Sista texten från en migga, sista texten på asylområdet. Många i ansvarig ställning kan andas ut…

Inlägget nedan – En migga om ett inslag i Studio Ett i  P1 idag, avseende ”hustruimport” – som kan läsas efter detta meddelande, från en av de trägna miggor som i närmare fem år skrivit och berättat om sina erfarenheter och upplevelser, blir det sista. Det blir den sista berättelsen/reflektionen inifrån Migrationsverket som publiceras på min blogg.

Efter att sedan 1995 ha varit engagerad i asylfrågor som ombud åt hundratals asylsökande och som Medborgarnas flyktingombudsman under fem år och som bloggkanal för och kommentator av miggornas berättelser inifrån Migrationsverket, slutar jag skriva om de här frågorna. Den allsidiga och djupa kunskap jag samlat under 16, 17 år har inte varit av intresse för politiker eller medier i Sverige. I Sverige vill man inte se både den svarta och den vita sidan av saken utan enbart en sida, svart eller vit. Ingen politiker, ingen regeringsmedlem eller regeringstjänsteman och ingen annan journalist än Per Gudmundson, Svenska Dagbladet, har öppet velat/vågat visa att de inser och förstår att också asylhanteringen har minst två sidor, ofta fler.

Det är en förolämpning mot alla dem, främst miggorna, som i åratal velat ge en så sann och riktig bild som möjligt av asylhanteringen inifrån själva hjärtat för den, Migrationsverket. Det är en förolämpning  mot mig som kanaliserat berättelserna och emellanåt kommenterat dem och nu, sedan boken kommit ut, en förolämpning också mot de två seriösa och kunniga männen Krister Thelin och Lars-Gunnar Lundh som skrivit för- respektive efterord i boken inte svart eller vitt utan svart och vitt. Den kommer förstås att finnas att beställa för dem som är intresserade.

Jag kommer att fortsätta att blogga. Men aldrig mer om asyl- och migrationsfrågor. Så nu kan många dra en lättnadens suck.

Tack alla miggor för ert oförtröttliga berättande, för era engagerade och kunniga inlägg, för era frivilliga insatser på er fritid för att försöka förmedla en allsidigare bild av asylområdet i Sverige! Jag har fått insikter som varit jobbiga men som jag tagit till mig eftersom jag inte är lagd åt att sticka huvudet i sanden. Ni har också fått mig att skratta många gånger genom åren, en del av era historier har varit helt huvudlöst galna!

Tack alla asylsökande som jag har lärt känna genom åren, varenda en av er har på olika sätt och i olika hög grad berikat mitt liv och lärt mig massor. Många har blivit mina vänner.

Tack, Lars-Gunnar Lundh och Krister Thelin för att ni reagerade och  förstod vikten av att miggornas berättelser samlades i en bok och för att ni trodde på dem och det de förmedlade.

Och tack till er miggor som hört av er efter mitt besked om att asylrapportering läggs ner. En av er skrev följande:

När jag vaknade i morse mådde jag dåligt, ont i både huvud och mage. När jag kom upp var min fru arg på mig, jag vet inte varför.  Sen trodde jag att jag hade slarvat bort kortet till jobbet. Då trodde jag att dagen inte kunde bli värre. Det kunde den visst.

Det var synnerligen dåliga nyheter, även om jag förstår att du inte orkar/vill längre. Du har varit envis som en röd gris, som min mor brukar säga. Men att ständigt utföra ett Sisyfos-arbete måste slita på både kropp och psyke. Sisyfos hade i alla fall möjlighet att vila sig medan stenen rullade ner igen, det har ju inte du haft.

Jag hoppas innerligt att någon tar vid och fortsätter ditt arbete med detta. Jag önskar att jag hade haft energin att göra det. Nu blir det Team Ullenhag på ena sidan och Team Avpixlat på den andra, och de är ju lika tokiga båda två.

Jag är glad att kunna kalla dig min vän, en mer osannolik framväxt av en vänskap får man nog leta efter!

Vi fortsätter givetvis att hålla kontakten, om än inom trevligare områden. Som att om temperaturen håller sig över nollan två dagar till så har vi officiellt vår!

Alla ni som har läst så här långt:
Välkomna att fortsätta att läsa bloggen som nu kommer att ta en annan vändning med en hel del om och från Finland, om äldrefrågor (jag har redan skrivit rätt mycket om dem här och här) om det lilla i mitt närområde – inte minst om Vickys fik (som jag har personliga intressen i, främst deras goda kaffe och kardemummabullar!) – och lite annat smått och gott. Gästbloggare kommer också i fortsättningen att vara välkomna. Och så vill jag gärna utveckla mitt lilla Mummelförlag och ge ut fler böcker. Och syssla med översättningar. Och skriva krönikor. Med mera.

Här kommer det allra sista migg-inlägget:

En migga om ett inslag i Studio Ett i  P1 idag, avseende ”hustruimport”

Jag tycker precis som folkpartisten Eva Eriksson att varenda man (eller kvinna för den delen) oavsett om vederbörande är svensk medborgare eller ”bara” har PUT i Sverige, ska nekas att ta hit en ny partner från utlandet om han eller hon tidigare brukat våld i nära relationer.

Men ska man inte få gifta sig om man har begått misstag förut? Gifta sig får man väl alltid, men man ska inte få ta hit en ny partner om man begått ”misstaget” att misshandla sin tidigare partner eller hennes/hans barn. Migrationsverket måste få rätten att neka uppehållstillstånd i sådana fall som så gott som alltid handlar om ”snabba anknytningar”. I så fall får väl den som vill gifta sig flytta till sin partners hemland och etablera anknytningen där. Om det handlar om äkta kärlek förstår jag inte vad problemet är?

Samtidigt är det faktiskt också så att varenda kvinna som kommer hit på anknytning och som inte orkar stanna med sin make i två år inte är ett presumtivt offer för hedersvåld i hemlandet, inte ens om hon kommer från Mellanöstern! Det krävs nästan ingenting för att få bo på en kvinnojour, enbart påståenden om våld räcker, enligt min erfarenhet. En ung kvinna från Mellanöstern som ingått sitt första äktenskap med någon i Sverige får säkert en del problem med social utstötning om äktenskapet inte håller och om hon måste återvända. Men det är inte särskilt vanligt att en ung kvinna från en s.k. hederskultur får gifta sig med vem som helst i Sverige. Därför borde Migrationsverket också ha fokus på eventuella tvångsäktenskap som ingås mellan en härvarande släkting och en släkting  i hemlandet.

I några av de mer absurda fall jag känner till har den härvarande mannen varit psykiskt sjuk/missbrukare/utvecklingsstörd och släkten har ”köpt” honom en brud, en fattig kusin eller syssling, med fagra löften om det ljuva livet i Sverige. Mycket pengar har gått till brudens föräldrar som även de börjat drömma om en framtid i Sverige när dottern etablerat sig här. Som man kan vänta sig så har det alltid gått åt helvete. Kvinnojourerna har fått mer att göra. Kvinnans släktingar i hemlandet är inte nöjda, pengarna som de fick för flickan måste betalas tillbaka, framtiden i Sverige är förstörd och dottern går inte att sälja igen.

Än en gång: Boken finns förstås att köpa, åtminstone ett tag till. Boken med allt som miggorna delat med sig av under många år. Här några korta citat.

© Denna blogg.