Reaktion på inlägget ”Hjärta och hjärna”

Läs först inlägget Hjärta och hjärna.

Ganska omgående efter att ovanstående text publicerats, kom följande meddelande från en migga:

Du har helt rätt när det gäller Haddile.

Enligt min mening skulle barnet ha skickats till de franska sociala myndighetrérna så snart det kunde ske. Det var de som sedan skulle ansvara för att återförena mor och barn. Ingenstans i media har jag sett att man redogjort för vad lagen säger. Man bara hänvisar till ”barnets bästa”!

Men Migrationsverket och socialtjänsten har ju att hålla sig till svensk lag. Vad hade man sagt om det varit en svensk kvinna som i Frankrike fött ett barn och lämnat det? Hade vi då ansett att det var självklart att franska myndigheter skulle adoptera bort barnet och inte ens kontakta släktingar i Sverige?

Mest fundersam blir jag av dessa uttalanden i Aftonbladet,  från en advokat som anser sig vara ”expert”  på utlännings-och vårdnadsärenden.

Kommentar: Jag vet att det jag skriver i inlägget Hjärta och hjärna är rätt och att jag uttrycker det på det sätt som ansvarskännande medier borde ha gjort i stället för att huvudlöst lägga ut listor för populistiska ”Haddile måste få stanna i Sverige”, utan att ge folk korrekt bakgrundsinformation. Folk som skriver under dessa listor känner ju inte till de faktiska omständigheterna, de kan inte lagstiftningen, de förstår ofta inte ens att det här inte handlar om ett barn till någon asylsökande. Journalisterna borde skämmas!

Notera att jag, precis som alla andra kännande och empatiska människor, önskar allt gott och rätt för det lilla barnet! Men för att det ska bli så, då måste svenska myndigheter göra rätt. Och det har socialtjänsten inte gjort på hela den tid som Haddile levt hos sina fosterföräldrar. Skäms, socialtjänsten, som behandlat hennes fall och därmed henne annorlunda än svenska barn!

© Denna blogg. Korta citat tillåtna. Vänligen länka alltid till originalinlägget.

Hjärta och hjärna

Apropå att en JO-anmälan ska lämnas in av riksdagsledamoten Staffan Danielsson, C, (läs Haddile 2 år, barnets rätt? Jag JO-anmäler!, vill jag påpeka följande:

1) Barnkonventionen är inte svensk lag.

2) Man kan inte ta en fransk medborgares (eller ens en svensk medborgares!) barn och låta ett svenskt par adoptera det, på det sätt som allmänhet och media lite huvudlöst kräver. De biologiska föräldrarna måste givetvis ge sin tillåtelse till en adoption, det är ju deras barn (oavsett om de övergett barnet). Någon kanske minns den skandal det blev för ett antal år sedan när media rapporterade om svenskar som adopterat barn i olika ”adoptionsländer” utan tillstånd av de biologiska föräldrarna. ”Handel med barn”, kallades det då.

3) Lilla Haddile är alltså medborgare i ett annat EU-land. Det är ett faktum som man inte kan bortse från i Sverige. Sverige kan aldrig ta sig rätten att agera som om det hade ”överhöghet” över ett annat lands medborgare. Det finns nationella och internationella lagar som reglerar vad som gäller för medborgare i olika länder. Barnet är inte medborgare i Sverige, det är fransk medborgare, hur mycket välmenande människor än försöker bortse från detta faktum

4) En del blandar t.o.m. in asyllagstiftningen i fallet med lilla Haddile! Det är helt uppåt väggarna, den gäller givetvis inte här eftersom det inte handlar om ett asylärende!

5) Att just i det här fallet skälla på Migrationsverket är faktiskt inte riktigt rättvist. Verkets anställda gör absolut fel ibland (hur ofta vet jag inte), men här har de inte gjort fel!

6) Om socialtjänsten hade gjort sitt jobb och behandlat lilla Haddile på samma sätt som de enligt lag ska behandla ett svenskt barn (göra allt för att hitta föräldrarna och  arbeta för ett återförenande av föräldrar och barn), så hade allt kanske varit frid och fröjd idag. Då hade man kanske hittat mamman (som lär ha eftersökt sitt barn för ett år sedan) och kanske antingen kunnat återförena mor och barn eller modern kanske hade gett sitt tillstånd till den svenska familjen att adoptera hennes dotter. Risken finns förstås också att läget hade varit detsamma som idag, men då hade i alla fall svenska myndigheter agerat korrekt och enligt gällande lagar.

7) Hade allt gjorts rätt från början och man inte hade hittat mamman, så hade man kanske vid det här laget kunnat inleda diskussioner med franska myndigheter om hur den lilla franska medborgaren ska behandlas. Kanske ger fransk lag möjlighet åt deras myndigheter att tillåta att Haddile får stanna i Sverige.

Jag har två motton. Det ena, som är applicerbart här, är hjärta och hjärna. Att rusa iväg och skrika om orättvisa och  felaktiga beslut etc utan att ta reda på fakta och gällande lagar verkar var lite ”typiskt svenskt”. Men man kan inte springa omkring som huvudlösa hönor, det handlar faktiskt om ett litet barn och hennes liv och framtid! Det är mycket bra att människor reagerar, bryr sig, visar empati, men det är inte bara hjärtat som ska styra om man vill åstadkomma något vettigt. Vill man det så är det nog bra att läsa in sig, ta reda på, skaffa sig kunskap om det man agerar för, det vill säga: det är bra att parallellt använda hjärnan.

Läs förresten gärna också det finska krigsbarnet Tapani Rossis gästinlägg – han skriver direkt från sitt hjärta, av egen erfarenhet.

Till slut: Om någon migga eller  jurist (många miggor är ju också jurister…) eller någon annan expert vet – alltså vet och inte tror – att något jag tar upp under punkterna 1-7 är felaktigt så är jag tacksam att få veta det (skicka meddelande via Info) så att jag kan rätta till den eventuella felaktigheten.

© Denna blogg. Korta citat tillåtna. Var vänlig länka alltid till originalinlägget.

Be my guest # 97 Tapani Rossi, finskt krigsbarn

Här skriver Tapani Rossi, medlem i Riksförbundet Finska Krigsbarn, efter att ha hört och läst om den lilla flickan Haddile, fransk medborgare, övergiven av sina föräldrar och placerad i familjehem i Sverige.

Tapani Rossi föddes i Karelen. Han kom till Sverige som krigsbarn den 1 oktober 1941. Flera års forskning parad med egna och andras erfarenheter har gett honom djup och bred kunskap om krigsbarnens historia. 2008 gav han ut en bok – Räddade till livet – om vården av finska krigsbarn på barnhem och sjukhus i Sverige. Här finns en tidigare text av Tapani Rossi: Be my guest # 88.

Haddile

Flickan Haddiles utvisningshot upprör finska krigsbarn i Sverige. Representanter för Migrationsverket har i TV förklarat en del av de omständigheter som ligger till grund för att hon ska utvisas till en oklar situation i Frankrike. Man har upprepat: ”Det är för barnets bästa” som ett slags mantra. Finska krigsbarn har en diametralt annan uppfattning av innebörden i det uttrycket.

I ärendet med Haddile finns omständigheter som känns igen från 1940-talets finska barntransporter. Flickan hamnar redan i späd ålder hos en fosterfamilj. De yngsta finska barnen var inte mer än 4-6 månader gamla när de skickades från krigets Finland till fredens Sverige. För Haddile, liksom för de små finska barnen då, finns inte andra föräldrar än det par hon vistas hos. Hon har redan familjens språk. För varje dag, vecka och månad som går blir hon närmare och fastare knuten till familjen och språket. Samma sak gällde för de finska barnen.

Alltför många finska barn skickades tillbaka av (befolknings)politiska och prestigemässiga skäl. Till upplösta hem, oklara familjeförhållanden eller till icke existerande hem. Barnen placerades, efter flerårig vistelse i trygga svenska hem, på barnhem eller i fosterhem i Finland. Det förekom att barn sändes hem trots att den biologiska modern själv bad om att barnet skulle få stanna i den svenska familjen, som förklarat att de helst av allt ville behålla barnet. Detta har visat sig vara ett av de absolut största misstagen som gjordes. Ännu idag, 70 år senare, lever många före detta krigsbarn med de psykiska sviterna av sådant öde.

Det är hårresande att Migrationsverket kan komma fram till att det skulle vara bäst för barnet att sändas till en situation där vi inte vet om en algerisk mamma saknar sitt barn, där barnmisshandel förekommer och där faderskapet tycks oklart. Flickans franska hemförhållanden förefaller tämligen oklara. Att i det perspektivet se som alternativ en anhörigfamilj eller ett barnhem är nästintill lika hårresande. Skall det vara anhöriga till modern i Algeriet, till fadern om han nu kan spåras sim ska ta hand om Haddile, eller hur eller med vad tänker man på i Migrationsverket?

Vi finska krigsbarn menar att vår historia inte får upprepas, vilket den uppenbarligen riskerar att göra om flickan utvisas. Hon har redan vistats i en trygg familj så länge att ett uppbrott därifrån med största sannolikhet kommer att skapa ett för framtiden bestående trauma. Skulle utvisningshotet realiseras kommer det uppstå en uppslitande skilsmässa från familjehemmet och från dem som verkligen tagit henne till sitt hjärta och vill adoptera henne. Separationen kan få förödande konsekvenser för barnet.

Det finns därför bara ett alternativ som kan vara för Haddiles bästa – att hon få stanna hos den familj där hon är placerad.

Tillägg till texten ”Om det galopperande integrationshaveriet”

Jag har fått följande fråga via mejl från en person som läst min artikel Om det galopperande integrationshaveriet i NWT den 24 september:

60 procent av de nya asylinvandrarna är faktiska eller praktiska analfabeter skriver du. Har du källa på det? Du skriver Arbetsmarknadsdepartementet 3 september, men nån sån hittar jag inte. Kan du ge länk?

Man har tyvärr inte utrymme att skriva hur mycket och hur långt som helst i en ledare i en tidning, men jag angav tydligt i texten:

(pressmeddelande från arbetsmarknadsdepartementet 3 september)

och det är ju inte särskilt svårt att hitta uppgiften. Dock, för att andra som eventuellt undrar ska slippa leta själva, citerar jag här mitt svar till den frågande:

Arbetsförmedlingens statistik visar att över 60 procent av de nyanlända flyktingarna och deras anhöriga högst har förgymnasial utbildning.

”..högst förgymnasial utbildning” = att personerna i sina hemländer kan ha gått ett år eller några år i skola eller kanske enbart i koranskola – eller inte en enda dag i skola. Därför är de antingen faktiska (om de inte gått i skola alls, dessa personer finns alltså också bland de över 60 procenten) eller praktiska (om de gått i koranskola eller något eller några år i skola i sitt hemland, på sitt hemlands språk och med sitt hemlands alfabet) analfabeter i Sverige.

Och här finns Arbetsmarknadsdepartementets pressmeddelande.

© Denna blogg. Vid korta citat, vänligen länka till detta inlägg.