Funderingar kring begreppet ”främlingsfientlighet”.

Det kom ett mejl och så här skriver Anders Thomas, som har funderat kring begreppet ”främlingsfientlighet”, detta så ofta – och så ofta felaktigt – använda ord:

Främlingsfientlig. Ett ord som av vissa grupper används för att visa vilka hemska människor ”de andra” är (jo, i detta fall är det helt okej att dela in människor i ”vi” och ”dem”, eftersom det är de med rätt åsikter som gör det). Man slår sig själv för bröstet och dunkar sina kamrater, som har samma fina åsikter som en själv, i ryggen. Hyllningarna av den egna förträffligheten förenar över partigränser. Man deltar i demonstrationer och håller ”mångfald” för att av världens finaste ord. Det är självklart att tala om att man anser att ”alla människor har samma värde” (utom de som inte delar ens åsikter, förstås, de är kräk) och att framhålla att ”många av mina närmaste vänner är invandrare”. För det är just det som är grejen. En främling är alltid en invandrare i dessa människors ögon, och främst en muslim. Men jag tänker att en främling är så mycket mer.

Hur många av de fina människorna som så stolt och glatt förklarar sina korrekta åsikter och sitt avgrundsdjupa förakt för dem som inte delar dessa, bryr sig till exempel om den gamle mannen som bor i samma trappuppgång? Han som är lite vresig och kanske inte alltid luktar så gott. Han som man helst inte låtsas se, eftersom man tycker att han är lite obehaglig. Hur ofta sätter sig de fina människorna med de rätta åsikterna bredvid den slitne alkoholisten på bänken, som man passerar varje dag till och från jobbet, och pratar en liten stund? Och blir man inte en smula irriterad på henne, hon den lilla damen som tar upp ens tid i kassakön på snabbköpet, för att hon så gärna vill prata litet med tjejen i kassan för att det är den enda sociala kontakt hon har?

Det här ser man inte, för man har så bråttom hem för att skriva en artikel om ”de andra”, de som är så hemska och så främlingsfientliga. De som anser att svensk lag ska gälla alla och som inte anser att det är rätt att öppna samhällsdörrarna på vid gavel för personer som inte har rätt att vistas här.

Men en främling är också den psykiskt sjuka som vi inte ser, den vresige mannen i trappen, den gamla damen, alkoholisten, den prostituerade kvinnan som säljer sig som en del i ett självskadebeteende eller för att finansiera ett missbruk. Den kriminelle som far in och ut på anstalt för att hans föräldrar tyckte att knarket och alkoholen var viktigare än barnen och som samhället vände ryggen när det började barka åt skogen. De är också alla främlingar för de flesta av oss. Men det hålls inga stora demonstrationer för deras rättigheter till ett anständigt liv.

Alldeles för sällan hör man någon stolt tala om att: ”Min bästa kompis är schizofren. Ibland när jag hälsar på honom på psyket så känner han inte igen mig, men det gör inget för han är min vän”. Jag har faktiskt hört det en gång, och det från en person som de ”rättrogna” skulle kalla just ”främlingsfientlig”, vilket är lite paradoxalt. Och hur många ägnar sig åt besöksverksamhet på äldreboenden där de sitter ner och pratar med de gamla? Eller arbetar på härbärgen för hemlösa? Det är ständig brist på stöd- och kontaktpersoner för människor som behöver hjälp att komma ut, trots att det finns så många som tycker att man ska ställa upp för sin nästa. Jag känner en person som gör det och hon gör det av sitt hjärtas godhet, inte för att kunna sitta med likatänkande och bli dunkad i ryggen.

Men det är klart att det inte går att, med hög svansföring och den osynliga skylten ”jag är en fin människa” väl synlig, tala om att man ägnar sig åt sådant. Det är ju mer ”creddigt” att vara med på en demonstration och skramla med nycklar för att förhindra någon att använda sin grundlagsstadgade rätt att uttrycka sina åsikter än att faktiskt göra något för en annan människa. En människa som vi ser varje dag, men som är en främling för de flesta av oss. Att inte ens sitta ner bredvid honom, den gamle mannen som ensam matar änderna och prata med honom en minut, det är främlingsfientligt om något.

Kommentar: Det här är ju också ett sätt att se på ”främlingsfientlighet”, det som beskrivs i dessa tänkvärda funderingar. I sitt sista stycke är skribenten dessutom sunt självgranskande och självkritisk:

Gör jag själv något av allt detta? Det kan jag inte påstå, men jag försöker att åtminstone säga hej. Och faktiskt så har jag satt mig bredvid en sliten äldre herre några gånger när jag har köpt mig en lunchsmörgås och ätit den ute i solen. Vi har inte sagt så mycket, men det har känts rätt bra. Å andra sidan så berömmer jag inte mig själv om att vara ”en fin människa”.  Det känns som att jag inte behöver det. Jag får duga som jag är.

Anders Thomas

Vänligen respektera att texten är © COPYRIGHT denna blogg och inte får förvrängas, vinklas eller användas i syfte som den inte är ägnad för. Länkning till texten får givetvis göras, men kopiering av mina texter är inte tillåten. Vid citat, var vänlig ange källa!