• Kategorier

  • Arkiv från 5 maj 2005

  • Kalender

    september 2012
    M T O T F L S
     12
    3456789
    10111213141516
    17181920212223
    24252627282930
  • free counters
  • wordpress visitor counter
  • RSS Merit Wager

    • Utan titel lördag, 6 juni, 2020
        Sedan den 5 maj 2005 har jag ideellt granskat, redovisat, översatt, kommenterat och publicerat ofta unikt material, särskilt miggornas rapportering. Om ni uppskattar texterna, informationen, rapporterna, kommentarerna, stöd gärna via Subscribe med 1 krona om dagen = 30 kronor i månaden, eller med valfritt belopp via Donate, Swish eller Bankgiro.  Alla bidr […]

En migga apropå Aftonbladets ”granskning” av Migrationsverket”

En migga skriver, efter att ha läst om Aftonbladets ”granskning” av Migrationsverket och min text Det är lite sent att stiga tidigt upp: Om Aftonbladet och miggorna här på bloggen.

Jag läste lite om Aftonbladets ”granskning”. Deras reportrar borde först sätta sig in regelverket innan de börjar granska! Vad tror Aftonbladet att det betyder att ”15-åriga Ali slipper överföring till Italien enligt Dublinförordningen”? Det betyder inte att Ali får PUT! Det betyder bara att Alis ansökan  ska prövas mot hans hemland. Det ska först utredas vilket Alis hemland är och Ali kommer antagligen också att få genomgå medicinsk åldersbedömning. Sedan utreds Alis asylskäl. Visar det sig  att Ali sannolikt är vuxen och om han dessutom inte har trovärdiga eller tillräckliga skyddsskäl mot sitt hemland kommer han att utvisas dit. Dublinärenden (som Alis ärende var, men inte längre är) utredes på ett helt annat sätt, åldern utreds inte, identiteten och hemvisten utreds inte, asylskälen utreds inte.

Man kan bara hoppas att kollegerna på Migrationsverket inte böjer sig för medierna när Alis ansökan behandlas, utan att det sker en rättvis och rättssäker prövning av densamma. Det är viktigt därför att det finns många asylsökande som säger sig vara barn och komma från Afghanistan (men varken är barn eller kommer från Afghanistan…) och det vore skadligt, rentav förödande för rättssäkerheten om Ali fick en annorlunda handläggning och bedömning av sitt ärende enbart för att Aftonbladet och andra medier skrivit om hans fall.

Men själva rubriken på Aftonbladets s.k. granskning (Äts det fortfarande tårta på Migrationsverket?) tyder på att det inte handlar om någon allvarligt menad, objektiv granskning och därmed finns det väl heller ingen anledning för tidningens ”granskare” att läsa på först. Därför tycker jag också att det är klokt av dig – och av mig och andra miggor – att inte blanda oss i denna ”granskning”!

Kommentar: Jag har lite svårt att tro att några seriösa och kunniga miggor kommer att höra av sig till Aftonbladet. Om ändå några kunniga miggor gör det så bör de se till att de inte felciteras eller felvinklas. De bör noga kontrollera att reportrarna förstår vad de säger och kräva skriftligt på att de få läsa texten och rätta felaktigheter innan deras eventuella berättelser går i tryck. Hur de ska kunna lita på att deras identiteter skyddas vet jag inte, det handlar om tillit och den tar tid att bygga upp; det räcker inte med en utsaga i tidningen om att ”Som källa är du skyddad enligt svensk lag”. Därmed inte alls sagt att man behöver misstro de aktuella reportrarna, men ju fler som hanterar uppgifter, desto större är riskerna.

Alla seriösa och kunniga miggor som berättat här på bloggen sedan 2007 och även nya miggor som vill medverka, är välkomna att fortsätta/börja skriva! Era berättelser under åren 2008-2011 finns i bokform och nästa bok skriven av kommer nästa år, 2013. Ni har på ett enastående sätt bidragit – och fortsätter att bidra – till att, under alla dessa år, göra människor medvetna om den ”asylverklighet” ni ser och upplever – på gott och ont – i er vardag och till att det finns en unik dokumentation som ingen annan i Sverige har gjort.

Och kom ihåg att Aftonbladet – och i princip alla andra ”gammelmedier” – under alla dessa år inte har låtsats om att ni miggor, och era initierade och ofta skrämmande berättelser, ens existerar!

© Denna blogg. Korta citat, med angivande av källa och länkning till detta originalinlägg, tillåtna.

Det är lite sent att stiga tidigt upp: Om Aftonbladet och miggorna

Nu vill Aftonbladet att bland annat miggor ska börja kontakta dem (Äts det fortfarande tårta på Migrationsverket?) om ”hur det är att jobba på Migrationsverket” och vad miggorna vill att Aftonbladet ska granska på verket. Ett tips till Aftonbladet:

Läs denna blogg minst fem år tillbaka, under kategorin Asyl&Migration! Där finns över 2300 texter, varav närmare 2000 av miggor. Eller läs boken Inte svart eller vitt utan svart och vitt, där miggorna berättar, sida upp och sida ner!

Aftonbladet – och alla andra medier – har i alla år som miggorna rapporterat de mest hårresande saker inifrån verket, låtsats som det regnar och fortsatt med sin ensidiga rapportering. Aftonbladet – och alla andra medier – har alltför ofta rapporterat okunnigt och slarvigt (det finns självklart undantag, men de är få), vilket också en del miggor konstaterat när de skrivit till mig.

Jag har svårt att tro att särskilt många miggor kommer att vare sig vilja eller våga ta kontakt med Aftonbladet. De kommer nog inte att lita på att de verkligen förblir anonyma hur mycket kvällstidningen än utlovar källskydd. Lite komiskt är också att journalister (bl.a. sådana som kontaktat mig och velat att jag ska ge dem miggornas kontaktuppgifter!!!) klagat på att de är anonyma hos mig, på min blogg… Miggorna kan inte heller lita på att det de eventuellt skulle berätta för en reporter på Aftonbladet, skulle komma att presenteras på ett korrekt sätt – tidningens skriverier hittills har ju visat på mycket slarv och okunskap vid rapportering från asylområdet (liksom också andra medier). Aftonbladets journalistik på asylområdet har alltså tyvärr inte ingett förtroende hos miggorna.

Krister ThelinLars-Gunnar LundhNär det gäller miggornas berättelser här på bloggen, där de alltid kunnat lita på att vara anonyma, har som sagt några medier och bloggare (inte många, men det har hänt) ifrågasatt miggornas berättelser just för den anonymitet de haft när de skrivit på min blogg. De ”skeptiska” har undvikit att fundera över om Krister Thelin, domare och ledamot av FN:s kommitté för mänskliga rättigheter, och Lars-Gunnar Lundh, jurist, tidigare domare och överdirektör vid Migrationsverket verkligen skulle ha skrivit förord respektive efterord till boken Inte svart eller vitt utan svart och vitt om de inte tog miggornas berättelser på allvar. Stort tack till dem som genom sin medverkan i boken legitimerat miggornas berättelser och även gett mig, som i alla år samlat de historier som Aftonbladet och andra medier för länge sedan borde ha citerat, styrka att fortsätta att publicera de skakande berättelserna!

Hur många miggor som kommer att hörsamma Aftonbladets uppmaning är svårt att gissa. Ganska få? Några? Ingen? Att lita på en kvällstidning som i alla år rapporterat så ensidigt och ofta okunnigt, det tror jag inte att många vågar göra. Inte de kunniga som jobbat där länge, i alla fall. Inte heller tror jag att de helt vågar lita på tidningens löften om anonymitet. Därmed inget ont sagt om just de reportrar som ska syssla med granskningen, men ju fler inblandade, desto större risk för att uppgifter läcker ut. Så om denna uppmaning från Aftonbladet till miggorna att berätta kommer att få gensvar återstår att se:

Hur är det att jobba på Migrationsverket? Följs alla lagar och regler?

Aftonbladets reportrar kan ju, som sagt, börja med att läsa vad miggorna i sex år rapporterat här och som Aftonbladet under alla år hittills struntat i och låtsats som berättelserna, den ena mer hårresande än den andra, inte existerar. Och betänka vad som sägs i denna recension av boken med miggornas berättelser, publicerad i Dagens Juridik den 5 april 2012:

Alla politiker, jurister, debattörer, chefer och samhällsmedborgare som vill debattera och diskutera migrationspolitik är skyldiga att läsa den här boken. Jag går så långt att jag säger att den som inte läst de här texterna, har inte skaffat sig rätten att ha några åsikter om den svenska migrationspolitiken. Jag kan garantera att de som är emot invandrare och invandring har oerhört bra koll på migrationshaveriet i svensk politik. De kommer läsa boken och använda Migrationsverkets handläggning som argument emot en human flyktingpolitik. Alla vi som vill se en human och fungerande migrationspolitik är därför skyldiga att med öppna ögon se verkligheten som den ser ut. Bara då går det att göra något åt det.
———–
För dig som har eller vill skaffa dig en åsikt om svensk migrationspolitik och som är beredd att brottas med dina förutfattade meningar rekommenderar jag att skaffa den här boken omgående.

Det är ett mycket viktigt folkbildande arbete miggorna har gjort när de, år ut och år in, här på bloggen (och i bokform, även som e-bok) på sin fritid skrivit och berättat vad de sett, hört, upplevt på sin arbetsplats: Migrationsverket. Det borde ha uppmärksammats, inte tigits ihjäl av Aftonbladet och andra medier! Men förutom de recensioner som citeras här, har svenska medier bemött miggornas historier med tystnad, vilket jag kan tycka är en skam och ett hån mot miggorna. Och odemokratiskt. Att bara rapportera ensidigt och inte visa att här finns ”den andra sidans” version av skeenden på asylområdet är inte god journalistik. Att tro att miggorna nu, gladeligen, ska börja rapportera till samma tidning som ignorerat deras berättelser i så många år, är kanske lite naivt.

Miggor! Socialsekreterare, HVB-personal och ambassadanställda!

Fortsätt att, med förtroende och fortsatt garanti om total anonymitet, skriva här på bloggen! Era berättelser läses av oerhört många – inte minst av en mängd journalister som låtsas att de inte gör det – och av politiker i regering, riksdag och på kommunal nivå. Nästa bok med era berättelser kommer att publiceras 2013, antingen på våren eller direkt efter sommaren. Allt ni har berättat kommer att bevaras för eftervärlden och ingen kommer att kunna säga att han inte visste hur det såg ut på asylområdet i Sverige på 2000- och 2010-talen. Tack för ert förtroende och tack för att ni skriver!

© Denna blogg. Korta citat tillåtna, länka dock alltid till originalinlägget!

Tips till lättkränkta: humor!

De lättkränkta afrosvenskarna och andra som ständigt letar efter saker att känna sig diskriminerade för eller kränkta av borde lära av Zahra Abdulla i Finland:

Jag skulle gärna dela ut fler om jag hade råd! Folk skrattar så de viker sig dubbelt,” säger Zahra Abdulla i tidningen Ilta-Sanomat. ”Mig stör inte bilden av flickan med de tjocka läpparna. Jag tycker inte det är rasism, jag tycker det är humor.

Notera hennes humorvapen, som hon har i handen: Fazers lakritsstång med den gamla logon, skapad i en annan tid: år 1927.

Läs mer om Zahra, som kandiderade till riksdagen två gånger – med kunskap och – viktigt! – humor:

Inför riksdagsvalet i Finland – Zahra Abdulla, – 11 mars 2007
Zahra Abdulla kandiderar för De gröna till Finlands riksdag – 17 april 2011

© Denna blogg. Korta citat tillåtna. Länka alltid till originalinlägget.

En migga: ”Jag kan rekommendera dem som inte läst FN:s barnkonvention att göra det.”

En migga skriver, apropå de allt mer vansinniga turerna i fallet med lilla Haddile, två år:

Del 1
Stackars det lilla barnet Haddile som utnyttjas fullt ut av medier och andra!

Migrationsverkets rättschef fick svettas rejält vid ett möte i kyrkan i den by där Haddile bor med sina fosterföräldrar. Det spelade ingen roll vad han sade, han dömdes ändå ut som en omänsklig människa. Av någon präst som inte har en susning om vad detta ärende handlar om, men som är beredd att ge Migrationsverket en kurs i medmänsklighet.

Anita Dorazio, (årets svensk för några år sedan) har också yrat om asylsökandes rättigheter (trots att detta fall ej handlar om asyl) och hon och många andra som uttalar sig menar att de stödjer sina uttalanden på Barnkonventionen. För dem som inte läst Barnkonventionen, inklusive prästerna och Dorazio, så kan jag jag bara rekommendera att de gör det eftersom:

Barnkonventionen sätter barnens rätt till sina föräldrar allra högst.

Principen om att barn har rätt till sina föräldrar och att föräldrarna har rätt till sina barn är helig, enligt Barnkonventionen. Barnkonventionen är ett resultat av ett samarbete mellan många länder där en del av länderna inte alls är eniga om Sveriges sätt att skilja barn från sina föräldrar genom omhändertagande i enlighet med LVU. För inte alls länge sedan kallades Sverige för ”Barn-Gulag” på grund av att socialtjänsten tog barn från föräldrarna på basis av rykten etc. Och detsamma pågår ju fortfarande. Därmed givetvis inte sagt att det var fel att ta Haddile från mannen som inte var släkt med henne och som inte ens tog hand om henne på ett acceptabelt sätt. Däremot är det helt i linje med Barnkonventionens principer (vilka socialtjänsten verkat strunta i) att eftersöka Haddiles mor.

Haddiles mor har rätt att få tillbaka sin dotter om hon är kapabel till detta (vilket är en fråga för de sociala myndigheterna i familjens medborgarskapsland Frankrike), och hon äger också rätten att avstå från sin dotter genom att låta den svenska fosterfamiljen adoptera henne eller ta hand om henne tills hon, mamman, är kapabel att ta hand om sin dotter.

Om Haddile skulle få stanna kvar hos sin fosterfamilj tills mamman visat att hon kan ta hand om henne är det en fråga för svenska och franska myndigheter att lösa. Mellan två EU-länder är det inte svårare än att Haddile får stanna hos sina svenska fosterföräldrar, hon får umgås med mamman genom att mamman reser till Sverige eller genom att Haddile reser till Frankrike. Och så småningom kanske de återförenas.

I tv-programmet Debatt tog man in en människa, en man, som påstås vara den som tog hand om Haddile efter att mamman övergivit henne. Denne man är densamma som som inte tagit hand om bebisen Haddile på ett bra sätt (hon var undernärd och hade en skallfraktur när hon lämnades till sjukhuset, fyra månader gammal). Han uppmanades att ringa till ett telefonnummer i utlandet som påstods gå till Haddiles mamma. Om Migrationsverket och socialtjänsten har haft tillgång till telefonnummer till Haddiles mamma och dessutom hennes adress, hur kommer det sig då att ingenting hänt på två år?

En kvinna ska ha kontaktat svenska ambassaden och sagt sig vara Haddiles mamma, något som UD inte bekräftat. Jag tror att det kan komma att finnas fler kvinnor som ger sig ut för att vara mammor till Haddile på grund av all den smaklösa publicitet som detta fall fått och i och med den (brist på) pressetik som råder i Sverige. Snart får väl vilken kvinna som helst från Algeriet eller Frankrike komma till Debatt eller ge intervjuer till kvällspressen och påstå sig vara Haddiles mamma utan att någon kontrollerat om det finns substans i deras påståenden.

Kommentar: Jag har skrivit om lilla Haddile och socialtjänstens tillkortakommanden i några inlägg här på bloggen (scrolla ner så finns de där). Jag vill gärna citera vad miggan skriver ovan, och som jag också påpekat otaliga gånger:

”Haddiles mor har rätt att få tillbaka sin dotter om hon är kapabel till detta (vilket är en fråga för de sociala myndigheterna i familjens medborgarskapsland Frankrike), och hon äger också rätten att avstå från sin dotter genom att låta den svenska fosterfamiljen adoptera henne eller ta hand om henne tills hon, mamman, är kapabel att ta hand om sin dotter.”

Del 2
Och eftersom det är så hjärtskärande med alla barn som ”inte får stanna” så har Aftonbladet den 28 september kommit med en annan Öppen Granskning.  En kvinna från Kazakstan (?) som måste fly till Sverige därför att hon anklagades för att ha stulit pengar från sin arbetsplats (?). Givetvis flydde hon till Sverige, illegalt också med ett pass som smugglaren skaffat henne. Men i Sverige tvingades hon att bli prostituerad. Givetvis kontaktade hon inte polisen, men när hon flydde på natten så råkade hon träffa en kvinna som talade hennes språk. Hon vet inte var hon har varit och kan inte säga någonting om det till polisen, men hon föder ett barn och någon av hennes svenska kunder måste vara pappa till det lilla barnet som nu utvisas till Kazakstan med henne.

Migrationsverket tror inte alls på den här historien, och det gör inte  jag heller. Varför skulle man fly från Kazakstan till Sverige med falska papper om man var orättvist, eller med rätta anklagad för att stulit pengar som hotellreceptionist? Och på vilket sätt skulle det kunna ge asyl?  Och även om allt detta hade hänt, varför vill man inte åka hem från ett land där en massa hemskt har hänt en? Om man nu vill ta hand om sitt barn, som hon verkar vilja, varför skulle det vara bättre för henne och barnet i Sverige? I Kazakstan kan man mycket väl leva som ensamstående mor och vill man inte det så finns det barnhem i Kazakstan också.

Kommentar: Den här senaste historien är ett exempel på ett fall som inte har något med asyl att göra överhuvudtaget, hur tragiskt det än är ur mänsklig och medmänsklig synpunkt. Det verkar som om medierna, som tar upp dessa fall, tror att den svenska utlänningslagen är som ett mycket elastiskt gummiband som alltid kan användas i sorgliga eller besvärliga fall gällande människor som tagit sig till Sverige. Men man kan faktiskt inte få asyl i Sverige för att man har det besvärligt i sitt hemland; för att man har stulit – eller har anklagats för att ha stulit – på sin arbetsplats i Kazakstan! Nu måste nog ändå media och svenska folket sansa sig lite grann!

© Denna blogg. Vid korta citat, vänlige länka alltid till originalinlägget!

SVT Debatt om lilla Haddile

SVT Debatt kritiseras hårt efter debatten om tvååriga Haddiles öde. På sociala medier förekommer ord som ”redaktionellt haveri” och ”oetiskt och integritetskränkande ”.

Det kan man läsa i artikeln Kritikstorm efter SVT Debatt om Haddile, 2. Jag håller inte med i kritiken. Jag är av motsatt åsikt och tycker att det var bra att Debatt-redaktionen fattade beslutet att lyssna på och låta mannen, som uppger sig heta Adam Abdelghani, komma till tals i en direktsändning där ingen kan vinkla eller förvränga hans ord;  klippa och utelämna en del av vad han säger.

Debatt den 28 september 2012 (tillgängligt 113 dagar från sändningsdatum).
Eftersnack

Trots att vi inte kan vara 100 procent säkra på att det han säger verkligen stämmer. Men det går ju mycket lätt att kontrollera och förmodligen är några hyenor från några av kvällsblaskorna redan på väg till Algeriet för att kasta sig över kvinnan som sägs vara Haddiles mamma och vräka på med bilder och skandalrubriker, som vanligt. Jag skulle absolut föredra att slippa läsa om svenska journalisters jakt på henne, det räcker med att myndigheterna nu äntligen måste se till att det blir ordning i den här historien. Vi behöver inte fler mediala övertramp, d.v.s. fler felaktiga, okunniga och sensationslystna artiklar och radio- och tv-inslag!

Det verkliga haveriet, det som jag påpekat från dag 1 när den sorgliga historien om den lilla tvååringen i familjehemmet i Broby började haussas upp till orkanstyrka av alla medier i landet, det är att socialtjänsten inte gjort sitt jobb och letat efter flickans föräldrar, främst hennes mor. Läs texterna Hjärta och hjärna och Reaktion på inlägget  ”Hjärta och hjärna”.

I haveriet ingår också att många riksdagsledamöter omedelbart började prata om ”lagändringar” och överhuvudtaget uttalade sig i detta enskilda ärende utan annat att gå på än tidningsskriverier andra medierapporter! Och sådana människor ska vara lagstiftare! Det är skrämmande.

Medierna var helt hysteriska och lade upp listor där de, okritiskt och okunnigt, uppmanade allmänheten att skriva på upprop som Stoppa utvisningen av tvååriga Haddile och Skriv på för att Haddile ska få stanna, för att bara nämna två. Folk drogs in i något som liknade masshysteri och skrev under på mediernas listor trots att de rimligtvis inte hade någon faktisk kunskap om, eller insikt i, fallet. Okritiskt lär, enligt uppgift, långt över 100.000 människor ha skrivit under på de olika listorna som figurerade i olika tidningar.

Sverige är inte alltings nav! Det handlar – vilket jag tror jag har upprepat minst femhundra gånger i olika sammanhang den senaste tiden – om ett barn som är fransk medborgare och en mamma som socialtjänsten struntat i att leta efter, trots att den enligt lag är skyldig att göra så. Om det stämmer som mannen som framträdde i SVT Debatt berättade: att han flera gånger försökt få kontakt med socialtjänsten och Migrationsverket för att förklara att det finns en mamma, att hennes kontaktuppgifter är kända, att hon vill ha tillbaka sitt barn, att det inte finns någon hotbild mot henne, ja då är det helt enkelt gräsligt. Talar han sanning, vilket verkar rimligt även om allt han berättade ännu inte är bekräftat, så har socialtjänsten i Lund allvarligt skadat lilla Haddile och även psykiskt på ett oförlåtligt sätt stressat den familj hon bott hos under närmare två år. Det är oförlåtligt! De skyldiga bör ta time out. För gott.

Till slut: Ingen kan i det här skedet veta med absolut säkerhet att allt mannen som medverkade i SVT Debatt berättade, stämmer. Dock ämnar jag, tills motsatsen eventuellt är bevisad, anta att hans berättelse är sann. Och hoppas att den är det.

© Denna blogg. Korta citat tillåtna. Vänligen länka till originalinlägget.

Reaktion på inlägget ”Hjärta och hjärna”

Läs först inlägget Hjärta och hjärna.

Ganska omgående efter att ovanstående text publicerats, kom följande meddelande från en migga:

Du har helt rätt när det gäller Haddile.

Enligt min mening skulle barnet ha skickats till de franska sociala myndighetrérna så snart det kunde ske. Det var de som sedan skulle ansvara för att återförena mor och barn. Ingenstans i media har jag sett att man redogjort för vad lagen säger. Man bara hänvisar till ”barnets bästa”!

Men Migrationsverket och socialtjänsten har ju att hålla sig till svensk lag. Vad hade man sagt om det varit en svensk kvinna som i Frankrike fött ett barn och lämnat det? Hade vi då ansett att det var självklart att franska myndigheter skulle adoptera bort barnet och inte ens kontakta släktingar i Sverige?

Mest fundersam blir jag av dessa uttalanden i Aftonbladet,  från en advokat som anser sig vara ”expert”  på utlännings-och vårdnadsärenden.

Kommentar: Jag vet att det jag skriver i inlägget Hjärta och hjärna är rätt och att jag uttrycker det på det sätt som ansvarskännande medier borde ha gjort i stället för att huvudlöst lägga ut listor för populistiska ”Haddile måste få stanna i Sverige”, utan att ge folk korrekt bakgrundsinformation. Folk som skriver under dessa listor känner ju inte till de faktiska omständigheterna, de kan inte lagstiftningen, de förstår ofta inte ens att det här inte handlar om ett barn till någon asylsökande. Journalisterna borde skämmas!

Notera att jag, precis som alla andra kännande och empatiska människor, önskar allt gott och rätt för det lilla barnet! Men för att det ska bli så, då måste svenska myndigheter göra rätt. Och det har socialtjänsten inte gjort på hela den tid som Haddile levt hos sina fosterföräldrar. Skäms, socialtjänsten, som behandlat hennes fall och därmed henne annorlunda än svenska barn!

© Denna blogg. Korta citat tillåtna. Vänligen länka alltid till originalinlägget.

Hjärta och hjärna

Apropå att en JO-anmälan ska lämnas in av riksdagsledamoten Staffan Danielsson, C, (läs Haddile 2 år, barnets rätt? Jag JO-anmäler!, vill jag påpeka följande:

1) Barnkonventionen är inte svensk lag.

2) Man kan inte ta en fransk medborgares (eller ens en svensk medborgares!) barn och låta ett svenskt par adoptera det, på det sätt som allmänhet och media lite huvudlöst kräver. De biologiska föräldrarna måste givetvis ge sin tillåtelse till en adoption, det är ju deras barn (oavsett om de övergett barnet). Någon kanske minns den skandal det blev för ett antal år sedan när media rapporterade om svenskar som adopterat barn i olika ”adoptionsländer” utan tillstånd av de biologiska föräldrarna. ”Handel med barn”, kallades det då.

3) Lilla Haddile är alltså medborgare i ett annat EU-land. Det är ett faktum som man inte kan bortse från i Sverige. Sverige kan aldrig ta sig rätten att agera som om det hade ”överhöghet” över ett annat lands medborgare. Det finns nationella och internationella lagar som reglerar vad som gäller för medborgare i olika länder. Barnet är inte medborgare i Sverige, det är fransk medborgare, hur mycket välmenande människor än försöker bortse från detta faktum

4) En del blandar t.o.m. in asyllagstiftningen i fallet med lilla Haddile! Det är helt uppåt väggarna, den gäller givetvis inte här eftersom det inte handlar om ett asylärende!

5) Att just i det här fallet skälla på Migrationsverket är faktiskt inte riktigt rättvist. Verkets anställda gör absolut fel ibland (hur ofta vet jag inte), men här har de inte gjort fel!

6) Om socialtjänsten hade gjort sitt jobb och behandlat lilla Haddile på samma sätt som de enligt lag ska behandla ett svenskt barn (göra allt för att hitta föräldrarna och  arbeta för ett återförenande av föräldrar och barn), så hade allt kanske varit frid och fröjd idag. Då hade man kanske hittat mamman (som lär ha eftersökt sitt barn för ett år sedan) och kanske antingen kunnat återförena mor och barn eller modern kanske hade gett sitt tillstånd till den svenska familjen att adoptera hennes dotter. Risken finns förstås också att läget hade varit detsamma som idag, men då hade i alla fall svenska myndigheter agerat korrekt och enligt gällande lagar.

7) Hade allt gjorts rätt från början och man inte hade hittat mamman, så hade man kanske vid det här laget kunnat inleda diskussioner med franska myndigheter om hur den lilla franska medborgaren ska behandlas. Kanske ger fransk lag möjlighet åt deras myndigheter att tillåta att Haddile får stanna i Sverige.

Jag har två motton. Det ena, som är applicerbart här, är hjärta och hjärna. Att rusa iväg och skrika om orättvisa och  felaktiga beslut etc utan att ta reda på fakta och gällande lagar verkar var lite ”typiskt svenskt”. Men man kan inte springa omkring som huvudlösa hönor, det handlar faktiskt om ett litet barn och hennes liv och framtid! Det är mycket bra att människor reagerar, bryr sig, visar empati, men det är inte bara hjärtat som ska styra om man vill åstadkomma något vettigt. Vill man det så är det nog bra att läsa in sig, ta reda på, skaffa sig kunskap om det man agerar för, det vill säga: det är bra att parallellt använda hjärnan.

Läs förresten gärna också det finska krigsbarnet Tapani Rossis gästinlägg – han skriver direkt från sitt hjärta, av egen erfarenhet.

Till slut: Om någon migga eller  jurist (många miggor är ju också jurister…) eller någon annan expert vet – alltså vet och inte tror – att något jag tar upp under punkterna 1-7 är felaktigt så är jag tacksam att få veta det (skicka meddelande via Info) så att jag kan rätta till den eventuella felaktigheten.

© Denna blogg. Korta citat tillåtna. Var vänlig länka alltid till originalinlägget.

Be my guest # 97 Tapani Rossi, finskt krigsbarn

Här skriver Tapani Rossi, medlem i Riksförbundet Finska Krigsbarn, efter att ha hört och läst om den lilla flickan Haddile, fransk medborgare, övergiven av sina föräldrar och placerad i familjehem i Sverige.

Tapani Rossi föddes i Karelen. Han kom till Sverige som krigsbarn den 1 oktober 1941. Flera års forskning parad med egna och andras erfarenheter har gett honom djup och bred kunskap om krigsbarnens historia. 2008 gav han ut en bok – Räddade till livet – om vården av finska krigsbarn på barnhem och sjukhus i Sverige. Här finns en tidigare text av Tapani Rossi: Be my guest # 88.

Haddile

Flickan Haddiles utvisningshot upprör finska krigsbarn i Sverige. Representanter för Migrationsverket har i TV förklarat en del av de omständigheter som ligger till grund för att hon ska utvisas till en oklar situation i Frankrike. Man har upprepat: ”Det är för barnets bästa” som ett slags mantra. Finska krigsbarn har en diametralt annan uppfattning av innebörden i det uttrycket.

I ärendet med Haddile finns omständigheter som känns igen från 1940-talets finska barntransporter. Flickan hamnar redan i späd ålder hos en fosterfamilj. De yngsta finska barnen var inte mer än 4-6 månader gamla när de skickades från krigets Finland till fredens Sverige. För Haddile, liksom för de små finska barnen då, finns inte andra föräldrar än det par hon vistas hos. Hon har redan familjens språk. För varje dag, vecka och månad som går blir hon närmare och fastare knuten till familjen och språket. Samma sak gällde för de finska barnen.

Alltför många finska barn skickades tillbaka av (befolknings)politiska och prestigemässiga skäl. Till upplösta hem, oklara familjeförhållanden eller till icke existerande hem. Barnen placerades, efter flerårig vistelse i trygga svenska hem, på barnhem eller i fosterhem i Finland. Det förekom att barn sändes hem trots att den biologiska modern själv bad om att barnet skulle få stanna i den svenska familjen, som förklarat att de helst av allt ville behålla barnet. Detta har visat sig vara ett av de absolut största misstagen som gjordes. Ännu idag, 70 år senare, lever många före detta krigsbarn med de psykiska sviterna av sådant öde.

Det är hårresande att Migrationsverket kan komma fram till att det skulle vara bäst för barnet att sändas till en situation där vi inte vet om en algerisk mamma saknar sitt barn, där barnmisshandel förekommer och där faderskapet tycks oklart. Flickans franska hemförhållanden förefaller tämligen oklara. Att i det perspektivet se som alternativ en anhörigfamilj eller ett barnhem är nästintill lika hårresande. Skall det vara anhöriga till modern i Algeriet, till fadern om han nu kan spåras sim ska ta hand om Haddile, eller hur eller med vad tänker man på i Migrationsverket?

Vi finska krigsbarn menar att vår historia inte får upprepas, vilket den uppenbarligen riskerar att göra om flickan utvisas. Hon har redan vistats i en trygg familj så länge att ett uppbrott därifrån med största sannolikhet kommer att skapa ett för framtiden bestående trauma. Skulle utvisningshotet realiseras kommer det uppstå en uppslitande skilsmässa från familjehemmet och från dem som verkligen tagit henne till sitt hjärta och vill adoptera henne. Separationen kan få förödande konsekvenser för barnet.

Det finns därför bara ett alternativ som kan vara för Haddiles bästa – att hon få stanna hos den familj där hon är placerad.

Tillägg till texten ”Om det galopperande integrationshaveriet”

Jag har fått följande fråga via mejl från en person som läst min artikel Om det galopperande integrationshaveriet i NWT den 24 september:

60 procent av de nya asylinvandrarna är faktiska eller praktiska analfabeter skriver du. Har du källa på det? Du skriver Arbetsmarknadsdepartementet 3 september, men nån sån hittar jag inte. Kan du ge länk?

Man har tyvärr inte utrymme att skriva hur mycket och hur långt som helst i en ledare i en tidning, men jag angav tydligt i texten:

(pressmeddelande från arbetsmarknadsdepartementet 3 september)

och det är ju inte särskilt svårt att hitta uppgiften. Dock, för att andra som eventuellt undrar ska slippa leta själva, citerar jag här mitt svar till den frågande:

Arbetsförmedlingens statistik visar att över 60 procent av de nyanlända flyktingarna och deras anhöriga högst har förgymnasial utbildning.

”..högst förgymnasial utbildning” = att personerna i sina hemländer kan ha gått ett år eller några år i skola eller kanske enbart i koranskola – eller inte en enda dag i skola. Därför är de antingen faktiska (om de inte gått i skola alls, dessa personer finns alltså också bland de över 60 procenten) eller praktiska (om de gått i koranskola eller något eller några år i skola i sitt hemland, på sitt hemlands språk och med sitt hemlands alfabet) analfabeter i Sverige.

Och här finns Arbetsmarknadsdepartementets pressmeddelande.

© Denna blogg. Vid korta citat, vänligen länka till detta inlägg.

”Om det galopperande integrationshaveriet”

Om det galopperande integrationshaveriet är rubriken på min signerade ledare i NWT den 24 september.

Det är märkligt hur riksdagsledamöter och ministrar – och då särskilt den minister som tagit på sig rollen som integrationsminister – år efter år låtsas som det regnar. Nya reformer, statistik, satsningar, skattepenningregn över kommuner och allehanda påhitt och projekt – det är vad den allmänhet som ska bekosta allt detta, bjuds på.

Citat ur artikeln:

Ullenhags tidigare partikamrat och företrädare som integrationstalesman, Mauricio Rojas, dömer ut den senaste miljardsatsningen och säger i Svenska Dagbladet den 3 september:

– Det helt avgörande för integrationen i Sverige är inte alls pengar. Den stora faran är om man fortsätter att sätta in olika typer av åtgärdspaket medan man blundar för de lagar som skapar utanförskapet.

Han varnar också för ett misslyckande när det gäller Erik Ullenhags nya förortssatsning. Ministern vill pytsa ut 200 miljoner kronor till 15 invandrartäta stadsdelar under två år, bland annat Rinkeby, Ronna, Herrgården och Bergsjön efter en konstlad incitamentsmodell:

– Sådant testade man i USA redan på 1960-talet, tyvärr med misslyckat resultat. Problemet är att specialregler ofta skapar sekundäreffekter som till och med kan förstärka segregationen.

Medan jag skriver detta kommer jag osökt att tänka på strofen ”When will they ever learn, when will they ever learn”, just bara den strofen, ur låten Where have all the flowers gone? (Här med Pete Seeger, 89 år vid framträdandet, som skrivit låten.)

OBS! Läs också Tillägg till texten ”Om det galopperande integrationshaveriet”.

Hela havet stormar och miggorna drunknar i asyl- och återföreningsärenden

Haveriet blir allt mer uppenbart.

Nu ska riksdagen (enligt TV4 Nyheterna och SVT Rapport) granska Migrationsverket och kräver information om hur verket arbetar med bland annat ärenden som rör barn. Och Migrationsverket å sin sida kritiserar socialtjänsten som inte gjort vad den skulle ifråga om att efterforska den lilla Haddiles mamma, så som alltid ska ske när barn placeras i familjehem. Och socialtjänsten kommer med vad som låter som nödlögner eftersom, som vanligt, ingen vill ta ansvar för någonting.

Hela havet stormar och om någon tror att något blir bättre vad gäller invandringsfrågor (asylsökande och hitkommande EU-medborgare) genom åren, så tror den fel. Haveriet har kunnat anas och skönjas under många år och kan idag ses IRL. Att nu, när klockan är en minut i tolv (eller kanske rentav en minut över…) börja intressera sig i riksdagen är, med förlov sagt: alldeles för sent. Tyvärr. Plus att riksdagen knappast kan lägga sig i Migrationsverkets arbete. Men den kan förstås kalla in verkets generaldirektör eller rättschef för att få samma sak berättat för sig som rättschefen redan sagt otaliga gånger i alla tänkbara medier. Och riksdagen kan förstås också sätta igång med nya förslag till lagändringar som, om de går igenom, ger Migrationsverket nya riktlinjer att förhålla sig till. Lagändringar igen, alltså. Så att det blir ännu rörigare. Hoppas att miggorna som rapporterat om grava missförhållanden i många år och vars rapporter ingen i riksdagen hittills har brytt sig om, orkar med detta. Gör de inte det så kollapsar alltihop totalt.

Migrationsverket har en omöjlig uppgift framför sig. Deras krisplan innehåller att ta hjälp av  bemanningsföretag. Hur går det med sekretessen när folk kommer och går? Och kommer miggorna att orka med sjudagarsveckor, som också ligger i Migrationsverkets planering? Redan blir många utbrända, sjukskrivna och slutar för att de inte orkar med vare sig takten eller innehållet i jobbet. Verket planerar också att använda sig av enmansbeslut. Om hur illa det kan gå skriver en migga:

Jag hoppas att det inte handlar om tillstånds- och utvisningsbeslut inom asylprövningen! Det krävs inte mycket fantasi för att begripa vad detta skulle leda till i form av spretande praxis och, ännu värre: godtycklighet. Och risken för att någon mindre nogräknad tjänsteman eller anställd från ett bemanningsföretag låter sig bli mutad är inte heller långt borta. Eller att enmansbeslutsfattare hotas eller utpressas.

Lars-Gunnar LundhKrister ThelinVarför har ingen lyssnat på miggorna? Deras berättelser har funnits här sedan sex år och finns också både i pappersboksformat och som e-bok för åren 2008-20011. Vad är det som gör att alla låtsas som det regnar: från regering till riksdag till medier? Förordet till boken är skrivet av Krister Thelin, domare och ledamot av FN:s kommitté för mänskliga rättigheter och även regeringens egen utredningsman i olika migrationsfrågor, och efterordet av Lars-Gunnar Lundh, jurist, domare och tidigare överdirektör på Migrationsverket (läs utdrag ur deras texter här. Scrolla ner för att komma till texterna). Om de tar miggornas berättelser på allvar, varför gör inte de nyss nämnda som låtsas om ingenting, också det?

© Denna blogg. Korta citat tillåtna. Länka alltid till originalinlägget.

45.758 har sökt asyl/uppehållstillstånd under de sex första månaderna i år

Under första halvåret av 2012 ansökte 29.424 personer om uppehålls- och arbetstillstånd hos svenska utlandsmyndigheter. Under samma tid sökte också 16.334 asyl i Sverige. Således har totalt 45.758 personer sökt asyl, arbets- och/eller uppehållstillstånd under årets första sex månader.

Band dem som söker tillstånd via de svenska ambassaderna är det framför allt somalier som söker för att återförenas med sina familjer. Eftersom Sverige inte har någon representation i Somalia ökar trycket på ambassaden i grannlandet Etiopien. Antalet ansökningar via ambassaden i Addis Abeba har ökat med 162 procent i år jämfört med samma period 2011.

Källor: RoD och Migrationsverket

Finland. Antalet asylsökande är konstant.

Under perioden januari–augusti 2012 var antalet inlämnade asylansökningar 1.890 personer. Under samma period 2011 var antalet nästan detsamma: 1.895. Bland de sökande fanns 91 ensamkommande minderåriga, 13 procent färre än januari–augusti 2011 då 105 asylsökande minderåriga kom till landet.

Migrationsverket fattade beslut gällande asylansökningar ingivna av 2.363 personer under januari–augusti 2012. Av dem fick 40 procent (958 personer) positiva beslut.

Flest asylansökningar lämnades av irakier (480), ryssar (139), somalier (130), afghaner (128), syrier (108) och serber (63).

Finland beviljade asyl (flyktingstatus) å 14 procent och Sverige  åt 8 procent av de asylsökande som fick sina beslut under tiden januari–augusti 2012.

© Vid citat, vänligen länka till denna text.

En f.d. migga: ”Som anställd på Migrationsverket förväntades jag bevilja uppehållstillstånd och inte bråka om petitesser som identitet och smått otroliga historier om anknytningar och asylskäl.”

En före detta migga skriver:

Att läsa på din blogg återuppväcker trista minnen och påminner om hur dåligt skött svensk migrationspolitik är.

Jag arbetade på Migrationsverket under tre år på 2000-talet. GD hette då Janna Valik och nu skulle handläggningstiderna ner minsann!

Jag tillhörde den minoritet som gärna såg utökade möjligheter till att återkalla felaktigt beviljade PUT och att neka tveksamma UAT. Men istället för att uppvakta departementet och politiker för att beskriva de problem som beskrivs här så skulle vi ha mindre kontroll för att korta handläggningstiderna. Det var ju viktigt att producera ”pinnar”!

Som anställd på Migrationsverket förväntades jag bevilja uppehållstillstånd och inte bråka om petitesser som identitet och smått otroliga historier om anknytningar och asylskäl.

Det är ju inte så konstigt egentligen, för vilken högre tjänsteman i Migrationsverkets ledning ville riskera karriären för att beskriva ett problem som politiker egentligen inte alls är intresserade av? Den absurda svenska politiken med skuldbeläggande av den som pekar på ett problem gör sig gällande. Politiskt är ju nästa alla rörande överens om att invandringen till Sverige enbart är av godo och berikande – oavsett konsekvenser.

Att ifrågasätta nivån på de senaste decenniernas invandring gör en lätt till ”främlingsfientlig” och ”osolidarisk”. Sverige ska vara en ”fristad” från ”förföljelse”. En massa floskler. Särskilt när vi vet att majoriteten av dem som beviljas uppehållstillstånd inte är förföljda. Typexemplet är ju norra Irak. PUT på fredag och tillbaka i Kurdistan på besök på måndag – oftast då med medel från socialförvaltningen…

För att lösa det problem vi har idag med oklara identiteter och svårigheter att verkställa avvisningsbeslut m.m. så borde Sverige – håll i er nu – införa villkorade uppehållstillstånd: ”Visst, du får väl ett uppehållstillstånd då, men tyvärr så får ingen annan person uppehållstillstånd på anknytning till dig. Vi kan inte skicka hem dig men vi kommer inte att ta emot fler på grund av dig”. Det här förslaget är verksamt men politiskt omöjligt. Åsiktspoliserna kommer säkert att förfäras över att alla inte har samma rättigheter och bla bla bla.

Om behovet av ”skydd” och bättre ekonomiska villkor är större än vad landet förmår mätta – vad ska man göra då? Finns det överhuvudtaget någon gräns för hur många Sverige är berett att ta emot?  Om jag tycker att Sverige borde ta emot ca 5.000 personer per år – är jag främlingsfientlig då? Vilken siffra gör mig rumsren igen? 50.000 eller 100.000 personer?

Kommentar: Asylhaveriet har pågått länge, det fortsätter och ingen s.k. ansvarig orkar/vågar/ids/förmår ta tag i det. Hur är det möjligt att en civiliserad rättsstat som Sverige, inte klarar vad andra länder klarar: att ha en rättssäker och korrekt asylhantering?

© Denna blogg. Korta citat tillåtna men länka alltid till originalinlägget.

Jag tackade som vanligt nej…

…till att medverka i tv. Jag bjöds in till SVT Debatt i kväll (torsdag 20 september) för att vara en röst i debatten om integration med integrationsminister Erik Ullenhag, Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson samt kommunalrådet i Södertälje, Bodil Godner, S.

Men bara själva tanken på att diskutera den här oerhört viktiga frågan i det sammanhanget – ens om den ges en hel halvtimme av programmet – är en omöjlighet för mig. Och ännu gladare för att jag genast tackade nej blir jag idag, när jag läser integrationsministerns nygamla pekoral på SVT Debatt. Det är en direkt pinsam upprepning, nästan ordagrann, av vad han har skrivit i kanske ett dussintal artiklar tidigare. Vem snickrar ihop Ullenhags texter? Byt ut den personen nu och sätt dit någon som kan hjälpa ministern att uttala sig lite mer realistiskt och trovärdigt! Hur många gånger har vi inte läst Ullenhags mantra:

Över 600 000 utrikes födda går till jobbet varje dag.

När kommer balanserande uppgifter om hur många utrikes födda som inte går till jobbet varje dag? Som inte går till jobbet någonsin under flera decennier, under hela sina liv?

Vidare skriver Ullenhag (eller hans artikelskrivare):

Erik Ullenhag. Foto: Johan ÖdmannVi har på senare tid fått rapporter från olika platser i Sverige där fördomar sprids och hotfulla handlingar utförts mot människor som flytt undan krig. I Forserum vågade föräldrar med somaliskt ursprung inte släppa iväg sina barn till skolan av rädsla för attacker. Somalierna utsattes för sönderslagna rutor, glåpord och andra aggressiva handlingar. Det är självklart helt oacceptabelt.

Givetvis är hotfulla handlingar oacceptabla. Så när skriver han också om det motsatta, som med all sannolikhet är minst lika vanligt och definitivt borde ses som minst lika oacceptabelt:

– Vi får faktiskt inte äta i fred. Kommer de får vi slänga i oss maten. Man vill knappt gå till skolan längre. Våra lärare stöttar oss, säger Angelica Danielsson.

Nu är tjejerna desperata. Skolarbetet blir lidande och därmed, i värsta fall, deras skolresultat.
– Det är för jävligt att man ska behöva ta ord som svennehora, fitta och slampa, säger Angelica Danielsson och skakar på huvudet.

Läs artiklarna Kränkningarna fortsätter (18 september) och ”Vi har försökt komma tillrätta med detta” (18 september) i Smålandsposten. Och titta, om ni orkar, på SVT Debatt på SVT1 kl 22.00 i kväll (torsdag 18 september) eller på SVT Play vid ett senare tillfälle. Fundera sedan över om det är en ”ensidigaflosklerspridande” minister som är bäst lämpad att ansvara för en av de allra viktigaste frågorna för Sveriges framtid.

© Denna blogg. Korta citat tillåtna. Vänligen länka alltid till originalinlägget!

”Svensk migrationspolitik har kinesat till sig: ”Ett land, två system”

En finlandssvensk bloggläsare (som bott i Sverige…) skriver klokt och tänkvärt:

Svensk migrationspolitik har kinesat till sig: ”Ett land, två system”

En EU-medborgare behöver:
• pass eller nationellt ID-kort
• registreringsbevis från Migrationsverket
• handlingar som styrker civilstånd
• födelsebevis för eventuella barn
• undertecknat anställningsbevis med namn och arbetsgivares namn
• anställningsvillkor
• namn på en kontaktperson hos arbetsgivare
• arbetsgivares organisationsnummer alt. kontoutdrag från bank eller intyg om pension
• heltäckande sjukförsäkring som gäller för bosättning i Sverige under ett helt år

En asylsökande behöver:
en bra historia

Kommentar: Jag har själv följt en italiensk familj under sommaren. Han har fått en hög och välavlönad tjänst här och har med sig sin fru och sin lilla dotter. De kom till Stockholm 1,5 månader innan han skulle börja jobba, för att ordna med boende, bankkonto, internetabonnemang – ja, allt det där man behöver för att kunna leva och verka här (om man är från ett EU-land alltså).

Men familjen vägrades personnummer trots att de hade alla – alla! – papper i ordning: försäkring, arbetsgivarintyg och givetvis styrkt identitet m.m.. De var helt låsta; utan personnummer var de bakbundna när det gällde allt som skulle ordnas för deras liv här. Skatteverket vägrade ge dem personnummer trots att vartenda papper var i ordning och de lätt hade kunnat kontrollera mannens anställning (om de inte litade på intyget…) genom att lyfta en lur och ställa en fråga hos arbetsgivaren. Personnummer skulle de få söka först från den dagen då mannen faktiskt, rent fysiskt, påbörjat sin tjänst.

De sa, halvt på allvar, halvt på skoj att ”Sverige verkar prioritera identitetslösa analfabeter utan jobb från utomeuropeiska länder, framför EU-medborgare som har alla papper i ordning och försörjer sig själva utan bidrag från första dagen i landet.”

© Denna blogg. Endast korta citat tillåtna. Länka alltid till originalinlägget.

En migga om den stora röran på Migrationsverket

En migga skriver, lätt uppgivet, om den för landet Sverige så ödesdigra röran på sin arbetsplats. Det här borde få många att bli mycket oroade. Och arga. Men för en stor del av svenskarna – inklusive riksdagsledamöter, många andra politiker och svenska gammelmedier – är det ju enklare att titta åt ett annat håll och/eller låtsas som det regnar. Och göra absolut ingenting, medan snälltåget Asyl&Migration rusar fram allt fortare. Mot avgrunden.

Den 17 september var det deadline för utredningsgruppen som skulle komma på lösningar med anledning av den starkt ökade inströmningen av asylsökande.

Jag såg ingenting på vårt interna verksnät om detta, men vi fick i alla fall höra rykten (!) om att vi snart ska få veta vilka ärenden vi ska prioritera (PUT-ärenden, typ syrier somalier eritreaner och omedelbara avvisningar, typ vissa Balkanärenden och en del andra). Detta kommer antagligen vara lösningen. Vilket innebär att alla övriga ärenden läggs åt sidan .

Om några månader kommer vi att få besök av ledningen som undrar varför det blivit stopp i LEAN-flödet, varför vissa ärenden inte är avgjorda inom fyra månader. Om vi då säger att det beror på att vi fick order från ledningen att inte prioritera dessa ärenden så kommer det inte att godtas. Ingen av dem i ledningen kommer att minnas att de gav oss sådana direktiv.

Miggor!

Ni får gärna fortsätta att rapportera om hur det går med den stora inströmningen av asylärenden, vad ni får för direktiv och hur ni tror att ni ska kunna uppfylla dem! Ökar antalet ”blunda och bevilja”-ärenden, hinner ni överhuvudtaget utreda någonting ordentligt? Vilka grupper är det som ledningen slutgiltigt bestämt sig för ska falla in i ”snabbeviljningskategorin”? Finns det förresten stöd för den här typen av påhitt i utlänningslagen, dvs är det, som er ledning beordrar er att göra, lagenligt?

Det vore också intressant att höra hur ni själva klarar av att sitta och stämpla in hundratals, tusentals människor till ett liv som försörjda i Sverige när ni inte har en aning om vilka de faktiskt är, var de kommer ifrån och varför de kommer. Och vad skulle hända om ni stänger av datorerna och säger att ni vägrar medverka i skådespelet längre? Också positiva erfarenheter, om sådana finns, är förstås intressanta att ta del av. Sanningsenliga inside stories från Migrationsverket är vad jag samlar in, för framtida referenser (det blir en bok till troligen under nästa år, ev 2014), när forskare börjar titta på vad som egentligen hände när Sverige mer eller mindre löpte amok på asylområdet på 2000- och 2010-talen. Tack för att ni skriver och berättar!

© Korta citat tillåtna. Länka alltid till originalinlägget.

En migga om att asylsökande påstår att de är 14 år

En migga med anledning av inlägget Skakande berättelse från en familjehemsförälder för påstått eller faktiskt minderåriga asylsökande pojkar och män:

Med anledning av inlägget som bland annat handlade om unga asylsökandes påståenden att de är 14 år

Är man under 14 år, exempelvis säger sig fylla 14 år veckan efter att man gjort sin asylansökan, daktas man inte heller. En sökande som jag träffade och som var 22-30 år – oklart vilket eftersom han var lite svävande på den punkten och hade flera parallella identiteter och flera ansökningar inlämnade samtidigt – fick avslag och ansökte sedan om asyl som 13-åring, nästan 14-åring. Till en början gick det bra men sedan förstod MIG att han var äldre, han daktades och avslöjades.

Kommentar överflödig.

© Denna blogg! Korta citat tillåtna. Länka alltid till originalinlägget.

Skakande berättelse från en familjehemsförälder för påstått eller faktiskt minderåriga asylsökande pojkar och män

Det kom ett mejl som började så här:

Jag läser din blogg varje dag med stort intresse och glädje över att någon vågar och kan yppa sanningen. Ingen annanstans förekommer en sådan saklig redovisning av fakta från olika källor, utan att förfalla till främlingsfientlighet. Samtidigt är det beklämmande att fakta inte kan framföras, diskuteras och hanteras politiskt utan att den som gör det döms ut, föraktas, förtalas och fryses ut. Sverige är inget samhälle där oönskade fakta kan framföras öppet.

Mejlet kom från en familjehemsförälder för påstått och faktiskt minderåriga asylsökande som berättar en skakande, men för många välkänd historia, nedan. För att personens text ska kunna publiceras har personen ställt som absolut krav att få vara anonym. Dock har personen skrivit i eget namn till mig, så att jag vet vem personen är. Jag kommer givetvis att respektera personens önskan. Här är familjehemsförälderns berättelse:

Jag är sedan ett antal år familjehem för bland annat ensamkommande flyktingbarn, främst från Afghanistan. De kommer dock inte direkt från Afghanistan, utan från Iran, alla vid olika tillfällen.

Samtliga har berättat i princip samma historia om varför de kom till Sverige: en väpnad attack genomfördes mot deras by eller hem i Afghanistan, familjen skingrades och ingen vet vart de andra tog vägen. En snäll kompis eller avlägsen släkting till den döda fadern eller familjen hjälpte dem, tog dem till Iran och betalade resan till Sverige. Historien om vilken resa de har gjort, vad som hände på resan lyder alltid:

att de plötsligt befann sig i Sverige, att fadern är död, att de inte har någon kontakt med varken mamma, syskon eller andra släktingar, att de inte vet när de är födda men att mamma någon gång råkade säga till dem att de var 14 år, att de aldrig har gått i skolan och att de kommer från en viss del av Afghanistan där väpnad konflikt råder.

Givetvis finns inga ID-handlingar eller pass. Inte heller telefonnummer eller adress till mamma, mobilen tappades alltid i vattnet mellan Turkiet och Grekland eller liknande. Inte någon har kommit ihåg några telefonnummer. De dyker alltid upp i samband med att de erhåller PUT och någon snäll kompis eller landsman plötsligt hittar och ger dem numret hem till mamma.

Själva biljetten till Sverige kan kosta olika mycket men det verkar som om runt 50.000-100.000 kr är vanligt. De som verkligen är yngre (under 18 år)  kommer sällan ensamma, de har oftast en äldre följeslagare med sig, antingen en släkting, vän till familjen eller förälder. Dessa brukar dyka upp efter PUT, företrädesvis i någon annan svensk stad. Ofta har familjen lånat hela eller delar av summan i olika omgångar och de måste givetvis återbetalas.

PUT-processen går idag rasande snabbt. Migrationsverket hinner inte göra de kontroller de borde göra. Samtliga har fått PUT, klass G och samtliga har varit mycket missnöjda med den klassningen. Den innebär att de inte har flyktingstatus, inte anses skyddsbehövande, utan har fått stanna på grund av särskilt ömmande skäl, det vill säga såsom varande minderåriga utan att kunna återföras till sina föräldrar eller andra släktingar. Några seriösa försök att hitta anhöriga och arbeta för en återförening i boendelandet har inte gjorts, varken av Migrationsverket eller socialtjänsten. Klassningen innebär också svårigheter att få svenskt främlingspass, ta hit sina anhöriga med mera. Läs mer

Snälltåget Asyl&Migration är på väg mot avgrunden

Rubriken kan tyckas en aning drastisk, men den ligger tyvärr inte långt ifrån sanningen.

I åratal har miggorna berättat om ett utbrett asylfusk här på bloggen. Hade någon/man/de (vem, i detta land?) tagit vad de berättar på det allvar det förtjänar så hade läget inte varit så katastrofalt som det faktiskt är idag. Sverige hade också kunnat välja en stark, självständig och modig integrationsminister, det hade underlättat. Och man kunde ha lyssnat mer på migrationsministern, som faktiskt försökt vara så stark, självständig och modig som det går i den ankdamm som kallas Sverige. Han är dessutom – till skillnad från andra ministrar och även de flesta (inte alla) riksdagsledamöter, genuint kunnig på sitt område: asyl och migration. Men i Sverige är ensam inte stark, någonsin, så hur mycket migrationsministern än sått i lokförarhytten på Asyl&Migrations-tåget och viftat och hojtat så har det inte varit tillräckligt för att stoppa dess framfart.

Thomas Gür, foto Åke GunnarssonEn god början vore att sluta låtsas som problemet inte är så allvarligt, bara för att vi än så länge har råd att lägga pengar på att dölja det.

Så klokt och sansat skriver Thomas Gür i sin kolumn Ingen enkel väg till integration (SvD 16 september). Han har rätt till 100 procent. Detsamma har jag försökt visa i över fem år på min blogg. Och i min bok Inte svart eller vitt utan svart och vitt. Och i artiklar i olika tidningar (också i SvD). Även Mauricio Rojas försökte redan för många år sedan varna för följderna av den icke-existerande integrationen av tiotusentals nyinkomna människor från utomeuropeiska länder. Han mer eller mindre tvingades lämna landet…

Om Sverige hade följt samma linje som dess nordiska grannländer och efterlevt sina egna lagar (främst utlänningslagen), så hade förmodligen färre än hälften av alla de, som nu kommit hit från utomeuropeiska länder, fått uppehållstillstånd och Sverige hade kunnat satsa rejält på dem för att se till att de blir självförsörjande. Svenska politiker och regeringar har under en lång tid varit så släpphänta och aningslösa eller – hemska tanke – så ointelligenta, att de låtit galenskaperna pågå trots oräkneliga varningssignaler!

Inget annat land har gjort som man gjort i detta land! Men de svenska politikerna fortsätter att ratta snälltåget Asyl&Migration mot avgrunden och det med accelererande fart. Och de skräckslagna passagerarna klamrar sig tyst fast där de kan. De skriker inte högt ens när de ser att avgrunden är bara några meter ifrån dem, för man skriker inte i Sverige. Och de väljer därmed att ändå lita så blint på dem som utsett sig själva till att styra landet – eller styra snälltåget med expressfart mot det slutliga haveriet – att de är beredda att störta ner i avgrunden för att de styrande bestämt att det ska vara så.

Läs det förra inlägget, av en migga som sitter med och tvingas hålla snälltågets motorer igång, bland annat genom att:

Fast när det gäller påstådda somalier är det svårt, oavsett hur mycket vi utreder. Om de talar somaliska och om språkanalysen visar att de talar sådan somaliska som talas i södra eller mellersta Somalia kan vi inte utvisa dem till något annat land även om det är fullkomligt klart för oss att de inte varit bosatta i Somalia eftersom de inte kan någonting om det landet. Vi vet inte vilka de är eller varifrån de kommer, men de får PUT på grund av sitt språk.

Och här finns boken, som med fördel kan laddas ner som e-bok, som berättar om hur åratal av vanstyre och märkliga politiska avgöranden på asylområdet och beslut hos Migrationsverket, bidragit till det katastrofala läge Sverige nu befinner sig i. Och det ännu katastrofalare läge som Sverige snart befinner sig i. Det finns inte en gnutta ”främlingsfientlighet” i dessa konstateranden, bara dumhet, naivitet, feghet, oförmåga att efterleva egna, stiftade lagar. Och oacceptabelt aninsglösa regeringar och riksdagar!

© Denna blogg. Endast korta citat är tillåtna. Vänligen länka alltid till originalinlägget vid citat.