Vilka är rasister? Och vilka är strutsar?

Han hävdade också att förortsborna inte vill att några ”vita” skall komma in och styra över deras liv, varken poliser, tjänstemän eller lärare.

Polismannen Martin Marmgrens artikel på Newsmill – Polishatet i segregerade förorter spårar ur – säger en del av det jag – och andra – sett och försökt säga under lång tid och otaliga gånger, men som aldrig någonsin tycks tränga in i svenska politikers (det är ju de som är ”ansvariga”) eller journalisters medvetanden. Om att det inte kommer att bli bättre, tvärtom: det kommer att bli värre. Mycket, mycket värre. Martin Marmgren börjar sin text så här:

Jag skriver det här i ilska. En ilska som utlöstes av att två kollegor i mitt arbetslag fick en 11,7 kg tung gatsten kastad ifrån flera meters höjd på den bil i vilken de satt för några dagar sedan. Stenen träffade det takräcke på vilket blåljusanordningen är fäst, studsade, och gick inte igenom plåten. Om den istället hade träffat vindrutan några decimeter bort hade den troligtvis gått igenom och totalt krossat alla kroppsdelar som kom i vägen. Dessutom hade glassplittret som i så fall hade exploderat igenom hela bilen riskerat att göra båda kollegorna som satt där blinda. Och varför?

För att de satt utanför en adress i Tensta och väntade på den låssmed som var tillkallad för att hjälpa dem att ta sig in i en lägenhet där en person befarades vara avliden (vilket denne också var). De satt med ljusen på, så det fanns ingen tvekan om att dem som kastade stenen förstod att de befann sig i bilen. Det var ren tur att de klarade sig oskadda, stenkastarna hade antingen för avsikt att allvarligt skada dem, eller var helt likgiltiga inför risken.

Hur definierar man dem som attackerar representanter för det svenska samhället? Vilka etiketter finns för dem? Är ”rasist” och ”främlingsfientlig” ord som enbart är förbehållna ”etniska svenskar”, som enbart kan klistras på dem? Vad ska dessa våldsverkare som ger sig på svenska myndighetspersoner kallas?

Svenska poliser och ambulansförare, brevbärare, socialsekreterare etc tvingas leva med detta – och riskera allvarliga skador och rentav död – eftersom svenska politiker och ministrar inte klarar att se till att det tas tag i kriminalitet och våld i invandrartäta förorter , s.k. utanförskapsområden, av rädsla (denna svenska – och endast svenska – rädsla!) för att kallas ”främlingsfientlig”. Hellre offrar man svenskar än drar på sig någons (läs: främst journalisters) påklistring av någon av standardetiketterna ”främlingsfientlig, rasist, islamofob”. För det tycks ju vara det värsta som kan hända en svensk.

Blåögda, fega, konflikträdda svenskar slår i alla bromsar, tar på sig dubbla ögonbindlar och tredubbla hörselskydd och sticker för säkerhets skull också sina dumma huvuden strutslikt i sanden. De ser inget, hör inget, vet inget. Därmed har de heller inget ansvar för någonting. För man kan ju inte avkrävas ansvar för det man inte ser, hör eller upplever. Borde man inte kräva att människor slutar vara livrädda för tillmälen – det är ju bara ord! – som ”rasist”, ”främlingsfientlig” och ”islamofob” och börjar titta på fakta, sanningar och verklighet? Har inte folket, som har bott och levt i landet och under sekler byggt upp och skapat ett tryggt samhälle med välfärd, fred och frihet, rätt att kräva av dem, som kallar sig förtroendevalda och ska representera folket, att de inte säljer ut allt detta och sviker tjänstemännen (poliser, anställda vid Migrationsverket och i domstolar, på fängelser, i skolor etc) på grund av en oresonlig, orealistisk och ologisk rädsla för att utifrån kommande personer ska skrika ”rasist”? Det kanske helt enkelt är dags för ”gammelsvenskar” att börja se saker och ting med lika klara ögon som ”nysvenskar” gör (läs längre ner) och säga:

Rasist kan du vara själv, som behandlar oss som du gör efter att vi har tagit emot dig, gett dig bostad, utbildning, sjukvård, socialbidrag, svenskundervisning. Och så lönar du oss, vår polis och andra svenskar, på detta sätt. Det är du som är rasist, inte jag”.

Har svenska ”förtroendevalda” läst kommentarerna på nätet efter t.ex. ovannämnda artikel av polisen Martin Marmgren? Och kommentarerna efter andra artiklar om liknande händelser i något av de numera mer än 260 ”utanförskapsområdena”? Lyssnar de någonsin på människor med förstahandsuppgifter om det helvete som skapats och som växer bland alla ”nysvenskar” som Ullenhag med lutat huvud i tv talar så varmt om och vräker ut skattepengar över (som inte förändrar något annat än att skattebetalarna blir mer och mer förbannade)? Här är citat ur en kommentar av – i skrivande stund – 90 efter polismannens artikel. OBS! Var och en får själv läsa alla kommentarerna, det finns alla sorter så denna, skriven av en person med ett icke-svenskt namn, är inte representativ för alla:

Det kommer inte bli bättre. Glöm det. Det kommer bara bli värre. Det kommer att finnas mer motsättningar i vårt samhälle. Jag personligen förbereder mig för det värsta.

Inom ett år så kommer jag inte vara i Sverige längre och skapa anarki. En mindre. Ni kommer inse själva med tiden. Om ni har tur så är ni döda innan det värsta tar fart. Det är sjukt sjukt samhälle vi lever i. I andra länder vet folk i alla fall hur läget är. I Sverige tyvärr är folk helt förblindade. Ni har för mycket media,produkter och poliser så ni tänker inte längre på egen hand. Och det riktigt läskigt att se. Ni värnar mer om hundar än människor.

Ni är väldigt konstiga. Jämfört med andra länder. Det är inte andra länder som är konstiga. Det är ni. Vakna och förstå detta!

Vad hände förresten med regeringens uppdrag till SCB att analysera situationen i utanförskapsområdena, som initierades i juni 2008? Svaret från SCB har inte hittats på nätet, men det bör gå att få från departementet. Dock, oavsett vad den utredningen kommit fram till: på vilket sätt förändras något överhuvudtaget i och med den utredningen?

© Denna blogg, Korta citat tillåtna; länka alltid till originalinlägget.

Sverige skenar oåterkalleligt åt fel håll med en hastighet som ett expresståg

Att Sverige  numera är mycket olikt alla andra, tidigare jämförbara länder (som de nordiska och andra europeiska) vet alla som har ögon att se med och öron att höra med. Alla kan se, höra och uppleva att Sverige är ett land som glidit iväg åt ett håll där det är helt ensamt och unikt och blir mer och mer obegripligt för utomstående och även för en stor del av det egna folket som tvingas ”hänga med”. Folket har inga motmedel – eller tror sig inte ha det. Till de galenskaper, som är så många att de inte kan räknas upp här men som alla tänkande människor kan se, ska nu också läggas dårfinkeriet som beskrivs i en artikel i Sydsvenskan, Malmö tvingas ta träningsansvar:

Trebarnsmamman orkade inte med sin tioåriga sons fritidsaktiviteter, så hon begärde hjälp från kommunen. Men i stadsdelen Södra innerstaden sa man nej. Mamman bör själv ta ett större ansvar som förälder, ansåg tjänstemännen.

Vidare:

Då klagade familjen till förvaltningsrätten.
Som gav dem rätt. Kommunen måste se till så att sonen kan träna fotboll.

– Man måste se till barnets bästa, förklarar rådmannen Ola Brändström i domen.

Detta måste vara unikt i världen, att en domstol i ett s.k. fritt och civiliserat land, sitter och bestämmer att andra än föräldrarna (andra föräldrar, skattebetalare) ska betala för den här pojkens fritidssysselsättning! Det här borde ju överhuvudtaget aldrig ha tagits upp i domstol – inte undra på att man ute i världen skakar på huvudet åt Sveriges ”rättssystem” och att det också åtnjuter allt färre svenskars förtroende.

Vad är det för fasoner att dra in FNs barnkonvention och tala om ”barnets bästa” i ett fall där en mamma inte orkar/ids/är för lat för att ta ansvar för sitt barns fritidsaktiviteter? Och sedan när togs föräldraansvaret och föräldraskyldigheter bort i Sverige och överfördes till domstolar, och kostnader för barns fritidsaktiviteter som föräldrar inte orkar med, lades över på andra? Det folk som arbetar och betalar skatt och sköter sina egna barn och deras aktiviteter – och ibland tvingas säga nej till en del sådana av tids- eller penningbrist – ska alltså nu, enligt någon sorts vriden uppfattning som påstås ha stöd i FNs barnkonvention, också ta hand om barn till lata föräldrar och föräldrar som inte kan säga ”nej” om de inte klarar av att låta barnen gå på fotbollsträning!

Trebarnsmamman orkade inte med sin tioåriga sons fritidsaktiviteter.

Det nya är nu, och det visar den här ansvarslösa och trötta mamman och ett antal lika ansvarslösa människor i förvaltningsrätten med en mycket skev syn på föräldraansvar och på vad som är mitt och ditt, att man kan gå till domstol när man inte orkar med sina barn och få andra att bekosta att kommunen (har de särskilda anställda för ändamålet i kommunen?) ska ta ens barn till fotbollsträning och andra aktiviteter!

Det här är så absurt att man knappt förstår att det kan vara sant. Ens i Sverige. Måtte stadsdelsförvaltningen i Södra innerstaden i Malmö överklaga den här domen och måtte nästa instans återställa ordningen, den ordning som rått i Sverige tidigare och som råder i de flesta andra länder, nämligen att föräldrar har ansvar för sina barn.

Orkar man inte pallra sig till fotbollsträning med sitt barn så får man antingen ordna så att någon annan tar honom med sig dit eller säga till barnet att ”du kan tyvärr inte vara med och träna för mamma orkar inte gå dit med dig”. Inte gå till domstol. Vad kostade det, förresten? Betalade den trötta mamman själv sin rättegång eller var det vi andra som betalade den också?

Sverige blir bara sjukare och sjukare, det går bara mer och mer utför och ingen stoppar galenskaperna. Det är obegripligt och oerhört tragiskt att Sverige, som för bara 20, 30 år sedan, var ett land som liknade sina nordiska grannländer och också hade liknande moraliska värderingar, och som blomstrade på många olika områden, nu – oåterkalleligt – skenar åt fel håll med en hastighet som ett expresståg.

© Denna blogg. Vid korta citat, vänligen länka alltid till originalinlägget.

Var är Migrationsverkets generaldirektör?

Jag frågade några miggor via mejl om vad de sett och hört av sin generaldirektör sedan 4,5 månader, Anders Danielsson. Två har svarat:

Jag har aldrig sett honom eller hört talas om honom i samband med något som rör vår verksamhet. Det enda jag vet är att han är vår generaldirektör. Men kanske får vi äntligen en påkostad personalfest värd att minnas, med något passande tema och underhåll.

En annan migga skriver:

Jag har inte heller sett honom än. Han är rätt anonym även för oss. Vet inte om det är bra eller dåligt… Alternativet hade väl varit omorganisation och det är inte vad vi önskar oss just nu. Jag tror att Danielsson fortfarande håller på och lär sig verksamheten och att han försöker styra upp det han ser som fel och brister (och det finns en hel del).

Dan Eliasson gillade ju att synas i media och han lyckades ju faktiskt att i viss mån stärka förtroendet för myndigheten genom att han deltog i mediedebatten. Vi som jobbar på verket uppskattade det. Vi ska inte behöva be om ursäkt för de beslut vi tar. Janna Valik hade hukat sig alltför många gånger.

Det är våra politiker som stiftar lagarna så det är de som ska ställas till svars. Sedan gick väl Eliasson lite för långt när han började leka lagstiftare själv. Berömt är ju även hans uttalande om att han ”aldrig skulle klandra någon som beviljade ett felaktigt PUT” och det var nog lite obetänksamt av honom. Man kan ju inte uppmuntra personalen till tjänstefel! Så egentligen tycker jag nog att det är skönt om vår nye generaldirektör fortsätter att vara anonym ett tag till. Vi behöver komma till ro efter den senaste omorganisationen.

© Denna blogg. Vänligen länka alltid till originalinlägget vid (kort) citat!

Jag har aldrig arbetat på Migrationsverket!

Det verkar finnas personer som inte läst vad som står som första mening under flikarna Klargöranden och MFO här på bloggen och som därför sprider den felaktiga uppgiften att jag skulle ha arbetat på Migrationsverket. Därför klargör jag förhållandena genom att ännu en gång framhålla följande två fakta:

Jag har aldrig någonsin arbetat på Migrationsverket.

Jag har varit juridiskt ombud åt hundratals asylsökande.

Asylsökande i Sverige och Finland

Hittills i år (t.o.m. juli månad 2012) har det kommit 1.551 asylsökande till Finland.

Hittills i år (t.o.m. juli månad 2012) har 916 personer beviljats asyl eller uppehållstillstånd i Finland.

———————-

Hittills i år (t.o.m. juli månad 2012) har det kommit 20.450 asylsökande till Sverige.

Hittills i år (t.o.m. juli månad 2012) har 5.266 personer beviljats asyl eller uppehållstillstånd i Sverige.

På förekommen anledning

           

Miggor, socialsekreterare, personal på hem för ensamkommande minderåriga asylsökande samt ambassadpersonal i några av de vanligaste asylländerna som alla skrivit och skriver på min blogg och i boken Inte svart eller vitt utan svart och vitt, existerar givetvis precis lika mycket utan att alla som läser deras texter vet vad de heter och hur de ser ut. Alltså de existerar och deras berättelser har samma dignitet och relevans som om de gick ut offentligt med namn och bild.

Det krävs inte särskilt mycket fantasi för att inse att man inte kan kräva att de ska utsätta sig och sina familjer – särskilt inte sina barn! – för det helvete som skulle drabba dem om deras namn och utseenden blev kända. Lite inlevelseförmåga måste folk ha. Man kan ju bara tänka sig in i situationen själv: skulle man själv vara beredd att träda fram i vetskapen om att man skulle bli allmänt villebråd såväl på olika sajter på nätet som på sin arbetsplats och i sitt vardagsliv? Skulle man själv sätta sina barn i fara för att tillfredsställa nyfikenheten på vem man är hos journalister och andra som mycket väl vet att berättelserna är äkta och legitima, men som ändå framhåller att ”de borde gå ut offentligt i en gemensam debattartikel” och annat huvudlöst. I ett annat land kanske det skulle gå. Men det går inte i Sverige och det vet folk. Borde veta.

Det har krävt mod och stor tillit och starkt engagemang hos alla de människor som i många år skickat sina berättelser om de hårresande och horribla förhållanden de arbetar under och tvingas administrera, trots att dessa berättelser knappt åstadkommit mer än krusningar på asylområdets yta. Det har krävt mod att våga lita på mig, att jag ska förvalta deras berättelser på rätt sätt och att jag aldrig någonsin, trots många förfrågningar genom åren, skulle ”läcka” deras identiteter till frågvisa journalister och andra. De två personer som skrivit för- och efterord till boken hade knappast gjort det om de inte trott och förstått att vad miggorna berättar om, år efter år, är fakta och inga påhittade historier. Läs här, scrolla ner lite för att se presentationen av dessa skribenter.

Berättelserna inifrån Migrationsverket beskriver miggornas faktiska upplevelser. Samtliga har arbetat länge på verket och har höga utbildningar. Även andra som medverkat har kunskap och utbildning som gör att det de förmedlar inte kan avfärdas.

En vacker dag kommer allt det som dokumenterats här på bloggen och i boken Inte svart eller vitt utan svart och vitt att komma till användning. Det blir den dag om fem, 20 eller 50 år när en kommission granskar hur det kunde gå som det gick på asylområdet i Sverige. Då kommer man att undra över varför inga s.k.ansvariga brydde sig, varför de låtsades som om miggornas fakta inte existerade.  I en demokrati, en rättsstat med en kunnig och i ett land med en objektiv journalistkår ska alla sidor av en samhällsfråga belysas. Det gör man inte på asylområdet. Men miggornas berättelser kommer att finnas kvar tills det är dags för en granskning av vad som hände, varför och hur det var möjligt.

Läs också:
Om miggorna som skriver och berättar inifrån Migrationsverket och de texter som länkas till därifrån.

© Denna blogg. Vänligen länka alltid till originalinlägget vid citat.

Något lite om sociala medier

För några dagar sedan aktiverade jag mitt Twitter-konto igen. Då hade det varit avaktiverat och jag hade inte varit inne på nästan en månad. Detta för att jag tyckte att det blev energislukande och negativt med människor som var ute efter att munhuggas och att medvetet missförstå det jag skrev på de 140 tecken som står till buds för varje tweet. Men, tänkte jag, efter det ganska långa uppehållet, jag ger det en chans till. För det är ett fantastiskt bra. informativt och snabbt medium och man når många via Twitter, samtidigt som man också själv får mycket information om aktuella händelser och kan ta del av andras åsikter.

Det varade bara i några dagar, sedan tröttnade jag igen. Det är ett demokratiskt medium och alla som vill kan logga in. Det är bra. Men det innebär också att spännvidden blir stor mellan dem som är välutbildade, självständigt tänkande, välformulerade och som söker verklig kommunikation och debatt och dem som mest verkar vara ute för att ”stir up trouble” och som medvetet missförstår och förvränger det man skriver. Jag tröttnade på den senare kategorin. Trist, för jag hade gärna velat fortsätta att delta både som läsare och, ibland, med egna åsikter och egen information men också med egna kommentar till andras tweets. Men det går inte när man också måste tampas med de medvetet missförstående och felaktigt tolkande personerna som mest är ute efter att bråka. Så nu har jag beslutat mig för att inte medverka på Twitter längre.

På Facebook är det en helt annan sak. Jag har medvetet hållit antalet FB-vänner på ett minimum (under 500) och tar då och då bort personer som aldrig skriver något själva eller interagerar med mig och andra. Hör man aldrig av sig så kanske man inte passar så bra på ett ”socialt” medium, där det hela ju går ut på att kommunicera, debattera, kommentera, dela med sig av information. Jag får många vänförfrågningar, både från personer jag känner eller känner till och från helt okända. Något som förvånar mig mycket är, att folk skickar vänförfrågningar och inte samtidigt skickar ett meddelande där de presenterar sig och talar om varför de vill bli ”vänner” med just mig! Troligen har en eller annan ”vän” som jag kunde ha haft glädje och nytta av – och vice versa – försvunnit bland de hundratals som jag klickat ”ignorera” på, just för att jag inte haft en aning om vilka de är och varför de kontaktat mig.

I de sociala mediernas barndom talades det om ”netikett”, alltså om hur man skulle agera i dessa då nya sammanhang. Nu har många glömt bort denna ”netikett” och då blir det, som på Twitter, ganska ofta obehagligt och ibland rent olidligt. Det speglar iofs samhället i övrigt där det inte längre är självklart att människor följer de oskrivna regler som fanns och följdes förr och som gjorde att umgänget blev smidigare och trevligare: man går på höger sida av trottoaren, man skriker inte okvädingsord till främmande människor (inte till dem man känner heller), man ger positiv feed back när det finns en anledning och inte bara negativ vare sig det finns skäl till det eller inte. Etc.

En het debatt, ett intensivt utbyte av åsikter som kan spänna från den ena ytterligheten till den andra och allt däremellan, är oftast både stimulerande och rolig. Man måste verkligen inte tycka lika i allt, men man kan mycket väl respektera varandras rätt att ha sina egna åsikter även när de avviker från ens egna. Och meningsutbyten kan ofta vara lärorika om man har ett någotsånär öppet sinne. Ren elakhet och medvetna missförstånd däremot, som går ut på att misskreditera andra för att de inte tycker exakt som man själv, det är inte roligt, inte stimulerande och inte ett dugg lärorikt. Det kan man gott leva utan.

Här på bloggen uttrycker jag mina åsikter och tankar och delar med mig av den kunskap jag har på olika områden. Och låter främst miggor men även andra komma till tals med sina unika berättelser. Jag vet att många följer bloggen och jag får också en hel del feed back via kontaktformuläret. Kommentarer direkt på bloggen har jag aldrig tillåtit eftersom det skulle föra med sig för mycket jobb och kräva för mycket tid för moderering.

Sociala medier ger alla människor en fantastisk möjlighet att delta i samhälls- och andra debatter. Via sociala medier får vi veta vad som händer i slutna länder och länder där det pågår stridigheter. Vi får följa med på de mest fantastiska upptäcktsfärder och äventyr när någon twittrar om ställen vi aldrig varit på. Vi kan se filmer, höra musik, se uppträdanden etc via YouTube som endast just sociala medier möjliggör och som vi inte skulle kunna se någon annanstans. Nyheter sprider sig som en löpeld och ”gammelmedierna” hinner överhuvudtaget inte med; när de är klara att publicera eller rapportera så vet vi redan det mesta. Gammelmediernas makt har blivit skarpt beskuren. Det är bra. Nu är vi alla journalister, berättare och filmare och gammelmedierna har inte monopol på vad folket ska få veta och hur det ska presenteras. Så till allra största delen är internet och allt vi kan göra och ta del av via våra datorer och mobiler en välsignelse. Om vi bara kunde lära oss att kommunicera utan att skymfa eller trampa på andra…

© Denna blogg. Korta citat tillåtna. Vänligen länka alltid till originalinlägget.

En migga: ”Det finns ingen anledning för Sverige att också bevilja asyl för att de tröttnat på att bo i det EU-land som redan gett dem asyl!”

Läs först En migga: “Varför kommer man till Sverige och ansöker om asyl trots att man redan har fått asyl i ett annat EU-land?” (22 juli 2012).

En migga:

Genom en enkel Googlesökning på nätet kan man läsa om hur reglerna på asylområdet harmoniserats på så sätt att alla, som kommer till ett EU-land och får uppehållstillstånd, har samma rättigheter som skyddsbehövande i Sverige.

Det finns ingen anledning för Migrationsverket i Sverige att bevilja asyl för tredjelandsmedborgare som kommit hit för att de tröttnat på att bo i det EU-land som redan gett dem asyl! Om det finns en lucka i lagen (vilket jag inte förstår kan finnas eftersom Sverige ska följa EU-direktiv även om lagen inte ändrats) så borde väl våra välbetalda experter på Migrationsverket, som producerar sina virriga RCI:er (rättsliga ställningstaganden) angående Syrien på löpande band, också lyfta upp frågan varför Sverige ska bevilja PUT åt personer som redan har PUT i ett annat EU-land!

Kommentar: Det är synd om somalier, afghaner, iranier,  irakier, syrier och andra som har fått permanenta uppehållstillstånd och skydd i EU-länder där de inte får allt betalt, som i Sverige. Det är klart att väldigt många vill komma till det enda landet i världen (eller finns det något annat än Sverige?), där landets invånare bekostar allt från svenskundervisning, annan utbildning, sjukvård, bostäder och försörjning. Varför skulle dessa människor och andra som redan fått det skydd de påstått sig ha behövt i ett EU-land, stanna i dessa länder där landets invånare är så ogenerösa att de inte vill försörja dem och ge dem allt det som invånarna i Sverige?

© Denna blogg. Korta citat tillåtna, men vänligen länka alltid till originalinlägget.

En migga: ”Mottagningsenheterna drunknar i klagomål från de sökande. De har inte fått så bra boende som de förväntat sig och de får inte pengar till glasögon, tandläkarbesök etc tillräckligt snabbt.”

En migga:

Asylinströmningen till Sverige är större än någonsin, nästan i nivå med den tiden då krigen på Balkan pågick. Det har inte hunnit påverka oss på prövningsenheterna ännu, trots att allt tyder på att vi går en hård höst och vinter till mötes med mycket övertidsarbete på helgerna. Men ansökningsenheterna och mottagningsenheterna är förtvivlade.

Ansökningsenheterna hinner inte mer än ta fingeravtryck och foton på alla som nu kommer till Sverige, och mottagningsenheterna drunknar i klagomål från de sökande. De har inte fått så bra boende som de förväntat sig och de får inte pengar till glasögon, tandläkarbesök etc tillräckligt snabbt.

Registreringsunderlagen från ansökningsenheterna består av en tjänsteanteckning där en enda fråga har ställts till den sökande. Man skulle kunna tro att frågan är ”Varför söker du asyl”, men icke. I stället lyder frågan: ”Hur är det med din hälsa”? Jag förstår att bemötandet är viktigt men vi ska väl inte utgå ifrån människor som ansöker om asyl gör det på grund av hälsoskäl??? Hälsoskäl är ju inte på något sätt asylgrundande, enligt utlänningslagen…

Vi på prövningsenheterna står således där med en tom akt där det finns en tjänsteanteckning om att den sökande led av huvudvärk när han ansökte om asyl och att han kallats till en utredning hos oss som beräknas ta två timmar. Under dessa två timmar ska vi försöka ta reda på om den sökande verkligen kommer från det land som han säger sig komma ifrån och vi ska också ta reda på varför han anser sig vara i behov av asyl i Sverige. Och vi ska framför allt fråga honom om hans hälsa, lyssna på klagomål om boendet och hänvisa honom hit och dit om han har frågor om LMA eller anhöriginvandring.

Det finns åsikter från ledningen om att vi ska dra ner tiden på våra utredningar eftersom det inte är LEAN att ställa irrelevanta frågor eller lyssna på allehanda förklaringar som inte handlar om asyl, men det blir klagomål från biträden och utskällning av chefen direkt, om vi under en utredning vågar avbryta den sökande när han beskriver sin hälsa eller berättar om sina barndomsminnen i stället för sina asylskäl.

På frågan om hur syrier ska hanteras kommer det nya instruktioner (RCI) varje vecka. Precis när vi lärt oss innehållet av veckans RCI kommer det en ny RCI som upphäver den gamla. Summa summarum är väl att det inte är fel att ge alla som säger sig vara syrier PUT och när vi väl är igång så kan vi ge PUT till alla andra också. Det kostar pengar att hålla asylutredningar som tar två timmar och språkanalyser är dyra. Varje försök att göra en utredning värd namnet stoppar dessutom LEAN-flödet.

Men för Guds skull svenska folk, öppna inte ögonen! Läs inte boken med miggornas berättelser från asylvärlden under fyra år och läs inte deras texter här på min blogg! För det är inte okej att vare sig förmedla eller ta till sig sanningar från asylverkligheten. Alltså inte ens sanningar. För i Sverige är de sanningar på asylinvandringsområdet som miggorna presenterar nämligen antingen något man ska förbigå med total tystnad eller något man på ett ointelligent och självdestruktivt sätt ska stämpla som ”främlingsfientligt” eller liknande. Sverige är det enda landet jag vet där fakta kan stämplas som just ”främlingsfientliga”, ”rasistiska” och/eller ”islamofobiska”. Jag kommer aldrig att förstå varför.

© Denna blogg. Korta citat tillåtna. Vänligen förvräng inte innehållet och vänligen länka alltid till originalinlägget.

Den här situationen har miggorna, genom sina berättelser, varnat för i minst fem år

Apropå den för Migrationsverket, kommunerna, det svenska samhället ohanterliga situationen med den mycket starkt ökande strömmen asylsökande till Sverige (bland annat Asylström svår att hantera för Migrationsverket) påminner jag om min text Ur utlänningslagen: ”…därför att Sveriges möjligheter att ta emot utlänningar blivit begränsade.”

I sammanhanget påminner jag också om boken Inte svart eller vitt utan svart och vitt och att den finns också som e-bok. Utdrag ur recension i Dagens Juridik:

Alla politiker, jurister, debattörer, chefer och samhällsmedborgare som vill debattera och diskutera migrationspolitik är skyldiga att läsa den här boken. Jag går så långt att jag säger att den som inte läst de här texterna, har inte skaffat sig rätten att ha några åsikter om den svenska migrationspolitiken. Jag kan garantera att de som är emot invandrare och invandring har oerhört bra koll på migrationshaveriet i svensk politik. De kommer läsa boken och använda Migrationsverkets handläggning som argument emot en human flyktingpolitik. Alla vi som vill se en human och fungerande migrationspolitik är därför skyldiga att med öppna ögon se verkligheten som den ser ut. Bara då går det att göra något åt det.
———–
För dig som har eller vill skaffa dig en åsikt om svensk migrationspolitik och som är beredd att brottas med dina förutfattade meningar rekommenderar jag att skaffa den här boken omgående.

Köp boken här! Miggornas och en del andras berättelser är viktig läsning, precis som Dagens Juridik skriver.

Ur bokens förord och efterord:

Krister Thelin, domare och ledamot av FN:s kommitté för mänskliga rättigheter – förord:
”Invandringspolitik, flykting- och asylfrågor samt arbetskraftsinvandring reser, var och en, svåra avgränsningar. Det är ingen allmän mänsklig rättighet att få komma till vårt land, men asylrätten skall respekteras.”

Lars-Gunnar Lundh, jurist, tidigare domare och överdirektör vid Migrationsverket – efterord:
”Det är inte ovanligt att de som anställs i verket har en bakgrund inom olika frivilligorganisationer eller har arbetat med och/eller studerat mänskliga rättigheter, eftersom det är frågor som de brinner för.”

Utsikt från en balkong mitt i Stockholm en kväll sent i augusti 2012

En migga: ”När man väl har fått TUT har man rätt till socialbidrag etc, och så slipper betala en fiktiv arbetsgivare.”

En migga om år efter år efter år pågående asylbedrägerier som också alltid finner nya former:

Som asylhandläggare känns det lite meningslöst för mig att ha utredningar med personer som påstår sig ha flytt från något fängelse där de suttit på grund av politisk aktivitet och passet har säkerhetstjänsten i hemlandet tagit men universitetsbetygen har man med sig (översatta till engelska) tillsammans med internationellt körkort som utfärdades under fängelsetiden. Vill man jobba eller studera här så ska man ansöka hemifrån. Ta bort möjligheten för dem som fått sin asylansökan avslagen att byta spår och bli arbetstagare i stället!

En stor del av de syrier som nu söker asyl kommer inte direkt från Syrien utan är före detta asylsökande som bytt spår och som nu tröttnat på att betala pengar till en fiktiv arbetsgivare. Det finns också en hel del syrier som fått TUT och som fått komma hit genom att de betalat någon här som gett sken av att ha anställt dem. Trots att de redan har TUT väljer de nu att ansöka om asyl. Och det är ett klokt val i landet Sverige. Visserligen är dagbidraget litet för en asylsökande, men beslutet kommer snabbt och när man väl fått TUT så har man ju rätt till socialbidrag etc. Och så slipper betala en fiktiv arbetsgivare och pengar som man tjänar på annat sätt här, dem får man behålla själv.

Tillägg: De ringer hela tiden och vill slippa svälta och bo på gatan, dessa arbetskraftsinvandrare…

Min kommentar: Få lyssnar på det miggorna år efter år berättar om bedrägerier och utnyttjande av asylsystemet. Men deras berättelser kommer att finnas kvar den dag det börjar utredas varför allt detta fick pågå och hur det kom sig att ingen (vilka var ansvariga?) reagerade och agerade. Ingen verkar bry sig om att det mer eller mindre havererade asylsystemet inte gynnar de relativt få med faktiska asyl- och skyddsskäl som tar sig till Sverige. Tvärtom.

Riksdagens och regeringens icke-kommentar hittills: Axelryckning.

© Denna blogg. Korta citat tillåtna. Vänligen länka alltid till originalinlägget.

Carl Bildt kanska kan ta hjälp av Alexander Stubb!

Carl Bildt kan ta hjälp av sin mycket gode vän, Finlands EU- och handelsminister Alexander Stubb, när det gäller kontakterna med Etiopien efter Meles Zenawis död.

Etiopiens nye premiärminister Hailemariam Dessalegn har studerat till diplomingenjör vid Tammerfors tekniska högskola och även arbetat på Tammerfors vattenreningsverk. Han har tidigare varit utrikesminister i den etiopiska regeringen. den mycket språkkunnige, karismatiske och kunnige Alexander Stubb har varit utrikesminister i Finland.

Kanske kan Finland därmed hjälpa Sverige i fallet med de fängslade svenskarna, vilkas nådeansökan annars riskerar att läggas åt sidan under lång tid.

Bara en tanke…

”Det finns inget bättre än de där humoristerna på detta hem!”

Det finns inget bättre än de där humoristerna på detta hem! Det ger hopp för en annan att det kanske finns en möjlighet till en bättre ålderdom än vad man för övrig möter i samhället i dag! Suomikoti visar vägen, det är bara att haka på!

Så skriver sonen till en av de boende på ålderdomshemmet Suomikoti (Finlandshemmet), Pentti, efter vårt besök hos hans pappa och de andra gamlingarna söndagen den 19 augusti. Och det är bara att hålla med!

Läs mer här!

En migga: ”Varför skulle han inte veta vad det betyder att han har plikt att tala sanning? ”

En migga kommenterar en text på Läsardebatten i Aftonbladet den 18 augusti: (finns inte på nätet)

Karin Alleman Patino, god man för en ensamkommande ungdom från Afghanistan, kritiserar Migrationsverket.

”Handläggaren var en ung kvinna fast en ”expert” hade utlovats.” Kan inte en ung kvinna vara expert?

Frågan var också om en ung man, den asylsökande, ”skulle kunna veta vad sanningsplikt betyder”. Varför skulle han inte veta vad det betyder att han har plikt att tala sanning? Och om han inte vet, varför skulle inte hans gode man, nämligen Karin Alleman Patino, då hjälpa honom att förstå detta? Som Karin ju själv påpekar i sin text så ska en god man vara som en förälder för den som saknar föräldrar.

”Det var ett regelrätt förhör med en usel tolk.” Varför avbröt inte det offentliga biträdet ”förhöret” i så fall? Det är hans/hennes skyldighet att tillvarata sin klients intressen.

”Irrelevanta frågor ställdes”. Karin Alleman Patino vet förstås bäst vilka frågor som är relevanta, inte handläggarna på Migrationsverket, vilkas uppgift det är att på alla sätt utreda och skaffa sig en grund för om personen som söker asyl ska beviljas detta enligt utlänningslagen, eller inte.

”Det tog hela två timmar och var tufft”. Vad menas med detta? Vad var det som var tufft? Att svara på frågor om varför man söker permanent uppehållstillstånd med allt vad det innebär i Sverige – två timmars asylintervju kan väl knappast vara för tufft för en ungdom som tagit sig hela vägen till Sverige och vill ha just det: permanent uppehållstillstånd här!?

”Handläggaren var ointresserad”. Trots att hon ”ställde så många frågor” (fast Karin Alleman Patino tyckte de var irrelevanta förstås) och ”klottrade någonting på ett A4 papper”. Synd att Karin Alleman Patino inte såg vad handläggaren klottrade, om det var hästhuvuden eller blommor eller geometriska mönster (handläggaren var ju så ung) eller om det möjligen kunde tänkas att det var så att hon antecknade vad den asylsökande sagt.

Slutklämmen från Karin Alleman Patino är att ”ensamkommande flyktingbarn” (hon menar en ensamkommande, faktiskt eller påstått, minderårig asylsökande) ”inte ska genomlida förhör flera gånger under sin väntan på permanent uppehållstillstånd i Sverige”.

Nu känner jag varken Karin Alleman Patino eller handläggaren och jag känner inte heller till den sökande eller hans ärende. Jag jobbar inte med ensamkommande barn och unga. Men jag tar för givet att Karin Alleman Patino inte nöjt sig med att bara skriva en debattartikel utan att hon också krävt att en asylutredning ska hållas med en bättre tolk och en ny handläggare som inte är en ung kvinna, eftersom en sådan inte kan vara expert, enligt denna gode man. Fast det innebär förstås att den unge mannen måste genomlida ytterligare ett tufft förhör ”under väntan på sitt permanenta uppehållstillstånd i Sverige”.

Jag vet alltså inte hur allt gått till i det här fallet. Men en sak vet jag: afghanska ungdomar som kan visa att de faktiskt är minderåriga, att de faktiskt kommer från Afghanistan och att de faktiskt saknar någon som kan ta emot dem i hemlandet (föräldrar, släktingar), får PUT. Det hålls inte några flera ”förhör”. Så någonting stämmer inte i det här fallet.

Sedan är det förstår fritt fram att kritisera handläggarna på Migrationsverket, de är inte ofelbara. Och tolkarna håller inte måttet heller, alla gånger. Men vems fel är det att tolkarna är dåliga? Migrationsverket centralt har ett avtal med en tolkförmedling, den som vann budgivningen. Mycket ofta måste asylutredningarna göras om just därför att tolken var dålig. Snålheten bedrog visheten. Men om handläggaren inte var bra och om tolken var ännu sämre så innebär det givetvis inte att den asylsökande (vuxen eller barn) får PUT! Det innebär bara att det hela får göras om.

Och, till slut: när Karin Alleman Patino talar om den unge mannens ”väntan på sitt PUT i Sverige” så tror eller anser hon att alla som säger att de är minderåriga och att de är från Afghanistan per automatik ska beviljas PUT! Vore det så, då skulle det inte behövas några asylutredningar, offentliga biträden eller gode män. Sådant behövs inte vid fri invandring.

Kommentar: Aftonbladet tar in ensidiga debattinlägg och rapporterar ofta ensidigt om asylärenden, liksom många andra tidningar och medier. De ger allmänheten felaktig information om asylområdet. Varför? Vem vinner på det?

© Denna blogg. Korta citat tillåtna. Var vänlig länka alltid till originalinlägget vid citat.

Finland: ”En sällskapspartner som ansöker om uppehållstillstånd ska ha en tryggad försörjning.”

I Finland gäller följande för partnerinvandring:

En sällskapspartner som ansöker om uppehållstillstånd ska ha en tryggad försörjning.

En sällskapspartner kan inte beviljas uppehållstillstånd på grund av familjeband eftersom en sällskapspartner till en finsk medborgare eller en person som beviljats uppehållstillstånd i Finland inte anses som familjemedlem.

Tillfälligt uppehållstillstånd på grund av ett sällskapsförhållande kan beviljas endast i exceptionella fall:

Då ska försörjningen för den person som ansöker om uppehållstillstånd vara tryggad till exempel med löneinkomster, besparingar eller inkomster från företagsverksamhet. Tillgångarna ska till exempel finnas på den sökandes eget bankkonto och den sökande ska kunna fritt använda dem. Som tryggad försörjning anses inte den i Finland bosatta sällskapspartnerns inkomster eller besparingar.

Följande villkor ska också uppfyllas:

•  Sällskapsförhållandet är etablerat. Som bevis på ett etablerat förhållande kan anses till exempel tidigare samboende eller graviditet.

•  Sällskapspartnerna har för avsikt att fortsätta det gemensamma livet i Finland.

Källa: Migrationsverket

I Finland sänkte man utkomststödet till asylsökande

Sverige. Två partier, Kristdemokraterna och Folkpartiet (understödda av Vänsterpartiet och kanske något annat parti) vill se över stödet, dagersättningen, till asylsökande  (läs och lyssna på inslag i SR P1). Men det finns inte en outsinlig skattkista att ösa pengar ur.

Det är bra att migrationsminister Tobias Billström i SR P1 Morgon tydligt säger att ”vi har inte pengar till allt”. Det är klart att dagersättningen är mycket låg och det är också ett faktum att den varit lika stor i 18 år. I den bästa av världar skulle den del av befolkningen som arbetar och betalar bland världens högsta inkomstskatter kunna betala mer till asylsökande som väntar på besked om PUT. Om det inte var så att andelen skattebetalare var relativt låg och om det inte var så att väldigt många, inte minst personer som beviljats PUT, skulle behöva leva på skattefinansierade försörjningsstöd (socialbidrag) i decennier som också ska finansieras. Å andra sidan betalar de asylsökande inget för sitt boende (som också betalas av skattemedel) och de har heller inte en många av de fasta kostnader som svenskar och personer med PUT har. Och – till syvende och sidst – finns det inte pengar så finns det inte pengar.

Finland. I Finland gjorde man tvärtom. Där sänktes ersättningen för asylsökande rejält i februari 2010. Den var då högst i hela EU och ansågs av olika anledningar inte rimlig.

Utkomststödet sänktes från 375 euro (ca 3.230 kronor) till 292 euro (ca 2515 kronor) per vuxen asylsökande och månad och att det för asylsökande ska vara 30 procent lägre än för andra som bor i Finland. Stödet var alltså förr, fram till och med år 2009, betydligt högre – ca 1.100 kronor mer per månad – än till exempel i Sverige där en vuxen asylsökande får 2.100 kr i månaden (30 dagar x 71 kronor).

Dåvarande migrationsminister Astrid Thors sade till Vasabladet den 2 december 2009, att ingen har bevisat att det höga utkomststödet lockar asylsökande till Finland och hon motiverade nedskärningen med sparkrav. Dock hade röster hörts från andra håll i Finland om att utkomststödet för asylsökande inte bör vara så högt att det bidrar till att dessa väljer Finland som asylland av den anledningen.

Extra information: Finland har inte längre någon migrationsminister, en sådan fanns bara under en mandatperiod. Migrationsfrågor ligger återigen under inrikesministeriet, som leds av inrikesminister Päivi Räsänen, Kristdemokraterna.

© Denna blogg. Vänligen länka alltid till originalinlägget vid citat.

Finland: Inrikesministeriet föreslår förstärkt gränsbevakning

Inrikesministeriet i Finland meddelar::

Inrikesministeriet är ett ministerium för inre säkerhet och migration. Bland dess verksamhetsområden deltar polisväsendet, räddningsväsendet och Gränsbevakningsväsendet i upprätthållandet av den inre säkerheten inom sina områden, som är av stor vikt för den nationella konkurrenskraften. När det gäller den inre säkerheten är målet att Finland är Europas tryggaste land.

Inrikesministeriet föreslår att Finlands gränsbevakning förstärks med 80 gränsbevakare och att gränsstationer förnyas. 50 bevakare ska placeras vid gränsstationerna i Sydöstra Finland, Vaalimaa, Nuijamaa och Imatra, de övriga 30 på Helsingfors-Vanda flygplats och i Helsingfors hamnar.

Enligt gränsbevakningen i Sydöstra Finland behövs fler bevakare för att kunna kontrollera genomfartstrafiken till och från Ryssland – bara i år har trafiken vid de tre östra gränsstationerna ökat med 15-20 procent.

En migga apropå inlägget ”Hos den ena svenska myndigheten är han barn, hos den andra är han man…”

Läs först: Hos den ena svenska myndigheten är han barn, hos den andra är han man… (11 augusti) och En migga kommenterar inlägget: “Hos den ena svenska myndigheten är han barn, hos den andra är han man…” (11 augusti).

En migga apropå ovanstående texter:

För att resa till Iran måste man ha visum och jag tror inte att det är möjligt för en identitetslös afghan med svenskt främlingspass att få visum dit. Är han en iranier som nu ska resa hem för att hälsa på sin mamma, så förstår jag inte hur han kunde få PUT – även med beaktande av den slappa praxis vi har på barnprövningen.

© Denna blogg.

En person som arbetar med integrationsfrågor: ”Ingenting har förändrats trots att man i sin enfald hoppats på det.”

Läs först: Hos den ena svenska myndigheten är han barn, hos den andra är han man… (11 augusti) och En migga kommenterar inlägget: “Hos den ena svenska myndigheten är han barn, hos den andra är han man…” (11 augusti).

Det kom ett mejl från en person som arbetar med integrationsfrågor:

Vill återigen tacka för det fantastiska arbete du lägger ned och som någonstans blir en livlina för oss som arbetar med integrationsfrågor – eller kanske man ska säga: brist på integration och ickefrågor.

Nåväl. Jag läste inlägget om den unge mannen som fått bidrag att åka på semester i Iran för att hälsa på släktingar. Det visar sig att av de ensamkommande minderåriga som fått PUT-plats i Älvkarleby kommun så har sex stycken under sommaren varit tillbaka i Iran för att hälsa på släkt!

Återigen förefaller det mycket märkligt (för att uttrycka det milt) att företrädare för offentliga myndigheter (i det här fallet stat och kommun) inte tycks inse och anse att det är fel att en person, som med största sannolikhet beviljats uppehållstillstånd med uppgivna skyddsskäl gentemot ett land (Afghanistan) ska bege sig till ett annat land för att där hälsa på släkt och vänner när dessa släktingar är samma personer som vid asylutredningen med största sannolikhet var ”borta”, ”döda” etc etc.

Ville bara meddela att ingenting har förändrats trots att man i sin enfald hoppats på det.

Kommentar: Sverige är helt ute och cyklar och liknar inget annat europeiskt land när det kommer till asylområdet. Ingen som borde göra det, tar ansvar! Jag rapporterar åtminstone!

Men jag är varken GD på Migrationsverket, riksdagsledamot eller minister. Inte heller är jag nyhetsansvarig på SR eller SVT (=Public Service med uppdrag att rapportera objektivt) eller på någon av de större tidningarna. Jag tar det ansvar jag som enskild individ, skribent, författare, debattör och bloggare kan: jag publicerar berättelser ur verkligheten, framförda av dem som är mitt ute i den.

Andra – som ofta är mycket välavlönade för att göra det – borde ta sitt ansvar för att t.ex. socialbidrag (skattepengar) för utlandsresor till länder som man påstått sig ha skyddsskäl gentemot inte utbetalas; för att utlänningslagen efterföljs och för att felaktigt utdelade uppehållstillstånd återkallas.

© Denna blogg. Vänligen respektera copyrighten och citera kort samt länka till originalinlägget. Tack!