”Om det galopperande integrationshaveriet”

Om det galopperande integrationshaveriet är rubriken på min signerade ledare i NWT den 24 september.

Det är märkligt hur riksdagsledamöter och ministrar – och då särskilt den minister som tagit på sig rollen som integrationsminister – år efter år låtsas som det regnar. Nya reformer, statistik, satsningar, skattepenningregn över kommuner och allehanda påhitt och projekt – det är vad den allmänhet som ska bekosta allt detta, bjuds på.

Citat ur artikeln:

Ullenhags tidigare partikamrat och företrädare som integrationstalesman, Mauricio Rojas, dömer ut den senaste miljardsatsningen och säger i Svenska Dagbladet den 3 september:

– Det helt avgörande för integrationen i Sverige är inte alls pengar. Den stora faran är om man fortsätter att sätta in olika typer av åtgärdspaket medan man blundar för de lagar som skapar utanförskapet.

Han varnar också för ett misslyckande när det gäller Erik Ullenhags nya förortssatsning. Ministern vill pytsa ut 200 miljoner kronor till 15 invandrartäta stadsdelar under två år, bland annat Rinkeby, Ronna, Herrgården och Bergsjön efter en konstlad incitamentsmodell:

– Sådant testade man i USA redan på 1960-talet, tyvärr med misslyckat resultat. Problemet är att specialregler ofta skapar sekundäreffekter som till och med kan förstärka segregationen.

Medan jag skriver detta kommer jag osökt att tänka på strofen ”When will they ever learn, when will they ever learn”, just bara den strofen, ur låten Where have all the flowers gone? (Här med Pete Seeger, 89 år vid framträdandet, som skrivit låten.)

OBS! Läs också Tillägg till texten ”Om det galopperande integrationshaveriet”.