Olika syn på den svenska skolan

Den svenska skolan : Två debattartiklar med helt olika syn på det som varit, det som är och det som borde bli:

”Regeringen blickar bakåt på en gammalmodig skolpolitik” – DN Debatt den 23 mars 2012 av Ibrahim Baylan (S), utbildningspolitisk talesperson (S), vice ordförande i riksdagens utbildningsutskott. Ett stycke ur texten:

Sverige är en kunskapsnation som inte har råd att låta sina elevers resultat fortsätta glida utför. Vi kan inte möta framtiden med att vår befolkning faller kunskapsmässigt. Det handlar om såväl ungdomars möjlighet till ett bra liv som Sveriges möjlighet till framtida tillväxt och välfärd.
———-
Utvecklingen i grundskolan har gått åt fel håll varje år sedan 2006. Att blicka bakåt och återinföra gammalmodig skolpolitik fungerar uppenbarligen inte för att möta dagens och framtidens utmaningar. Utbildningsminister Jan Björklund säger nu att det kommer att ta 10–15 år att vända utvecklingen i svensk skola. Det kan jag inte godta. Det är oacceptabelt att över 13.000 elever varje år i över ett decennium ska lämna grundskolan utan tillräckliga kunskaper.

”68-vinden blåste bort lärarnas auktoritet, status och löner” – DN Debatt den 24 mars 2012 av Hans Bergström, liberal debattör, f d chefredaktör för DN och engagerad i friskolekoncernen Internationella engelska skolan. Ett stycke ur texten:

Ofantligt svårt vända utvecklingen. Det var inte friskolereformen 1992 som gjorde den svenska skolan dålig. Förändringen började när vinden från 1968 blåste rakt genom skolpolitik och skolmyndigheter. Den kom att prägla institutionerna i Sverige. Det är den avgörande förklaringen till skillnaderna i skolresultat mellan Finland och Sverige i dag. I Finland upprätthölls rektorernas auktoritet, läraryrkets status och föräldrarnas förtroende för den offentliga skolan. Att återskapa detta arv är Sveriges ofantligt svåra uppgift.
———-
Nu gick Sverige i stället i rask takt in för att bryta ner allt det gamla. Vinden från 1968 stannade inte vid tidningarnas kultursidor utan blåste rakt genom skolpolitik och skolmyndigheter. I Finland skedde inte något motsvarande.

1968 blåste över i Finland men kom att prägla institutionerna i Sverige. Det är den avgörande förklaringen till skillnaderna i skolresultat i dag mellan de båda länderna.

Kommentar: Var och en kan läsa båda artiklarna och själv fundera över vem som har rätt och vem som har fel och vad man själv tycker/tror är den rätta vägen för Sverige. En sak har Hans Bergström definitivt rätt i:

Att återskapa detta arv är Sveriges ofantligt svåra uppgift.

Märkligt påstående om ”majoriteten av irakiska Kurdistans invånare”

Riksdagsledamoten Robert Halef (KD) har ställt en skriftlig fråga (2011/12:475) till utrikesminister Carl Bildt. I den säger han bland annat:

I dagsläget måste majoriteten av irakiska Kurdistans invånare bege sig till Sveriges ambassad i huvudstaden Bagdad för att ansöka om och erhålla pass och visum.

Några stilla undringar:
Om man flyttar tillbaka sitt hemland där man är medborgare, vilket dessa personer gör och är, då är väl det mest brukliga att man använder sig av sitt eget lands myndigheter? Det ter sig heller inte särskilt ekonomiskt klokt för Sverige att bekosta ett separat eget pass-och visumkontor för återvända irakiska medborgare i Irak, även om en del också har fått svenskt medborgarskap. Huvudmedborgarskapet är ju det irakiska och det är i Irak de bor. I andra, viktiga delar av världen, stänger Sverige av besparingsskäl ner viktiga ambassader och lämnar dessa länder helt utan svensk representation. Att då ha två ambassader (eller en ambassad och ett konsulat) i Irak, där samtliga irakier ju är medborgare, känns inte som något som bör vara högprioriterat för Sverige.

Och är verkligen, som riksdagsledamoten påstår,  ”majoriteten av irakiska Kurdistans invånare” personer som fått asyl i Sverige men sedan åter bosatt sig i sitt hemland?

© Denna blogg.