En migga: ”… så plockade de upp sina pass och reste hem.”

En migga igen – om interiörer från Migrationsverket:

Enligt LEAN ska alla medarbetare komma med ”förbättringsförslag” och ”lyfta upp” dem högre i verkets hierarki, som nu är så omfattande att jag inte vet vilka som ansvarar för vad. Men om den som är ytterst ansvarig för en fråga redan inser att ett förslag inte är genomförbart, varför då satsa pengar och resurser? Är det för att visa att man lyssnar på de anställda? Är det därför man satsar pengar på tokerier som någon anställd, som vill komma upp i hierarkin, har hittat på? Vi har folk som fått anställningar som ”LEAN-navigatörer”, oklart vad de ska göra eftersom LEAN nu anses vara genomfört hos oss. Samtidigt som man kör ”pilotprojektet” som går ut på att beslutsfattare ska delge beslut har man också startat ett projekt som bland annat går ut på att få mottagningshandläggare att bättre förstå våra beslut vid delgivning.

Andra ”pilot-projekt” eller ”mini-piloter” har dött tyst och stilla. Exempelvis projektet att skicka sms till sökande inför deras asylutredningar. Det fungerade inte eftersom det kränker den sökandes identitet att skicka sms till något nummer som kanske inte tillhör den sökande, och dessutom utan hans/hennes medgivande.”Minipiloten” för att söka ifall den sökande hade fått visering från någon Schengen-ambassad resulterade inte i någonting heller, eftersom det inte finns någon anledning att fråga olika ambassader om personer som uppträder under falsk identitet och saknar id-handlingar har fått visering. Många av dessa personer visade sig faktiskt ha fått visering, men under sin riktiga identitet. När de hade fått avslag på sin ansökan hos oss så plockade de upp sina pass och reste hem. Och det kunde ha skett tidigare, utan denna ”minipilot”.

Att.: Maahanmuuttovirasto, Suomi

Lukekaa mitä työntekijöitä Ruotsin Maahanmuuttovirastosta kertovat ja älkää ottako oppia!

© Denna blogg. Endast korta citat, Var vänlig länka alltid till originalinlägget.

”Den upplevda alternativlösheten och ojämlikhetssamhällets frammarsch har igen ökat extremismens växtmån, inte minst i de nordiska länderna.”

Min vän Krister och jag brukar träffas lite då och då, ta en kopp kaffe, prata om vad som händer i Finland (vi har båda finländska rötter), om engagerade politiker (sådana finns!), om äldreomsorgen (som ofta inte är någon ”omsorg” alls), om asylinvandring och integration (som mer eller mindre har havererat), om allt mellan himmel och jord. Nästan varje gång vi ses pratar vi också om att vi tycker att det i allt mindre utsträckning råder någon faktisk, reell demokrati i Sverige; om den politiska överklassen som skapat sig en egen elittillvaro och om att allt mer handlar om dem själva och deras tryggade framtid än omtanke om folket och landet.

I Vasabladet finns idag (27 maj) en mycket intressant ledare, som Krister tipsade mig om med orden: ”Merit, nog är väl det här något vi har nuddat vid, i våra analyser av dagens och framtidens politik?” Mitt svar: ”Ja, Krister, och vi har mer än nuddat vid det!”

I Postdemokrati definierar Colin Crouch som ”ett politiskt system där politikerna blir allt mera inneslutna i sin egen värld och knyter an till allmänheten framför allt genom manipulationsmetoder som baserar sig på reklam och marknadsundersökningar, alltmedan demokratins yttre former tycks oförändrade”.

Boken kom på svenska för ett år sedan och har, som jag ser när jag googlar på den, fått några spridda recensioner. Men jag minns inte att den skulle ha väckt någon debatt eller några livligare diskussioner. Så det kan vara på sin plats att ta upp Crouchs bok och de tankar han för fram i den och fundera på det han säger. Läs gärna Vasabladets ledare av Peter Ehrström: Om postmodernism! Där får man en bra grund för diskussioner på FB, Twitter och IRL.

Tack för tipset, Krister, vi ses och diskuterar vidare!

© Denna blogg.