• Kategorier

  • Arkiv från 5 maj 2005

  • Kalender

    mars 2012
    M T O T F L S
    « Feb   Apr »
     1234
    567891011
    12131415161718
    19202122232425
    262728293031  
  • free counters
  • wordpress visitor counter
  • RSS Merit Wager

Vad är viktigast: fakta eller vem/vilka som levererar dem?

OBS! Jag talar om fakta (=ovedersägliga sanningar), inte om troende, tyckande eller annat där det finns minsta tvivel. Om man t.ex. läser det Riksdag & Departement skriver om att asylsökande minderåriga kan kosta uppemot 16.000 kronor per dygn, då måste man ju tro att de har fakta att stödja sig mot, alltså knappast något som den seriösa tidningen hittat på eller friserat till. Men hade någon annan berättat samma ovedersägliga fakta (t.ex. SD), hade man då kallat den/dem för ”främlingsfientlig” eller ”rasistisk”? I så fall skiljer sig Sverige från demokratiska länder med fungerade åsikts-, yttrande- och tryckfrihet och då kan man undra: vem/vilka kan/bör/får framföra fakta (=sanningar) och vem/vilka kan/får/bör inte göra det? I Sverige, alltså.

Finland och Norge: allt färre ensamkommande minderåriga asylsökande. I Sverige ökar de kraftigt.

Notera följande och tänk själva.

I Sverige
Halv miljard till ensamkommande barn
– Riksdag & Departement, 20.9 2011
Det handlar om ytterligare, inte totalt, 500 miljoner kronor till asylsökande utan id-handlingar och som säger sig vara under 18 år.

Under tiden 1 januari-31 oktober 2011 sökte totalt 134 asylsökande som sade sig vara minderåriga asyl i Finland. I  Norge var antalet 717. Motsvarande siffra för Sverige var 2081. (Källor: resp lands migrationsmyndigheter).

Ensamkommande kan komma att kosta 16.000 kronor per dygn – Riksdag & Departement, 29.2 2012

Finns det någon vettig människa som tror att man i Finland eller Norge (eller Danmark, för den delen) någonsin och under några som helst omständigheter skulle acceptera sådana kostnader? Varför gör svenskar det? Hur kommer det sig att ingen får ordning på galenskaperna i detta land? Om journalister, debattörer och politiker orkade läsa och ta till sig det som miggorna berättar om i boken inte svart eller vitt utan svart och vitt, och om allmänheten också läste samma berättelser, då kanske – jag säger kanske – folket skulle kräva en förändring. Men så länge information om hur det går till bakom kulisserna på asylområdet inte sprids, är det svårt för folket att bilda sig en egen uppfattning – det de främst får ta del av är ensidiga och icke-kompletta (eller ens sanningsenliga) sorgliga historier om asylsökande enskilda  och familjer som ”godhjärtade” reportrar med egna agendor rapporterar om.

Få vågar ta upp de fakta (alltså fakta, inte tyckanden och troenden) jag under åratal redovisat här på bloggen och de berättelser från miggorna i boken som nämns ovan, som miggorna levererat tretton på dussinet av men inga ”gammelmedier” brytt sig om att ta upp. Rädslan för hemska rasiststämpeln och hemska främlingsfientlighetsstämpeln har varit – och är – så stor att man hellre låtsas som om den jättelika elefanten mitt i rummet inte finns än börjar ta itu med haveriet. Samtidigt låtsas man ändå som om verklig yttrandefrihet och verklig demokrati råder i landet. Ett hyckleri utan like!

I Finland
sjönk antalet minderåriga asylsökande som anlände till Finland utan förmyndare med över hälften till 150 personer. (Migrationsverket, 29.2 2012)
Läs också: Finland: Antalet minderåriga asylsökande har minskat med mer än 40 procent (22.11 2011)

Finland: Kraftigt sänkt månadspeng åt unga asylsökande (24.9 2010)
Kan det i någon mån handla om att behovet av skydd (!?) för faktiskt och för påstått minderåriga asylsökande inte är lika stort när man i det land man söker sig till betalar ut betydligt lägre ersättning (Finland) än i ett grannland (Sverige)? Hur stort är då det faktiska behovet av skydd om det är dagersättningens storlek som styr? Kanske något att fundera över…

I Norge
hade 717 ensamkommande minderåriga sökt asyl i Norge t.o.m. november 2011. Som jämförelse kan nämnas att år 2009 sökte 2500 ensamkommande minderåriga asyl. (Udlendingsdirektoratet 2.12 2011)

Läs också:
Varför vill Sverige inte lära sig av sina nordiska grannländer?
(14.7 2011)
Migrationsministern: “Det kan också vara att vi i Sverige har tagit emot många och att detta blir känt för fler och fler som därför söker sig hit.”
(17.11 2011)

© Denna blogg!