Sedan den 5 maj 2005 har jag ideellt granskat, redovisat, översatt, kommenterat och publicerat ofta unikt material, särskilt miggornas rapportering. Om ni uppskattar texterna, informationen, rapporterna, kommentarerna, stöd gärna via Subscribe med 1 krona om dagen = 30 kronor i månaden, eller med valfritt belopp via Donate, Swish eller Bankgiro. Alla bidr […]
På sin blogg berättar en kristdemokratisk riksdagsledamot, Roland Utbult att han nyligen, tillsammans med ett antal riksdagsledamöter från andra partier, fick följande fråga från en sajt som heter Nyheter24::
Anser du att Ramadan är en svensk tradition?
Utbult svarade på frågan:
Nej, det är inte en svensk tradition. Inte i betydelsen svenska sedvänjor som förts vidare genom generationer. Men det är en jätteviktig del av det muslimska året.
Han uttrycker i sin text förvåning över att de övriga tillfrågade samtliga övriga ja på frågan (utom en moderat som var tveksam). Han berättar att flera svarade:
Självklart är Ramadan en svensk tradition.
Samtidigt hade Nyheter24 ställt samma fråga till allmänheten. Av den svarade 86,6 % nej. Bara 3 % höll med de politiker som svarat ja på frågan…
Reflektion: Den diskrepans som faktabaserat beskrivs visar med mycket stor tydlighet att riksdagsledamöter inte företräder folket, inte i den fråga som ställs av Nyheter24 och inte heller i en mängd andra frågor. Det bör alla i samhället som ännu inte förstått det, dra lärdom av och sluta tro på riksdagsledamöters tal om att de ”representerar folket”.
Att 90 procent av alla polisanmälningar kring upploppen i Husby och andra våldsutsatta förorter läggs ned, är – förutom skandal – en tydlig signal om att det faktiskt är nästan helt fritt fram i Sverige att skjuta, bränna upp bilar och vandalisera andras egendom. Risken att åka fast (och bestraffas med samhällstjänst…) är alltså 10 procent!
Antal polisanmälningar/nedlagda polisanmälningar i Stockholms län:
Norrort: 40 anmälningar / 24 nedlagda
Västerort: 105 anmälningar / 94 nedlagda
Söderort: 136 anmälningar / 131 nedlagda
Södertörn: 103 anmälningar / 96 nedlagda
Södertälje: 17 anmälningar / 16 nedlagda
Nacka: 9 anmälningar / 5 nedlagda
Totalt: 410 anmälningar / 367 nedlagda ~90% nerlagda.
Övrigt: 2 personer är dömda. 1 person har fått ett strafföreläggande. 1 åtal är väckt. 13 polisutredningar är hos åklagare för beslut om åtal. 26 förundersökningar pågår.
Citat ur ett inlägg på Johan Westerholms blogg (läs hela inlägget här) med rubriken Porten till helvetet
Polisutbildningen akademiseras istället för att fokusera på yrkeskunskaperna samt en allmän urlakning av polisiär närvaro i vardagen. Poliserna sitter hellre kvar i sina trygga bilar än rör sig bland skattebetalare, medborgare och annat löst folk.
——————– Med en politikerkår, framför allt de som säger sig vara vår frontlinje, som skakar av skräck i TV och hellre manövrerar runt partistadgar och sina egna behov så blir det inte bättre än så här. Polisen och statens våldsmonopol blir experimentbänk för olika former av akademiska och pacifistiska experiment samtidigt som andra då förutsätts implicit hålla ordning på samhället. Då öppnas dörrarna till ett rättssamhällets haveri.
Och då öppnas dörrarna på sikt på vid gavel till något som skulle få kravallerna i Husby eller skottlossningen i Hässelby att verka vara en rätt vanlig dag. Att verka normativt. Dörrarna till helvetet. Där står vi. Ensamma som det ser ut. Och om det är någon som tror att även mitt förakt inte växer så är jag benägen att säga att de har nog fel vilket känns märkligt då jag en gång trodde att ett politiskt engagemang kunde förändra samhället. Jag vet bättre nu. Jag har sett tillräckligt av politikens insida för att inse att det är inte där förändring av samhället sker än mindre att det är där vi skyddar samhället och de humanistiska värderingarna.
Hela denna utveckling är mycket allvarlig. Och den har tagit fart. Det är dock först nu vi börjar se siffror på den i form av värderingsskiften och annat.
——————–
I åratal har varningssignaler sänts och varningsklockor ringt och nu ljuder varningssirener och varningslarm. Men de politiker som ska företräda folket har, precis som Johan Westerholm säger i sin text, hellre manövrerat runt partistadgar och sina egna behov än sett till folkets och landets bästa. De sysslar inte längre med politik i första hand, alltså med landets och folkets väl och ve. De sysslar med hur de själva ska få behålla, alternativt ta över, makten och härligheten i form av höga arvoden, mängder av förmåner, generösa avgångsvederlag, mycket långa ledigheter och synnerligen goda pensionsförmåner. Allt detta är viktigare än att företräda folket.
Tar man del av vad tidigare riksdagsledamoten Anne-Marie Pålsson, M, berättar i sin bok Knapptryckarkompaniet: rapport från Sveriges riksdag, och lyssnar man på vad unge Anton Abele, nuvarande riksdagsledamot, M, berättar i programmet Sommar i SR P1, så ser man tydligt att partierna och därmed landet, styrs av folk i företagsliknande konstruktioner, inte av kloka män och kvinnor med integritet och skinn på näsan; sådana vill inte sitta i riksdagen eller hoppar av när de förstår hur illa ställt det är med den s.k. demokratin.
Den makten som finns i riksdagen, den har kidnappats av partieliterna. Och där sitter då partiledaren, omgiven av en liten, liten krets, som styr hela agendan; som styr allting, i kraft av de maktmedel som partierna utrustats med.
Ur Sommar med Anton Abele, som beskriver riksdagen som en plats som genomsyras av pessimism, en miljö där man sällan berömmer och stöttar varandra:
Jag kan inte minnas att jag har fått ett enda samtal från partiledningen efter att ha medverkat i media, aldrig från någon i toppen av min eget lag, om det inte handlat om kritik.
Inte bara dessa två moderater utan företrädare för samtliga partier, kritiserar den slutna atmosfären och det tuffa klimatet där det gäller att hålla sig kvar vid grytorna i rikspolitiken (men också i kommunpolitiken i hela landet). Detta sker främst genom att man håller sig väl med partiledaren/chefen och hans/hennes krets och att inte gör eller säger något som kan äventyra ens ställning vid nästa val. Man vill ju inte bli nedflyttad på kandidatlistorna och riskera att bli ”en vanlig människa” igen. Ens om man har rundligt tilltagen arbetslöshetsersättning från politiken.
Vilket scenario är mest troligt i Sverige nu och i framtiden:
1) att landet har/får kloka, välutbildade, faktiskt ansvarstagande politiker med integritet som tar krafttag mot bland annat brott, hedersrelaterat våld, upplopp i förorter och asylbedrägerier och gör sitt yttersta för att svenska lagar ska gälla alla och för att upprätthålla dessa lagar och säkra människors liv och egendom
eller
2) att en minoritet av våldsamma personer, som anser att de inte ska bestraffas för att de bränner och förstör andras egendom för att de anser sig ha rätt att protestera mot … ja, mot vad? – tar över och kan härja precis hur fritt de vill med både vapen och bensin för att få det som de vill och ta vad de vill ha, medan resten av folket, inklusive Polisen, står livrädda och tittar på?
Det finns en humoristisk nidvisa, framförd av Helmer Bryds Eminent Five Qartet år 1968 i programmet Mosebacke Monarki. Den heter Norgevisan och refrängen lyder: ”Norge, Norge, det är ett ruttet land”. Det är – sedan länge – dags att byta ut ”Norge” mot ”Sverige” i refrängen…
Hur många nya människor utan någonstans att bo och utan jobb, kan tas emot i Sverige? Alltså människor som ska försörjas, ha skolgång, sjukvård och – inte minst viktigt – bostad här? Och helst också arbete, givetvis.
Under lång tid har kommunalråd – och andra – klart och tydligt fört fram att det helt enkelt inte finns bostäder åt alla som kommer till Sverige – det existerar rent fysiskt alltså inte hus och lägenheter som kan hysa dem. Vad är det regering och riksdag, som stiftar lagar och reglerar invandringen, inte förstår när det gäller detta? Förstår de inte irritationen och frustrationen hos såväl alla de svenskar som också behöver bostäder som inte finns, som hos de människor som beviljats uppehållstillstånd här utan att det finns vare sig bostäder eller jobb?
Situationen i Boden, som det berättas om i ett reportage i SR P4 Norrbotten under rubriken Svårt för Boden att erbjuda flyktingar bostäder, är svår; det finns helt enkelt inga bostäder att ge till asylsökande som beviljats permanent uppehållstillstånd, PUT. I reportaget berättas om en rapport som anger att sju av tio kommuner inte kan ordna permanent boende åt dessa asylinvandrare. Kommunalrådet Torbjörn Lidberg, S, säger:
Det råder en generell bostadsbrist där men kommunen planerar att bygga nya lägenheter i stan, för att mätta det behov som finns, med nybyggda lägenheter både till flyktingar och andra som är i behov av en bostad.
Det börjar vara trångt. Man måste börja bygga mer, men det är ju också förenat med höga kostnader.
Vidare sägs i reportaget att:
Boden är inte den enda kommun i landet som har det tufft – och det kommer att bli ännu svårare. Bostadsbristen beror på en kombination av en generell brist på hyresrätter och att det under en lång tid kommit många flyktingar till Sverige.
I enlighet med den strutsmentalitet som så ofta verkar råda på s.k. ansvarigt håll när det gäller asylområdet, så presenteras inga katastroflösningar, inga lösningar överhuvudtaget, utan det hela rullar på som en snöboll som till slut blir så stor att den exploderar på ett eller annat sätt. Medan strutsarna står kvar med huvudena i sanden.
Lyssna på miggorna! Läs vad de berättar om asylbedrägerier och om att det ska gå så fort, så fort att fatta de viktiga besluten, att de inte hinner utreda om personerna som söker asyl är ute efter livstidsförsörjning eller har andra, egna motiv eller om de faktiskt är asyl- eller skyddsbehövande!
Det kanske är lite värdelöst vetande, men lite roligt är det ändå med namn!
Det finns 250.910 personer som har efternamnet Johansson. 11 kvinnor och 72 män heter Johansson i förnamn. Ingen av dem har namnet Johansson som tilltalsnamn. Det finns alltså ingen som heter Johansson Johansson…
Det finns 17.054 män som har förnamnet Ali. Av dessa har 9520 namnet Ali som tilltalsnamn. Och det finns 2.869 kvinnor som har förnamnet Mohammed. Av dessa har fem namnet Mohammed som tilltalsnamn.
2.465 män har förnamnet Pekka. Av dessa har 1.310 namnet Pekka som tilltalsnamn.
Alice och William är de populäraste namnen givna till nyfödda under 2012. Nya namn på tio i topplistan är Alva, Charlie och Filip. Lykke och Henry klättrade högst av nykomlingarna på topp 100-listan.
Det finns två män i Sverige som heter Zulmay. Båda har namnet som tilltalsnamn. En av dem känner jag. Jag känner alltså 50 % av alla i Sverige som heter Zulmay.
Som kontrast kan nämnas att det finns 97.557 män som heter Bengt; 50.423 har det som tilltalsnamn. och – hör och häpna! – det finns tio kvinnor som heter Bengt. I förnamn, alltså. Fast ingen av dem har det som tilltalsnamn.
Källa: SCB
Filed under: Allmänt | Tagged: namn, SCB | Kommentarer inaktiverade för Lite om namn
Hur vet man om en person är kristen eller inte? För asylsökande från främst Iran och Afghanistan kan Migrationsverkets bedömning av det vara avgörande för om huruvida de får uppehållstillstånd i Sverige eller inte. Många asylsökande konverterar till kristendomen när de kommer hit.
Kommentar: Vad beror det på att många asylsökande konverterar från islam till kristendomen när de kommer hit? Vilket svar har Studio Ett funnit?
Ur Zulmay Afzalis bok ”En flykting korsar ditt spår:
Jag mötte i februari 2010 en man på flyktingförläggningen där jag var placerad. Det var en man från hazara- klanen i Afghanistan, vars bror bodde i Italien. Mannen i Italien fick möjlighet att bjuda sin bror (som alltså nu befann sig i Sverige) från Afghanistan till Italien. Han kom till Italien och fick permanent uppehållstillstånd där.Men välfärdssystemet och socialbidragen är inte lika välutvecklade i Italien som i Sverige, så mannen konsulterade några kusiner som redan bodde i Sverige och började planera att ta sig dit för att söka asyl här. Trots att han alltså redan hade beviljats permanent uppehållstillstånd i Italien…Mannen tog sig till Sverige och hävdade att han kom direkt från Jaghori-distriktet, Ghazni-provinsen i Afghanistan och att han hade konverterat från islam till kristendomen. I Italien hade han angett att han var muslim, i Sverige ljög han och sa att han var kristen. Jag såg honom studera Bibeln och gå i kyrkan. Han var så duktig på att dupera alla, till och med prästen i kyrkan trodde på honom och lovade följa med honom på hans asylintervju hos Migrationsverket.
Kommentar: Nej, det fall Zulmay Afzali berättar om är långt ifrån den enda ”skenkonverteringen” som Migrationsverket har att hantera. Långt ifrån. Enligt miggorna. det betyder inte att det inte kan förekomma enstaka fall av äkta konvertering. Med betoning på ”enstaka”.
Två dikter om utanförskap, oförståendeskap och främlingskap i en svit om åtta dikter om hur det känns för oss/dem att komma till Sverige, att se på landet och människorna som prompt vill kalla oss alla ”svenskar”, också mot vår absoluta vilja att inte kallas något vi inte är.
Kanske ger Mummelförlaget ut dikterna (dessa och många andra) av den här författaren, som är en av de ytterst få som någonsin fått mig att tycka om, känna och förstå dikter!
I Jerusalem V
Jag levde bredvid
livet
som många
i Jerusalem
Blev byråkrat
Jag minns att
jag vandrade i
korridorer
Det var viktigt
att dörrarna var stängda
Någon gång mötte
jag en like
Ivrigt prasslade vi
med papper
som innehöll människoöden
Att sluta ett öde
till sitt hjärta
var tjänstefel
Tjänsterätt var
att stänga dörren
——————–
I Jerusalem VII
I Jerusalem är
orättvisa annorstädes
något oerhört
Listor och marscher
är långa
ropen höga och gälla
Barnen och gamla
förgiftade unga
passeras utan en blick
– en pingst styckas en kvinna av någon
som tröttnat på trädgårdsarbete –
FINLAND. Antalet bostadsinbrott har minskat kraftigt de senaste åren. För 20 år sedan var antalet sådana inbrott över 12.000 per år; de senaste åtta åren har antalet bostadsinbrott legat kring i genomsnitt 6.000.
(Källa: HS och Polisen)
SVERIGE. Under år 2012 anmäldes omkring 21.300 bostadsinbrott.
(Källa: Brå)
FINLAND. ”År 2012 klarade polisen upp fyra av fem av alla brott som kom till dess kännedom. Uppklarningsgraden av brott var i stort sett på samma nivå som föregående år, bortsett från våldsbrotten där den tydligt förbättrats”.
(Källa: Polisen)
SVERIGE. Under 2011 klarades 4 % av bostadsinbrotten upp.
(Källa: Brå)
Migrationsöverdomstolen är sparsam med att ta upp till prövning asyl- och andra invandringsärenden som redan prövats i två instanser: Migrationsverket och en migrationsdomstol. I undantagsfall tas sådana fall upp; eller rättare sagt: i fall som är ovanliga och inte prövats i högsta instans tidigare.
I fallet med den ryska familjen (en kvinna och två barn), som redan beviljats flyktingstatus i EU-landet Tjeckien år 2005, och sedan tog sig till Sverige och sökte asyl också här den 30 augusti 2011, har Migrationsöverdomstolen dömt tydligt och klart och därmed satt stopp för liknande ansökningar i framtiden. Ur domen:
Kvinnan åberopade de i huvudsak att de kom från Tjetjenien och lämnade Ryssland dels av rädsla för myndigheterna på grund av makes politiska aktiviteter, dels för att hade misshandlats av sin make under en längre tid och inte kunde få skydd mot honom i hemlandet.
Migrationsverket upptäckte under sin utredning att familjen inklusive kvinnans make, redan beviljats flyktingstatus i Tjecken i maj 2005. Då ändrade kvinnan sig och påstod då att de hade skyddsbehov både i förhållande till hemlandet Ryssland och till Tjeckien. Ur domen:
Som skyddsskäl mot Tjeckien åberopade de i huvudsak följande: maken har utsatt henne för mångårig misshandel och hon skulle vid ett återvändande till Tjeckien på nytt misshandlas av maken och riskera sitt liv. Det finns inga myndigheter eller organisationer i Tjeckien som kan hjälpa henne mot maken och hon kan inte heller använda sig av internflykt för att undkomma honom och hans kontaktnät. Dessutom kommer maken att ta barnen ifrån henne i enlighet med tjetjensk sedvänja.
Migrationsverket hade redan den 19 april 2012 i sitt beslut konstaterat det självklara, nämligen att:
…med stöd av 5 kap. 1 b § första stycket 1 utlänningslagen (2005:716) avvisa familjen ansökningar om uppehållstillstånd m.m. och att utvisa familjen ur Sverige. Verkställigheten av beslutet skulle ske genom att de reste till Tjeckien om de inte visade att något annat land kunde ta emot dem. Migrationsverket motiverade sitt beslut på i huvudsak följande sätt. Eftersom familjen förklarats vara flyktingar av myndigheterna i Tjeckien prövar inte Migrationsverket asylansökningarna. Verket bedömer att familjen är skyddad mot förföljelse i Tjeckien. Familjen riskerar inte heller att sändas därifrån till hemlandet eller till något annat land där familjen inte har motsvarande skydd. Familjens ansökningar om asyl ska därför inte prövas i Sverige. Det finns inte någon annan grund för att ge familjen uppehållstillstånd.
Men kvinnan överklagade det tydliga beslutet till migrationsdomstolen. Och – märkligt nog! – beslutade migrationsdomstolen att upphäva verkets beslut och att återförvisa målet till verket för fortsatt handläggning med motiveringen att:
Flyktingstatusen är beviljad på grund av de skyddsskäl som familjen anfört gentemot Tjetjenien.I detta mål har klagandena ansökt om internationellt skydd gentemot det land där de beviljats asyl.
Som om man skulle kunna söka asyl i ett annat EU-land (Sverige) mot det EU-land (Tjeckien) som beviljat en asyl mot ens hemland (Ryssland/Tjetjenien, lite oklart vilket, familjen är dock medborgare i Ryssland)! Migrationsverket går vidare och begär prövningstillstånd i Migrationsöverdomstolen. Verket anför bl.a. följande:
Migrationsdomstolens tolkning av 5 kap. 1 b § första stycket 1 utlänningslagen är felaktig och urholkar syftet med bestämmelsen. För det fall lagstiftaren avsåg att undanta asylansökningar där skyddsskäl åberopats mot en EU-stat torde bestämmelsen i stället ha haft den lydelsen att en asylansökan mot tredjeland får avvisas om sökanden i en annan EU-stat har förklarats vara flykting. En sådan ordning som migrationsdomstolen förordar skulle innebära att en sakprövning måste ske mot hemlandet/ursprungslandet och att den sökande, för det fall skyddsbehov skulle konstateras, har rätt till uppehållstillstånd enligt 5 kap. 1 § utlänningslagen, oavsett ett uppehållstillstånd och en flyktingförklaring i ett annat EU-land (jfr MIG 2012:9). En sådan ordning framstår som orimlig.
Att en asylsökande som har beviljats flyktingstatus i en annan medlemsstat skulle kunna erhålla en prövning även i Sverige kan inte vara förenligt med lagstiftarens intentioner eller med gemenskapsrätten. Tjeckien, liksom alla andra EU-stater, är att betrakta som ett säkert ursprungsland. En ansökan om asyl från en EU-medborgare är att betrakta som uppenbart ogrundad.
Och Migrationsöverdomstolen slår i sin dom fast:
Migrationsöverdomstolen anser mot bakgrund av vad som redovisats ovan att Migrationsverket har haft fog för sitt beslut att med stöd av 5 kap. 1 b § första stycket 1 utlänningslagen avvisa familjen ansökningar om uppehållstillstånd och att utvisa dem ur Sverige. Migrationsverkets överklagande ska därför bifallas.
Det förekommer inte sällan att människor, som redan har beviljats asyl eller PUT (permanent uppehållstillstånd) i andra EU-länder, tar sig till Sverige och gör exakt som familjen ovan. De prövar först att falskeligen söka asyl eller skydd mot sitt hemland (ibland något annat land) som om man kom direkt därifrån. När det då relativt snabbt och enkelt (gemensamma databaser och fingeravtrycksregister) kommer fram att de redan – ofta sedan många år precis som familjen i fallet ovan- har asyl eller PUT i ett annat EU-land, hävdar man att man inte blir välbehandlad i det land där man redan har fått sitt skyddsbehov tillgodosett. En del säger helt frankt att det är jobbigt att bo i länder där man måste arbeta och att det är svårt att hitta bra bostäder (!) och att det är mycket bättre här. Som om sådant skulle kunna utgöra asylskäl i Sverige!
Följande klämmiga kommentar finns på vår käre GDs (generaldirektör) blogg nu i juli:
Nu förstärker vi BBM (=Boende, Besök, Medborgarskap)!
För att möta den kraftiga ökningen av antalet asylsökande ställde vi i höstas om resurser för att så snabbt som möjligt förstärka asylområdet. Nu ser behoven annorlunda ut. Asylprognosen för i år sänks. Hittills har det inte kommit lika många asylsökande som vi hade räknat med och vi har kunnat avgöra fler asylärenden än vi har fått in. Samtidigt har antalet öppna ärenden inom BBM successivt ökat och är nu uppe i cirka 80.000 totalt. Vi har bland annat över 60.000 anhöriga som väntar på besked. Från och med den 1 september förstärker vi därför BBM med sju team från asylprövningen. Totalt rör det sig om ett femtiotal medarbetare.
Beslutet att rikta om resurser har fattats efter en tids diskussioner i ledningsgruppen. Jag är glad att vi har nått en lösning som innebär att team i Malmö, Uppsala, Solna och Göteborg kommer att handlägga anknytningsärenden fram till nyår. Samarbetet sker i positiv anda och många har anmält sitt intresse och vill bidra. Den här förmågan till flexibilitet ska vi fortsätta att utveckla. Den är nödvändig för att vi ska kunna hantera de ständiga växlingar som präglar verksamheten. Utan den följsamhet och beredvillighet som ni medarbetare visar prov på skulle vi inte klara det. Tack för det!
Och då var det ju bara den lilla detaljen, att anledningen till att BBMs balanser skenade iväg var att i november – december förra året blev just ett femtiotal medarbetare tvångskonverterade från att arbeta för BBM till att istället gå över till Asyl. För som GDs entourage av prognosmakare (han har väl ett 50-tal personer bara för detta ändamål) hade förutspått, så skulle asylströmmarna från Syrien slå alla rekord. Nu ligger vi på rekordnivåer, det är sant – men GDs siffernissar hade målat upp ett futuristiskt scenario med mer än 50.000 asylsökande under 2013.
”Och hur gick den tvångskonverteringen till?”, undrar den intresserade. Jo, någon av alla dessa operativa grupper kom över en kopp kaffe och en kaka på att man ju alltid kunde ändra på vad folk gjorde. Fackföreningsrepresentanterna – bland annat ett stolpskott för SACO – satt med och smuttade på kaffet och tyckte att detta var en bra idé. Och de som sist av alla fick veta att de blivit tvångskonverterade var – den berörda personalen. Då såg det ut så här på GDs blogg, så här uttryckte sig bland annat kollegorna i Solna:
Beslutet att lägga ner/konvertera Ambassadenheten i Solna fr.o.m. den 1 december i år – utan förhandsbesked till personalen och utan att vare sig riskbedömning eller konsekvensanalys genomförts – är under all kritik! Beslutet om att ombilda enheten synes dessutom enbart ha presenterats för de fackliga parterna – inte samverkats. Det synes inte heller ha samverkats om vilka enheter som är lämpliga för att ombildas till asylenheter.
Vi vill inledningsvis understryka att det är sättet på vilket man hanterat frågan och inte den omständigheten att man förväntas hjälpa till över VO-gränserna vi vänder oss emot och vi vågar i sammanhanget påstå att detta är den allmänna uppfattningen på Ambassadenheten i Solna. Det är, såvitt vi förstår, ingen som ifrågasätter eller motsätter sig att vi alla behöver hjälpas åt utan majoriteten är beredda att ställa upp – och har också gjort det tidigare – under förutsättning att medarbetarna via information är delaktiga och behandlas med respekt för sin yrkesskicklighet.
Vi som är påverkade här i Solna har dessutom, sedan beslutet presenterades i tisdags förra veckan, nåtts av skiftande besked. Tisdag: besked om sammanhållen flytt av enheten och handläggning av enkla beslutsklara ärenden – företrädesvis Syrien. Onsdag: enheten splittras och oklart om man hamnar på Asylprövning eller Dublinenhet + oklarheter kring det oskrivna (?), ej protokollförda (?) beslutet som inte samverkats (?) och om vissa p.g.a. av sina anställningsavtal överhuvudtaget kan flyttas. De skiftande beskeden skapar en stor osäkerhet och framstår som mycket oseriöst och ogenomtänkt från ledningens sida.
Vi är fullt medvetna om att arbetsgivaren har rätt att omfördela personalstyrkan för att möta de ökade behoven inom VO Asyl, men här har hanteringen skötts illa.
Om arbetsgivaren istället hade arbetat med en lösning baserad på frivillighet hade det med största sannolikhet medfört att de hade hittat enheter i landet där en majoritet ställt upp på frivillig väg och på så sätt fått med personalen på ett bra sätt.
Vi föreslår alltså en lösning baserad på frivillighet i första hand. Förslaget medför endast att en del av personalen på ambassadenheten kan stanna inom BBM och istället ersättas av frivilliga krafter från andra enheter. Förslaget ska inte medföra att arbetsgivarens tidsram rubbas.
Vår förhoppning är att omflyttningen i största möjliga mån ska beröra personer vilka finner det utmanande och roligt att få arbeta med annan typ av prövning. Dessa kommer enligt vår bedömning att vara klart mer motiverade och förmå göra ett ”bättre jobb”. Detta gynnar givetvis verksamheten bättre än vad nuvarande förslag gör.
Att lägga ner en enhet utan att se till personalens kompetens och erfarenhet är resursslöseri. Det tyder dessutom på oerhört dålig personalpolitik, det är långt ifrån samma sak att utreda/handlägga ett ambassadärende jämfört med ett asylärende.
Vi anser att situationen är högst otillfredsställande, inte minst mot bakgrund av att enheten är inne på sin tredje chef på ett halvår, vilket inte kan anses positivt för verksamheten. Det faktum att vi fick en ny enhetschef den 1 oktober utan vidare förklaring gör det inte lättare att förstå varför detta skett.
Genomförandet av genomgripande förändringar har gått väldigt fort och det är inte utan att man känner sig överrumplad i sammanhanget. Vi anser att det är ett märkligt förfarande, att det hela tiden sker saker utan förklaring, då vi på enheten ansett att vi arbetat i en positiv anda och med ett fungerande förändringsarbete som börjat ge frukt. Att i det läget, mitt under en pågående förändringsprocess, byta ut enhetschefen och sedan avveckla/konvertera enheten är olyckligt och inte till gagn för verksamheten som helhet.
Och nu försöker vår käre GD att låtsas som det regnar. Han fick ett bråk på halsen – för vem vill lita på en sån här arbetsgivare? – för att hans stab inte kan räkna.
Kommentar: De här autentiska texterna kommer från ett verk som sedan länge befunnit sig i haveristiskt läge. I många år, faktiskt. Men vad gör väl det? Ingenting, anser Sveriges regering. Håller folket med?
Tilläggskommentar från Anders, en f.d. migga som läst ovanstående inlägg: När jag jobbade på förvaret i Märsta så beslutades det, efter en prognos, att det skulle läggas ner. Efter en fantastisk cirkus med frivilliga avgångar mot ersättning och omplacering, så slutade det hela med nyanställningar och i vissa fall omanställningar av personal som man en kort tid innan hade betalat avgångsvederlag till. De fick givetvis högre lön också. Rena hönsgården!
Under januari – juni 2013 ansökte totalt 1.480 personer om asyl i Finland. Under motsvarande period i fjol var antalet 1.274. Migrationsverket uppskattar att antalet asylsökande vid årets slut kommer att vara ca 3.400. Antalet asylsökande är något högre än 2012, men fortfarande betydligt lägre än 2009 då antalet ansökningar var nästan 6.000.
I år har det kommit 77 minderåriga asylsökande, motsvarande antal i fjol var 62 sökande före utgången av juni.
Irak toppar fortfarande listan över de tio största nationalitetsgrupperna som lämnade in ansökningar. Totalt sökte 374 irakier asyl i Finland under det första halvåret. Den näst största gruppen av asylsökande kom från Ryssland (110) och den tredje största gruppen från Afghanistan (109). För den största ökningen av asylansökningar står medborgare från Nigeria.
Cirka hälften av de asylsökande fick avslag på sina ansökningar under tiden januari – juni 2013.
Filed under: Allmänt, Asyl&Migration, Samhälle | Kommentarer inaktiverade för Finland. Asylsökande första halvåret 2013.
Det här handlar om självklarheter som borde ha implementerats redan från den 15 december 2008 när lagen om arbetskraftsinvandring trädde i kraft. Eller åtminstone senast den 20 juli 2011, i enlighet med artikel 17 Införlivande, i EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS DIREKTIV 2009:52:EG av den 18 juni 2009 om minimistandarder för sanktioner och åtgärder mot arbetsgivare för tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i ett land.
Arbetsgivare som anställer utlänningar utan tillstånd ska kunna straffas (2012/13:SfU8)
Arbetsgivare som anställer utlänningar som inte har rätt att vistas i Sverige ska kunna straffas. Arbetsgivaren ska kunna dömas till böter eller, när omständigheterna är försvårande, till fängelse i högst ett år. Oavsett om ett straff krävs ut eller inte ska den som anställer utlänningar utan tillstånd betala en särskild avgift. Brott ska också kunna leda till att rätten till offentliga stöd och bidrag försvinner.
Utlänningar som saknat rätt att vistas i Sverige ska enligt lagen ha rätt att få lön och annan ersättning för arbete som de har utfört. Om det uppstår en tvist om innestående ersättning ska lönen åtminstone motsvara tre månaders heltidsarbete för den minimilön som följer av kollektivavtal eller praxis inom yrket eller branschen. För att underlätta för utlänningen att få rätt till ersättning ska han eller hon kunna få ett förlängt uppehållstillstånd.
Speciella regler om ansvar ska gälla för uppdragsgivare som anlitar en underentreprenör för att genomföra ett entreprenadavtal. Socialförsäkringsutskottet föreslår att riksdagen säger ja till regeringens förslag med den ändringen att de nya reglerna ska börja gälla den 1 augusti i stället för den 1 juli 2013.
Kommentar: Det torde kunna ses som en självklarhet att den som anställer personer som inte har rätt att vistas i landet och därmed naturligtvis inte heller har rätt att arbeta här, bestraffas på något sätt. Men det har tagit oändligt lång tid för svenska politiker att se till att så sker. Varför? När man nu, äntligen, kommit till skott med dessa bestämmelser så är de inte så tydliga som de borde vara:
Arbetsgivare som anställer utlänningar som inte har rätt att vistas i Sverige ska kunna straffas.
Man (domstolen) kan alltså välja bort att straffa dessa arbetsgivare, eller??! Ordet ”kunna” borde inte finnas med. ”…ska kunna straffas” innebär ju att arbetsgivare som anställer utlänningar som inte har rätt att vistas i Sverige kan straffas men att han inte behöver straffas. Varför inte, i en lagtext där tydlighet är extra viktig, ange att ”Arbetsgivare som anställer utlänningar som inte har rätt att vistas i Sverige ska straffas”? Vidare anges att
Oavsett om ett straff krävs ut eller inte ska den som anställer utlänningar utan tillstånd betala en särskild avgift.
Varför krångla till det hela? Varför inte bara säga att
Den som anställer utlänningar utan tillstånd ska betala en särskild avgift.
Man kan ju också undra varför det formuleras så att arbetsgivarna i dessa fall ska betala ”en särskild avgift”, varför inte böter? Det låter inte helt rätt att man ska betala ”en avgift” när man har begått ett brott…
Sedan följer ju även meningen:
Brott ska också kunna leda till att rätten till offentliga stöd och bidrag försvinner.
Alltså återigen detta ”ska kunna”! Det innebär alltså att det inte är självklart att offentliga stöd och bidrag ”försvinner”. Varför använda ett ord som ”försvinner”, förresten? Varför inte ”dras in” eller ”upphör”? Vem/vilka är det som skriver dessa texter? Och vilka är det som läser samt redigerar och korrigerar dem? Lagtexter ska vara så tydliga som möjligt och så lätta att tolka som möjligt, inte röriga och svårtolkade!
Direktiven skulle förresten ha varit införlivade i den nationella lagstiftningen redan för två år sedan. Varför skedde det inte i Sverige?
Artikel 17
Införlivande
1. Medlemsstaterna ska sätta i kraft de lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa detta direktiv senast den 20 juli 2011. De ska genast underrätta kommissionen om detta.
Läs mer om ämnet på riksdagens sida, där man också kan se riksdagsdebatten om frågan.
I ett pressmeddelande från FARR, Flyktinggruppernas Riksråd (se lite längre ner) är till vissa delar missvisande. Men FARRs syfte är gott.
Det är bra och rätt att människor visar empati med andra människor i svåra livssituationer. Ett sådant land, med sådana medborgare, är bra att leva i. Och det är bra och rätt att följa sitt samvete så långt det går, utan att bryta mot lagen. Dock utan att försöka pracka på andra vad man själv tycker eller tror utan låta var och en bilda sig sin egen uppfattning – och respektera också den! – vilket är möjligt om allsidig information och kunskap finns tillgänglig.
Alltså, pressmeddelandet från FARR den 12 juli, med insprängda kommentarer i blått:
Vid lunch på söndag avgår Asylstafetten från Möllevångstorget i Malmö på väg mot det första etappmålet: Lund. Marschen, som avslutas med debatter och föreläsningar i Stockholm den 16:e augusti, är ett initiativ av flyktingar (Flyktingar får uppehållstillstånd; här måste det handla om asylsökande och f.d. asylsökande) som svikits (”Svikits? På vilket sätt? Genom att de inte fått PUT? Eller har de vägrats helt att få sina asylansökningar prövade?) i den svenska asylprocessen. Vänner, flyktinghjälpare och andra engagerade från hela Sverige kommer att följa med, kortare eller längre sträckor.
– Vi får ständigt höra hur generös svensk flyktingpolitik är. Asylstafetten är ett vittnesmål från dem som vet annorlunda, säger Sanna Vestin, ordförande i Flyktinggruppernas Riksråd, FARR. Det är definitivt tröttsamt att höra floskeln om ”generös svensk flyktingpolitik”, men av en annan anledning än FARR tycker det. Det finns nämligen en utlänningslag som reglerar det här området, alltså kan man varken säga att ”flyktingpolitiken” (som bör kallas ”asylpolitiken”) är generös eller icke generös. Beslut fattas – eller ska åtminstone fattas! – på juridisk grund, inte ”flyktingpolitisk”. Det var därför en ny rättsinstansordning infördes och Utlänningsnämnden lades ner.
– Asylstafetten handlar om att flyktingarnas egna berättelser ska höras. Den som går med i stafetten, eller träffar deltagarna på någon av de 35 orterna i Sverige där de stannar, får höra hur det är att försöka ta sig in i EU-länderna på livsfarliga sätt. Bra! Detta kommer också flyktingen Zulmay Afzali att berätta mer om i sin nästa bok. (Om den första boken kan läsas här.)
– Därför blir stafetten bland annat ett sätt att uppmärksamma gränspolitiken – att Fort Europa inte erbjuder några lagliga vägar in för den som behöver skydd. Tvärtom har många asylsökande insett att ju värre konflikterna rasar i deras hemland desto svårare är det att få visum för att resa till trygghet i exempelvis Sverige, konstaterar Sanna Vestin. Om detta finns mycket att säga.När allt fler som inte kan försörja sig själva söker sig till EU-länder, där det för övrigt inte heller går att skära guld med täljkniv längre, måste gränskontroller givetvis upprätthållas. Allt fler unga män från Algeriet och Marocko, till exempel, söker sig till EU och Sverige enbart av ekonomiska orsaker. Migrationsverket:
”Arbetslösheten i södra Europa är fortfarande mycket omfattande. Den ekonomiska krisen är en bidragande orsak till varför fler ensamkommande barn från Marocko och Algeriet har flyttat vidare från södra Europa till Sverige.”
Förutom dessa unga män, varav långtifrån alla är ”barn”, har många andra inte heller några som helst asylskäl och många säger också själva rent ut att de ”söker ett bättre liv”. Helst i Sverige där de vet att de får bostäder, utbildning, sjukvård och blir försörjda. Men de, som faktiskt skulle behöva skydd i något annat land, de har inte pengar att betala smugglare med. De kommer alltså inte till något EU-land…
Det har tidigare funnits tankar och funderingar kring om man skulle kunna ge människor i behov av skydd enligt de kriterier som anges i utlänningslagarna i EU:s medlemsländer, möjlighet att söka asyl på dessa länders ambassader. Men den tanken har alltid stupat på olika faktorer som t.ex. vilken anstormning det skulle kunna bli på vissa ambassader som skulle behöva mångdubbla sin personal eller rentav hysa ett mini-Migrationsverk i sina lokaler som inte är tillräckligt stora för sådan verksamhet. Säkerheten skulle behöva förstärkas, hotbilden mot dem som skulle sitta på plats och fatta beslut som i många fall skulle kunna bli negativa, skulle bli svår att upprätthålla etc. Så ett sådant system verkar inte gå att genomföra. Det skulle krävas lagändringar och det skulle dessutom krävas att de andra EU-länderna gjorde likadant, i linje med den harmonisering av asylprocedurerna som sakta men säkert pågår inom EU. Och att få andra EU-länder med på den här tanken kan vara mycket svårt, för att inte säga omöjligt. Det är därför knappast en framkomlig väg.
Men om FARR har konkreta, genomförbara förslag att komma med för ”en human flyktingpolitik” som de talar om, och inte bara klagomål på den svenska asylprocessen – som är baserad på demokratiskt stiftad utlänningslag – så ska FARR omedelbart framföra dem!
Under Asylstafetten kommer asylsökande, flyktingar med uppehållstillstånd och de som tvingats leva papperslösa berätta om sina öden och det hårda bemötandet de fått när de sökt skydd. De kommer att berätta om en asylprocess som aldrig välkomnat dem eller visat hänsyn till det de varit med om. De har fortsatt leva i rädsla för att skickas hem och aldrig kunnat känna sig säkra på att bli trodda. Det är bra att asylsökande själva berättar om sina öden; allmänheten hör dem så gott som aldrig, utan tar endast del av journalisters inte alltid korrekta ofta ganska okunniga beskrivningar av olika ”asylfall”. Det är en helt annan sak att höra människor själva berätta än att få berättelserna silade genom andra. Flyktingar – alltså människor med flyktingskäl enligt utlänningslagen och den s.k. flyktingkonventionen, får asyl och kommer knappast att finnas med i det här sammanhanget. De som FARR kallar ”papperslösa”, är människor som ofta otaliga gånger fått sina asylansökningar prövade och fått avslag. De ska enligt utlänningslagen lämna landet och inte stanna kvar i strid med den. Den som redan har fått sin sak prövad i kostsamma processer i två instanser – och inte sällan två gånger i två instanser! – har inte rätt att uppehålla sig i Sverige. Domstolsbeslut ska efterlevas – på asylområdet som på alla andra områden. Det finns inga undantag som säger att i vissa fall behöver man inte bry sig om lagar och regler och hur en domstol dömt!
För en gångs skull är det flyktingarna själva, de som upplevt asylprocessen, som höjer sina röster om hur lagarna fungerar i verkligheten. Flyktingrörelsen är här för att stötta dem, och vi hoppas att många makthavare tar sig tid att lyssna, säger Sanna Vestin. Också FARR bör ta sig tid att lyssna! ”Makthavare” kan inte utan vidare ändra på utlänningslagen, men om FARR har faktiska och konkreta förslag som inte främst ”makthavare” utan främst allmänheten, folket, anser vara relevanta och genomförbara, då bör de snarast lägga fram dem. Så kan arbetet med att förändra utlänningslagen påbörjas, om den alltså finner stöd hos folket.
Asylsökande det första halvåret 2013
Under tiden januari – juni 2013 har det kommit 18.855 asylsökande till Sverige. Det är 15 procent fler än förra året under samma tid, då det kom 16.338 vilket är 15 procent fler än förra året. (En enkel fråga: Hur länge kan antalet asylsökande till Sverige, varav 94 procent vägrar visa id-handlingar som kan styrka vilka de är och varifrån de kommer och varför, som inte får jobb och som inte kan – eller inte vill – integreras, öka?)
Antalet sökande från Syrien har ökat från 1.190 till 4.750. Efter Syrien följer asylsökande från Somalia, Afghanistan och Eritrea.
Ensamkommande minderåriga Antalet asylsökande ensamkommande minderåriga ligger på samma nivå som under samma period i fjol. Hittills har 1.399 asylansökningar inkommit, jämfört med 1.387 ansökningar under samma period förra året. Den största gruppen kommer fortfarande från Afghanistan, trots en minskning med 30 procent medan ansökningar från Somalia har ökat med 34 procent. Det har även skett en ökning av unga från Marocko, Syrien och Algeriet. Arbetslösheten i södra Europa är fortfarande mycket omfattande. Den ekonomiska krisen är en bidragande orsak till varför fler ensamkommande minderåriga från Marocko och Algeriet har flyttat vidare från södra Europa till Sverige. (Ett enkelt konstaterande: Utlänningslagen ger inte rätt till asyl eller ens uppehållstillstånd p.g.a. arbetslöshet eller ekonomisk kris…)
Färre beviljade arbetstillstånd Under årets första sex månader beviljades 9.791 arbetstagare från länder utanför EU arbetstillstånd jämfört med 11.465 samma period i fjol, en minskning med 15 procent. Den nya tillämpningen av lagstiftningen från den 16 januari 2012 har gjort det enklare att identifiera och avslå ansökningar om arbetstillstånd som inte uppfyller kraven. (En enkel undran: När börjar Migrationsverket tillämpa utlänningslagens krav också på asylområdet?)
Framför allt har antalet beviljade arbetstillstånd inom branscher som varit överrepresenterade när det gäller att kringgå systemet fortsatt att minska. (Ännu en enkel undran: När börjar Migrationsverket upptäcka sätten att kringgå systemet på asylområdet?)
Dags för nästa steg i utvecklingen av verkets arbetssätt
Arbetet med att utveckla verkets leanbaserade arbetssätt går nu vidare. I nästa steg får verkets alla chefer utbildning för att säkerställa att de har en viss nivå av leankunskap. Genom ökad kunskap och förmåga kommer de tillsammans med sina medarbetare att bidra till att respekt för människan och ständiga förbättringar blir bestående medel för att nå verkets mål.
Här ovan läser ni den nya given från Migrationsverkets GD (generaldirektör)! Det är saxat från Migrationsverkets hemsida den 5 juli 2013.
Migrationsverkets förre GD, Dan Eliasson, kom med den goda tanken att en enhet skulle bestå av max 15 till 20 personer. Detta för att cheferna skulle komma närmare de anställda (jag har själv jobbat på en enhet med mer än 50 anställda…). Sagt och gjort – den stora indelningen gjordes därför för cirka fem år sedan. Nya enheter växte fram som svampar ur jorden. Med nyrekryterade chefer. Och så ökade inströmningen av asylsökande så att helt nya enheter med ännu fler nya chefer fick rekryteras. Då blev det också så många enheter att hålla reda på att de olika verksamhetsområdena instiftade olika avdelningar med avdelningschefer. Kort och gott, ett rejält antal chefer rekryterades under fem år. Och sedan tillkom ju också alla möjliga staber, expertenheter, styrenheter, särskilda enheter, projektgrupper, plangrupper, samordningsgrupper, navigatörer, kommunikatörer etc, osv.
När byråkratin blir större så ökar avståndet – igen – mellan chefer och anställda. Och med LEAN (där vägen till framgång bygger på att, med kören, sjunga den särskilda LEAN-sången) har det gått överstyr. För när chefen inte vet vad verksamheten går ut på – vi ska trots allt syssla med rättslig prövning och inte med att bygga bilar – så kommer det som ett brev på posten att chefen förr eller senare går fotfolket på nerverna. Från fackligt håll finns det just nu klagomål mot väldigt många chefer. Och sedan är det också så, att när det går att gömma sig i mängden eller när LEAN-körsångarna börjar känna att de fått fribrev, ja då drar galenskaperna iväg. På alla tänkbara sätt.
Så hade vi till exempel den för mutbrott dömde chefen i Malmö, som var en rejäl påläggskalv. En av de andra påläggscheferna i Malmö har avsiktligt eller oavsiktligt (?) vilselett JO i två ärenden och har även fått två JO-ärenden ytterligare på sig. För samma sak. Samma sak som hon i de två första ärendena sagt inte kunde hända mer.
I Göteborg fanns en chef som ägnade dagarna åt att läsa statistik och inte något mer – tills det blev en post i en av de oräkneliga staberna som ”Utvecklings- och förändringsansvarig”. En annan chef tog med sig sin make till jobbet (och maken var inte anställd av Migrationsverket). Hon hamnade också i en stab, som ansvarig för något hon aldrig arbetat med. Förvaret i Göteborg cirkulerar också just nu i media, det är bara att googla.
Och alla anställda då, som åtminstone i teorin ska tänka LEAN , de gör i praktiken ofta helt tvärtom. Just nu har några höga chefer kommit på att tillståndsenheterna ska ha öppna expeditioner varje veckodag – så att tjänstemännen ska ha ännu mindre tid på sig för att utreda och avgöra ärenden… Det rimmar tämligen illa med att vi ska försöka förmå de asylsökande (eller ”kunder”, som det numera heter) att använda sig av Internet. Lösningen på när fotfolket protesterar blir då – vad annars? – att tillsätta en utredning eller att skicka cheferna på konferens med dyra hotellövernattningar.
Kommentar: Migrationsverkets verksamhet styrs (borde styras) av utlänningslagen och av de internationella konventioner som Sverige ratificerat och som är relevanta i sammanhanget, men också genom regleringsbrev från regeringen. Borde inte regeringen ta sitt ansvar och börja titta på hur det verk som är dess ansvar faktiskt agerar? Och hur detta verk använder skattemedel? Och hur verket gör prioriteringar i det viktiga arbete som ska göras på Migrationsverket ser ut och när verkets GD framhåller att:
I nästa steg får verkets alla chefer utbildning för att säkerställa att de har en viss nivå av leankunskap.
Borde inte alla chefer i stället få gedigen utbildning i utlänningslagen och asylprocessen för att säkerställa en kompetent, korrekt och – framför allt – rättssäker asylprocess som ser till att utlänningslagen i alla delar efterlevs?
Norrbottenskuriren följde den 2 juli, i en kort artikel – Hungerstrejken fortsätter utan vatten – upp en iranier (med afghanskt ursprung?) uttalande några dagar tidigare om att han hungerstrejkar till döds om han inte får stanna i Sverige. I princip sades i den artikeln detsamma som i den tidigare artikeln ”Nytt uppehållstillstånd eller jag dör” (som kommenterats i ett tidigare inlägg här på bloggen).
En del frågetecken finns, som inte rätas ut i texten:
• Varför säger den här unge mannen att om han skickas till Afghanistan så blir han dödad?
• Varför skulle han skickas till Afghanistan, när han är född i Iran, även om hans familj eventuellt har afghanskt ursprung?
• Varför skulle hans enda besök i Afghanistan – en vecka! – innebära att han skulle bli dödad om han kom dit?
• Har han begått ett brott i Afghanistan under den vecka han var där, som har dödsstraff i straffskalan, eller vad är det som gör att han påstår något så drastiskt som att han skulle bli dödad?
• Vilka asylskäl anser han sig ha gentemot Iran, där han levt hela sitt liv?
Mannens uttalanden i tidningen följs inte upp alls, de får inga följdfrågor. Han säger:
Det är mycket, mycket dåligt för afghanska människor i Iran. Jag fick problem för mig och min familj i Iran som måste gömma sig. Min pappa dog i Afghanistan. Jag kan inte åka till Afghanistan och inte till Iran. Jag har inga dokument, får inte gå i skola eller ta arbete.
Att ”det är mycket, mycket dåligt för afghanska människor” i Iran är inte skäl att få PUT (permanent uppehållstillstånd) i Sverige. Att man får problem med sin familj i hemlandet är inte skäl att få PUT i Sverige. Att man inte får gå i skola eller ta arbete i sitt hemland är inte asylgrundande. Att en person från Iran inte skulle ha dokument är synnerligen svårt att tro på. Särskilt om han har tagit sig ända till Sverige; något dokument måste han ju ha haft; dels har
Iran har – precis som de absolut flesta andra länder i världen – ett folkregister och människorna där har id-häften (shenasnameh) och dessutom id-kort (Karte Melli). Det gäller i varje fall iranska medborgare, men också andra med uppehållstillstånd i landet är registrerade och har id-kort. Personer över 15 år är skyldiga att ansöka om identitetskort och att alltid bära det med sig.
Det här verkar vara ett fall av tusentals andra, där unga män utan asyl- eller skyddsskäl enligt Sveriges utlänningslag, kommer – eller skickas – hit av olika anledningar. En del av dessa fall känner Säpo till; i andra fall verkar det handla om att dessa människor vill få vad de tror är ”ett bättre liv”. Sverige har dock inte en lagstiftning som ger personer med egna agendor men som inte har asyl- eller skyddsskäl, rätt till uppehållstillstånd. Inte heller finns kriteriet ”bättre liv” i utlänningslagen som grund för permanent uppehållstillstånd, med allt vad det innebär, i Sverige.
Migrationsverket måste bli bättre på att få dessa hungerstrejkande personer, som redan fått sina asylansökningar prövade i minst en, oftast två instanser och ibland ännu flera gånger trots att beslutet varje gång varit negativt, att förstå att besluten inte kommer att ändras trots hot om hungerstrejk till döds. Samtidigt bör myndigheterna också se till att dessa personer med avslagsbeslut utvisas så snabbt som möjligt eftersom de inte längre har rätt att vistas i landet.
I en text från Home Office UK Border Agency under rubriken ”Foreign Refugees” kan man förresten läsa:
For example, from 1979–92, most Afghans entering Iran were issued with ‘blue cards’ which indicated their status as involuntary migrants or ”mohajerin”. Blue card holders were granted indefinite permission to stay in Iran legally.
Så om mannen är 21 år gammal och född i Iran så bör hans föräldrar ha fått just sådana ”blue cards” som ger dem rätt att uppehålla sig i Iran ”under oändlig tid” (indefinite). Allt detta – och mycket mer – känner förstås Migrationsverket till betydligt bättre än jag och det borde vara journalisters skyldighet att, innan de skriver, ta reda på lite mer så att inte rapporteringen blir som den ofta är idag: skissartad, och ofta innehållande ord som ”kastas ut”, ”tvingas lämna landet”, ”deporteras” m.m., som är direkt vilseledande och ger en ofullständig eller rentav felaktig bild av ett skeende. Medierna ger inte folket tillräcklig – och tillräckligt allsidig – information för att den ska kunna bilda sig en uppfattning om vad som verkligen sker. Det är otillständigt och den typen av ”självpåtagen censur” som det innebär när man undanhåller relevanta uppgifter och/eller fakta borde inte förekomma i ett demokratiskt land som Sverige.
Till slut, en påminnelse om vad det handlar om, så länge Sverige inte har helt fri invandring:
Den som av Migrationsverket, som är första instans i asylprocessen – eller i migrationsdomstol som är andra instans – bedöms uppfylla krav och kriterier för asyl eller skydd enligt utlänningslagen och ratificerade konventioner, beviljas flyktingstatus eller PUT. Den, som inte anses uppfylla krav och kriterier för flyktingstatus eller PUT får avslag och ska lämna landet.
Migrationsverkets information har den långa rubriken:
Sammanfattning av Europadomstolens domar den 27 juni 2013 i målen A.G.A.M. mot Sverige, M.K.N. mot Sverige, M.Y.H. och övriga mot Sverige, N.A.N.S. mot Sverige, N.M.B. mot Sverige, och N.M.Y. och övriga mot Sverige (ansökan nr 71680/10, 72413/10, 50859/10, 68411/10, 68335/10 och 72686/10)
Och börjar med att konstatera det som alltså varit känt sedan den 27 juni:
En utvisning av de sökande till Irak bryter inte mot artikel 2 (rätt till liv) eller artikel 3 (förbud mot omänsklig eller förnedrande behandling) i Europakonventionen då det finns ett inre flyktalternativ i de tre norra provinserna, KRG. De sökande är kristna från Bagdad och Mosul.
Med alla de lägre chefer, mellanchefer, högre chefer, enhetschefer, chefschefer etc, etc, etc så borde man ha kunnat förvänta sig att Migrationsverket hade informerat om ovanstående viktiga Europadomstolsdomar samtidigt som den här bloggen och inte en hel vecka senare.
En bloggläsare skriver, apropå texten om att hungerstrejk inte får löna sig – om de långvariga hungerstrejkerna bland afghaner på olika orter i Sverige – så här om hur tysk polis upplöste ett ”hungerstrejkläger”:
Polisen i München (Rindermarkt) har i natt upplöst ett läger med hungerstrejkande asylsökande, där flera hade hamnat i koma.
Ledaren för hungerstrejken var en icke-hungerstrejkande militant iranier som redan fått asy och som nu kritiseras för sitt agerande både från socialdemokratiskt håll och från högern. Dock har diverse vänstersympatisörer kritiserat polis och myndigheter.
En annan bloggläsare, bosatt i Tyskland, skriver så här om samma sak:
Det slutade alltså med att polisen röjde lägret och “de strejkande” kom på sjukhus och “arrangörerna” temporärt till polisen. Precis som de flesta åskådarna tyckte skulle ske.
Vidare framgår följande om hur man hanterade hungerstrejken i München i ett citat ur själva artikeln:
Hur man skulle få slut på det makabra skådespelet i hjärtat av den bayerska huvudstaden diskuterades och överenskoms vid ett krismöte mellan Münchens borgmästare Christian Ude (SPD) och Bayerns premiärminister Horst Seehofer (CSU). Som ett sista försök för att få slut på hungerstrejken i godo, var man beredda att sända några av stadens och delstatens toppar att agera medlare gentemot de asylsökande. Medlingen lyckades dock inte.
”Samtalen blev resultatlösa, eftersom de asylsökande inte erbjöds att få stanna i landet,” sa de asylsökandes talesman Asjkan Khorasani.
Redan klockan halv fyra på morgonen hade Khorasani sänt sin sista stridslystna pressmeddelande via e-post och bjudit till en presskonferens i Rindermarkt. En halvtimme senare rensade polisen lägret. 44 försvagade hungerstrejkande sändes till 12 sjukhus och 13 supportrar, inklusive Khorasani, togs i förvar, delvis på grund av ”motstånd” och ”förolämpning” enligt ett uttalande av den nybildade kriskommittén i staden München.
För mer information fårman läsa hela artikeln, som länkas till ovan.
Asylområdet i Sverige är ett mångmiljardområde. Otaliga är de, som ser möjligheter att skära bitar ur den mycket stora penningkakan och försörja sig – eller göra sig en tillfällig hacka – på ”asylindustrin”.
En tankesmedja som heter Global Utmaning har intervjuat 30 nyanlända asylsökande och sammanställt vad de sagt i en rapport (finansiering = skattepengar, kanaliserade via bland annat Europeiska Flyktingfonden som administreras av Migrationsverket):
Många nyanlända tyngs av ansvar för att hjälpa anhöriga och släktingar som finns kvar i ursprungslandet. Asylsökande och andra nyanlända borde erbjudas finansiell rådgivning för att kunna göra vettiga avvägningar mellan släktingars behov i ursprungslandet och egna behov i Sverige. Det är en av slutsatserna i Global Utmanings omfattande studie Transnationella band: perspektiv på den första tiden i Sverige, om hur migranters sociala nätverk påverkar asylsökandes första tid i Sverige.
Reflektion: Vad har andra migranters sociala nätverk med asylsökandes första tid i Sverige att göra? Och människors ekonomi och vilka åtaganden de tar på sig för att hjälpa släktingar etc är deras privatsak, inte något som svenska myndigheter eller andra har något att göra med eller ska bekosta rådgivning för.
Asylsökandes och andra nyanländas utsatta situation gör det viktigt att kunna bo nära människor man känner. Då ökar tryggheten och möjligheterna att etablera sig i det nya landet, skriver debattörerna.
Fråga boende i Södertälje (som jag en gång för många år sedan döpte till ”Mesopotälje”), om de anser att den stora mängden asylsökande, som söker sig dit för att de har släkt och vänner där, kan ”etablera sig i det nya landet”! Svaret blir i många fall ett tämligen entydigt ”nej”. Tvärtom. Människor säger själva att de lever i ett eget Mellanöstern i Södertälje. De lever på sitt språk, på sitt sätt, enligt sina traditioner och med sina egna regler och system som inte har mycket gemensamt med de svenska. Samma sak i andra områden där det finns en stor koncentration asylsökande i EBO och personer som ganska nyligen fått PUT. Många – kanske rentav de flesta? – kommer aldrig in i det svenska samhället.
Global Utmaning skriver vidare i sin artikel i GP:
Det råder akut brist på bostäder för asylsökande och nyanlända. Läget är så allvarligt att Sverige inte klarar av att ta emot de kvotflyktingar vi förbundit oss att ge skydd till. Förra året gällde det 172, nästan var tionde av de flyktingar som Sverige lovat ta emot.
Situationen skulle vara ännu värre om inte många asylsökande tog saken i egna händer och valde att bo inneboende hos anhöriga eller bekanta istället för att bo på Migrationsverkets överfulla anläggningsboenden.
Och vilka slutsatser drar tankesmedjan av sina egna ord? Förändras något av deras rapport? Hur, i så fall? Och på vilket sätt skulle ”situationen vara ännu värre om inte många asylsökande tog saken i egna händer och valde att bo inneboende hos anhöriga eller bekanta”? Och kan situationen bli mycket värre än den redan är?
Är det förresten någon som undersöker hur vanligt det är att anställda inom kommuner med många asylinvandrade tar mutor för att ordna fram lägenheter åt dessa framför näsan på människor som har stått i bostadskö i 10-15 år? Är det någon som ser till att de som begår sådana brott får sparken och ställs inför rätta och att lägenheterna går till dem som i decennier betalat skatt och träget väntat på en lägenhet som de köat för, enligt gängse regler och system i Sverige? Hur vanligt det är med mutor och korruption på det här området vet väl ingen för att ingen undersöker det. Många är i stället upptagna med att författa rapporter och skriva artiklar som ofta bara skummar på ytan och som inte leder någon vart.
Global Utmaning avslutar sin artikel så här:
Att avskaffa möjligheten för asylsökande att själva välja var de vill bosätta sig skulle slå sönder de asylsökandes nätverk och skära av dem från den resurs som nätverket utgör. Istället för att underlätta deras integration skulle det göra den ännu svårare.
Att söka asyl är en rättighet. Att få asyl eller uppehållstillstånd är det inte, om man inte har asyl- eller skyddsskäl. Har man beviljats asyl eller uppehållstillstånd är det meningen att man ska leva i Sverige på samma villkor som alla andra. Då får man bosätta sig där man kan, alltså där det finns lediga bostäder som man kan betala hyran för, på exakt samma villkor som gäller för alla andra. Inte gå före i bostadsköer via mutor eller av andra anledningar.
Och en mycket enkel och tydlig slutsats av det som Global Utmaning skriver om, att det råder akut brist på på bostäder för asylsökande och nyanlända, borde självklart vara att Migrationsverket ställer krav på att asylsökande styrker sin identitet och sin asylhistoria (så långt det någonsin är möjligt och rimligt att kräva), så att verkligen endast de, som har legitima asyl- eller skyddsskäl stannar kvar i landet. Inte som nu när 94 procent* inte styrker vilka de är och varifrån de kommer… Det kunde Global Utmaning kanske också skriva en rapport om, för bedrägliga asylansökningar är i sanning inte bara en svensk utan också en global utmaning!
* Ur en Syntesrapport från Europeiska migrationsnätverket:
Den syntesrapport som behandlar ämnet utgår från undersökningar i 25 medlemsstater i Europeiska unionen samt nationellt i Norge som genomförts 2012.
Enligt EU-ländernas bedömning varierade andelen personer som ansökte om asyl utan identitetshandlingar från 25 procent i Lettland till 94 procent i Sverige och Norge.
Rapporten finns lättillgänglig på finska Migrationsverkets sajt, men där finns den bara på finska.
Till slut: Utan att ha fått en enda krona från någon finansiär för att göra det, kan jag rapportera att Sverige alldeles utmärkt väl skulle klara sina åtaganden och förpliktelser på asylområdet om man följde sin egen utlänningslag! Om man inte körde med lean på Migrationsverket – asylhantering är inget löpande band! Och om man utredde varje asylansökan ordentligt och även krävde styrkt identitet (med ytterst få undantag) och inte som idag accepterade icke styrkt identitet och falska handlingar. Och om asylprocessen inte, som idag, stressades genom för att den ska gå så fort att miggorna inte hinner utreda ordentligt. Någon borde utreda/skriva en rapport om hur det kommer sig att man i Sverige tycks anse att landet och folket är betjänta av att det ges ”asyl” åt människor som man inte har en aning om vilka de är och varför de är här?!
Till slut: Den starkaste och allt överskuggande prioriteringen för alla aktörer på området borde vara att med kraft agera för att Migrationsverket genomför asylprocessen korrekt från första början. Då skulle det inte finnas behov för en enorm, på alla sätt resursslukande och dyr asylindustri. Då skulle det vara lättare att på ett värdigt och välkomnande sätt ta emot människor med faktiska behov av skydd. Global Utmanings önskan om att alla asylsökande med uppehållstillstånd ska få bosätta sig där de vill skulle kanske också lite snabbare bli verklighet. Och inställningen till asylinvandring hos folket skulle bli positivare, inte negativare.
Det kom ett mejl och så här skriver Anders Thomas, som har funderat kring begreppet ”främlingsfientlighet”, detta så ofta – och så ofta felaktigt – använda ord:
Främlingsfientlig. Ett ord som av vissa grupper används för att visa vilka hemska människor ”de andra” är (jo, i detta fall är det helt okej att dela in människor i ”vi” och ”dem”, eftersom det är de med rätt åsikter som gör det). Man slår sig själv för bröstet och dunkar sina kamrater, som har samma fina åsikter som en själv, i ryggen. Hyllningarna av den egna förträffligheten förenar över partigränser. Man deltar i demonstrationer och håller ”mångfald” för att av världens finaste ord. Det är självklart att tala om att man anser att ”alla människor har samma värde” (utom de som inte delar ens åsikter, förstås, de är kräk) och att framhålla att ”många av mina närmaste vänner är invandrare”. För det är just det som är grejen. En främling är alltid en invandrare i dessa människors ögon, och främst en muslim. Men jag tänker att en främling är så mycket mer.
Hur många av de fina människorna som så stolt och glatt förklarar sina korrekta åsikter och sitt avgrundsdjupa förakt för dem som inte delar dessa, bryr sig till exempel om den gamle mannen som bor i samma trappuppgång? Han som är lite vresig och kanske inte alltid luktar så gott. Han som man helst inte låtsas se, eftersom man tycker att han är lite obehaglig. Hur ofta sätter sig de fina människorna med de rätta åsikterna bredvid den slitne alkoholisten på bänken, som man passerar varje dag till och från jobbet, och pratar en liten stund? Och blir man inte en smula irriterad på henne, hon den lilla damen som tar upp ens tid i kassakön på snabbköpet, för att hon så gärna vill prata litet med tjejen i kassan för att det är den enda sociala kontakt hon har?
Det här ser man inte, för man har så bråttom hem för att skriva en artikel om ”de andra”, de som är så hemska och så främlingsfientliga. De som anser att svensk lag ska gälla alla och som inte anser att det är rätt att öppna samhällsdörrarna på vid gavel för personer som inte har rätt att vistas här.
Men en främling är också den psykiskt sjuka som vi inte ser, den vresige mannen i trappen, den gamla damen, alkoholisten, den prostituerade kvinnan som säljer sig som en del i ett självskadebeteende eller för att finansiera ett missbruk. Den kriminelle som far in och ut på anstalt för att hans föräldrar tyckte att knarket och alkoholen var viktigare än barnen och som samhället vände ryggen när det började barka åt skogen. De är också alla främlingar för de flesta av oss. Men det hålls inga stora demonstrationer för deras rättigheter till ett anständigt liv.
Alldeles för sällan hör man någon stolt tala om att: ”Min bästa kompis är schizofren. Ibland när jag hälsar på honom på psyket så känner han inte igen mig, men det gör inget för han är min vän”. Jag har faktiskt hört det en gång, och det från en person som de ”rättrogna” skulle kalla just ”främlingsfientlig”, vilket är lite paradoxalt. Och hur många ägnar sig åt besöksverksamhet på äldreboenden där de sitter ner och pratar med de gamla? Eller arbetar på härbärgen för hemlösa? Det är ständig brist på stöd- och kontaktpersoner för människor som behöver hjälp att komma ut, trots att det finns så många som tycker att man ska ställa upp för sin nästa. Jag känner en person som gör det och hon gör det av sitt hjärtas godhet, inte för att kunna sitta med likatänkande och bli dunkad i ryggen.
Men det är klart att det inte går att, med hög svansföring och den osynliga skylten ”jag är en fin människa” väl synlig, tala om att man ägnar sig åt sådant. Det är ju mer ”creddigt” att vara med på en demonstration och skramla med nycklar för att förhindra någon att använda sin grundlagsstadgade rätt att uttrycka sina åsikter än att faktiskt göra något för en annan människa. En människa som vi ser varje dag, men som är en främling för de flesta av oss. Att inte ens sitta ner bredvid honom, den gamle mannen som ensam matar änderna och prata med honom en minut, det är främlingsfientligt om något.
Kommentar: Det här är ju också ett sätt att se på ”främlingsfientlighet”, det som beskrivs i dessa tänkvärda funderingar. I sitt sista stycke är skribenten dessutom sunt självgranskande och självkritisk:
Gör jag själv något av allt detta? Det kan jag inte påstå, men jag försöker att åtminstone säga hej. Och faktiskt så har jag satt mig bredvid en sliten äldre herre några gånger när jag har köpt mig en lunchsmörgås och ätit den ute i solen. Vi har inte sagt så mycket, men det har känts rätt bra. Å andra sidan så berömmer jag inte mig själv om att vara ”en fin människa”. Det känns som att jag inte behöver det. Jag får duga som jag är.
Merit Wager 