationen) och Migrationsverkets återvändandeprojekt. Frivilligt återvändande har arrangerats till mer än 40 olika områden. De flesta återvändanden har skett till Irak, Ryssland, Serbien, Kosovo och Afghanistan.

Antalet ansökningar om frivilligt återvändande har ökat kraftigt trots att antalet asylsökande samtidigt har minskat. Under 2010 ansökte 386 personer om frivilligt återvändande, medan antalet sökande uppgick till 422 år 2011, vilket motsvarar en ökning med nio procent. Samtidigt minskade antalet asylsökande med cirka 30 procent (2010: 4 018 personer, 2011: 3 086 personer). Jacob Jørgensen, koordinator för projektet:

Det ökade antalet ansökningar om återvändande visar att projektet erbjuder värdefull och uppskattad hjälp för såväl återvändare som samarbetsparterna i Finland. Samarbetsparterna, t.ex. flyktingförläggningarna och polisen, informerar i allt större utsträckning om detta alternativ. På så sätt har informationen om projektet spridits i hela landet, och vi har nått goda resultat. Dessutom har projektets målgrupp breddats så att den även omfattar personer som befinner sig i en sårbar situation, t.ex. offer för människohandel. Deras frivilliga återvändande ordnas i samarbete med Joutseno flyktingförläggning.

Ett återintegrationsbidrag betalas till de återvändande, som även får hjälp med att skaffa fram nödvändiga handlingar och med att ordna resan. Det treåriga projektet pågår till slutet av 2012. Projektet har delats in i tre faser, varav den sista startar 1.3.2012. Projektet finansieras av Europeiska återvändandefonden och Migrationsverket. IOM, som implementerar motsvarande projekt i de flesta europeiska länder, ansvarar för genomförandet av projektet.

Migrationsverket arbetar just nu med att skapa ett permanent system för frivilligt återvändande, som kommer att ingå som en del av migrationsförvaltningen från början av 2013.

Tillfälligt stopp för verkställighet av utvisningar till Syrien

Migrationsverket stoppar tillfälligt utvisningar till Syrien på grund av den kraftigt försämrade säkerhetssituationen i landet. Konflikten i Syrien har successivt trappats upp under en längre tid. Nu har våldet förvärrats ytterligare, vilket gör att inga beslut om utvisning får verkställas.

Detta innebär inte, vilket många verkar tro, att personer, vilkas utvisningsbeslut inte verkställs just nu, beviljas uppehållstillstånd. Det innebär helt enkelt att myndigheterna (Migrationsverket och Polisen) väntar med utvisningar till Syrien tills läget i landet lugnat ner sig.

Nu är det bara Gud som kan hjälpa RKC

Läs först:
Ovärdigt att snåla på vård till torterade flyktingar – 18 september 2011
Journalister: DET HÄR kan ni väl i alla fall plocka upp? – 18 september 2011
Varför slå sönder en mycket välfungerande verksamhet? Vad ligger bakom beslutet? – 5 december 2011
Besök på Röda korsets center för torterade flyktingar, del 1 – 7 december 2011
Besök på Röda korsets center för torterade flyktingar, del 2 – 7 december 2011

Efter att jag uppmärksammade landstingets katastrofala beslut att ta ifrån Röda korsets center för torterade flyktingar, RKC, möjligheten att vårda dessa människor (vilket de gjort i 26 år), har också många andra både kunniga, engagerade och genuint oroliga personer tagit upp frågan i olika tidningar och på olika sajter. Den 29 januari skriver Jésus Alcalá i Svenska Dagbladet – Tortyroffer till salu – om landstingspolitikernas mycket tragiska tillika mycket märkliga beslut. Bland annat det som också vi andra har tagit upp:

Dagens vårdupphandlingar är inte gårdagens fattigvårdsauktioner men de har en sak gemensam: lägstbjudande vinner. Fast varför alls konkurrensutsätta all vård och omsorg? Vad händer med oss och vårt samhälle när till och med vården av svårt torterade människor auktioneras ut till vinstdrivande bolag som lovar lågpris?

Också detta har andra skribenter uttryckt, som Jésus Alcalá mycket tydligt skriver:

Många politiker är måna om att veta vad vården kostar men inte lika angelägna att verkligen ta reda på vad denna vård innebär, vad den är ”värd”. Det förefaller därtill som om tolkningen av reglerna är beroende av partipolitisk hållning.

När landstingspolitikerna i Stockholm fattat sitt beslut att ge WeMind upphandlingen med ett anbud som låg – i sammanhanget futtiga –  265.017 kronor lägre än Röda korsets, struntade de helt i att anledningen till att WeMinds anbud var något lägre var, att företaget räknar med betydligt mindre personal än vad Röda korset gör – 6,5 heltidstjänster mot Röda korsets 11. Alltså 30 procent lägre bemanning. Det borde få vilken normalbegåvad person – och särskilt mäktiga politiker – att dra öronen åt sig och att inse att den svårt utsatta gruppen tortyrskadade och traumatiserade patienter behöver tid och till det behövs också tillräckligt med personal. Om då vården av dem kostar 265.017 kronor mer med 70 % högre bemanning (RKC) än WeMind så borde det väl i självklarhetens namn ha vägt tungt i bedömningen!

Foto: Tomas Oneborg.

Tuire Toivanen, läkare, psykiatriker, eldsjäl, utsedd till Årets kvinnliga läkare år 2007 (läs om henne bland annat här), som arbetat på RKC sedan år 1992, berättar här om vad hon upplevde när hon som gäst vid prisutdelningen av Olof Palmepriset i riksdagen den 28 januari, hörde Roberto Saviano, den ena av pristagarna tala, och efteråt också fick en chans att tala med Lisbeth Palme:

Lisbet Palme höll ett otroligt bra, lagom humoristiskt och personligt tal på vacker engelska till de båda Olof Palme-pristagarna, Lydia Cacho och Roberto Saviano. Jag ville tacka henne för talet, och kunde då inte låta bli att också nämna något om upphandlingsskandalen RKC/WeMind AB. Det passade bra i sammanhanget, eftersom Roberto Saviano hade just sagt i sitt eget tal att: ”Maffian letar hela tiden efter nya vägar till samhällen. Maffian har börjat slingra in sig i upphandlingar och vinna genom att ge låga bud”. Denna mening gav mig hemska associationer. Jag skakade. När vi skildes åt hörde jag Lisbet Palme säga, tyst : ”Nu är det bara Gud som kan hjälpa er.”

Foto: Tomas Oneborg.

Om tillställningen berättas också här – Får inte röra sig fritt i riksdagen – med ”Löfven-fokus”; på bilden , strax till vänster bakom den nye S-ledarem går Tuire Toivanen.

Det viktiga är nu att förvaltningsrätten, som snart kommer att avgöra Röda korsets överklagande av upphandlingen, noga ser över vad som skett. Att man till exempel tittar på de trådar som löper samman här och där eller löper parallellt mellan styrelseledamöter i WeMind och riskkapitalbolag och om det finns kopplingar mellan de här ”riskaktörerna” (”riskaktörer” med tanke på att de varken har lokaler, personal eller rätt kompetens hos WeMind)  och landstingspolitikerna som fattat det huvudlösa beslutet. Som Jésus Alcalá avslutar sin artikel:

Nog förefaller begångna fel i upphandlingen vara av så allvarlig art att de räcker för att upphäva landstingets beslut.

© Denna blogg. Vid citat (korta, inte hela texten), var vänlig länka till detta inlägg.

En migga om tvångsäktenskap

En migga om tvångsäktenskap:

Det finns nu ett nytt lagförslag mot tvångsgifte. Det är bra, men jag förstår inte hur det är tänkta att det ska kunna tillämpas.

Vi som jobbar på MIG kan inte förhindra tvångsgiftermål lika lite som ambassadanställda kan det. Om en person som är 18 år gammal eller äldre vill hämta hit en maka/make så kan MIG eller en ambassad inte göra mycket mer än att fråga om det hela är frivilligt. Och naturligtvis alla säger alla att det är frivilligt, det är så hederskulturen fungerar.

Det finns inte en chans att en förtryckt ung person under en kort intervju plötsligt skulle öppna sitt hjärta för oss och be om hjälp! Men, jag har fått anonyma samtal från personer som frågat hur man, som referent, kan avstyra att personen som man blivit tvångsgift med får tillstånd att komma hit. Och jag svarar alltid att det bästa sättet är att inte komma till intervjun hos MIG. Och inte komma på nästa kallelse heller. Då avskrivs det hela. Det fungerar inte heller optimalt, om man lever i en hederskultur, men är ändå en bättre lösning än att man skulle komma till MIG och berätta om sin familj och om tvånget. Då har man inte längre några val, då gör MIG en anmälan, man blir isolerad och familjen hämnas på den som talat bredvid mun.

Det kan ändå vara bra att tvångsgifte blir brott. För dem som redan är här och tvingats gifta sig och för dem kommit hit som tvångsgifta. Men det är så dags då. Jag känner ett par som var kusiner  och inte ville gifta sig med varandra men tvingades till det av sina familjer. De fick två barn på tre år som båda dog p.g.a. av det genetiska arvet som man får genom kusingiften (inaveln) som pågått i minst hundra år. De här kusinerna skildes och referenten, en svenskfödd kille som hade två barn med sin svenska flickvän, gick lättad tillbaka till  sin svenska familj. Hustrun kunde inte åka tillbaka till hemlandet eftersom hon nu var frånskild och ”förbrukad” vid 22 års ålder. Hon hade PUT men kunde inte språket och ingen ville kännas vid henne. Familjen lyckades till slut gifta bort henne med en femtio år gammal änkling (en släkting) med tre tonårsbarn, som bodde i Danmark. Jag hoppas att hon är lycklig.

Men jag vill också säga att arrangerade giftermål inte alltid är detsamma som tvångsgifte. Det är inte alla gånger så, att man träffar en partner och att det ”klickar” vid första ögonkastet. Man kanske får förslag från sina föräldrar eller söker på nätet och man söker då en make/maka från sitt hemland, någon som passar ens familj och dess värderingar. Och sedan godtar båda familjerna det hela och det blir bröllop.

Många länder delar inte vår syn på kärlek och äktenskap och även i Sverige hade man förr i tiden en mer pragmatisk syn och äktenskap arrangerades.

Givetvis är det ändå så att alla måste få välja sin partner och ingen ska tvingas till äktenskap mot sin vilja.

Jag hoppas att lagförslaget inte blir ett slag i luften. Men för att det inte ska bli det så måste vi på MIG få verktyg att förhindra tvångsgifte, för att kväva det redan i sin linda! Men hur, det vet jag inte…

@ Denna blogg.

F.d. migga, nu anställd vid Skatteverket: ”Att kontrollen är mer än bristfällig i många fall vet jag, men att det inte görs någon kontroll alls kom verkligen som en chock.”

En f.d. migga, nu anställd vid Skatteverket berättar:

Efter alla mina år på Migrationsverket trodde jag nog att jag inte kunde bli chockad mer. Jag hade fel.

Idag satt jag med åtta folkbokföringsärenden rörande utomeuropeiska studenter som Skatteverket inte hittat. De ska registreras som utvandrade då de är utländska medborgare som saknar uppehållstillstånd och uppenbarligen inte befinner sig i Sverige. Men jag måste ändå först kontrollera att de inte befinner sig här och studerar och att det har blivit något missförstånd någonstans. Det kan ju få väldiga konsekvenser om de avregistreras av misstag.

Jag ringde till universitetet i staden där de är folkbokförda och de hittade två av dem direkt. Jag fick rådet att ringa till Verket För Högskoleservice, VHS, och kontrollera om de hade mer information om de övriga sex. Det visade sig att de sex återstående personerna inte överhuvudtaget var antagna till något universitet eller högskola i Sverige! Men för att få uppehållstillstånd så måste de ju ha visat upp ett antagningsbesked för Migrationsverket!!?? För att få folkbokföra sig måste de visa upp ett antagningsbesked för Skatteverket! Ingendera myndigheten kollar alltså i sin tur upp dessa handlingar mot aktuellt lärosäte eller VHS!

Hur kan det komma sig att man i ett av de mest genomreglerade länderna i världen kan passera två statliga myndigheter med oriktiga handlingar? Att kontrollen är mer än bristfällig i många fall vet jag, men att det inte görs någon kontroll alls kom verkligen som en chock. Varför är svenska myndigheter så makalöst naiva när det gäller människor från andra länder?

Jag vet att jag återigen ropar i öknen, men jag måste för min egen själsros skull på något vis få tala om detta.

© Denna blogg. Citera gärna, men länka till detta inlägg.

Om Migrationsverkets etiska råd igen

Läs först Behövs det ett ”etiskt råd” vid Migrationsverket? (20 januari). Där angav jag att:

2008 fick etiska rådet tre frågor.
2009 fick etiska rådet två frågor.
2010 fick etiska rådet tre frågor
2011 har man inte lagt ut information om

Det visar sig att rådet inte fick en enda fråga 2011. Detta för att rådet inte hade några ledamöter alls det året… Migrationsverket:

Rådet har sammanträtt ungefär fyra gånger per år, ca 3-4 timmar per sammanträde. Därutöver läser man handlingar, förbereder svar på frågor och ordföranden skriver svar. Det kommer ibland brev från allmänheten som besvaras av ordföranden.

Men de senaste fyra åren har de ju bara fått totalt åtta frågor, d.v.s. i genomsnitt 2 frågor. För det behöver man väl inte sammanträda 3-4 gånger per år? Och frågorna har inte varit så värst betungande heller. De kan läsas här.

Arvodet för ordinarie ledamöter är 975 kr per sammanträde. Inget uppseendeväckande högt belopp, men om verksamheten är onödigt (så pass att det gick bra utan ett enda möte, en enda fråga, en enda ledamot hela 2011…) så är det för högt. Hur stort arvode ordföranden i det här onödiga rådet får är oklart, men tidigare har det, enligt inte helt säkra uppgifter, varit 25.000 skattekronor per år.

© Denna blogg.

Tolv kommunstyrelseordförande riktar skarp kritik mot Migrationsverket

Det kom ett mejl och ett brev. Brevet har skickats av tolv kommunstyrelseordförande till ordföranden i Sveriges kommuner och landsting, SKL, Anders Knape och dess vd Håkan Sörman, med kopia till Migrationsverkets tillförordnade generaldirektör Christina Werner. Brevet verkar skrivet i vad som nästan kan kallas desperation över de mycket stora problem som uppstår när mängder av asylsökande snabbt mer eller mindre ”dumpas” lite varsomhelst utan att kommunerna och deras invånare hinner förbereda sig eller säga nej.

Länets kommuner kräver nya regler, skriver Nerikes Allehanda om den ohållbara situationen. Ordföranden i Askersunds kommunstyrelse, Per Eriksson, säger i artikeln:

Det är jätteviktigt att kunna ta emot människor i nöd, situationen nu är ohållbar.

Och Ewa-Leena Johansson, kommunstyrelseordförande i Ljusnarsbergs kommun påpekar att kommunen påverkas mycket när 100 nya invånare plötsligt flyttar in:

Migrationsverket betalar för flyktingarna, men det är inte problemet. Vi får inte tandläkare och läkare att flytta hit till Kopparberg.

Det drabbar givetvis bofasta, skattebetalande svenskarna i området, som inte får den vård och service som de enigt lag har rätt till.

Utdrag ur brevet från de tolv kommunstyrelseordförandena:

Vår erfarenhet av asylprocessen är inte positiv framförallt när Migrationsverket i all hast evakuerar ett stort antal asylsökande till tillfälliga boendeanläggningar. I länet har nu Migrationsverket under kort tid placerat ca 100 personer i Ställdalen, ett samhälle med 400 invånare i Ljusnarsbergs kommun. I Askersunds kommun placerades ett par hundra personer i Gärdshyttan, ett litet samhälle på landsbygden.

Migrationsverkets arbetsprocess i denna krissituation innehåller klassiska fel som vi i kommunerna rekommenderas från statliga verk att inte göra. Allra mest alarmerande är bristen på information från Migrationsverket samt mycket dålig framförhållning trots att problematiken inte är ny.

Migrationsverkets arbetsätt försvårar den integrationsprocess som ska påbörjas för de som får uppehållstillstånd. Den bristfälliga framförhållning bidrar till fördyrade lösningar och slutligen skapar det oprofessionella arbetssättet onödiga spänningar mellan de olika kulturella grupperingar som finns i asylgruppen. Socialstyrelsen, som är tillsynsmyndighet över kommunal verksamhet, skulle inte acceptera ett sådant arbetssätt.

Här kan brevet till SKL med kopia för kännedom till Migrationsverket läsas.

© Denna blogg.

Integrationsministern: ”Jag har lyssnat på remissinstanserna och kommit fram till att det finns skäl att undanta åldersgränser på krogar.” Det finns viktigare saker för ministern att ta tag i!

Låt krogarna fortsätta ha egna åldersgränser (Aftonbladet Debatt 25 januari) –  är ett nytt medialt utspel från integrationsminister Erik Ullenhag. Ett utspel som är som, likt en stor, blöt snöflinga som inte betyder något alls i jämförelse med de utspel han borde göra med tanke på att hans oerhört viktiga ansvarsområde är ”integration”. När vi har områden som Seved, Rosengård, Tensta etc. När våldsbrotten bland den utlandsfödda populationen ökar och är proportionellt betydligt högre än bland svenskar. När barn till (utomeuropeiska) asylinvandrade i stora skaror går ut grundskolan som praktiska analfabeter. Då ska fokus ligga där och inte på krogars åldersgränser! Sådana frågor ska inte en minister ens lägga sig i, överhuvudtaget, i en demokrati. Det ska civilsamhället självt reglera och sköta, det finns ju en massa myndigheter som har i uppdrag att implementera de lagar och bestämmelser som redan finns.

Att Ullenhag nu lägger sig i krogars öppettider och annat som knappast borde prioriteras framför betydligt viktigare saker – vad är det tecken på? Att han som integrationsminister varken orkar eller förmår bry sig om de tilltagande – inte minskande! – problemen som följer med en mycket stor koncentration av asylinvandrade på vissa orter? ”Åldersdiskriminering” är ju ett mikroskopiskt problem jämfört med det han borde ägna sig åt, som är gigantiskt. Jag saknar Nyamko Sabuni på integrationsministerposten.

© Denna blogg.

Be my guest # 96: Mikko Viitala

Mikko Viitala är andra generationens sverigefinländare, född av finska föräldrar i Sverige och uppvuxen i Järfälla, norr om Stockholm. Han är en helt tvåspråkig småbarnsförälder och älvsjöbo som efterfrågar det som lagen om nationella minoriteter och minoritetsspråk ger hans barn: rätt till modersmålsstöd och rätt till finskspråkig förskola.

 Mikko Viitala är tidigare journalist på Sveriges Television och Sveriges Radio (på båda språken!) och en stark aktör på det sverigefinska området (det finns ca 450.000 människor med finländsk bakgrund i Sverige, landets största minoritet). Han har agerat kraftfullt för finskspråkiga äldres numera lagliga rätt att få vård och omsorg på sitt modersmål och är drivkraften bakom sajten IntresseFinns

Finska för vissa men inte andra?

Miljöpartiets förra språkrör Maria Wetterstrand har vid ett flertal tillfällen uttalat sig om finska språkets ställning i Sverige. Om hur myndigheterna medvetet försökt sudda ut språket, hur kommuner gett föräldrar råd att inte lära sina barn sitt eget modersmål (med argumentet att man då inte lär sig svenska ordentligt) och hur finskan fortfarande i mångt och mycket ses som en belastning istället för som en resurs i det svenska samhället. Engagemanget och uttalandena är värdefulla och uppskattas av oss sverigefinländare. Det behövs fler som lyfter frågan om modersmålets betydelse och den största nationella minoritetens rättigheter. Men hur ser det då ut i verkligheten? För oss vanliga småbarnsföräldrar som vill föra finska språket vidare till våra barn?

För inte så länge sedan berättade Maria Wetterstrand för mig hur hon och maken Ville Niinistö – numera riksdagsledamot och miljöminister i Finland – lyckades ordna modersmålsstöd på finska till sin son i förskolan, när familjen fortfarande bodde i Älvsjö. Som älvsjöbo skulle jag gärna vilja veta mer om hur hon lyckades med den bedriften. För oss andra småbarnsföräldrar som bor kvar i stadsdelen verkar det vara en omöjlighet.

Första gången jag ställde frågan till verksamhetsansvariga tjänstemän i stadsdelen var för två år sedan. Då fick jag till svar att det absolut inte var möjligt med något modersmålsstöd innan barnet fyllt fyra år (var denna bestämmelse härstammar från kan den enträgne försöka luska ut). När jag informerade de ansvariga om det finska språkets särställning som det största nationella minoritetsspråket och de lagstadgade skyldigheter som följer med det, blev svaret ett yrvaket ”det låter väldigt märkligt, jag hade förstått om det gäller engelska, men finska, det kan inte stämma?”. De ansvariga tjänstemännen hade alltså aldrig hört talas om det märkliga påfundet ”Lagen om nationella minoriteter”.

Andra gången jag ställde frågan – för några månader sedan, då min son fyllde fyra år – lät stadsdelen meddela att man nu lagt ner modersmålsstödet i förskolan helt. ”För att det inte ger så mycket till barnen”. Och så har det fortsatt. Idag bemödar sig stadsdelen inte ens om att svara på samtal eller mail i frågan. Hur lämpligt, eller lagenligt, är det att ansvariga tjänstemän inte svarar på frågor från medborgare? Detta samtidigt som skolborgarrådet i Stockholms stad, Lotta Edholm, meddelar att fler finskspråkiga förskolor ska etableras i Stockholm, framförallt i söderort där efterfrågan är som störst. Lyssna på SR P4:s inslag om det hela. Skolborgarrådet ”förutsätter nu att stadsdelsnämnderna bygger ut den finskspråkiga förskoleverksamheten så att behoven täcks”.

Wake up call, Älvsjö? Eller är det som vanligt att de vackra orden från toppen följs upp med en kompakt tystnad från verkligheten när det väl handlar om att skrida till handling? Eller är det så att man måste vara en känd, svensk toppolitiker för att någon ska lyfta luren?

Till slut:
Här det mail som jag skickade vecka 3 till Göran Sjödin, ansvarig för verksamhetsområdet Barn och ungdom i Älvsjö samt till stadsdelsnämndens ordförande Karl Bern, fp. Svar inväntas.

”Bäste Göran!

Försökte nå dig nyss per telefon utan att lyckas. Lämnade ett meddelande och har bett dig ringa upp mig, vilket jag även gjort tidigare, utan att få någon återkoppling.

Det gäller tillgången till finskspråkig förskoleverksamhet i Älvsjö. Vi är ett gäng föräldrar med barn i stadsdelen och närliggande områden som undrar över hur Älvsjö tillgodoser den finskspråkiga nationella minoritetens behov på området? Jag har en son, 4 år (idag Skogsgläntans förskola) och dotter, 1 år som jag är mån om att stadsdelen ordnar lagenlig verksamhet på finska till. Lagen om nationella minoriteter, SFS 2009: 724 Lag om nationella minoriteter och minoritetsspråk, 17 § säger att:

När en kommun i ett förvaltningsområde erbjuder plats i förskoleverksamhet enligt 2a kap. 1 och 7 §§ skollagen (1985:1100), ska kommunen erbjuda barn vars vårdnadshavare begär det plats i förskoleverksamhet där hela eller delar av verksamhet bedrivs på finska, meänkieli respektive samiska.

Vi har tidigare varit i kontakt med skolborgarrådet Lotta Edholm, som så sent som i veckan gick ut med besked om att hon gett Utbildningsförvaltningen i uppdrag att verka för att fler finskspråkiga verksamheter etableras, framförallt i söderort. Vidare säger hon att hon ”förutsätter att stadsdelsnämnderna bygger ut den finskspråkiga förskoleverksamheten så att behoven täcks”. Läs hennes egna ord här.

Nu vill jag, och många med mig, veta:

1. Vad stadsdelen gör för att se till att finskspråkig verksamhet blir verklighet i Älvsjö?
2. Hur ni ser till att ordna ändamålsenligt stöd (exempelvis modersmålsstöd) på finska till dess att sådan verksamhet etablerats?

Jag påminner även om att du som ansvarig tjänsteman enligt lag är skyldig att svara på frågor från medborgare.

Vänligen,
Mikko Viitala, pappa till Elias och Linnea i Älvsjö

.

På Newsmill: Svenska medier måste bevaka finska valet bättre

Jag blev ombedd av Newsmill att skriva om det finska presidentvalet. Det blev en artikel som jag ville skulle vara lättläst och upplysande, inte torr och faktaspäckad. Hoppas att jag lyckades någotsånär i mitt uppsåt.

Här finns artikeln: Svenska medier måste bevaka finska valet bättre.

Niinistö vs Haavisto i andra ronden

Första omgången i presidentvalet i Finland är över. Ganska länge såg det ut som om Centerns Paavo Väyrynen skulle komma tvåa efter den självklara ettan, Sauli Niinistö, Samlingspariet. Men någon gång efter att ganska många röster var räknade, svängde det och sakta men säkert segade sig de Grönas Pekka Haavisto förbi och blev, ganska oväntat, den näst mest röstade presidentkandidaten och blir nu den som i två veckor framöver ska kampanja mot Sauli Niinistö om presidentposten.

Paavo Väyrynen besegrades med drygt 37.000 röster av Pekka Haavisto. Valdeltagandet blev 72,8 procent.

Valresultatet, första omgången:
Sauli Niinistö 37 %,  1.131.127 röster
Pekka Haavisto 18,8 %, 573.872 röster
Paavo Väyrynen 17,5 %, 536.731 röster
Timo Soini 9,4 %, 287.405 röster
Paavo Lipponen 6,7 %, 205.020 röster
Paavo Arhinmäki 5,5 %, 167.359 röster
Eva Biaudet 2,7 %, 82.581 röster
Sari Essayah 2,5 %,  75.755 röster
(Yle)

Läs gärna Anne Suominens valbloggtext på Yles sajt skriven direkt efter att den första valomgången avslutats – Tuff match för Pekka Haavisto.

Presidentkandidatcitat

Vid den sista kampanjspurten i går (21 januari), fångades bland annat dessa citat i Hufvudstadsbladet:

Pekka Haavisto, De Gröna:
”Folk vill visa att den xenofobi som rått efter riksdagsvalet inte hör hemma i Finland.”

Timo Soini, Sannfinländarna:
”560.000 personer röstade på Sannfinländarna i riksdagsvalet, varför skulle de inte rösta nu?”

Eva Biaudet, Svenska folkpartiet:
”Det här går jättebra. Jag träffar massor med människor och har jätteroligt.”

Paavo Väyrynen, Centern:
”Jag klev i så stora stövlar som ung att jag blev hård och kall som is. Nu har jag börjat smälta.”

Paavo Arhinmäki, Vänsterförbundet:
”Hoppas folk röstar med hjärtat i morgon, då har jag goda möjligheter.”

Paavo Lipponen, Sdp:
”Om man vill ha något annat än imageval är jag den enda reella kandidaten.”

Sari Essayah, Kristdemokraterna:
”Det går att komma till andra omgången med ett stöd på 16 %. Dit strävar vi.”

Sauli Niinistö, Samlingspartiet:
”Trevligt att se att ni är så många här. Har ni inget annat att göra?”

Nästan 2,5 miljoner nedladdningar!

Den här unge mannen, 13-årige Robin i Finland, har gjort en låt – Frontside Ollie – och en musikvideo som laddats ner rekordmånga gånger. Mellan den 13 januari och idag, 21 januari har den setts och hörts 2.369.479 gånger! Här är den rekordnedladdade videon:

Och här är ett kort klipp ur Yle-programmet ”Korkojen kera” den 21 januari där den kloke unge mannen berättar lite om skrällsuccén och sina framtidsdrömmar.

Det händer saker i Finland! Och nog har den här 13-åringen alla chanser att bli en stor flickidol, inte bara i Finland utan också ute i världen!

Behövs det ett ”etiskt råd” vid Migrationsverket?

Meddelande från regeringen den 19 januari 2012:

Nya ledamöter till Migrationsverkets etiska råd

Regeringen har idag förordnat Peter Örn, Peter Althin, Mohammad Fazlhashemi, Ann Heberlein, Rebecca Stern och Martin Ådahl att ingå som ledamöter i Migrationsverket etiska råd.

I valet av ledamöter har regeringen lagt stor vikt vid att skapa ett råd med en bred sammansättning av olika erfarenheter och kunskapsområden.

Förordnandet gäller från och med den 1 februari 2012 tills vidare, dock längst till 31 jan 2014. Rådet har i uppgift att efter begäran av Migrationsverkets generaldirektör yttra sig i frågor som rör utformningen av myndighetens verksamhet och som kan kräva etiska överväganden.

Det är inte många frågor som har ställts till Migrationsverkets etiska råd genom åren, så det ter sig inte som något särskilt tungt och viktigt råd. Det kanske rentav är en aning onödigt…

2008 fick etiska rådet tre frågor.
2009 fick etiska rådet två frågor.
2010 fick etiska rådet tre frågor
2011 har man inte lagt ut information om

De ytterst få frågorna kan läsas här.

© Denna blogg.

Be my guest # 95: Niklas Nordström

Från politiken har Niklas Nordström samlat 25 års erfarenhet av politiska frågor, strategi och taktik. Bland annat har Niklas varit SSUs förbundsordförande, landstingspolitiker i Norrbotten och Stockholms län, kommunalråd o Nacka och haft en rad uppdrag i statliga utredningar och kommittéer. 

Det politiska intresset stannar inte vid Sveriges gräns, utan omfattar även USA. Sedan 2008 är Niklas en frekvent kommentator i SVT när det gäller att tolka amerikansk politik och hur det påverkar Sverige och världen i övrigt.

Inför presidentvalet i Finland den 22 januari 2012

Finlands sak är vår! Det var sant för över 70 år sedan när Finland anfölls av Sovjet och är minst lika sant idag. I skuggan av Juholtkrisen, Eurokrisen och presidentvalet i USA går våra vänner i öst till presidentval nu på söndag. Sannolikt blir det också en ytterligare valomgång för att kröna en segrare som kan tillträda 1 mars.  Dessutom har många av våra vänner och grannar här hemma i Sverige ett särskilt intresse för presidentvalet. I Sverige bor många som har rösträtt i Finland och enligt Finlands ambassad i Stockholm har över 12000 personer röstat i detta val – en ökning med ca 30 % jämfört med förra presidentvalet.

Finland och Sverige är sannolikt mest lika varandra i näringslivsstruktur av de länder Sverige handlar med. Stora basindustrier inom skog, malm och stål ger betydande intäkter till våra länders ekonomier och är i sin tur intimt sammanflätade och beroende av varandra. Finland är vårt fjärde största exportland och har stor betydelse för sysselsättningen i Sverige.

Det som nu sker i Finland är oerhört intressant att följa ur ett svenskt perspektiv då presidentvalet främst handlar om två stora frågor med betydelse för Sverige. Dels hur samarbetet med Europa ska formas och dels hur en ny försvars- och säkerhetspolitik ska se ut. Nato-medlemskap stöttas egentligen av flera kandidater, men i och med att det folkliga stödet är svagt så uttalas det inte. Med den förändring USA gör globalt där trupper och resurser flyttas från Europa till framförallt Asien måste européerna själva ta större ansvar för en ny försvars- och säkerhetspolitik. Om detta handlar bl.a. det finska presidentvalet och inriktningen av politiken kommer onekligen att påverka Sverige.

Det är också intressant att följa valet ur ett annat perspektiv och det gäller partiernas utveckling. Finsk politik har på liknande sätt som i övriga Norden dominerats av Socialdemokraterna och socialdemokratiska politiker under stor del av 1900-talet. Men nu sker ett skifte i Finland. Efter 30 år med presidenter som har bakgrund inom Socialdemokraterna, och som verkat under i huvudsak S-ledda regeringar, ser nu Samlingspartiets kandidat Sauli Niinistö ta över som president. Detta samtidigt som Finlands regering leds av Samlingspartiets Katainen. En helt ny situation med andra ord där Socialdemokraterna också i Finland tappar sin tidigare starka position och motsvarigheten till Moderaterna tar över.

Vad konsekvenserna av presidentvalet blir för finsk politik, för Finland och vilka slutsatser vi kan dra i Sverige får vi återkomma till när valet är över, men tills dess förtjänar Finland mer av vår uppmärksamhet inför presidentvalet på söndag.

© Denna blogg.

Professor Lauri Karvonen om presidentvalet i Finland

I det vackra De Geerska palatset (palatset som Finland räddade) som stod färdigt år 1774 men som sedan 1842 varit finska statens ägo, lyssnade jag idag på professorn i statsvetenskap vid Åbo akademi, Lauri Karvonen, talade om det stundande presidentvalet. Jag filmade och låter honom själv höras här i några av mina klipp. Här slår professor Karvonen fast vem som blir Finlands nästa president!

Här är ytterligare ett klipp där Lauri Karvonen talar om den stora motvilligheten bland flera presidentkandidater:

Och här talar Lauri Karvonen om en person som verkligen mycket gärna vill bli president, Paavo Väyrynen, C:

Finland: Sauli Niinistö, Samlingspartiet, är de ungas favorit bland de åtta presidentkandidaterna

På söndag den 22 januari är det presidentval i Finland. I skolvalet, bland ungdomar under 18 år, är Sauli  Niinistö, Samlingspartiet, storfavorit. Han får 36,1 procent av rösterna. Näst flest röster får Timo Soini, Sannfinländarna, med 20,3 procent och trea är De Grönas Pekka Haavisto, 16,2 procent. Paavo Arhinmäki, Vänsterförbundet får 7,9 procent, Centerns Paavo Väyrynen 7,4 procent, Socialdemokraternas Paavo Lipponen 5,3 procent, Svenska folkpartiets Eva Biaudet 4,5 procent. Sist och minst röster fick Kristdemokraternas Sari Essayah, endast 2,4 procent av ungdomarna skulle rösta på henne om de fick rösta i presidentvalet.

Sammanlagt deltog över 76.000 unga från 650 skolor i ungdomsvalet. Majoriteten av dem som röstade går i klasserna 7-9, en tredjedel är gymnasieelever och en tiondel går på yrkesskola. Ungdomsvalets andra omgång ordnas mellan Sauli Niinistö och Timo Soini oberoende av vad det verkliga valresultatet blir.

Tjuren Ferdinand har planterat sig under korkeken och tänker inte flytta på sig

När problemen med utanförskap och våldsamheterna i områden där många invandrare bor exploderar; när antalet; när kvinnor ”faller” från balkonger; när kommunerna börjar säga ifrån att ”det här går inte längre” för att de inte anser sig kunna härbärgera fler som fått uppehållstillstånd; när miggorna är överhopade av asylansökningar som ska processas otroligt snabbt och riksdagsledamöter och andra saboterar deras arbete genom allehanda krav som inte har stöd i lagstiftningen; när det går utför på integrationsfronten så att det bara visslar om det, ja då sitter återigen (eller fortfarande) den vänlige och verklighetsfrämmande tjuren Ferdinand i form av Sveriges integrationsminister, under sin korkek och luktar på blommor och tänker vackra tankar.

När mängder av svenska pass är ”förkomna” och människosmugglare tjänar stora pengar på att, med hjälp av bland annat en del av dessa pass, föra in människor i Sverige i falska identiteter, ja då satsar Ullenhag på en ”ceremoni som ska markera medborgarskap” (artikeln finns på SvD Brännpunkt 19.1 2012 – läs den!). Han skriver bland annat att:

I strävan efter gemenskap och bättre integration är det dags att vi även i Sverige börjar se medborgarskapet som en viktig del av integrationsprocessen.

Men Sverige visar ju, med all önskvärd tydlighet, att medborgarskap – som ofta manifesteras genom att man erhåller ett pass som knappt ens är värt papperet det är utfärdat på! För det går bra att hämta ett nytt när man tappat ett, två, fem, åtta eller ännu fler svenska pass… Känner Ullenhag inte till passbedrägerierna? Passen och hanteras inte i Sverige som värdehandlingar man i andra länder anser att de är när man accepterar att de missbrukas å det grövsta. Vad är det då för mening att försöka att krampaktig skapa ceremonier som ska manifestera att man blivit medborgare i ett land?

Ullenhags skriverier känns som rena rama verklighetsfrämmande flummerierna! Vackra ord och vackra tankar som existerar i ett helt annat universum än det där Seved, Ronna, Rosengård, Rinkeby, Hjällbo m.fl. av de numera hundratals utanförskapsområdena ligger. I stället för att ägna en enda minut åt floskler och flum borde han, för länge sedan, ha krävt ett möte med justitieministern och migrationsministern och tillsammans med dem satt igång med skapa åtgärder för att stoppa den handel med svenska pass och den människosmuggling som pågår – och pågått – i åratal!

Läs texten Har du varit i det land… och klicka på länkar till andra texter om de ”förkomna passen” och hur Sverige (inte) handskas med den skandalen eftersom det inte tycks vara en skandal. I Sverige. Men, kan man undra: finns det verkligen ett folkligt stöd för Ullenhags nya idé att utreda medborgarskapsceremonier medan bedrägerierna pågår i oförminskad takt?

OBS! Det är så självklart att jag inte borde behöva säga det, men med vetskap om hur dramaturgin på asylinvandringsområdet ser ut i det offentliga Sverige, så påpekar jag ändå det självklara: alla asylsökande är inte människosmugglare! Alla har inte falska pass eller saknar id-handlingar helt. Dock är det, enligt uppgifter från Migrationsverket, ca 92-95 % av de asylsökande som kommer till Sverige som antingen inte visar sina id.handlingar eller reser in på falska pass. Eller på äkta svenska (förkomna) pass som bara råkar vara utställda på någon helt annan…

© Denna blogg.

Viktigt citat ur ledare i Expressen: ”Därför är det än viktigare att de inte utsätts för svek av de offentliga verksamheter som är till för alla”

Det ter sig orimligt – kanske rentav olagligt? – att sätta boende i ett oroligt och kriminellt belastat område som Seved i Malmö att agera brevbärare med tillgång till alla portkoder och till brev som kan innehålla bankkort och andra värdehandlingar. Det är tydligen vad Posten och Malmö stad kommit överens om – utan att fråga dem som ska få sin post utdelad på detta sätt.

Vad är det för fel på Sverige? Varför agerar inte svensk polis och den svenska regeringen som i andra länder: skyddar sin befolkning, sätter stopp för kriminalitet och markerar det olagliga i att en del boende i området tar sig (o)rätten att ta sig in i ”deras” områden! Det är oacceptabelt i en rättsstat att samhället frånhänder sig sitt ansvar och helt släpper taget. Och utsätter hederligt folk för fara till både liv och egendom.

Expressen uttrycker exakt det som helt säkert många ”vanliga människor” tänker, i sin ledartext Samhället får inte retirera:

Människor som bor i områden som Herrgården och Seved i Malmö, Backa och Bergsjön i Göteborg, Rinkeby och Rågsved i Stockholm, är redan mer utsatta för tråkigheter än andra: för arbetslöshet och inbrott till exempel. Därför är det än viktigare att de inte utsätts för svek av de offentliga verksamheter som är till för alla.

© Denna blogg.

En migga: ”Meningslösa kurser/studiedagar i ämnet ‘trevlighet’ anordnas och är obligatoriska, samtidigt som högen av oavgjorda ärenden växer.”

En migga:

Jag kan tycka att det är konstigt att vi inte får någon ny generaldirektör på Migrationsverket, Dan Eliasson slutade plötsligt för flera månader sedan. Jag har ju jobbat här länge och vet att förr när en generaldirektör avgick så kom en ny nästan omedelbart. Men jag är inte insatt i den här processen på något sätt och det kanske finns nya regler som man måste följa vid tillsättningen av en generaldirektör.

På jobbet har vi förstås en enorm arbetsbörda, det kan var och en som inte jobbar hos oss kanske förstå genom att se på siffrorna av inströmmande asylsökande. Det som är tråkigt, om än inte nytt, är att många som är bra på sitt jobb slutar. Nyrekrytering pågår konstant och väljer man då någon som är kompetent eller som har potential att bli bra så är en sak säker: att den personen slutar så fort han eller hon får ett nytt erbjudande.  Ibland känns det meningslöst att ens lära sig namnen på nya medarbetare eftersom de ändå slutar några månader efter att de har börjat. Men jag kan förstå att de slutar…

Hos oss är arbetsbelastningen enorm och vi ska uppnå mål som är helt orealistiska. Samtidigt ska vi fokusera på att vara extremt trevliga mot våra ”kunder” och deras biträden, mot varandra och mot allmänheten. Meningslösa kurser/studiedagar i ämnet ”trevlighet” anordnas och är obligatoriska, samtidigt som högen av oavgjorda ärenden växer.

Det är inte så att jag menar att vi ska vara otrevliga, jag menar bara att det är en självklarhet och att vi som myndighet har en serviceskyldighet. Det är också självklart att den som arbetar med människor måste respektera dem, oavsett om de är våra ”kunder”, arbetskamrater eller allmänheten. Det borde inte behövas kurser med dialogkartor för detta. Och högarna med oavgjorda ärenden borde inte tillåtas växa på grund av trevlighetskurser.

© Denna blogg.