En migga: ”GD tycker kanske att han är väldigt generös när han befriar oss, fotfolket, från denna kollektiva skuld.”

En migga skriver, apropå inlägget om mutkolvarna på Migrationsverket, Migrationsverkets generaldirektör om mutbrotten på verket: ”Det här är oerhört tråkigt. Det är inte bra för myndighetens anseende.”:

Angående mutskandalen så har vår GD på sin blogg på vårt interna Verksnät skrivit att verkets övriga (typ 4000) anställda inte ska behöva känna skuld för att två anställda i Malmö begått mutbrott.

GD tycker kanske att han är väldigt generös när han befriar oss, fotfolket, från denna kollektiva skuld. Men varför skulle till exempel jag, som är anställd på en annan ort, känna någon skuld över vad två för mig okända personer gjort i Malmö, även om jag är anställd av samma arbetsgivare? Att dessa personer lyckats med sina brott måste bero på bristande rutiner hos Migrationsverket och det är en fråga för verkets ledning.

Kommentar: Va?

Vänligen respektera att texten är © COPYRIGHT denna blogg och inte får förvrängas, vinklas eller användas i syfte som den inte är ägnad för. Länkning till texten får givetvis ske, men kopiering av mina texter är INTE tillåtet. Jag har inget samarbete med någon annan och skriver mina texter själv. Miggors och andras berättelser återges med deras  tillstånd. Citat ur olika medier förekommer, med länkar om sådana finns.

Ny bok på Mummelförlaget: ”En flykting korsar ditt spår”

Boken En flykting korsar ditt spår av Zulmay Afzali berättar om hur han gått från regeringstjänsteman på hög nivå i Afghanistan till flykting i Sverige. Han berättar om livet som son till en far som stupade i tjänsten som polis, innan sonen var född, och en änka och ensamstående mor. Om livet först i Afghanistan, sedan i Pakistan och därefter åter i Afghanistan. Om en väg via ambitiösa studier till viktiga poster i den afghanska regeringen. Om omöjlig kärlek, om första mötet med västerlänningar och om 9/11 ur en 19-årig afghans perspektiv. Om hederlighet och om motsatsen; om beskjutning och förgiftning. Och om flykten till Sverige och ett nytt liv som börjar från noll i ett helt annorlunda land med ett nytt språk och nya förutsättningar. Och om förvåningen över den svenska rädslan att stöta sig med invandrare från utomeuropeiska länder.

På DN Kultur finns idag en artikel om Zulmay Afzali med rubriken För folket mot opium och terror. Slutklämmen i artikeln lyder:

Afzali, vars kärlek till Sverige är mindre vanlig också bland infödda, avrundar med ett par kapitel om sin tid som asylsökande i Sverige. För den som ser vår invandringspolitik i ett förklarat skimmer är detta svårsmält läsning. Två saker chockar honom: dels att Migrationsverket förbluffas då han visar sina papper – de är inte vana vid det; dels att hans afghanska vänner förväntas ljuga under utredningen. Sanningens pris i Afghanistan är förvisso högre, men det är inte alldeles kostnadsfritt i Sverige heller, det lär Afzali få erfara om han fortsätter i samma stil.

Man kan dock – måhända fåfängt – hoppas att någon ska lyssna på en utomståendes, en flyktings, faktiska upplevelser och inte ta fram storstämplarna och etiketterna som faktiskt inte alls är relevanta i hans fall.

Dessutom: främst är boken intressant, spännande och läsvärd på grund av de inblickar i livet i Afghanistan och Pakistan som ges av en högutbildad regeringstjänsteman som beviljats flyktingstatus i Sverige.

Boken kan laddas ner som e-bok eller köpas som pappersbok här, på Mummelförlagets sajt.