En migga om ett offentligt biträde: ”Han tror att verket ska utreda allt medan han sitter tillbakalutad och ringer privata mobilsamtal mitt under pågående utredning.”

Regeringen (justitiedepartementet) har den 15 mars gett i uppdrag till Statskontoret att utvärdera Migrationsverkets handläggning av frågor som avser förordnande av offentligt biträde. Statskontoret ska särskilt överväga om Migrationsverkets rutiner för handläggning av biträdesfrågor, bl.a  vad gäller lämplighetsbedömning, är ändamålsenliga. Statskontoret ska lämna de förslag till förändringar av Migrationsverkets handläggning som utvärderingen föranleder. Uppdraget ska redovisas senast den 31 oktober 2012.

Några citat av mängder av uttalanden om offentliga biträden i boken Inte svart eller vitt utan svart och vitt:

Citat 1: En asylsökande som inte uppfyller kraven på att söka inifrån landet efter laga kraftvunnet beslut, hänvisas ofta av biträde (och ibland av personal på Migrationsverket) till att lämna in en elektronisk ansökan om arbetstillstånd och uppge att de har en adress i Norge.
———-
Citat 2: Ett av de riktigt dåliga biträdena, vi kan kalla honom A, gjorde en riktig tabbe nyligen. Verket har ju börjat dokumentera biträdenas beteende, inlagor kostnadsräkningar osv för att sålla ut oseriösa biträden.

A är de oseriösa biträdenas konung. Hans kostnadsräkningar finns det ingenting att anmärka på men hans inlagor innehåller för det mesta bara två rader. Han tror att verket ska utreda allt medan han sitter tillbakalutad och ringer privata mobilsamtal mitt under pågående utredning. Hans stackars asylsökande klient började prata om demonstrationer och annat som kan vara relevant för handläggningen av hans ansökan, men ingenting av detta fanns upptaget i A:s inlaga.

Då sa vi till den sökande att så här är det: ”Vi håller utredningen på det underlag som finns i inlagan och om han inte har berättat för sitt biträde om demonstrationerna med mera så kan vi inte prata om dem heller”. ”Men jag har berättat allt för mitt biträde”, säger då den asylsökande. ”Jaha, men eftersom ditt biträde är en känd flyktingadvokat som du själv har begärt som biträde (vi förordnar inte A om inte den sökande uttryckligen begär det. Vi har rätt att göra så på grund av hans misskötsel av ärenden), och om ditt biträde ansett att dina asylskäl inte är värda att skrivas ner i en inlaga så kan vi inte gå emot hans kompetens och omdöme”, säger vi. ”Men hallå”, säger då A, ”det är väl ni på Migrationsverket som ska utreda?” ”Men vad finns här att utreda?” frågar vi. ”Ingenting alls enligt din inlaga.” Varpå A säger till den sökande att de ska träffas igen och då ska han skriva mer…
———-
Citat 3: I tre fall – vilket verkligen inte är många! – har jag lyckats skapa en sådan kontakt med den sökande att han/hon har förstått att hemresa och därav följande uppehållstillstånd på grund av anknytning är ett alternativ att föredra framför ytterligare överklagande. Men de offentliga biträdena (med några få undantag) är inte så pigga på detta eftersom det rör deras levebröd. De får ji mer pengar om besluten överklagas igen…
———-
Citat 4: Genom att under en muntlig utredning ständigt avbryta, vägra lyssna och ignorera den landinformation och praxis som utredaren försöker redogöra för och i stället fälla kommentarer om utredarens inkompetens och migrationsverkets allmänna uselhet, hjälper det offentliga biträdet inte alls sina klienter. I stället gör han dem en otjänst.

En asylutredning ska handla om den asylsökande och hans eller hennes asylskäl. Den ska inte vara en maktstrid mellan det offentliga biträdet och verkets asylutredare.

Dessa biträden vinner inga mål i domstolarna vilket inte tycks bekymra dem ett dugg. De får ju betalt och dessutom får de gyllene tillfällen att bygga upp sina svaga egon genom att förolämpa anställda på verket (oftast de kvinnliga) under tiden som den muntliga utredningen pågår. Jag kan svårligen tänka mig att de kommer undan med samma attityd och härskarteknik i domstolen, hemma, på dagis eller i snabbköpet.

Jag hoppas denna gräddfil som öppnats upp för värdelösa jurister och advokater som utan någon som helst kunskap om asylrätten begär mellan 20.000 och 60.000 kronor för sina obefintliga insatser, stängs för gott. Ett av dessa biträden påstod att han inte har en dator på kontoret och att inte vet hur man använder internet vilket gör att han inte kan kommentera landinformationen som verket skickat till honom. Ett annat biträde påstod att han inte kan läsa landinformationen (i Migrationsverkets landinformation Lifos, som är öppen för allmänheten) om den inte är på svenska och krävde att verket ska översätta allt som står där.

Kommentar: Köper man boken  Inte svart eller vitt utan svart och vitt som e-bok så går det att söka i texten och hitta massor av fler exempel på hur det kan gå till och hur många offentliga biträden agerar och beter sig. Det är sådant som man nästan inte alls kan ta del av någon annanstans än just via boken (och här på bloggen), eftersom inte heller dessa frågor tagits upp av gammelmedia.

Och/men – detta måste man alltid brasklappa om i Sverige så att inte en massa människor ska känna sig kränkta – givetvis är långt ifrån alla offentliga biträden usla eller urusla! Men de riktigt skärpta, kunniga och engagerade juristerna och advokaterna orkar ofta inte hålla på med den här typen av tunga och krävande mål med bibehållen yrkesetik någon längre tid. De går vidare till bättre betalda juridiska områden där de inte behöver konfronteras med allt det som ingår i asylområdet. Statskontoret kan utreda bäst det vill, någon faktisk skillnad i den verkliga verkligheten gör inte deras utredning – oavsett vad den kommer fram till. Det förstår man med stor klarhet om man läser miggornas berättelser…

© Denna blogg.

”Jag ska hjälpa Sverige att spara in på kostnaden för nästa passförnyelse. Mitt nästa passbyte blir till ett brittiskt pass.”

Läs först Märkligt påstående om “majoriteten av irakiska Kurdistans invånare” (24 mars) och “Jag måste alltså åka 55 mil till Berlin, förmodligen övernatta på hotell, gå på ambassaden, betala 1400 SEK för passet och så åka hem 55 mil igen.” (29 mars).

Följande rapport kommer från en bloggläsare bosatt i England:

Jag bor i England sedan ett antal år och och har precis förnyat mitt (än så länge) svenska pass via ambassaden i London. Precis som för din tysk-svenske läsare så blev det även här nödvändigt att åka över 50 mil enkel resa, övernatta i London, därefter besöka ambassaden och att betala ungefär samma summa som i det tysk-svenska fallet (145 pund tror jag det var). Inte precis billigt.

Några veckor senare blev det ytterligare en resa, ytterligare en övernattning och ytterligare 14 pund i utlämningsavgift för att få ut själva passet. Som nu bara gäller i fem år.

Jag ska hjälpa Sverige att spara in på kostnaden för nästa passförnyelse. Mitt nästa passbyte blir till ett brittiskt pass.

© Denna blogg.

”Jag måste alltså åka 62 mil till Berlin, förmodligen övernatta på hotell, gå på ambassaden, betala 1400 SEK för passet och så åka hem 62 mil igen.”

En svensk man bosatt i Tyskland (en ”nytysk” enligt modern svensk vokabulär), som läst inlägget Märkligt påstående om “majoriteten av irakiska Kurdistans invånare”, skriver följande:

Citatur ovanstående inlägg: ”I andra, viktiga delar av världen, stänger Sverige av besparingsskäl ner viktiga ambassader”. Så riktigt !

För att få mitt svenska pass förlängt här i Tyskland måste jag: (citat från svenska ambassadens i Berlin hemsida)

”Personligen inställa sig på ambassaden (i Berlin !) för att bli fotograferad, lämna fingeravtryck och skriva sin namnteckning i en elektronisk fotostation. Passansökan kan göras måndag, onsdag, fredag kl. 09.00-12.00. Det är även möjligt att ansöka om pass på måndag eftermiddag mellan kl. 14.00 och 16.00 men endast efter tidsbokning. Det tar cirka 2-3 veckor att få den färdiga resehandlingen, eftersom passen tillverkas i Sverige.”

Jag måste alltså åka 62 mil till Berlin, förmodligen övernatta på hotell, gå på ambassaden, betala 1400 kronor för passet och så åka hem 62 mil igen. När passet är färdigt kan jag, mot betalning av ”avhämtningsavgift 16 euro”, personligen hämta det i Frankfurt, 8 mil enkel resa.

Tills nyligen kunde man spara 30 mil enkel resa genom att ansöka i Luxemburg men där är numera stängt av besparingsskäl. Fast Sverige är ju sååå rikt ?

För trettio år sedan kunde vi ansöka om pass i Frankfurt och hämta det hos borgmästaren här i byn.

© Denna blogg.

En bekant som bor i Malmö: ”Jag älskar mitt land, men jag tycker inte om det.”

Det kom ett sorgset mejl från en bekant i Malmö. Det började med att han hade läst en artikel i Sydsvenskan – Malmö i skottens skugga. Den texten fick honom att skriva nedanstående,, som jag valt att publicera som en parallelltext till tidningsartikeltexten så att läsaren kan ta del av båda texterna och själv ta ställning eller åtminstone försöka bilda sig en uppfattning om läget och forma en egen åsikt om det. För det är vad man bör göra i ett land som kallar sig demokrati och som berömmer sig av att ha åsikts-, yttrande- och tryckfrihet: bilda sig en en uppfattning. Som reportern på Sydsvenskan gjort och som den till Malmö inflyttade skribenten av den här texten har gjort:

Absolut fasansfullt! Jag vet inte vad syftet med artikeln var, men den får mig att känna mig väldigt illa till mods. Bild nummer fyra i bildserien som hör till artikeln är en väldigt otäck illustration av den mentalitet som finns. För oss som bor här i Malmö är såna gester vid ”möten” med invandrare från Mellanöstern vardagsmat.

Det som gör mig mest upprörd i detta är att det talas om att ”vi riskerar att få parallellsamhällen i Sverige”. Riskerar att få? Vi har redan parallellsamhällen! Här i Malmö finns mängder med ungdomar som är födda, uppvuxna och boende i Sverige som inte kan göra sig förstådda på svenska. Faktum är att de inte kan göra sig förstådda på arabiska heller. De har skapat ett kreol-språk som är en blandning av arabiska, TV-engelska och svenska. Hur i hela friden ska de komma in på arbetsmarknaden? Det enda som står till buds är att få ett enkelt jobb, svart, hos någon ”landsman” som inte drar sig för att utnyttja dessa ungdomar, och illegalister givetvis, eller att ge sig in i kriminalitet.

När lärarna ställer krav på dem i skolan så får de ta emot förolämpningar och förtäckta hot på arabiska. En bekant till mig som tidigare jobbat på Rosengårdsskolan, men nu har flyttat till en annan skola, har berättat om elever i nian som inte kan läsa! På nationella provet i svenska skrek de: ”Eeeyyy mannen! Va ä de här= Ska vi ha prov? Fack diss!” Och så gick de. Naturligtvis har det serverats hemspråksundervisning, men den har de inte gått på eftersom det talas arabiska hemma. Problemet är att den arabiska föräldrarna talar ofta är ett torftigt språk som outbildade personer talar, ett enkelt språk som saknar massor av ord och uttryck för saker som vi anser vardagliga.

Våra politiker och ett antal organisationer har genom sin vilja att vara ”fina människor” skapat ett parallellsamhälle där det går bra att leva ett helt liv till stor del utanför det etablerade samhället. Man får sina bidrag utan motprestation, man lär sig att man är ett offer och behöver därför inte åstadkomma något av egen kraft och allt som går en emot beror på den ”strukturella rasismen” i Sverige. Det som dessa ungdomar inte begriper är att det är de själva som är de värsta rasisterna. De ser ner på och skrattar åt oss svenskar. De lär sig tidigt att de, genom ett aggressivt och högljutt agerande, kan få en svensk att göra som de vill, om det så är att få hans mobiltelefon, få socialbidrag eller få eget rum på akuten för att man har ont i magen.

Det som ibland kallas ”kravmaskinen” har inte ens kommit igång ännu. Halal-kött på skolorna och för de nyanlända är ett fullt naturligt steg i Sverige, trots att halal-slakt är förbjuden. Men vi importerar så gärna kött åt de rättrogna. Då är inte heller miljöaspekten så viktig, inte ens för Miljöpartiet, som tydligen själva slaktar allt vad ideologi heter på mångkulturens altare.

”Det får inte bildas parallellsamhällen.” I Sverige har vi inom en snar framtid s.k. ”gated communities” där de som har råd bosätter sig. Segregeringen kommer att öka allteftersom etniska svenskar och de invandrare som har en önskan att bli en del av det svenska samhället flyttar ut och nyanlända flyttar in. Skolorna i dessa områden kommer inte att fungera eftersom det redan nu är lärarbrist och ingen kommer att vilja jobba där. Detta gör att den outbildade gruppen kommer att växa. Den svenska ekonomin kommer så småningom att falla ihop under försörjningsbördan, kraftiga skattehöjningar blir enda sättet att hålla oss flytande. Men viljan att betala skatt kommer att minska eftersom man inte får något mer för sina skattepengar, bara mindre och sämre.

Jag minns när Socialdemokraterna pratade om att vi inte fick skapa ett ”två-tredjedelssamhälle” där två tredjedelar har det bra och en tredjedel har det dåligt. Grattis regeringen, alla riksdagspartier och alla de som vill vara så fina människor att de är beredda att offra allt som tidigare generationer har byggt upp! Ni har skapat just det, och vi har bara sett början än.

Vad kommer att hända? Jag har tyvärr en oerhört svart syn på framtiden för Sverige. Det har redan gått så långt att det är omöjligt att backa. Vi har skapat en generation som inte anser sig tillhöra det svenska samhället, som har blivit impregnerade med offermentalitet kombinerat med ett förakt för de svaga svenskarna. Domstolarna gör undantag för brottslingar som kommer från ”utsatta” områden, jfr mannen som fick fyra månader för innehav av en skarpladdad Kalashnikov och ammunition till densamma. Unga rånare får samhällstjänst. Det anses inhumant att utvisa kriminella. Illegalister ska få tillgång till alla samhällsfunktioner som vi betalar skatt för att få använda.

Det går inte att backa, men genom att ställa krav på alla som bor i Sverige att de ska bli en del av samhället finns kanske en möjlighet. Inte tillåta elever att gå ut skolan utan att kunna läsa och skriva, att faktiskt använda utvisningsintrumentet vid dom. Att vi slutar acceptera att man genom aggressivt beteende hunsar oss, utan säger ifrån, jag gör det själv regelmässigt och det är inte farligt. Att polisen inte lär sig arabiska, utan slår ner på brottslighet och visar att samhället menar allvar. Och att man upphör med att öppna samhället för de ”papperslösa”.

Vi måste visa för alla som bor här att Sverige är ett land där vi kan och ska leva tillsammans. Det åstadkommer vi inte genom att ständigt böja oss, utan genom att stå upp mot alla krav och förklara att det är inte så det fungerar i Sverige. Vill man inte vara med om det så går det bra att flytta.

Men så länge vi upplåter megafonen enbart till dem som mer eller mindre oreflekterat sjunger mångkulturens och den okontrollerade invandringens lov, så kommer allt att fortsätta i en nedåtgående spiral.

Faktum är att jag har så liten tilltro till framtiden i Sverige att jag har bett mina barn att inte skaffa egna barn, eftersom det land de kommer att födas in i inte är värt att leva i. Alternativt får de flytta till ett land där de själva blir invandrare, men kommer in i samhället och etablerar sig.

Jag älskar mitt land, men jag tycker inte om det.

Som sagt: I ett demokratiskt land där de råder åsikts- och yttrandefrihet har alla rätt att tänka, tycka och tala. Att ta del av artikeln i Sydsvenskan som det refereras till ovan, och den här texten skriven av en person med lång erfarenhet av vad som brukar kallas ”invandrarfrågor” och som nu bott några år i Malmö, är en del i att skaffa sig en bild av läget i landet (eller åtminstone i det som brukar kallas ”utsatta områden”) och inse att ingen av oss kommer att kunna förbli oberörd eller opåverkad. OBS! Det finns finns säkert många svenskar som bor i Malmö som inte ser lika svart på situationen som den här personen. Detta är en persons upplevelse av hans nya hembygd. Och i texten nedan är det två personer till som ger bilder ur malmöitisk verklighet. OBS! Det finns säkert andra, positiva berättelser också. Om någon, som läser detta, vill dela med sig av sådana, så skriv gärna!

Läs också: Här blir Reepalu hotad mitt under tv-intervjun (28 mars 2012).

© Denna blogg. Endast korta citat tillåtna. Var vänlig länka till originalinlägget vid citat.

Total respektlöshet som snabbt kan eskalera till något mycket värre

Ur artikeln i Expressen: Här blir Reepalu hotad mitt under tv-intervju citerar jag följande samtal, i texten rubricerat som ”Bråket ord för ord”:

Man: Ta bort den delen som kom med mig, jag såg att ni filmade mig. Vilket program är ni ifrån?
Janne Josefsson: ”Uppdrag granskning”.
Männen: Vad vill du komma fram till? Det är min gata!
JJ: Vaddå din gata?
Ilmar: På vilket sätt är det din gata grabben?
Man: Det har inte du ett skit med att göra!
Man: Du, jag gillar dig, eh vänta, vänta, vad heter han? Vad heter du?
JJ: Janne Josefsson.
Ilmar: Jag heter Ilmar Reepalu.
Man: Va! Är det du som är Ilmar Reepalu!? Jag har hört mycket skit om dig!
Ilmar: Jaha, varför har jag inte hört skit om dig då?
Man: Du vet inte vem jag är.
Ilmar: Du vet inte vem jag är heller.
Man: Jag vet vem du är, du är Malmös… (ohörbart).
Männen kör i väg och parkerar. Sedan går de fram mot Reepalu och Josefsson och drar upp luvorna.
Man: Jag tittar på ”Debatt”, de snackar skit om dig.
Ilmar: Ja?
Man 1: Varför gör de det? De säger att det är ditt fel och höger och vänster.
Ilmar: Är det mitt fel…?
Ilmar: Är det mitt fel att det är bus i den här stadsdelen?
Man: Det vet inte jag, jag frågar dig.
Ilmar: Får jag fråga dig…
Man 2: Håll käften, käften.
Ilmar: Nej, du pratar inte så.
Man 2: Ohörbart.
Ilmar: Nej, så snackar inte du.
Man 2: Fuck you!
Ilmar: Lyssna nu, nu pratar vi med varandra.
Man 1: Prata då, säg var du vill komma.
Man 2: Ohörbart.
Ilmar: Nu pratar han och jag med varandra.
Man 1: Tyst, han filmar dig, tyst.
Man 2: Jag pratar…
Ilmar: Du ska snacka vanligt, du och jag kan prata vanligt med varandra, men inte så. Jag lyssnar på dig och du lyssnar på mig.
Man 1 (till Janne Josefsson): Eh, jag gillar dig. Vet du varför?
JJ: Nej.
Man 1: Du går på människor bra, det är så du ska va.
Samtidigt fortsätter Ilmar och den andre mannen att gräla.
Man 2: De här morden, vet du varför de…?
JJ och Ilmar: Nej.
Man 2: Det är för att det är sjukt i den här fucking staden. Okej?
Ilmar: Lyssna nu, lyssna nu.
Ilmar: Vad tycker du att vi ska göra?
Man 2: Vad ni ska göra? Vi ska till exempel … ohörbart.
Man 1: Vänta, håll käften, snacka inte…
Männen sätter sig i sin bil och försvinner.

Finns det något annat land på jorden än Sverige – och något annat folk än svenskar – som låter sig behandlas som Reepalu och Janne Josefsson, i sitt eget land? Som låter folk från andra länder som man gett en fristad här och bekostat bostäder, skolgång och sjukvård för och betalat socialbidrag till etc hunsa med dem på detta sätt? Som låter folk på allmän plats försöka jaga bort en och skrika ”Fuck you” och ”Håll käften” och ”Det är min gata”. Visa mig det landet!

Och i Sverige har man mage att klanka på Norge, Danmark och Finland för att de inte, enligt skruvad svensk logik och märkliga svenska mått, inte är ”solidaaaariska” och skapar likadana ghetton i sina länder som Sverige skapat! Man kan fråga sig, men då måste man applicera en annan logik och andra mått än de svenska: ”Vem och vilka ska folket i ett land vara solidariska med?”.

© Vid kort citat var vänlig ange och länka till detta inlägg.

Ni som jobbar på boenden för ensamkommande minderåriga asylsökande…

…och som ibland skriver till mig – och bloggen – och berättar om hur er verklighet ser ut: skriv gärna igen! Skriv om det som nu tagits upp i medierna om hur det går till och hur ni ser på de HVB-hem som ni jobbar på, där asylsökande minderåriga bor.

Här finns en del av vad som sagts och skrivits i media:
SVT:s granskning av HVB-hemmen – 27 mars 2012, SVT Rapport
Flyktingbarn inga ungdomar på glid – 28 mars 2012, Expressen Sidan 4
Pojke tvingades sova i glassplitter på HVB-hem – 28 mars 2012, SVT Rapport
”Flyktingbarn måste få annat boende” – 28 mars 2012, SVT Rapport

Asylsökande unga som finns i Sverige ska givetvis inte behandlas illa! Ett hyfsat beteende ska också krävas av dem som sökt sig hit. Många av de asylsökande unga har inte själva valt att komma till Sverige utan har skickats hit av föräldrar eller andra släktingar. Unga människor har sällan egna pengar – hundratusentals kronor – att betala människosmugglare med; det finns alltid någon som betalar dessa enorma summor för att skicka sin son (mera sällan dotter) till ett tryggare och bättre liv i Sverige.

Att barn och unga som inte kommit hit frivilligt och som kommer från mycket annorlunda kulturer, inte trivs, och att de mår dåligt är nästintill en självklarhet. Man bör, som förr var alternativ nummer ett när unga sökte asyl här, i första hand hjälpa till att leta rätt på deras föräldrar och, som man också gjorde förr, se till att de återsänds till föräldrarna eller andra anhöriga i hemländerna, i alla de fall där det är möjligt. De relativt få ungdomar som har helt egna asylskäl och som enligt utlänningslagen ska ges skydd här ska beviljasuppehållstillstånd och ges goda förutsättningar att leva bra liv i Sverige.

Bilden av de fruktansvärt dyra (4.000 – 16.000 kronor person/dygn) men tydligen ändå mycket dåliga boendena för asylsökande minderåriga är nedslående. Det är bra att migrationsministern vill se andra boendeformer under den tid en ungdom vistas i Sverige som asylsökande!

Här finns några tidigare texter om boenden för den här kategorin asylsökande, som också bidrar till att ge en helhetsbild av ett omeåde som, liksom allt annat, varken är enbart svart eller enbart vitt:

En anställd på ett boende för asylsökande ungdomar: “Vi börjar nu se en rädsla bland de yngre, de som är under 18 år, på asylboendet: “Vem skyddar oss från de vuxna som bor här?” – 2 december 2009, en anställd vid ett HVB-hem
Det kom ett brev: “Som du vet så jobbar jag på ett HVB-hem för asylsökande ungdomar.” – 21 maj 2011, en anställd vid ett HVB-hem

Som sagt: Ni som är involverade i verksamheten och med egna ögon ser och med egna öron hör hur det är på boenden för ensamma unga asylsökande: SKRIV! Både ni som skrivit tidigare och ni som inte ännu gjort det. Som vanligt och som alltid får den som vill vara helt anonym här på bloggen, medan jag förstås vill veta vilka ni är.

© Denna blogg. Citera kort och var vänlig länka alltid till originalinlägget.

40 procent går till 5 procent

Jag fick idag information från Riksdagen om att av 3,7 miljarder (3700 miljoner) kronor för mottagning av asylsökande 2012, går 40 procent till endast 5 procent av dem som söker asyl.

40 procent, dvs ca 1,5 miljarder kronor går till kostnader för de faktiska och de påstått minderåriga asylsökande, som beräknas bli ca 3100 i år (källa: Migrationsverket – Aktuellt om… ensamkommande barn och unga män 2012). Varje ensamkommande påstådd och faktiskt minderårig kostar alltså Sverige ca 478.000 kronor år 2012. Nästan en halv miljon kronor i genomsnitt för var och en av de hitkommande ungdomarna som söker asyl och som alltså inte har – och kanske inte heller får – uppehållstillstånd här.

Eva Bergdahl, 96, som flyttade till sin son i Thailand, har av sitt eget land, Sverige, fråntagits en pension på 4.200 kr i månaden. Korrekt, sägs det. Och det kan mycket väl vara så att reglerna är så hemska. Men då måste de ju ändras! Det är direkt stötande att unga asylsökande från Afghanistan, Somalia (eller påstått från Somalia) och andra länder kostar tio gånger mer per månad än en svensk pensionär inte – alltså inte –  får i pension vid 96 års ålder! Det finns dessutom asylboenden som man av våra gemensamma medel betalar upp till närmare  16.000 kronor/dygn/person (!!!) för att hysa unga asylsökande! Det innebär att vi betalar lika mycket för sex timmars ”vård” av den asylsökande som Eva Bergdahl inte får i pension per månad… När det ser ut på det här sättet så går det inte att undvika – det vore rent felaktigt att ens försöka låta bli – att ställa en grupp mot en annan. För Eva Bergdahl är inte den enda svenska pensionären som inte i sin vildaste fantasi kan drömma om att få kosta ens en bråkdel av vad en minderårig asylsökande kostar.

Ur Upsala Nya Tidning – UNT den 2 mars 2012 under rubriken Noll koll i Sigtuna?:

Migrationsverkets bristande kontroll av ersättningarna har nyligen kritiserats av Riksrevisionen som pekar på flera uppenbara brister. Sigtuna kommuns ersättningsanspråk pekas i rapporten ut som ett särskilt graverande exempel. I deras ansökan om ersättning för tredje kvartalet 2011 slutade dygnskostnaden på 15.816 kronor per barn. En kostnad varken kommunen eller Migrationsverket tycks ha reagerat inför.

Den som tycker att den här fördelningen av skattemedel är rätt och rättvis, räcker upp en hand! Regeringen och riksdagen sitter redan med uppsträckta händer, det är ju de som, i folkets namn, har bestämt att det ska vara så här. Huruvida detta folk, som de säger sig företräda, också sitter och viftar ivrigt med händerna i luften är en annan sak. Folkets åsikt och vilja frågar inte de ”förtroendevalda” efter.

Till slut: Regeringens förslag till riksdagsbeslut gällande utgiftsområde 8 som är det utgiftsområde som rör migration finns i prop 2011/12:1. På sidan 7 finns nedanstående faktainformation – regeringens egna fakta, inte något som är gripet ur luften eller påhittat eller som någon ”tror” – om de totala kostnaderna som anslås för området migration 2012, d.v.s. drygt 9 miljarder kronor. Jag poängterar, för undvikande av missförstånd, att detta är de pengar som staten anslår för kostnader för migrationen – det borde inte gå att missförstå men det finns ändå alltid de som vill blanda in annat och påpeka alla möjliga andra omständigheter och förhållanden. Detta är alltså – enkelt och rakt – den budget som regeringen lagt för migration 2012:

© Denna blogg. Korta citat tillåtna, inte hela texter. Och var vänlig länka alltid till originalinlägget här på bloggen.

Olika syn på den svenska skolan

Den svenska skolan : Två debattartiklar med helt olika syn på det som varit, det som är och det som borde bli:

”Regeringen blickar bakåt på en gammalmodig skolpolitik” – DN Debatt den 23 mars 2012 av Ibrahim Baylan (S), utbildningspolitisk talesperson (S), vice ordförande i riksdagens utbildningsutskott. Ett stycke ur texten:

Sverige är en kunskapsnation som inte har råd att låta sina elevers resultat fortsätta glida utför. Vi kan inte möta framtiden med att vår befolkning faller kunskapsmässigt. Det handlar om såväl ungdomars möjlighet till ett bra liv som Sveriges möjlighet till framtida tillväxt och välfärd.
———-
Utvecklingen i grundskolan har gått åt fel håll varje år sedan 2006. Att blicka bakåt och återinföra gammalmodig skolpolitik fungerar uppenbarligen inte för att möta dagens och framtidens utmaningar. Utbildningsminister Jan Björklund säger nu att det kommer att ta 10–15 år att vända utvecklingen i svensk skola. Det kan jag inte godta. Det är oacceptabelt att över 13.000 elever varje år i över ett decennium ska lämna grundskolan utan tillräckliga kunskaper.

”68-vinden blåste bort lärarnas auktoritet, status och löner” – DN Debatt den 24 mars 2012 av Hans Bergström, liberal debattör, f d chefredaktör för DN och engagerad i friskolekoncernen Internationella engelska skolan. Ett stycke ur texten:

Ofantligt svårt vända utvecklingen. Det var inte friskolereformen 1992 som gjorde den svenska skolan dålig. Förändringen började när vinden från 1968 blåste rakt genom skolpolitik och skolmyndigheter. Den kom att prägla institutionerna i Sverige. Det är den avgörande förklaringen till skillnaderna i skolresultat mellan Finland och Sverige i dag. I Finland upprätthölls rektorernas auktoritet, läraryrkets status och föräldrarnas förtroende för den offentliga skolan. Att återskapa detta arv är Sveriges ofantligt svåra uppgift.
———-
Nu gick Sverige i stället i rask takt in för att bryta ner allt det gamla. Vinden från 1968 stannade inte vid tidningarnas kultursidor utan blåste rakt genom skolpolitik och skolmyndigheter. I Finland skedde inte något motsvarande.

1968 blåste över i Finland men kom att prägla institutionerna i Sverige. Det är den avgörande förklaringen till skillnaderna i skolresultat i dag mellan de båda länderna.

Kommentar: Var och en kan läsa båda artiklarna och själv fundera över vem som har rätt och vem som har fel och vad man själv tycker/tror är den rätta vägen för Sverige. En sak har Hans Bergström definitivt rätt i:

Att återskapa detta arv är Sveriges ofantligt svåra uppgift.

Märkligt påstående om ”majoriteten av irakiska Kurdistans invånare”

Riksdagsledamoten Robert Halef (KD) har ställt en skriftlig fråga (2011/12:475) till utrikesminister Carl Bildt. I den säger han bland annat:

I dagsläget måste majoriteten av irakiska Kurdistans invånare bege sig till Sveriges ambassad i huvudstaden Bagdad för att ansöka om och erhålla pass och visum.

Några stilla undringar:
Om man flyttar tillbaka sitt hemland där man är medborgare, vilket dessa personer gör och är, då är väl det mest brukliga att man använder sig av sitt eget lands myndigheter? Det ter sig heller inte särskilt ekonomiskt klokt för Sverige att bekosta ett separat eget pass-och visumkontor för återvända irakiska medborgare i Irak, även om en del också har fått svenskt medborgarskap. Huvudmedborgarskapet är ju det irakiska och det är i Irak de bor. I andra, viktiga delar av världen, stänger Sverige av besparingsskäl ner viktiga ambassader och lämnar dessa länder helt utan svensk representation. Att då ha två ambassader (eller en ambassad och ett konsulat) i Irak, där samtliga irakier ju är medborgare, känns inte som något som bör vara högprioriterat för Sverige.

Och är verkligen, som riksdagsledamoten påstår,  ”majoriteten av irakiska Kurdistans invånare” personer som fått asyl i Sverige men sedan åter bosatt sig i sitt hemland?

© Denna blogg.

Skatteverket har fått order om att frigöra 10.000 (tiotusen!) personnummer för somaliska anhöriga

Miggorna fortsätter att berätta. Personal på hem för minderåriga asylsökande (både påstådda och faktiska) och socialsekreterare likaså. Och nu kommer det också berättelser inifrån Skatteverket.

Direkt till alla er som skriver inifrån de stora och slutna myndigheterna:
Tack för att ni skriver, allihop, och fortsätt med det så länge ni orkar. Någon gång kanske era berättelser ska börja tas på allvar av dem som kallar sig ansvariga (=politiker) och dem, som påstår sig vara det demokratiska samhällets ”väktare” (=journalisterna… I vilket fall som helst är era berättelser viktig samtidsdokumentation. Jag har tänkt att det mesta av det ni skriver ska samlas till den ”samhällsbok” som är tänkt att komma ut inför nästa val, men en del citat och kortare historier hamnar förstås också här på bloggen. Som till exempel detta, från en anställd vid Skatteverket:

En ”liten grej” från invandringsområdet

Detta hörde vi från en chef här på Skatteverket:

Tack vare att Migrationsöverdomstolen kom med ett beslut angående somalier och slopandet av kravet på styrkt identitet i fall där föräldrar söker sig till Sverige på anknytning till sina barn som kommit hit ensamma, så har Skatteverket fått order om att frigöra 10.000 (tiotusen!) personnummer.

Jag hade hört att det skulle röra sig om från några hundra upp till 4.000 somalier som skulle kunna komma som anhöriga till barn, inte 10.000! Det är väldigt många människor som alla ska försörjas inom överskådlig tid och antagligen ännu längre. För att inte tala om att de ska ha bostäder, skola och sjukvård.

Jag är dock osäker på hur alla dessa människor ska komma hit, såvida man på Migrationsverket inte återgår till att göra lagvidriga undantag från passlagen och utfärdar resehandlingar till personer utan styrkt, eller ens sannolik identitet.

Det blir intressant, eftersom vem som helst då i princip kan gå in till Polisen och begära ett pass i en påhittad,  påstådd identitet, åberopande somaliernas undantag. Lagar har ju den egenheten att antingen omfattas alla eller ingen. Eller?

Fortsätt att skriva till mig! Ni vet att ni garanteras 100 procent anonymitet hos mig så länge ni själva vill det. Miggor och andra har skrivit till mig sedan 2007 och ingens identitet har någonsin röjts och kommer heller inte att röjas. Era berättelser är viktiga för dokumentationen av vad som händer i Sverige – en dokumentation som ingen annan gör än ni som ser och hör allt och som tvingas utföra order som inte sällan strider mot lag och rätt. Ni är de enda som berättar sådant som ingen annan tar upp, som ingen annan skriver om. För ni är där, mitt inne i verksamheterna. Och ingen kommer att kunna säga: ”Det hade jag ingen aaaning om”,  tack vare er

Lästips
En migga: “De är starkt bundna till sitt klansamhälle och de måste söka sig dit där deras klanhövding finns.”

OBS! © Denna blogg. Vid korta citat, ange källan och länka till detta inlägg. Detta gäller förstås också ”gammelmedier”.

Lycka till! Det behövs. För Sverige. För de asylsökande. För alla som har med Migrationsverket att göra.

Den som den 23 april blir kapten på det synnerligen svårstyrda jättefartyget m/s Migrationsverket, är Anders Danielsson, chef för SÄPO. Så här säger migrationsminister Tobias Billström i ett pressmeddelande:

Anders Danielsson övertar ansvaret för en stor och viktig myndighet som ska verka för en långsiktigt hållbar, effektiv och rättssäker migrationspolitik. Hans omvittnat goda förmåga att leda stora organisationer och att driva förändrings- och effektivitetsarbete kommer att vara ovärderligt för Migrationsverket och regeringen.

I nära sju månader kommer s/s Migrationsverket att ha seglat utan kapten när Danielsson sätter sig vid rodret. Så mycket för ”en stor och viktig myndighet”… Själv uttalar Anders Danielsson, enligt regeringens pressmeddelande, de vanliga och till intet förpliktigande vackra orden om ”mänskliga rättigheter” och ”rättssäkerhet”:

Jag har arbetat hela mitt yrkesliv inom Polisen, men lämnar nu den verksamheten. Att vara chef för Migrationsverket innehåller emellertid i mycket samma typ av utmaningar. Det handlar om att tolka och tillämpa regelverk som har stor – ibland helt avgörande – betydelse för enskilda individer. Mänskliga rättigheter och rättssäkerhet har samma centrala plats i min nya roll.

Fakta om Anders Danielsson
Anders Danielsson är 58 år gammal och jur. kand. från Lunds universitet. Han är sedan 2007 chef för Säkerhetspolisen. Åren 2002-2007 var Danielsson länspolismästare i Skåne och dessförinnan chef för Utvecklings- och strategiavdelningen vid Rikspolisstyrelsen.

Ny generaldirektör för oviktig myndighet utnämns torsdag 23 mars

I morgon – torsdag den 23 mars – utnämns en ny generaldirektör för Migrationsverket. En av Sveriges största och allra viktigaste myndigheter har  varit utan chef i  ett halvår. SÅ (o)viktig tycker regeringen att den myndigheten och de frågorna är…

563 ord. Ingen handling.

Ge nyanlända verktyg att ta hand om sig själva. Det är rubriken på en artikel på GP Debatt, skriven av jämställdhets- och biträdande utbildningsminister Nyamko Sabuni (FP) och integrationsminister Erik Ullenhag (FP).

Artikeln innehåller 563 ord. Ord är lätta att uttala. Men det är mer handling och förre ord som krävs!

Bland annat talas det i artikeln, i och för sig klokt nog, om att det är förkastligt att vissa kommuner uppmuntrar nyanlända kvinnor att bli föräldralediga i stället för att gå på SFI, för att det innebär mindre kostnader för kommunen. Helt galet! Och att nyanlända föräldrar, särskilt kvinnor, i stället för att söka arbete eller delta i insatser som kan underlätta etableringen på arbetsmarknaden, stannar hemma med föräldrapenning. Också helt galet! Ministrarna konstaterar, helt korrekt att:

Detta är ett mänskligt slöseri både för den enskilda kvinnan och för samhället.

De har helt rätt, och det är ganska svårt att förstå hur det har kunnat bli så att utländska kvinnor kan få föräldraledigt i Sverige när de kommer hit, istället för att omedelbart börja läsa svenska och i övrigt lära sig så mycket som möjligt om sitt nya hemland.  Den integration som måste kunna krävas av och för alla som söker – och får – skydd i Sverige blir ju helt obefintlig för kvinnorna om de går hemma under lång tid med föräldrapenning som ju dessutom är tänkt från det att barnen föds, enligt de regler som gäller alla andra i Sverige.

I artikeln konstateras självklarheter som – år efter år – sägs och skrivs i Sverige men som inte omvandlas i handling. Det är inte ord, ord, ord som behövs, det är handling, handling, handling!

Till slut: Är det bara jag som inte hittar en enda mening som relaterar till rubriken? Jag kan inte finna något alls som handlar om hur man ska ”ge nyanlända verktyg att ta hand om sig själva”! Och jag vet inte ens vad det betyder.

© Denna blogg.

Professori: Alle 2-vuotias ei kypsä päiväkotiin / Professor: Barn under 2 år inte mogna för daghem

I Yles morgonprogram aamutv den 20 mars 2012 diskuterades barn och barnomsorg. Jag använder i min text genomgående det begrepp som används i Finland – daghem (i Sverige kallas det ”förskola”). Rubriken till texten i anslutning till inslaget är:

Barn under två år är inte mogna för daghem.

Diskussion om det här viktiga ämnet förs nu på grund av att Centern i Finlands riksdag föreslagit att barnavårdsstödet för barn 0-3 år, ska kortas som en besparingsåtgärd.

För tidig daghemsvistelse kan lämna bestående men hos barn, säger professorn i psykologi vid Helsingfors universitet,  Liisa Keltikangas-Järvinen. Särskilt förmågan att som vuxen hantera stress kan skadas. Keltikangas-Järvinen hänvisar till en ny hjärnundersökning som bekräftar att stresstålighetsförmågan utvecklas under de tre första, mycket viktiga och grundläggande, levnadsåren.

Tidigast vid två års ålder anser professorn att barn kan sättas på daghem:

Barnet behöver en så liten grupp barn omkring sig att dess verkliga sociala förmåga utvecklas, inte enbart ett aggressivt ”överlevande”. Optimalt innebär det en barngrupp på tre, fyra barn; absolut maximum sex barn.

Professor Keltikangas-Järvinen påpekar också att barn under två år inte klarar av att skapa goda sociala relationer i en stor grupp, de lär sig enbart att överleva. Att skära ner barnavårdsstödet handlar enligt henne om hela samhällets funktionalitet. Att minska stödet skulle med stor sannolikhet öka gruppstorlekarna på daghemmen:

Det skulle bli en mycket kortsiktig besparing. Med de lösningar vi väljer idag avgör vi hur innovativa, stabila och kreativa vuxna vi får i framtiden.

I Finland är endast cirka 42 procent av barnen i åldern 1-2 år på daghem. Också bland 3-5 åringarna uppvisar Finland en lägre andel barn på daghem än de övriga nordiska länderna: 73 procent i Finland jämfört med 95-97 procent i grannländerna. Uppgifterna är för 2008.

Jämfört med andra nordiska länder sköts finländska småbarn i exceptionellt hög grad hemma – oftast av mammorna. Omkring en tredjedel av mammorna i Finland väljer att vara hemma med sina barn med barnavårdsstöd (i Sverige används benämningen ”vårdnads­bidrag”) tills barnet är tre år gammalt. Detta trots att alla barn under skolåldern i Finland har lagstadgad rätt till dagvård.

Kan den här skillnaden – finländska barn är hemma i mycket större och längre omfattning än t.ex. i Sverige – ha betydelse också när det gäller de exceptionellt goda skolresultaten som eleverna i Finland uppvisar? Om man tar till sig professor Keltikangas-Järvinens hjärnundersökningar kring stresstålighet hos barn under tre år och tittar på de finländska barnen, som till mycket stor del (uppemot 60 procent) är hemma och inte på daghem, kan man då dra slutsatsen att hur de har det under sin tidigaste barndom också har att göra med deras bättre skolresultat och troligt större stresstålighet?

Läs även Kvinnofällan ligger i lönerna, inte i stödet (Hbl 13.3 2012), där Katarina Finnilä, psykologie doktor i Helsingfors, bland annat konstaterar:

Kvinnofällan ligger alltså inte i hemvårdsstödet (i vilket barnavårdsstödet ingår. Min anm), utan i lönerna. Den försvinner inte av att man skär i hemvårdsstödet, snarare förvärras den, då kanske vissa mammor väljer att vara hemma gratis eftersom pappa fortfarande inte kommer att ha råd att axla den rollen.

Slutligen kan man nog ifrågasätta hela filosofin att varken mamma eller pappa utan samhället ska sköta barnen.

© Denna blogg! Vid citat var vänlig ange varifrån det kommer genom att länka till detta inlägg.

Seriöst förslag: Förlägg asylboenden för vuxna och ensamkommande unga där de är välkomna!

I Svenska Dagbladet den 15 mars berättades bland annat följande i artikeln Hem för ensamkommande flyktingbarn vandaliserat:

Det som ska bli Vallentunas första hem för ensamkommande flyktingbarn har vandaliserats under den gångna veckan. Närboende har ringt in till socialförvaltningen och hotat med att göra livet svårt för barnen som flyttar in.

Tidningen envisas med att kalla de asylsökande för ”barn” trots att de till allra största delen är 16, 17 år gamla och ofta betydligt äldre… Det finns också en del kommentarer till artikeln. Hur länge de får vara kvar vet man inte, men i skrivande stund finns de där.

Liknande negativa känslor och även fysiska demonstrationer av olika styrka har den här typen av boenden ofta väckt, särskilt på mindre orter. I enlighet med den numera etablerade svenska medie- och politikerretoriken, som till exempel i Sveriges Radio, tar journalister och politiker och andra samhällspersoner ofta på sig rollen som uttolkare av människors ovilja att ha asylboenden eller boenden för missbrukare etc i sin absoluta närhet. De tar också till viss del, och utan att ha fått mandat till det, på sig rollen som något av ”folkuppfostrare” och vill lära folket hur det ska känna, tycka och agera. Som i Studio Ett-inslaget den 19 mars,  Boende för ensamkommande flyktingbarn vandaliserat (SR envisas också med att tala om ”barn”…).

Professorn i socialt arbete, Klas Borell från Mittuniversitetet, är inkallad som sakkunnig i Studio Ett och diskuterar med programledarna om Vallentunabornas attityder till etableringen av ett asylboende för unga asylsökande. Han presenterar förklaringar som går ut på att de som protesterar kommer att förändra sina (implicit: felaktiga) attityder. Han förminskar också det faktum att 20 % av 900 HVB-hem drabbats av negativa attityder, att lokalbefolkningen på de olika orterna inte velat ha dem där. Det är alltså 180 HVB-hem i hans studie som inte varit välkomna.

Också i den lilla byn Stråssa har invånarna påtvingats boenden för asylsökande unga män (inte barn, utan främst ensamma unga asylsökande män) och livet där har förändrats. Människorna som bor där verkar vara helt vanliga svenskar och inte vare sig ”rasister” eller ”främlingsfientliga”. Bara förtvivlade över att deras trygghet och det liv de hittills levt och trivts med, inte längre finns. Det är inget fel på deras attityder och deras oro har dessutom i allra högsta grad visat sig vara befogad. Det hör och förstår man om man lyssnar på vad de säger i programmet Miniatyr i Kanal Global, där också Migrationsverkets representant medverkar.

Ett absolut seriöst menat förslag är, att kommunerna frågar sina invånare om var de, vilkas vilja politikerna ju har att ta hänsyn till, vill ha eventuella HVB-hem. Radioexperter och -programledare säger att det handlar om fördomar och dåliga attityder hos invånarna i Vallentuna (det är självklart inte okej att vandalisera, däremot att protestera), Stråssa och en del andra orter, men verkar veta att många inte alls är negativa och då går det säkert att hitta massor av människor som frivilligt och med öppna armar välkomnar HVB-hem med mera i sina bostadsområden. Det gynnar alla parter att de, som gärna vill ha de här sociala verksamheterna som sina närmaste grannar, också får det. Det är ju alldeles utmärkt – och borde kanske vara ganska självklart – att folk själva får bestämma när det gäller deras egen närmiljö, trygghetsupplevelse och livsrum. De som inte vill ha det som i Stråssa ska slippa det, medan de som gärna välkomnar boenden för ensamkommande minderåriga och påstått minderåriga asylsökande pojkar och män också ska få göra det. Läs gärna:

“Det vore mer humant att låta alkoholiserade schizofrena galningar bo på boendet, för personalens skull alltså. Det vore att ständigt ha semester.”

OBS! Detta är skrivet seriöst och med hänsyn tagen till alla inblandade parter, såväl de unga män som söker asyl i Sverige som landets ”urbefolkning”. Frivilliga överenskommelser måste otvivelaktigt vara det bästa för alla parter.

© Denna blogg!

Besök på bästa äldreboendet: Suomikoti (Finlandshemmet)

Varje gång jag besöker Veikko Virtanen och de andra på Suomikoti (=Finlandshemmet, Finskt Äldrecentrum) gör jag det med lätt hjärta. Varje gång jag åker därifrån är jag glad. Hur många kan säga det, som besöker äldreboenden? Säkert en del, men långt, långt ifrån alla.

Vuokko och Per

För ett år sedan, när Vaxholms kommunstyrelses ordförande Per Mosseby besökte Suomikoti med oss, berättade Vuokko Aspfors-Toivonen, ekonomiansvarig, följande:

Vi har 90 personer på lönelistan, ca 71 årsarbetare. Det är ca 1,4 anställd per boende. Vi har fem sjuksköterskor och egen finsktalande läkare har vi också. Vi satsar mycket på utbildning, nu senast fick alla, varenda en inklusive vaktmästaren, gå en utbildning om demens. Det är viktigt att man förstår demenssjuka, varför de blir aggressiva etc.

Personaltätheten har slagit många med häpnad och jag har fått frågor om hur det är möjligt och att det inte kan vara så att hemmet drivs enbart med skattemedel. En del har till och med trott att det inte är sant. Men så är det: ersättningarna från kommunen är desamma som för Carema, Attendo, Cyrillus och kommunens egna äldreboenden.

Det finns 17 platser för sjukhemsboende och 36 platser för personer med demensdiagnos. Om Suomikoti på ett så utmärkt sätt kan driva ett högkvalitativt och människovärdigt äldreboende för den ersättning som kommunerna betalar, varför kan då inte alla andra kommunala och privata aktörer också driva driva ett högkvalitativt och människovärdigt äldreboende för den ersättning som kommunerna betalar? Självklart kan de det, det är bara girigheten och – inte sällan – total oempati och nästintill ondska som gör att de inte gör det. På Suomikoti, som drivs i föreningsform, går all eventuell vinst direkt tillbaka in i verksamheten. Så borde – och så kan! – alla äldreboenden drivas!

Finns det andra äldreboenden med samma personaltäthet, egna sjuksköterskor och egen läkare? Och med god och näringsrik mat, rejäla frukostar, skön stämning, bastu som kan bokas när man vill etc. Och – inte minst viktigt – flexibla och bra anställda som förstår att de är där för de gamlas skull, inte tvärtom!  Hör gärna av er i så fall, så ska jag gärna skriva om det också!

Här är de texter som jag skrivit om dagens besök med Annikki hos Veikko:
På besök hos Veikko på Suomikoti
och
Med Annikki på Suomikoti

© Denna blogg!

Bastun

Mattider på Suomikoti

Den trevliga personalen

Vad är ”värdegrund” egentligen?

Jag ställde frågan: ”Vad är ”värdegrund” egentligen?” på Facebook. Här är svar/kommentarer från en del andra på Facebook:

JH: Det är ett viktigt ord.
Jag: ”Goddag, yxskaft!” är också viktiga ord…
AL: Grupptryck.
JH: Etablissemanget – valda av folket att föra folkets talan – sitter inne på den enda etablerade sanningen. Vilket ordet etablissemang betyder. Den som ifrågasätter denna etablerade sanning (sanna värdegrunden) företräder alltså en oetablerad sanning (=skev värdegrund).
AT: JH: Sluta omedelbart upp med att skriva ner mina tankar. Det börjar bli otäckt!
KD: Det värde man ger sig själv projicerar man på sin omgivning.
AW: Många små fiskar simmar på grunt vatten.
FW: Det har jag funderat på länge. När jag blir stor ska jag skriva en avhandling om det. I praktiken verkar det handla om att ett antal härledda värden, t.ex. ”demokrati”, ”alla människors lika värde” etableras som så generella att de är gemensamma för alla accepterade livsåskådningar, dvs att de är absoluta utan att gå tillbaka på något ontologiskt (religiöst eller livsåskådningsmässigt) axiom. T.ex. hävdar man ”alla människors lika värde” utan att gå tillbaka på det kristna axiomet om ”människan som Guds avbild”. I praktiken betyder det att man etablerar de härledda värdena som absoluta postulat, och kan därmed avfärda alternativa värdesystem som felaktiga i grundläggande mening.
PK: En gång i tiden i hembyn tappade jag en flaska Koskenkorva från båten i sjön Saimen. Varpå jag utan den minsta tvekan dök och hämtade upp den. Det visade sig att det var över 6 meter djupt men för oss glada gossar i båten var det en riktig värdegrund.:-)
AW: Homo homini lupus.
PS: När ens värderingar totalhavererar och s a s kör på grund. Den slutliga ändstationen för moral och hyfs. Detta drabbar dock endast människor med grunda värderingar, för oss med värdedjup är risken närmast obefintlig.

Och vad kan man utläsa ur alla dessa svar och kommentarer? Ja, bland annat att

-ingen riktigt med bestämdhet kan definiera ”värdegrund”
– ingen riktigt upplever ”värdegrund” på samma sätt
– ingen verkar tycka att ”värdegrund” är ett ord som behövs eftersom man inte kan definiera det och eftersom ”värdegrund” tolkas så olika av olika människor

© Denna blogg!

Varför ser det så annorlunda ut i Sverige jämfört med i grannländerna?

Antalet asylsökande barn och ungdomar som kommer till Sverige ökar för varje år och Migrationsverket får allt svårare att hitta kommuner som vill ta emot dem.

Nu tar Sveriges Radio återigen upp frågor kring ensamkommande, påstått och faktiskt minderåriga asylsökande. Man framhåller att antalet i denna kategori, som kommer till Sverige, ständigt ökar och en person som intervjuas talar om att ”vi är nära kollaps”.

Varför ökar den här kategorin ankommande bara till Sverige men inte till Norge och Finland, där antalet påstått och faktiskt minderåriga asylsökande minskat och minskar mycket kraftigt? Borde inte någon vettig människa ta och titta ordentligt på detta – utan skygglappar och utan att kalla alla för ”barn”?

Läs gärna:
Finland och Norge: allt färre ensamkommande minderåriga asylsökande. I Sverige ökar de kraftigt. – 4 mars 2012

Och om man tittar på detta klipp från SVT från den 13 mars 2012 kan man gärna fundera över ifall man ska tro att det handlar om ”ensamkommande barn” i till exempel detta fall:

http://svt.se/embededflash/2741495/play.swf

Men illegala invandrare har inga rättigheter på jobbet för de har inte rätt att jobba…

Hur kan det finnas en fackförening  för personer som

1) vistas illegalt (=olagligt) i landet
2) eftersom de vistas här illegalt inte har rätt att arbeta
3) eftersom de vistas här illegalt och inte har rätt att arbeta alltså arbetar här svart, vilket också är olagligt

Vad menar denna fackförening med att illegala invandrare har ”rättigheter på jobbet” när de inte har rätt att jobba? Vet inte denna fackförening att det står så här i utlänningslagens 2 kap. Villkor för att en utlänning skall få resa in i samt vistas och arbeta i Sverige:

Arbetstillstånd
7 § Arbetstillstånd är ett tillstånd att arbeta i Sverige. En utlänning som skall arbeta i Sverige på grund av anställning här eller utomlands skall ha arbetstillstånd.

Den 20 juli 2005, drygt tre år innan den nya lagen om arbetskraftsinvandring trädde i kraft (december 2008) skrev två vice ordförande i LO i en artikel på DN Debatt att de tycker att när människor som jobbar illegalt i Sverige avslöjas så ska de avvisas men med ett rejält skadestånd på fickan, utbetalt av arbetsgivaren. De ville att det skulle vara riskabelt och mindre lönsamt för arbetsgivare att anställa illegal arbetskraft, men ville samtidigt avskaffa straffet för den som arbetar illegalt.

Den 13 oktober 2009 svarade migrationsminister Tobias Billström i riksdagen på fråga 2009/10:46 Arbetsgivares utnyttjande av papperslösa ställd av riksdagsledamoten Göte Wahlström, S:

Med papperslösa synes Göte Wahlström avse personer som inte har tillstånd att vistas och arbeta i Sverige.

Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet har en utlänning i sin tjänst fastän utlänningen inte har föreskrivet arbetstillstånd kan dömas till böter, eller när omständigheterna är försvårande, fängelse i högst ett år. Vidare kan en arbetsgivare som har en utlänning i sin tjänst fastän utlänningen inte har arbetstillstånd få betala en särskild avgift – oavsett om straffansvar krävs ut. Det finns således redan möjlighet att ingripa mot oseriösa arbetsgivare.

Och den 26 december 2011, i inlägget  En migga, en statsminister och verkligheten, citeras statsminister Fredrik Reinfeldts svar på en DN-reporters fråga om arbetskraftsinvandring (alltså inte om illegala invandrare i Sverige) som lyder ”Men är du inte bekymrad över att det fuskas med arbetskontrakt och för att människor utnyttjas?”:

Det är klart att jag är. Vi kommer inte att acceptera misskötsel.

Exakt vad statsministern menade att orden ”vi kommer inte att acceptera misskötsel” skulle betyda är svårt att veta. I verkligheten har regeringen ju gjort just det: accepterat misskötsel…

Men summan av kardemumman är att man enligt lag inte får arbeta i Sverige utan arbetstillstånd och att den som vistas här illegalt inte har arbetstillstånd och alltså inte har rätt att arbeta. Därmed kan det knappast heller finnas behov eller berättigande för någon fackförening för dessa personer som ju ska lämna landet. Dessutom är det alltså så, att

Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet har en utlänning i sin tjänst fastän utlänningen inte har föreskrivet arbetstillstånd kan dömas till böter, eller när omständigheterna är försvårande, fängelse i högst ett år.

© Denna blogg.

Äntligen som e-bok!

Manuset till inte svart eller vitt utan svart och vitt har varit lite besvärligt att konvertera till e-bok, men nu är det äntligen klart! Via Widgetshopen kan boken nu laddas ner till iPad och andra vanliga läsplattor. Beställ här!