Det är bra och rätt att människor visar empati med andra människor i svåra livssituationer. Ett sådant land, med sådana medborgare, är bra att leva i.

I ett pressmeddelande från FARR, Flyktinggruppernas Riksråd (se lite längre ner) är till vissa delar missvisande. Men FARRs syfte är gott.

Det är bra och rätt att människor visar empati med andra människor i svåra livssituationer. Ett sådant land, med sådana medborgare, är bra att leva i. Och det är bra och rätt att följa sitt samvete så långt det går, utan att bryta mot lagen. Dock utan att försöka pracka på andra vad man själv tycker eller tror utan låta var och en bilda sig sin egen uppfattning – och respektera också den! – vilket är möjligt om allsidig information och kunskap finns tillgänglig.

Alltså, pressmeddelandet från FARR den 12 juli, med insprängda kommentarer i blått:

Vid lunch på söndag avgår Asylstafetten från Möllevångstorget i Malmö på väg mot det första etappmålet: Lund. Marschen, som avslutas med debatter och föreläsningar i Stockholm den 16:e augusti, är ett initiativ av flyktingar (Flyktingar får uppehållstillstånd; här måste det handla om asylsökande och f.d. asylsökande) som svikits (”Svikits? På vilket sätt? Genom att de inte fått PUT? Eller har de vägrats helt att få sina asylansökningar prövade?) i den svenska asylprocessen. Vänner, flyktinghjälpare och andra engagerade från hela Sverige kommer att följa med, kortare eller längre sträckor.

– Vi får ständigt höra hur generös svensk flyktingpolitik är. Asylstafetten är ett vittnesmål från dem som vet annorlunda, säger Sanna Vestin, ordförande i Flyktinggruppernas Riksråd, FARR.
Det är definitivt tröttsamt att höra floskeln om ”generös svensk flyktingpolitik”, men av en annan anledning än FARR tycker det. Det finns nämligen en utlänningslag som reglerar det här området, alltså kan man varken säga att ”flyktingpolitiken” (som bör kallas ”asylpolitiken”) är generös eller icke generös. Beslut fattas – eller ska åtminstone fattas! – på juridisk grund, inte ”flyktingpolitisk”. Det var därför en ny rättsinstansordning infördes och Utlänningsnämnden lades ner.

– Asylstafetten handlar om att flyktingarnas egna berättelser ska höras. Den som går med i stafetten, eller träffar deltagarna på någon av de 35 orterna i Sverige där de stannar, får höra hur det är att försöka ta sig in i EU-länderna på livsfarliga sätt.
Bra! Detta kommer också flyktingen Zulmay Afzali att berätta mer om i sin nästa bok. (Om den första boken kan läsas här.)

– Därför blir stafetten bland annat ett sätt att uppmärksamma gränspolitiken – att Fort Europa inte erbjuder några lagliga vägar in för den som behöver skydd. Tvärtom har många asylsökande insett att ju värre konflikterna rasar i deras hemland desto svårare är det att få visum för att resa till trygghet i exempelvis Sverige, konstaterar Sanna Vestin.
Om detta finns mycket att säga. När allt fler som inte kan försörja sig själva söker sig till EU-länder, där det för övrigt inte heller går att skära guld med täljkniv längre, måste gränskontroller givetvis upprätthållas. Allt fler unga män från Algeriet och Marocko, till exempel, söker sig till EU och Sverige enbart av ekonomiska orsaker. Migrationsverket:

”Arbetslösheten i södra Europa är fortfarande mycket omfattande. Den ekonomiska krisen är en bidragande orsak till varför fler ensamkommande barn från Marocko och Algeriet har flyttat vidare från södra Europa till Sverige.”

Förutom dessa unga män, varav långtifrån alla är ”barn”, har många andra inte heller några som helst asylskäl och många säger också själva rent ut att de ”söker ett bättre liv”. Helst i Sverige där de vet att de får bostäder, utbildning, sjukvård och blir försörjda. Men de, som faktiskt skulle behöva skydd i något annat land, de har inte pengar att betala smugglare med. De kommer alltså inte till något EU-land…

Det har tidigare funnits tankar och funderingar kring om man skulle kunna ge människor i behov av skydd enligt de kriterier som anges i utlänningslagarna i EU:s medlemsländer, möjlighet att söka asyl på dessa länders ambassader. Men den tanken har alltid stupat på olika faktorer som t.ex. vilken anstormning det skulle kunna bli på vissa ambassader som skulle behöva mångdubbla sin personal eller rentav hysa ett mini-Migrationsverk i sina lokaler som inte är tillräckligt stora för sådan verksamhet. Säkerheten skulle behöva förstärkas, hotbilden mot dem som skulle sitta på plats och fatta beslut som i många fall skulle kunna bli negativa, skulle bli svår att upprätthålla etc. Så ett sådant system verkar inte gå att genomföra. Det skulle krävas lagändringar och det skulle dessutom krävas att de andra EU-länderna gjorde likadant, i linje med den harmonisering av asylprocedurerna som sakta men säkert pågår inom EU. Och att få andra EU-länder med på den här tanken kan vara mycket svårt, för att inte säga omöjligt. Det är därför knappast en framkomlig väg.

Men om FARR har konkreta, genomförbara förslag att komma med för ”en human flyktingpolitik” som de talar om, och inte bara klagomål på den svenska asylprocessen – som är baserad på demokratiskt stiftad utlänningslag – så ska FARR omedelbart framföra dem!

Under Asylstafetten kommer asylsökande, flyktingar med uppehållstillstånd och de som tvingats leva papperslösa berätta om sina öden och det hårda bemötandet de fått när de sökt skydd. De kommer att berätta om en asylprocess som aldrig välkomnat dem eller visat hänsyn till det de varit med om. De har fortsatt leva i rädsla för att skickas hem och aldrig kunnat känna sig säkra på att bli trodda.
Det är bra att asylsökande själva berättar om sina öden; allmänheten hör dem så gott som aldrig, utan tar endast del av journalisters inte alltid korrekta ofta ganska okunniga beskrivningar av olika ”asylfall”. Det är en helt annan sak att höra människor själva berätta än att få berättelserna silade genom andra. Flyktingar – alltså människor med flyktingskäl enligt utlänningslagen och den s.k. flyktingkonventionen, får asyl och kommer knappast att finnas med i det här sammanhanget. De som FARR kallar ”papperslösa”, är människor som ofta otaliga gånger fått sina asylansökningar prövade och fått avslag. De ska enligt utlänningslagen lämna landet och inte stanna kvar i strid med den. Den som redan har fått sin sak prövad i kostsamma processer i två instanser – och inte sällan två gånger i två instanser! – har inte rätt att uppehålla sig i Sverige. Domstolsbeslut ska efterlevas – på asylområdet som på alla andra områden. Det finns inga undantag som säger att i vissa fall behöver man inte bry sig om lagar och regler och hur en domstol dömt!

För en gångs skull är det flyktingarna själva, de som upplevt asylprocessen, som höjer sina röster om hur lagarna fungerar i verkligheten. Flyktingrörelsen är här för att stötta dem, och vi hoppas att många makthavare tar sig tid att lyssna, säger Sanna Vestin.
Också FARR bör ta sig tid att lyssna! ”Makthavare” kan inte utan vidare ändra på utlänningslagen, men om FARR har faktiska och konkreta förslag som inte främst ”makthavare” utan främst allmänheten, folket, anser vara relevanta och genomförbara, då bör de snarast lägga fram dem. Så kan arbetet med att förändra utlänningslagen påbörjas, om den alltså finner stöd hos folket.

Vänligen respektera att alla kommentarer är © COPYRIGHT denna blogg och inte får förvrängas, vinklas eller användas i syfte som den inte är ägnad för. Länkning till texten får givetvis göras, men kopiering av mina texter är inte tillåten. Vid citat, var vänlig ange källa!