• Kategorier

  • Arkiv från 5 maj 2005

  • Kalender

  • free counters
  • wordpress visitor counter
  • RSS Merit Wager

    • Utan rubrik lördag, 6 juni, 2020
        Sedan den 5 maj 2005 har jag ideellt granskat, redovisat, översatt, kommenterat och publicerat ofta unikt material, särskilt miggornas rapportering. Om ni uppskattar texterna, informationen, rapporterna, kommentarerna, stöd gärna via Subscribe med 1 krona om dagen = 30 kronor i månaden, eller med valfritt belopp via Donate, Swish eller Bankgiro.  Alla bidr […]

Sverige är knappast ett föregångsland på asylområdet, i andra länders ögon

I en debattartikel –  Fler EU-länder måste ta sitt ansvar  i Nya Wermlandstidningen, skriver två representanter för ett litet land som tror sig vara världens samvete och ha rätt att ställa krav och tala om att andra ”ska ta sitt ansvar”:

I dag tar tio länder emot 90 procent av alla asylansökningar i hela EU. Övriga 17 medlemsländer skulle kunna göra betydligt mer.

Det är Cecilia Wikström, FP,  och hennes partikollega Mikael Helmersson som skriver detta. Men vilka är de att kräva att andra länder ska ”ta sitt ansvar”? Och vilka är de att anse att de har tolkningsrätten av begreppet ”ansvar”? Det kanske är just det som de 17 länderna gör enligt sitt icke-svenska sätt att se: tar ansvar för sitt land och sitt folk och för asylsökande som styrker sin identitet och sitt behov asyl eller skydd! Dessa 17 länder har uppenbarligen inte samma syn på ”ansvar” som ”bäst-i-klassen-enligt-sig-själv”-Sverige.

I Sverige betyder det att alla som sätter sin fot på svensk mark och uttalar ordet ”asyl” tas emot, inkvarteras, försörjs, tas om hand, utreds, tolkas och processas – hur uppenbart ogrundade deras asylansökningar än är. Och här ställs inte längre krav på styrkt identitet, vilket det gör på ett helt annat sätt i andra länder. Så vad Wikström och Helmersson  menar med ”ansvar” är en svensk variant; ordet har fått en svensk betydelse som inte är densamma som i andra länder. Och det är direkt pinsamt – för att inte säga oförskämt – att man från svenskt håll sätter sig på höga hästar och menar att alla ska gå samma haveristiska väg som Sverige när det gäller asylinvandringen.

Idag kan samma person ha en procents chans att få asyl i Irland och 60 procents chans att få asyl i Sverige.

Påpekar artikelskribenterna. Det märkliga är alltså, att de anser att det är den svenska synen som är den rätta, den som ska råda i hela EU! Trots att Wikström och Helmersson uttryckligen själva påpekar att det är tio länder i EU som valt att ta emot 90 procent av alla asylsökande medan resten, hela 17 länder, valt att bara ta emot 10 procent, så menar de att det är de tio länderna (och allra mest Sverige) som ska sätta agendan när det gäller beviljandet av asyl eller skydd också i dessa 17 länder! Varför inte tvärtom? Varför hävdar man inte att de 17 länder med restriktivare syn på asylinvandring ska vara vägledande och förebilder och att de tio övriga borde rätta sig efter dem?

I de 17 länderna har man helt uppenbart andra kriterier och en annan syn på den mycket stora invandringen till EU av människor som vägrar styrka sin identitet, som berättar falska asylhistorier och som helt enkelt på bedräglig väg vill ha uppehållstillstånd i Europa. Varför anser då de ansvarskrävande svenska politikerna inte att deras synsätt, deras beslut att se om sitt hus och att ta emot bara dem som verkligen behöver skydd och som styrker vilka de är, varifrån de kommer och varför de kommer, är mer rätt och bättre än de tio ländernas, som tar emot allt och alla?

Sverige är knappast ett föregångsland på asylområdet, i andra länders ögon. Kanske inte ens i sitt eget folks ögon – utom i politikers och journalisters och ett antal andra som målat in sig i ett hörn av godhet och vägrar erkänna att verkligheten idag är en helt annan än den var för bara åtta, tio år sedan. Sverige är snarare ett avskräckande exempel.

Cecilia Wikström och Mikael Helmersson menar helt säkert väl och tror att de gör något bra när de uttalar följande, som bara är ord, ord, ord och inte bottnar i verkligheten:

Solidaritet gentemot de flyktingar som kommer hit, men också solidaritet mellan länderna i EU. Det är solidariskt att på ett korrekt sätt verkställa och följa de gemensamma regelverken, men även att ställa upp för de medlemsländer med högst tryck. Målet är att EU ska ha kapacitet för att skydda alla de människor som flyr från förtryck. Ytterst handlar det om allas vårt medmänskliga ansvar.

Jag vet med absolut säkerhet att Cecilia Wikström har ett starkt och genuint engagemang för flyktingar. Det hedrar henne och det får man hoppas att hon så småningom renodlar så, att det just är flyktingar hon menar när hon talar om solidaritet och ansvar. Faktum är bara, tyvärr,  att asylbedrägerierna ökar och att det redan är ett stort tryck på ett litet land som Sverige att ta emot dem som faktiskt har asyl- och skyddsskäl och att vi inte kan fortsätta ta in och processa en massa människor som inte har en enda handling och som ljuger om både ålder, nationalitet, (obefintliga) asylskäl och allt annat som går att ljuga om för att få stanna och bli försörjda i Sverige. Det är de människor med faktiska asyl- och skyddsskäl som ska tas emot, i enlighet med utlänningslagen och de konventioner Sverige ratificerat.

I kommentarsfälten till artiklar om asylinvandring i finska tidningar kan man läsa mängder av inlägg där människor skriver att ”vad vi än gör så ska vi inte ta efter Sverige” och ”Finland får aldrig bli som grannen i väster”. De håller fram Sverige som varnande exempel, inte som positivt och gott. Likadant är det förmodligen i alla 17 länderna som är restriktiva och aldrig kan tänka sig att en sådan stor invandring som i Sverige.

Det är solidariskt att på ett korrekt sätt verkställa och följa de gemensamma regelverken, men även att ställa upp för de medlemsländer med högst tryck.

”Bäst-i-klassen”-Sverige talar om för alla andra vad som är solidariskt”, för ”bäst-i-klassen”-Sverige är ju de som vet vad alla ska anse vara ”solidariskt” (med vem, vad och vilka?). Men det är varje suverän stats sak att definiera vad som är ”solidaritet” och ”ansvar” för sig och sitt folk. Sverige har valt sin väg, andra länder väljer sin väg.

Människor med faktiska flykting- eller skyddsskäl som tar sig till Europa, ska behandlas enligt de lagar och som gäller i varje enskild stat men också i enlighet med internationella konventioner. Sverige har inte överhöghet eller någon som helst rätt att försöka skuldbelägga andra länder som inte vill ha samma havererade asylsystem som Sverige. Sverige är inte ett gott exempel för övriga EU-länder på det här området.

© Denna blogg. Korta citat tillåtna. Vänligen länka alltid till originalinlägget.
%d bloggare gillar detta: