• Kategorier

  • Arkiv från 5 maj 2005

  • Kalender

    augusti 2012
    M T O T F L S
     12345
    6789101112
    13141516171819
    20212223242526
    2728293031  
  • free counters
  • wordpress visitor counter
  • RSS Merit Wager

    • Utan titel lördag, 6 juni, 2020
        Sedan den 5 maj 2005 har jag ideellt granskat, redovisat, översatt, kommenterat och publicerat ofta unikt material, särskilt miggornas rapportering. Om ni uppskattar texterna, informationen, rapporterna, kommentarerna, stöd gärna via Subscribe med 1 krona om dagen = 30 kronor i månaden, eller med valfritt belopp via Donate, Swish eller Bankgiro.  Alla bidr […]

På förekommen anledning

           

Miggor, socialsekreterare, personal på hem för ensamkommande minderåriga asylsökande samt ambassadpersonal i några av de vanligaste asylländerna som alla skrivit och skriver på min blogg och i boken Inte svart eller vitt utan svart och vitt, existerar givetvis precis lika mycket utan att alla som läser deras texter vet vad de heter och hur de ser ut. Alltså de existerar och deras berättelser har samma dignitet och relevans som om de gick ut offentligt med namn och bild.

Det krävs inte särskilt mycket fantasi för att inse att man inte kan kräva att de ska utsätta sig och sina familjer – särskilt inte sina barn! – för det helvete som skulle drabba dem om deras namn och utseenden blev kända. Lite inlevelseförmåga måste folk ha. Man kan ju bara tänka sig in i situationen själv: skulle man själv vara beredd att träda fram i vetskapen om att man skulle bli allmänt villebråd såväl på olika sajter på nätet som på sin arbetsplats och i sitt vardagsliv? Skulle man själv sätta sina barn i fara för att tillfredsställa nyfikenheten på vem man är hos journalister och andra som mycket väl vet att berättelserna är äkta och legitima, men som ändå framhåller att ”de borde gå ut offentligt i en gemensam debattartikel” och annat huvudlöst. I ett annat land kanske det skulle gå. Men det går inte i Sverige och det vet folk. Borde veta.

Det har krävt mod och stor tillit och starkt engagemang hos alla de människor som i många år skickat sina berättelser om de hårresande och horribla förhållanden de arbetar under och tvingas administrera, trots att dessa berättelser knappt åstadkommit mer än krusningar på asylområdets yta. Det har krävt mod att våga lita på mig, att jag ska förvalta deras berättelser på rätt sätt och att jag aldrig någonsin, trots många förfrågningar genom åren, skulle ”läcka” deras identiteter till frågvisa journalister och andra. De två personer som skrivit för- och efterord till boken hade knappast gjort det om de inte trott och förstått att vad miggorna berättar om, år efter år, är fakta och inga påhittade historier. Läs här, scrolla ner lite för att se presentationen av dessa skribenter.

Berättelserna inifrån Migrationsverket beskriver miggornas faktiska upplevelser. Samtliga har arbetat länge på verket och har höga utbildningar. Även andra som medverkat har kunskap och utbildning som gör att det de förmedlar inte kan avfärdas.

En vacker dag kommer allt det som dokumenterats här på bloggen och i boken Inte svart eller vitt utan svart och vitt att komma till användning. Det blir den dag om fem, 20 eller 50 år när en kommission granskar hur det kunde gå som det gick på asylområdet i Sverige. Då kommer man att undra över varför inga s.k.ansvariga brydde sig, varför de låtsades som om miggornas fakta inte existerade.  I en demokrati, en rättsstat med en kunnig och i ett land med en objektiv journalistkår ska alla sidor av en samhällsfråga belysas. Det gör man inte på asylområdet. Men miggornas berättelser kommer att finnas kvar tills det är dags för en granskning av vad som hände, varför och hur det var möjligt.

Läs också:
Om miggorna som skriver och berättar inifrån Migrationsverket och de texter som länkas till därifrån.

© Denna blogg. Vänligen länka alltid till originalinlägget vid citat.

Något lite om sociala medier

För några dagar sedan aktiverade jag mitt Twitter-konto igen. Då hade det varit avaktiverat och jag hade inte varit inne på nästan en månad. Detta för att jag tyckte att det blev energislukande och negativt med människor som var ute efter att munhuggas och att medvetet missförstå det jag skrev på de 140 tecken som står till buds för varje tweet. Men, tänkte jag, efter det ganska långa uppehållet, jag ger det en chans till. För det är ett fantastiskt bra. informativt och snabbt medium och man når många via Twitter, samtidigt som man också själv får mycket information om aktuella händelser och kan ta del av andras åsikter.

Det varade bara i några dagar, sedan tröttnade jag igen. Det är ett demokratiskt medium och alla som vill kan logga in. Det är bra. Men det innebär också att spännvidden blir stor mellan dem som är välutbildade, självständigt tänkande, välformulerade och som söker verklig kommunikation och debatt och dem som mest verkar vara ute för att ”stir up trouble” och som medvetet missförstår och förvränger det man skriver. Jag tröttnade på den senare kategorin. Trist, för jag hade gärna velat fortsätta att delta både som läsare och, ibland, med egna åsikter och egen information men också med egna kommentar till andras tweets. Men det går inte när man också måste tampas med de medvetet missförstående och felaktigt tolkande personerna som mest är ute efter att bråka. Så nu har jag beslutat mig för att inte medverka på Twitter längre.

På Facebook är det en helt annan sak. Jag har medvetet hållit antalet FB-vänner på ett minimum (under 500) och tar då och då bort personer som aldrig skriver något själva eller interagerar med mig och andra. Hör man aldrig av sig så kanske man inte passar så bra på ett ”socialt” medium, där det hela ju går ut på att kommunicera, debattera, kommentera, dela med sig av information. Jag får många vänförfrågningar, både från personer jag känner eller känner till och från helt okända. Något som förvånar mig mycket är, att folk skickar vänförfrågningar och inte samtidigt skickar ett meddelande där de presenterar sig och talar om varför de vill bli ”vänner” med just mig! Troligen har en eller annan ”vän” som jag kunde ha haft glädje och nytta av – och vice versa – försvunnit bland de hundratals som jag klickat ”ignorera” på, just för att jag inte haft en aning om vilka de är och varför de kontaktat mig.

I de sociala mediernas barndom talades det om ”netikett”, alltså om hur man skulle agera i dessa då nya sammanhang. Nu har många glömt bort denna ”netikett” och då blir det, som på Twitter, ganska ofta obehagligt och ibland rent olidligt. Det speglar iofs samhället i övrigt där det inte längre är självklart att människor följer de oskrivna regler som fanns och följdes förr och som gjorde att umgänget blev smidigare och trevligare: man går på höger sida av trottoaren, man skriker inte okvädingsord till främmande människor (inte till dem man känner heller), man ger positiv feed back när det finns en anledning och inte bara negativ vare sig det finns skäl till det eller inte. Etc.

En het debatt, ett intensivt utbyte av åsikter som kan spänna från den ena ytterligheten till den andra och allt däremellan, är oftast både stimulerande och rolig. Man måste verkligen inte tycka lika i allt, men man kan mycket väl respektera varandras rätt att ha sina egna åsikter även när de avviker från ens egna. Och meningsutbyten kan ofta vara lärorika om man har ett någotsånär öppet sinne. Ren elakhet och medvetna missförstånd däremot, som går ut på att misskreditera andra för att de inte tycker exakt som man själv, det är inte roligt, inte stimulerande och inte ett dugg lärorikt. Det kan man gott leva utan.

Här på bloggen uttrycker jag mina åsikter och tankar och delar med mig av den kunskap jag har på olika områden. Och låter främst miggor men även andra komma till tals med sina unika berättelser. Jag vet att många följer bloggen och jag får också en hel del feed back via kontaktformuläret. Kommentarer direkt på bloggen har jag aldrig tillåtit eftersom det skulle föra med sig för mycket jobb och kräva för mycket tid för moderering.

Sociala medier ger alla människor en fantastisk möjlighet att delta i samhälls- och andra debatter. Via sociala medier får vi veta vad som händer i slutna länder och länder där det pågår stridigheter. Vi får följa med på de mest fantastiska upptäcktsfärder och äventyr när någon twittrar om ställen vi aldrig varit på. Vi kan se filmer, höra musik, se uppträdanden etc via YouTube som endast just sociala medier möjliggör och som vi inte skulle kunna se någon annanstans. Nyheter sprider sig som en löpeld och ”gammelmedierna” hinner överhuvudtaget inte med; när de är klara att publicera eller rapportera så vet vi redan det mesta. Gammelmediernas makt har blivit skarpt beskuren. Det är bra. Nu är vi alla journalister, berättare och filmare och gammelmedierna har inte monopol på vad folket ska få veta och hur det ska presenteras. Så till allra största delen är internet och allt vi kan göra och ta del av via våra datorer och mobiler en välsignelse. Om vi bara kunde lära oss att kommunicera utan att skymfa eller trampa på andra…

© Denna blogg. Korta citat tillåtna. Vänligen länka alltid till originalinlägget.