Om Sverige tog emot proportionerligt lika många (få) asylsökande som Tyskland, skulle antalet mottagna asylsökande i Sverige under 2013 vara ca 11.500, inte 50.000

I tyska Der Spiegels engelskspråkiga version, Spiegel Online International, berättas under rubriken German Asylum System Hits Breaking Point bland annat:

Germany has recently seen a significant rise in the number of asylum seekers arriving in the country. Its shelters are overwhelmed and opposition to new ones has recently turned ugly. Refugees themselves argue that the system is broken.

According to Germany’s Federal Office for Migration and Refugees (BAMF), more asylum seekers arrived in the country in the first half of this year than in any six-month period since 1999, with the total for 2013 expected to top 100,000. Thus far, 52,000 refugees have arrived in Germany, an increase of 90 percent over the same period one year ago. The newcomers are primarily from Syria, Afghanistan, Iraq and Chechnya.

Cities are struggling to keep up with the influx, but the problem has been particularly acute in Berlin. Many asylum seekers come here first and, even if they will ultimately be relocated elsewhere in the country in accordance with Germany’s geographical allocation system, they have to be housed initially. But all the city’s shelters are now full, and the reserve capacity established for spikes in arrival numbers has proved insufficient. Officials are currently rushing to establish new housing.

Inströmningen av asylsökande anses nästan, som framgår av texten, i det närmaste ha raserat det tyska asylsystemet och är snart helt ohanterligt. Tyska myndigheter räknar med att ca 100.000 nya människor kommer att komma under 2013. I Sverige räknar Migrationsverket med att ca 50.000 kommer under året.

Tyskland  har 82 miljoner invånare, Sverige har 9,5 miljoner invånare.

Sverige har en inströmning av  1 asylsökande per 190 invånare. Tyskland, vars asylsystem krackelerar och nu anses ha ”hit the breaking point” (= nått bristningsgränsen), har en inströmning av 1 asylsökande per 820 invånare.

Tyskland tar emot cirka fem gånger färre asylsökande än Sverige per invånare. Siffran för Sverige är ca 50.000 och för att Tyskland skulle ligga på samma nivå som Sverige skulle de behöva ta emot ca 432.000 asylsökande under 2013 i stället för 100.000.

Om Sverige tog emot proportionerligt lika många (få) asylsökande som Tyskland, skulle antalet mottagna asylsökande i Sverige under 2013 vara ca 11.500, inte 50.000.

Sverige tar emot ca 4,5 gånger fler asylinvandrare per invånare än Tyskland.

I Sverige talar politiker och media aldrig någonsin, som i Tyskland, om någon ”breaking point” och att systemet håller på att – eller har redan – kollapsa/t. De svenska resurserna är oändliga och det svenska folkets önska, som politikerna – folkets representanter – uppfyller, är att ha den högsta asylmottagningen i västvärlden. Därför behövs det heller inte föras några diskussioner kring huruvida man här klarar av att hysa, bekosta och integrera så många människor från andra länder och kulturer. För, som Sveriges utrikesminister konstaterat: ”Sverige är en humanitär stormakt”.

Till slut: ”Refugees themselves argue that the system is broken”, berättas i Spiegels artikel. Samma sak säger asylsökande i Sverige, men det är ingen som lyssnar, än mindre rapporterar svenska medier om det.

För undvikande av missförstånd – som kanske kan förekomma trots att jag är så tydlig jag kan – så gäller siffrorna asylsökande, vilket inte är detsamma som beviljad asyl eller beviljade uppehållstillstånd. Asylsökande är personer som söker asyl (=flyktingstatus) eller som söker skydd (=uppehållstillstånd).

Källor för ovanstående fakta är Spiegel Online International för uppgifterna om den tyska asylinvandringen, Migrationsverket om den svenska asylinvandringen, Wikipedia för invånarantal i Tyskland resp Sverige.

Vänligen respektera att alla texter är © COPYRIGHT denna blogg. De får inte förvrängas, vinklas eller användas i något syfte som de inte är ägnade för. Hela bloggtexter får inte användas, endast kortare citat med länkning till originaltexterna är tillåtet. Media och andra som citerar ur texterna ska ange källa! (OBS! Gäller givetvis också svenska journalister!)

Migrationsverket ska nu också hantera ansökningar från utländska brottslingar om att slippa utvisas

Under de senaste åren har ansökningar om att slippa utvisas, från utlänningar som begått brott och dömts till fängelse och utvisning, blivit alltmer betungande för regeringen. På regeringens torsdagssammanträden har ibland fyra, fem, sex och någon gång ända upp till tio sådana ärenden tagit tid från andra, viktiga ärenden. I min sammanställning för år 2012 kan man se hur många ärenden som hanterats. Sammanlagt 106 sådana ansökningar hade regeringen att ta ställning till förra året.

Regeringen har nu frånhänt sig dessa ärenden och överlåtit dem på Migrationsverket. I regeringens faktablad anges följande:

Utvisning på grund av brott

Från den 1 september 2013 gäller ett nytt förfarande för prövning av frågor om uppehållstillstånd för den som har utvisats på grund av brott eller om upphävande av ett sådant utvisningsbeslut. Det nya förfarandet innebär att frågor om uppehållstillstånd för den som har utvisats på grund av brott prövas enbart i den ordinarie migrationsprocessen – dvs. i första hand av Migrationsverket – och att regeringen inte längre prövar dessa frågor. En utlänning som har utvisats på grund av brott kan hos Migrationsverket ansöka om uppehållstillstånd (av skyddsskäl eller av andra skäl) och om upphävande av utvisningsbeslutet.

Möjligheterna till ny prövning är starkt begränsade. Om en utlänning som har utvisats på grund av brott och som vistas i Sverige ansöker hos Migrationsverket om uppehållstillstånd eller om att utvisningsbeslutet ska upphävas, ska verket ta upp ansökan till prövning endast i vissa situationer. Det gäller bland annat om det finns omständigheter som kan antas utgöra bestående verkställighetshinder och dessa omständigheter inte kunnat åberopas tidigare, eller utlänningen visar giltig ursäkt för att inte ha åberopat dem tidigare. Är förutsättningarna för prövning inte uppfyllda, ska Migrationsverket besluta att inte bevilja prövning.

Om det finns förutsättningar för ny prövning gäller följande. Om Migrationsverket kommer fram till att det inte finns skäl att bevilja ansökan ska den avslås. Om Migrationsverket finner att ansökan bör beviljas ska verket inte besluta i ärendet utan med ett eget yttrande lämna över detta till den migrationsdomstol till vilken verkets beslut i frågan hade kunnat överklagas. Migrationsverkets avslagsbeslut får överklagas till migrationsdomstolen.

Från den 1 september 2013 gäller också att en nådeansökan aldrig medför automatiskt uppskov med verkställigheten av ett fängelsestraff.

Vänligen respektera att alla texter är © COPYRIGHT denna blogg. De får inte förvrängas, vinklas eller användas i något syfte som de inte är ägnade för. Hela bloggtexter får inte användas, endast kortare citat med länkning till originaltexterna är tillåtet. Media och andra som citerar ur texterna ska ange källa! (OBS! Gäller givetvis också svenska journalister!)

Sverige har inte sjukdomsinvandring

Återigen rapporterar Expressen – Riad, 2, är hjärnskadad – kan ändå utvisas – om att fall där endast en del av informationen ges. Artikeln börjar så här:

Tvåårige Riad lider av vattenskalle, har allvarliga hjärnskador och är förlamad.

Familjen Bislimi hoppades på en bättre framtid för sin son i Sverige – men har fått avslag på sin ansökan om uppehållstillstånd i flera instanser.

Av artikeln, som alltså kan läsas genom att man klickar på länken ovan, framgår att familjen är från Kosovo och inte har några som helst asyl- eller skyddsskäl. Detta informerar Expressen inte om. Inte heller informerar Expressen om att Sverige inte har sjukdomsinvandring, oavsett hur grava skador någon har. Det borde man låta läsarna veta, men underlåter som så ofta att ge viktiga och relevanta upplysningar.

Allt fler fall av sjukdomsinvandring har på senare tid tagits upp i olika medier utan att man informerat läsarna/tittarna/lyssnarna om att sjukdom inte är ”asylskäl” (vilket själva ordet ”asylskäl” redan indikerar). Att Sverige skulle börja åta sig att ta emot sjuka människor och ge dem uppehållstillstånd, försörjning, bostad etc är en utopi. Det finns garanterat inte resurser till det, hur mycket Sverige än är – som Carl Bildt uttryckt det – ”en humanitär stormakt”.

Här har en familj, utan asylskäl och utan rätt att invandra i Sverige (dvs inte arbetskraftsinvandrare) redan fått vård för stora summor samt bostad och dagersättning och ombud och tolkar och kunnat överklaga till migrationsdomstol och till och med fått sitt ärende prövat av allra högsta instans, nämligen Migrationsöverdomstolen. Enligt Expressen gick också Migrationsöverdomstolen på Migrationsverkets linje och avslog ansökan i maj i år. Nämnas kan, att Migrationsöverdomstolens dom som Expressen hänvisar till, inte kan hittas vare sig i Migrationsverkets databas eller hos Domstolsverket.

Att en familj från Kosovo kommit till Sverige och, som de själva säger: ”hoppades på en bättre framtid för sin son i Sverige”, är som sagt inte skäl för asyl, enligt utlänningslagen. Ändå har generösa Sverige, den ”humanitära stormakten”, gett familjen sex månaders tillfälligt uppehållstillstånd och bekostat – och bekostar – såväl deras uppehälle som sjukhusvård dygnet runt  för den sjuke sonen.

Också SR Nyheter P4: Familj med sjukt barn riskerar utvisning rapporterar:

Enligt ett läkarutlåtande har neurokirurger i Lund gjort bedömningen att han inte kommer att överleva. Den vård han får, dygnet runt, handlar om palliativ vård – vård i livets slutskede. Trots det har Migrationsverket och Migrationsdomstolen sagt nej till uppehållstillstånd.

Det finns inget ”trots det”, myndigheterna har följt lagen. Ett barns (eller en vuxens, för den delen) sjukdom är inte grund för permanent uppehållstillstånd i Sverige för en hel familj. Migrationsverket har valt att ta till den möjlighet verket har, att skjuta upp verkställigheten så att barnet kan få den vård det inte sägs kunna få i Kosovo. De har kommit utan asylskäl och har redan varit här i drygt ett år och fått avslag på sin ansökan om att få uppehållstillstånd i Sverige. Migrationsverket har skjutit upp verkställigheten av det lagakraftvunna beslutet om utvisning till februari 2014, vilket är både generöst och humanitärt. Därefter verkställs utvisningen, om det inte är så att livsviktig vård som inte kan ges i Kosovo då fortfarande behövs. Då kan Migrationsverket besluta om ytterligare respit.

Förr, för inte så länge sedan och med i princip samma lagstiftning som idag, gavs då och då vård i Sverige åt svårt sjuka utländska barn och vuxna utan uppehållstillstånd, förutsatt att de faktiska kostnaderna inte belastade svenska skattebetalare. Det hände många gånger att insamlingar startades för att kunna hjälpa svårt sjuka att få vissa operationer eller viss vård här, varefter de återvände till sina hemländer. Det är inget som hindrar t.ex. Expressen att dra i gång en sådan insamling där de som så önskar kan bidra till att tvåårige Riad får den vård han behöver. Många skulle säkert gärna lämna en slant, svenskarna är generösa och har stora hjärtan.

Men sjukdomsinvandring via asylsystemet är alltså inte en möjlighet för sjuka människor eller människor med sjuka barn.

I texten Utlänningslagen medger inte sjukdomsinvandring skrev jag den 5 juni 2009 om ett liknande fall och utvecklade också mer utförligt vad utlänningslagen stadgar. Jag avslutade texten:

Man får, som medmänniska och läkare, självklart aldrig visa en dödssjuk eller svårt skadad människa på porten. Men det är en helt annan sak än att människor ska beviljas permanenta uppehållstillstånd i Sverige med allt vad det innebär, för att de behöver sjukvård.

Vänligen respektera att alla texter är © COPYRIGHT denna blogg. De får inte förvrängas, vinklas eller användas i något syfte som de inte är ägnade för. Hela bloggtexter får inte användas, endast kortare citat med länkning till originaltexterna är tillåtet. Media och andra som citerar ur texterna ska ange källa! (OBS! Gäller givetvis också svenska journalister.)

En migga: ”Det går alldeles utmärkt att enligt utlänningslagen återkalla ett tillstånd som delats ut efter bedrägeri. Men vi sysslar inte med sådant här på verket.”

En migga skriver:

Fenomen i rötmånaden

För ett år sedan såg det ut som om Alliansen skulle skänka bort regeringsinnehavet till valet 2014. Sedan dess har de stundtals uppträtt som prinsessor på ärter. Nu står de som åsnan mellan två hötappar.

När en Allians bestående av fyra partier först tränger ihop sig i den socialliberala mittfåran – begreppet liberal är nästan på utdöende i den svenska politiken – och därmed lämnar ena flygeln fri för ett numer, enligt titeln, socialkonservativt parti, och samtidigt gör upp med ett miljöparti vars modus operandi är att attackera till och med de egna uppgörelserna så fort de hamnat på pränt för att vara ”för lite” eller ”fel” – ja då har man nästan skjutit sig själv i foten. Men jag undrar ändå hur den partistrateg resonerade som fick statsministern att offentligt slå fast att Alliansen hellre stöder vänsterblocket än tar stöd från SD.  Syftet var ju hyfsat klart – att försöka förmå väljare att inte proteströsta på SD. Fast om den snuggan slår tillbaka? Om väljarna istället uppfattar det som att en röst på Alliansen är en bortkastad röst? När moderater inte längre ser det som lönt mödan att stödrösta på KD och C? Utan tvivel är man inte klok.

Och det kan inte vara lätt att samtidigt försöka göra något alls åt invandring och integration. När moderater försöker höja ribban i försörjningskraven så kontrar de små partierna med att det är ”orimligt” och ”främlingsfientligt”. Och då är ändå de befintliga försörjningskraven så utformade att de bara omfattar så många anknytningspersoner i Sverige som går att räkna på ena handens fingrar – våra försörjningskrav omfattar nämligen inte några familjemedlemmar alls. Det är bara anknytningspersonen som ska visa att han eller hon för egen del lever på existensminimum – och det gäller bara vid första beslutet. Om den berörde dagen efter att sju familjemedlemmar fått PUT medger att hans anställningsbevis är ett falsarium och att hans lägenhet i själva verket innehas av en kompis sker ingen sanktion. LEAN kallar vi det för på Migrationsverket. Det går alldeles utmärkt att enligt utlänningslagen återkalla ett tillstånd som delats ut efter bedrägeri. Men vi sysslar inte med sådant här på verket. På en del enheter inom verket – och jag ska inte vara så snäll att jag berättar vilka – är det till och med officiellt att man inte utreder eventuella återkallelser.

Men integrationsministern kungjorde härförleden att det nu ska ställas krav på dem som får PUT i asylprocessen, att de åtminstone ska göra något för att uppnå egen försörjning. I nådens år 2013. För det har nämligen inte funnits några krav tidigare. Så det var väl bra att det blev medgivet – det har på sina håll ansetts som främlingsfientligt att ens peka på den rätt märkliga skillnad som gäller mellan landets egna medborgare och dem som får PUT i asylprocessen – man kunde ju tänka sig att det förnuftiga vore att kravnivåerna skulle vara detsamma. Det har varit så fult, så fult med krav. Men bättre sent än aldrig.

Sedan finns det ett tveeggat svärd som seglat upp som argument i debatten – den att vi absolut måste ha invandring för att lösa problemet med en åldrande befolkning. Om argumenten bara hade varit de som följer grundlagarna för en liberal marknadsekonomi – att flöde av varor, tjänster, kapital, arbetskraft, företagsetableringar och studerande ökar tillväxten – hade det ju varit gott och väl.  Vad anhängaren av dogmen om att arbetskraftsinvandrare ska lösa äldres problem inte verkar ha tänkt på är att även invandrare blir äldre. Om ett land har ett födelsetal på 2,1 – vilket Sverige nästan har – så reproducerar befolkningen sig. Är talet lägre går det åt helskotta. Men är talet högre måste alla därpå kommande generationers tal också bli högre för att klara den ökande och åldrande befolkningen – det är enkel matematik. Högre och högre och högre som i ett pyramidspel. Tills någon generation till sist förlorar. Det finns – förutom att försöka vässa själva pensionssystemet – bara tre bra sätt för att komma till rätta med att vi blir 90 år istället för 75: högre förvärvsgrad före pension, högre pensionsålder, och – det smärtsammaste av allt – högre pensionsavsättningar. Det sista samma som minskade löneökningar. Fast det är väl med den här debatten som med miljön – det är något som ligger i framtiden och därför ointressant.

Att ställa grupper mot varandra är också ett värdeladdat begrepp. Sådant sker dagligen och stundligen i politiken – bättre vägar eller fler lärare, sänkta brytpunkt för statlig skatt eller sänkt skatt för pensionärer. På invandringens område är det däremot absolut tabu – här får vi inte ställa grupper mot varandra. I am confused… Regeringen har i flera år tagit finansiering av Migrationsverket från budgeten för utlandsbiståndet, så att det blivit färre skolor och vattenreningsanläggningar i Sudan mot fler totalförsörjda i Rinkeby. Så om vi inte ska ställa grupper mot varandra har jag ett förslag – återställ budgeten för u-landsbistånd och låt Migrationsverket köra sin verksamhet på löpande räkning. Då försvinner visserligen en god portion av det utlovade reformutrymmet, men det kan det väl vara värt för att följa en princip?

Och jag tror slutligen inte att vare sig Danderyd eller Vellinge ramlar baklänges av att den statliga etableringsersättningen ska bli mindre i de kommuner som tar emot få asylinvandrare. Eller att ersättningen ska betalas ut under längre tid än två år. De kommuner däremot som tar emot många ser nog snarare den här utlovade moroten – högre ersättning till dem som tar emot många – som betalning av en redan förfallen skuld. Det har gått lång tid sedan det gick att integrera någon på två år eller fyra år eller sex år.

Kommentar: Ingen. Det som sagts i texten ovan har sagts med stor tydlighet i en välskriven och kunnig text. En text som i andra länder skulle skaka om de flesta, särskilt politiker i riksdag och regering.

Vänligen respektera att alla texter är © COPYRIGHT denna blogg. De får inte förvrängas, vinklas eller användas i något syfte som de inte är ägnade för. Hela bloggtexter får inte användas, endast kortare citat med länkning till originaltexterna är tillåtet. Media och andra som citerar ur texterna ska ange källa! (OBS! Gäller givetvis också svenska journalister.)

En SFI-lärare berättar en sannsaga

En schematiskt och komprimerat berättad – men sann – historia ur den verkliga verkligheten, förmedlad av en lärare inom SFI (OBS! Ett av många liknande fall, berättar SFI-läraren):

År 1:
– Hej Migrationsverket! Jag heter X och är ett ensamkommande barn på 16 år som kommer från Afghanistan. Jag har inga id-handlingar, men jag måste få asyl.
– Bäste X! Migrationsverket anser inte att du har gjort sannolikt eller trovärdigt att du är den du påstår dig var, att du är 16 år gammal eller att du kommer från Afghanistan. Vi avslår din ansökan om asyl i Sverige. .
– Hej migrationsdomstol! Jag heter X och är ett barn, helt ensamt i världen, som kommer från Afghanistan. Jag har inga id-handlingar, men jag måste få asyl. Migrationsverket har helt felaktigt avslagit min ansökan och om jag återsänds så kommer jag att dödas genast. Ge mig asyl!
– Bäste X! Migrationsdomstolen anser inte att du gjort sannolikt eller trovärdigt att du är den du påstår dig vara eller att du kommer från Afghanistan. Vi avslår din ansökan om asyl i Sverige och fastställer Migrationsverkets beslut om att du ska utvisas från Sverige.
– Jaha. Men jag stannar kvar i Sverige ändå. Jag SKA ha asyl här för om jag skickas tillbaka så dödas jag genast.

År 2:
– Hej igen, Migrationsverket! jag måste få asyl. Jag är förföljd, jag kan inte återvända. Jag har nu hungerstrejkat i 22 dagar och jag kommer att ta livet av mig om jag inte får asyl. Om jag återvänder dödas jag genast. Och jag har ju ingen familj och inga släktingar kvar i Afghanistan.
– Bäste X! Migrationsverket anser fortfarande inte att du har asylskäl. Avslag.
– Hej migrationsdomstol! Migrationsverket har återigen felaktigt avslagit min välgrundade ansökan om asyl såsom ensamkommande barn från Afghanistan. Nu får ni skärpa er, jag lider, jag har ingen familj och inga släktingar i livet, jag är desperat. Jag MÅSTE få asyl i Sverige, det är Sveriges skyldighet att ge mig det. NU!

Tidningsartiklar skrivs, demonstrationer hålls, upprop skrivs på och skickas till Migrationsverket för att X ska få stanna i Sverige.

Inte så lång tid därefter:
– Bäste X! Migrationsdomstolen återvisar ditt ärende till Migrationsverket för ny prövning.
– Bäste X! Migrationsverket beviljar dig nu PUT trots att vi:
1) inte vet vem du är
2) inte vet vilket land du kommer ifrån
3) inte vet hur gammal du är (barn eller vuxen)
4) inte har funnit att du har asylskäl.

X, som är 20 år gammal och aldrig har satt sin fot i Afghanistan (han är från Iran) har nu sin försörjning och framtid tryggad i Sverige. Han har fått PUT i april och kommer snabbt till en SFI-klass. Han hinner gå där ca två månader och under den tiden har han fått en bostad och ersättningen för att han läser SFI och ska ”introduceras” under två år har börjat komma. I juli månad skriver X på sin Facebook-sida:

Hej då, Sverige!

Trots att han är skyldig (- eller snarare har fått förmånen att – lära sig svenska och fullfölja sin tvååriga introduktion i Sverige (där han fått PUT på falska grunder) meddelar han SFI-anordnaren att han nu ska ”åka på semester ”till Danmark”. Han har ju permanent uppehållstillstånd och vet att i Sverige kan man ljuga hur mycket som helst och att även om lögnerna uppdagas så dras det ändå inte in (som det gör i andra länder), annat än ytterst sällan.

I själva verket reser det ”ensamkommande barnet från Afghanistan utan en enda levande släkting någonstans”, som i verkligheten är en ung man på 20 år från Iran med familj och släkt både där och i Sverige, tillsammans med sina härboende släktingar till Iran för att hälsa på den familj han påstått att han inte har. Under den långa semestern planeras hur resten av denna icke-existerande familj också ska kunna ljugas in i Sverige. Han tar semester från landet som gav honom uppehållstillstånd på lögner och är borta i två månader.

Fri invandring, fri försörjningsinvandring, finns redan – och är utbredd –  i Sverige.

Vänligen respektera att alla texter är © COPYRIGHT denna blogg. De får inte förvrängas, vinklas eller användas i något syfte som de inte är ägnade för. Hela bloggtexter får inte användas, endast kortare citat med länkning till originaltexterna är tillåtet. Media och andra som citerar ur texterna ska ange källa! (OBS! Gäller givetvis också svenska journalister.)

”Desks in rows and an old-fashioned chalkboard — not an iPad or interactive whiteboard in sight.”

I en artikel i New York den 22 augusti – Likely to suceed – recenseras Amanda Ripleys bok The smartest kids in the world – and how they got that way. Den handlar bland annat om en amerikansk 15-åring, Kim, som provar på att gå i skolan i Jakobstad (Pietarsaari) i Finland. Det blir en lätt chock för henne att komma till en skola där det inte fanns interaktiva hjälpmedel och inte en iPad så långt ögat nådde. Och där två klasskamrater stirrade förvånat på henne när hon undrade varför de studerade och arbetade så hårt i skolan. Svaret var: ”Det är ju skolan! Hur ska vi annars kunna ta examen, gå vidare till universitetet och få bra jobb?”

Nedan citat ur artikeln. De som inte behärskar engelska kan kopiera in texten i Google translate och få en hyfsad, inte bra, översättning den vägen.

In reporting her book, Ripley made the canny choice to enlist “field agents” who could penetrate other countries’ schools far more fully than she: three American students, each studying abroad for a year. Kim, a restless 15-year-old from rural Oklahoma, heads off to Finland, a place she had only read about, “a snow-castle country with white nights and strong coffee.” Instead, what she finds is a trudge through the cold dark, to a dingy school with desks in rows and an old-fashioned chalkboard — not an iPad or interactive whiteboard in sight. What Kim’s school in the small town of Pietarsaari does have is bright, talented teachers who are well trained and love their jobs.

This is the first hint of how Finland does it: rather than “trying to reverse engineer a high-performance teaching culture through dazzlingly complex performance evaluations and value-added data analysis,” as we do, they ensure high-quality teaching from the beginning, allowing only top students to enroll in teacher-training programs, which are themselves far more demanding than such programs in America. A virtuous cycle is thus initiated: better-prepared, better-trained teachers can be given more autonomy, leading to more satisfied teachers who are also more likely to stay on.

Kim soon notices something else that’s different about her school in Pietarsaari, and one day she works up the courage to ask her classmates about it. “Why do you guys care so much?” Kim inquires of two Finnish girls. “I mean, what makes you work hard in school?” The students look baffled by her question. “It’s school,” one of them says. “How else will I graduate and go to university and get a good job?” It’s the only sensible answer, of course, but its irrefutable logic still eludes many American students, a quarter of whom fail to graduate from high school. Ripley explains why: Historically, Americans “hadn’t needed a very rigorous education, and they hadn’t gotten it. Wealth had made rigor optional.” But now, she points out, “everything had changed. In an automated, global economy, kids needed to be driven; they need to know how to adapt, since they would be doing it all their lives. They needed a culture of rigor.”

Svenska barn ska inte skolas in i självcensur i sitt land där åsikts- och yttrandefrihet råder

Den inställning som uttrycks i kolumnen Vi måste prata om mångkultur (av Jenny Madestam) i Expressen, är häpnadsväckande. Märklig och förödande, dessutom. På den största (?) svenska kvällstidningens ledarsida kan man läsa om hur kolumnisten blir uppringd av personal på sina åttaåriga tvillingsöners fritidshem och informerad om att ett antal ungar har sagt att ”Mohammed (jag föredrar den stavningen) är en gubbe som snusar”. Av detta har en muslimsk flickas föräldrar blivit upprörda och ”ville att skolan skulle använda sitt antimobbningsprogram för att åtgärda kränkningen.”

I kolumnen kan man också läsa:

Situationen belyser hur viktigt det är att vi samtalar med barnen om att människor är olika. Mina barn möter den här typen av olikhet varje dag i sin skola. Det är en ynnest. Men likväl är det viktigt att tala om olikheterna, inte minst när krockar uppstår.

Samtalet om olikheten skapar insikt om att den måste respekteras. I alla fall om det understöds av oss vuxna, däribland barnens föräldrar.

Att skolans personal tar tag i en utmaning som uppstår till följd av mångkulturalism är bra. Det skickar signaler om att alla ska ges samma respekt, oavsett kultur.

Vad personalen här borde ha gjort var att informera flickans föräldrar, inte föräldrarna till barnen som kallade Mohammed en gubbe som snusar, att: ”Ni lever och bor i Sverige nu. Vi har åsikts- och yttrandefrihet och det existerar inte någon kränkning av någon här. Det faller på er som föräldrar att förklara för er dotter att alla har rätt att både ha och yttra sina åsikter i Sverige. Också om Mohammed”

Barn i Sverige ska inte skolas in i att ta någon sorts specialhänsyn när det gäller muslimer och islam; ingen i Sverige ska behöva vakta sin tunga för att en del människor är lättkränkta. De allra flesta är ju emot ett ”vi och dom”-tänkande, varför då spä på just ett sådant tänkande genom märkliga krumbukter när det gäller muslimer?

Det är i själva verket så, att det är de nyanlända, de som valt att ta sig hela vägen upp till det lilla icke-muslimska landet i norr med de goda förmånerna som bland annat omfattar fri utbildning för deras barn, som ska anpassa sig till i Sverige rådande samhällsordning. Och tvärtemot vad Jenny Madestam tror, så är det endast så som vi i det långa loppet kan hoppas på en någotsånär fungerande integration! Alltså: den som kommer till ett land tar seden dit den kommer och accepterar (måste acceptera!) landets lagar och allmänna ordning. Religion är i Sverige en privatsak och här kan man säga vad man vill om både Mohammed och Jesus och vem som helst. Vi har inga lagar mot hädelse!

Uttalandet i slutet av kolumnen är inte bara häpnadsväckande, det är direkt felaktigt:

Så länge det finns vuxna som förmedlar att det är okej att säga att profeten Muhammed snusar kommer mångkulturalismen bli ett problem. Då kommer politiska strömningar som anspelar på rädsla för det okända vinna stöd.

Det självklara att säga borde i stället vara att:

Så länge det finns vuxna som förmedlar att vi ska inskränka vår yttrandefrihet och särbehandla muslimer och islam kommer mångkulturalismen att vara ett problem. Då kommer politiska strömningar som anspelar på rädsla för det okända vinna stöd.

Att ”politiska strömningar som anspelar på rädsla” kommer att vinna stöd (redan vinner stöd!) beror ju på att man i Sverige gör just så som man gjorde på Jenny Madestams söners fritidshem!

Till slut:

Lär av Finland också på det här området! I juni 2012 sa Finlands statsminister Jyrki Katainen det självklara, det som man borde kunna inse också i Sverige, men hittills inte har gjort:

Tolerans betyder inte att man lägger ner sina egna traditioner av artighet gentemot andra traditioner. Ingen i den här världen gör på det sättet.

Vänligen respektera att alla texter är © COPYRIGHT denna blogg. De får inte förvrängas, vinklas eller användas i något syfte som de inte är ägnade för. Hela bloggtexter får inte användas, endast kortare citat med länkning till originaltexterna är tillåtet. Media och andra som citerar ur texterna ska ange källa! (OBS! Gäller givetvis också svenska journalister.)

Reaktioner efter artikeln om skolan i Svenska Dagbladet

Med anledning av min artikel i Svenska Dagbladet den 22 augusti, kom följande mejl som jag publicerar med tillstånd av skribenten:

Som elev i Sverige har man möjlighet att välja IB (International Baccalaureate)

IB följer en internationell, fastlagd läroplan som gäller över hela världen och har slutprov som rättas centralt. Precis som i den finska modellen. Slutproven visar vad eleverna har lärt sig för livet.

Vi som undervisar på IB brukar säga att problemen med svensk skola skulle lösa sig nästan över en natt om alla skolor blev IB-skolor. Det skulle dessutom lösa problemet med den stöld och utarmning av svenska elevers kunskapskapital, som nu sker. Och med de pengar som många friskolor för över till skatteparadis. Det går nämligen inte att fuska på IB.

Så, i Sverige finns alltså redan en skolform som fungerar, är på en internationell nivå och är rättvis. En stabil skolform som inte undergått trehundraelva omorganisationer.

Tyvärr känner inte så många till den här möjligheten, därför ser jag bara en akademisk överklass i mina klasser. Men IB är för alla och har som målsättning att utbilda kritiskt tänkande och kunniga världsmedborgare.

Så upplys gärna allmänheten om att den finska skolan (eller en modell som
är lika bra) redan finns I Sverige i form av IB! Väljer man IB så får man kvalitet, så enkelt är det!

Sofie Bäckström, IB lärare i fysik och matematik.
”The International High School of the Gothenburg Region” (som är en kommunal skola).

Några andra röster efter artikeln:

Ett gigantiskt problem (du tangerar det, Merit) är mina rektorers och mina 80 lärares rädsla! Deras kreativitet och pedagogiska förmåga hämmas för att de är så rädda att göra fel. De är rädda för Skolinspektionen, de är rädda för föräldrarna och ibland (lyckligtvis bara några få undantag) även för eleverna. De tillbringar mer tid med näsan i skollagen, läroplanen och andra styrdokument än i arbetet med att planera och utvärdera lektioner.
Ägare, rektor och VD för en friskola

Tack för din intressanta artikel i SvD idag! Min mamma, som är nyligen pensionerad språklärare har pratat om skillnaden mellan svenska och finska skolan i många år och verkligen sörjt nedrustningen i svenska skolan. Medan lärarnas tid har lagts på möten och administration har fokus riktats bort från elevernas kunskaper.

Jag är helt förstummad över att de finska lärarna lyckas på det vis de gör utan att vara högavlönade. Och de åtnjuter respekt från elever, elevernas föräldrar och andra i samhället. Skillnaden mot Sverige är alltså lärarnas kompetensnivå och att de inte styrs av politiker?

Detta innebär ju att det finns en stor skillnad mellan det finska och det svenska samhället också, det är inte bara skillnad när det gäller skolan, i och med att man i Finland uppenbarligen värderar och respekterar kunskapen i sig. Detta var verkligen food for thought!
Mamma till lågstadiebarn

Skolinspektionens frågor inför att de ska göra en inspektion, sträcker sig över 60 sidor. Med bilagor vägde vårt kuvert med svaren ett kilo. Arbetet sträckte sig över 14 dagar för åtta personer (inte heltid givetvis). Jag kan hålla på i en evighet med allt som intresserar myndigheterna – dock verkar de fullständigt ointresserade av studierna.
Rektor för friskola

Läste med stort intresse och behållning Din ledare om det finska skolexemplet.
Undertecknat med namn

Tack! Det bästa som skrivits på länge! Förtröttas ej!
Undertecknat med namn

Inga negativa mejl har inkommit och det enda negativa jag sett (det finns säkert sådant jag inte sett också…) var från en person jag inte känner, som på en annan persons Facebook-tråd valde att missförstå det jag skrev om att ”gör klart för föräldrar att i skolan är det lärarna och rektor som bestämmer.” På grundval av detta förkastade han hela texten.

Skolan är viktig, men inte tillräckligt viktig i Sverige för att man ska vilja ta krafttag för att förbättra den. Lär av Finland:
• Låt de, som är bäst lämpade (lärare och rektorer), hantera skolan och se till att politikerna håller fingrarna borta.
• Minska antalet möten med 50 procent så frigörs massor av tid som kan spenderas på eleverna!
• Skär ner på administrationen med minst 75 procent så frigörs tid och förmodligen även kreativitet och arbetslust bland skolpersonalen.

Det här är bara några enkla (!!!) tips, förutom dem jag gav i artikeln.

Läs även Inte ”världens bästa skola” men ”en bra skola i hela landet för alla barn”.

Vänligen respektera att alla texter är © COPYRIGHT denna blogg. De får inte förvrängas, vinklas eller användas i något syfte som de inte är ägnade för. Hela bloggtexter får inte användas, endast kortare citat med länkning till originaltexterna är tillåtet. Media och andra som citerar ur texterna ska ange källa! (OBS! Gäller givetvis också svenska journalister.)

Inte ”världens bästa skola” men ”en bra skola i hela landet för alla barn”.

Den 22 augusti skriver jag om den svenska resp den finländska skolan på Svenska Dagbladets ledarsida. Utrymmet är mycket begränsat och att få med förklaringar och fakta går inte så bra när man har 2900 tecken inkl blanksteg att hålla sig till. Så här följer lite mer information om den finländska skolan (den svenska känner de flesta läsare redan till). Och så här skriver norska Aftenposten i en stor artikel med rubriken Finland: 1800 studenter kjemper om 120 studieplasserfor å bli lærer:

Finska toppstudenter väljer lärarutbildningen i betydligt högre grad än andra européer. Det drar Heidi Krzywacki, universitetslektor vid lärarakademin på Helsingfors universitet, nytta av:

– Vi har (i Helsingfors, min anm.) 1800 sökande till 120 platser. Det betyder att vi kan välja ut dem vi anser passar bäst för yrket.

Det är likadant över hela landet.

– Det är stark konkurrens om att bli lärare i den finländska skolan. Endast de bästa och smartaste klarar att få sin dröm uppfylld, skriver skolexperten Pasi Sahlberg i sin bok Finnish Lessons.

Aftenposten skriver vidare:

Finland har blivit en förebild i den västliga världen inom utbildning, efter att finländska elever år efter år har legat i topp i de internationella PISA-testerna.

Finländarna kallar dem «PISA-turister», delegationerna med politiker, byråkrater, forskare och journalister som kommer for att försöka utröna hemligheten. Så många kommer att det har upprättats en egen statlig resebyrå som organiserar ”Edu-Tours” i den finländska skolan.

Statistiken visar att finländska lärare tjänar under genomsnittet i OECD-länderna i förhållande till landets bruttonationalprodukt. Men vad är det då som lockar?

– Läraryrket har alltid haft hög status i Finland. Föräldrarna sätter stort värde på lärarnas insats, och jag hade respekt för lärarna som elev. Det är ett jobb där vi kan göra skillnad, säger lärarstuderande Iina Salmela.

– Finländska lärare får jobba väldigt självständigt. Du kan själv bestämma hur du vill lägga upp undervisningen, och vi blir inte kontrollerade av andra. Det er väldigt inspirerande, säger lärarstuderande Iris Vainio.

Lärarutbildningen i Finland sker vid universitet. Alla som ska bli lärare måste ha en femårig mastersutbildning – också förskollärare. I Finland överlåter politikerna åt proffsen att bestämma innehållet i lärarutbildningen utifrån forskningsbaserad kunskap. Därför har det också varit få reformer sedan 70-talet. Det är i Finland uteslutet att politiker skulle blanda sig i lärarutbildningen.

Så här berättar Nina Sandås, som själv började i Gerby skola utanför Vasa i Österbotten år 1959, på Fri fagbevegelses sajt efter att hon gjort ett återbesök där:

– Redan i första klass får de hemläxor fyra dagar i veckan, två i matte och två läsläxor. På det sättet lär vi barnen rutiner, men läxorna kan göras på under en halvtimme. I går hade vi prov och det gick bra. Under ett läsår har vi tio oanmälda stickprov, berättar Maj-Britt Andersèn som är klasslärare i en förstaklass med 13 elever, medan barnen själva läser uppgifterna i matteboken och räknar staplar med euro och cent.

Lärarna har stor frihet att lägga upp undervisningen och de pedagogiska metoderna så att de på bästa möjliga sätt kan nå kunskapsmålen. Nationella prov existerar inte, inte heller skolinspektioner.

Nina Sandås har begett sig till Pedagogiska Fakulteten vid Åbo Akademi och talat med Torbjörn Sandén, tidigare rektor men nu direktör på Centret för livslångt lärande (CLL):

– Vårt skolsystem bygger på en gammal tradition som har moderniserats och utvecklats med mer modern pedagogik. Men vi har inte öppnat för friskolor som Sverige. Alla partier, också de borgerliga, är eniga om att den kommunala gemensamhetsskolan inte ska experimenteras med.

CLL ger ut en broschyr – Allt börjar med en bra skola – för dem som önskar göra studiebesök i en finländsk skola.

Så här jämförs den finländsk skolan med den norska i Nina Sandås artikel:

• Barnen börja skolan ett år senare än norska barn och har har kortare skoldagar.
• Läroplanen i den nioåriga grundskolan har många fler naturkunskapstimmar, men färre modersmåls- och mattetimmar än den norska.
• Lärarna genomgår en 5-årig mastersutbildning.
• Finland har i fyra PISA-undersökningar, som mäter 15-åringars kunskaper i läsning och matematik och naturorienterande ämnen, legat i topp bland 65 länder.
• Nivån är hög helt igenom och det finns få svaga elever.
• Hälften av 15-åringarna väljer yrkesinriktad, praktisk utbildning.
• 2 procent av grundskoleeleverna går i privatskolor som är ickevinstbaserade (Steiner- och Montessori-pedagogik).
• En undersökning i 27 land visar att finländska skolbarn har god psykisk hälsa. Finland er nummer två på listan, Norge är nummer tio.
• Alla finländska barn får varm skolmat, plus mellanmål.
• Källa: OECD «Education at a glance» 2012.

Också NRK berättar i en lång artikel om den finländska skolan under rubriken Mens lærerstudieplasser står tomme i Norge, er det kun plass til 1 av 15 søkere i Finland. Bland annat att:

Så många vill bli lärare i Finland att det bara var knappt 7 procent av dem som sökte in på lärarutbildningen som kom in förra året. 11.365 kvalificerade ansökte till den femåriga utbildningen, endast 779 av dem kom in.

I Finland måste alla som är kvalificerade att söka in på lärarutbildningen genomgå intagningsprov. Det första provet är skriftligt. De som går vidare till andra omgången måste gå igenom en intervju eller en form av test som ska visa om de är lämpliga att bli lärare. Därefter blir de som har bäst resultat erbjudna studieplatser.

En bok av en lärare planeras komma ut på Mummelförlaget hösten 2013, en lärare i svenska för invandrare.

© Vid citat, var vänlig länka till detta inlägg.

Finland: Den nationella skolfreden utlystes i Björneborg idag

Den nationella skolfreden utlystes i Björneborg idag, onsdag. Temat för läsåret är att uttrycka sina egna åsikter och uppskatta varandras olikheter. Texterna är skriva av eleverna själva. Det är den 23:e gången som skolfreden utlyses. President Sauli Niinistö och hans fru Jenni Haukio är evenemangets beskyddare.

Skolfreden har utlysts varje år sedan år 1990. Skolfredsmodellen, som har skapats i Finland, är unik och den har spritts också till andra europeiska länder såsom Estland, Grekland, Spanien och Polen. Idén med skolfredsprogrammet är att åstadkomma en skoldag och ett skolår som är trygga i psykisk, fysisk och social bemärkelse. Det centrala är skolelevernas andel i processen. Målet är att främja samhörighetskänslan och en god atmosfär i skolan.

Läs mer om den finländska skolfreden.

Tack alla ni som hör av er!

Ni är många som läser bloggen och många som hör av er. Det uppskattar jag och jag läser alla mejl och försöker hinna svara på så många som möjligt. Jag har dock lite svårt för att svara på mejl som kommer från anonyma personer. Det tror jag att ni förstår, ni kan ju tänka er in i att ni själva får anonyma mejl, det är inte så roligt att skriva tillbaka till någon ni inte har en aning om vem det är.

Jag får ofta tips och även förfrågningar om att ta upp olika saker på bloggen. Ibland gör jag det efter att ha gjort egen research; ibland vill jag göra det, men om tipset har kommit anonymt så känns det inte riktigt bekvämt för mig.

Fortsätt gärna att skriva och tipsa, jag läser allt, också anonyma mejl och tips. Jag har i något enstaka fall svarat någon som skrivit anonymt, men jag meddelar härmed att jag inte kommer att svara på anonyma meddelanden mer, och inte heller ta upp frågor som tipsas om anonymt.

Men tack för att ni läser, tack för att ni hör av er – anonyma som icke anonyma!

En migga om HBTQ-fall

En migga:

En kvinna – med man och barn – från Uzbekistan hävdar att hon är bisexuell. Hon påstår att myndigheterna har kommit på detta. På den asylenhet som har fått ärendet har de fått för sig att de måste lyssna på ”HBTQ-experter”, som utsetts av chefen på enheten. (Alltså inte de experter som skriver styrdokumenten.) Den här enhetens ”HBTQ-experter” säger att för att någon ska få flyktingstatus (!!!) för sexuell läggning behöver bara en punkt i punktlistan som finns i styrdokumentet uppfyllas.

Enligt Migrationsverkets ”expert” som står bakom punktlistan ska alla punkter uppfyllas för att någon ska få flyktingstatus på HBTQ-grund. Men nu, eftersom den här enheten har fått för sig att små ”experter” måste godkänna beslutet så kommer kanske alla, som hävdar HBTQ-skäl omöjliga att kontrollera, att få det.

Kommentar: Ingen. Annat än att det redan är väl känt att det ofta är rena lekstugan på det här viktiga verket och att vad utlänningslagen stadgar inte är det viktigaste.

Vänligen respektera att texten är © COPYRIGHT denna blogg och inte får förvrängas, vinklas eller användas i syfte som den inte är ägnad för. Hela bloggtexten får inte användas, endast kortare citat med länkning till originaltexten här ovan. Media och andra som citerar ur texten ska ange källa! (OBS! Gäller givetvis också svenska journalister.)

I sitt eget land är man inte illegal

SVT Debatt  har publicerat en text som de gett rubriken Jag har vandrat genom denna värld som illegal, av en person som kallar sig – eller faktiskt heter – Ahmad Mohammadi. Det är alldeles utmärkt – och borde vara självklart i ett land med yttrandefrihet – att många människor kommer till tals. Det gäller givetvis också asylsökande liksom politiker, personer som är för och emot hur asylinvandringen hanteras i Sverige, miggor, chefer på Migrationsverket etc, etc. Den här texten lämnar dock en hel del outrätade frågetecken efter sig.

Ahmad Mohammadi berättar hur han har haft det när han rört sig runt om i olika länder på sin väg från (troligen) Iran till (troligen) till Sverige. Man får dock inte veta något alls om varifrån han faktiskt kommer, vem han är, varför han gett sig iväg till Europa och vilka skäl för att beviljas asyl eller skydd han ansett sig ha i de länder han vistats i. Inte heller får man veta något om hur länge han har varit i Sverige eller om han genomgått asylprocessen här och fått avslag på sin ansökan. Man vet liksom inte vad man ska förhålla sig till, vad syftet med artikeln egentligen är. Det kanske inte är något annat än att en afghan rakt upp och ner berättar om en del av sitt liv (efter att han lämnat sitt land; hur han hade det där berör han inte med ett ord), sina vedermödor och sina lidanden, och då får man läsa texten så, rakt upp och ner och ta den till sig. Det är vad jag har gjort.

Det kan mycket väl vara synd om Ahmad Mohammadi. I texten framgår dock ingenting alls om hans bakgrund, den som gjort att han lämnat sitt hemland för att leva illegalt i olika länder och då är det mycket svårt att förhålla sig till hans berättelser. Det enda man kan säga är, att man kan tycka att det är tragiskt att han har behandlats så illa överallt som han säger, och undra över varför han inte sökte – eller om han gjorde det – varför han inte beviljades uppehållstillstånd i något av de länder han kom till.

Påståendet: ”Jag är dömd till undermänsklighet av Dublinförordningen”, är märkligt. EU och Sverige har lagar som reglerar all typ av invandring, därmed givetvis också asylinvandringen. Kraven för att man ska beviljas asyl eller uppehållstillstånd är liknande i de allra flesta länderna inom EU och något av kraven måste förstås uppfyllas. Uppfyller man inget av de krav som lagen stadgar, då beviljas man inte tillstånd att stanna. Inte i något land i EU och inte i Sverige. Om inga regler fanns så skulle invandringen vara helt fri och en sådan ordning har varken Sverige eller något annat land i hela världen ännu anslutit sig.

I sitt hemland Afghanistan (eller om det är Iran), är den här unge mannen inte illegal. Om han inte har beviljats uppehållstillstånd i något annat land, är det till sitt hemland han ska återvända för att slippa vara ”dömd till undermänsklighet” och till att tvingas ”gå runt i denna värld illegal”. Han har bevisligen, på sätt som vi inte får veta något om och för pengar som vi inte heller får veta varifrån de har kommit, tagit sig (låtit sig smugglas? Inget förklaras) till Sverige. Han behöver inte återvända till sitt hemland samma svåra väg utan i Sverige bekostar skattebetalarna återresan när han utvisas, om han inte själv har pengar till resan.

Man kan bara hoppas att Ahmad Mohammadi (om han har fått avslag på sin asylansökan) så snart som möjligt och helst frivilligt, annars med poliseskort i enlighet med lagen, kan återvända till sitt hemland Afghanistan (?) så att hans liv som illegal runt om i Europa får ett slut.

När det gäller SVT Debatt, som publicerat Ahmad Mohammadis text, så vill jag först säga att jag inte har något alls emot att Ahmad Mohammadis text publiceras där. Tvärtom. Men: det finns anledning att undra hur redaktionen tänkte när de tog in den; det är ju en debattsajt (det hörs inte minst på namnet) och då ska texterna också kunna debatteras. Här går det inte att debattera någonting alls, berättelsen står för sig själv och ger inga öppningar till någon saklig debatt.

Är det alltså så, numera, att SVT Debatt, trots sitt namn, är en sajt där människor kan skriva lite vad de vill (sitt livs historia, om sina sjukdomar, om andra personliga upplevelser) och att kravet på en debattvinkel är borttaget? Då är det dags att ta bort upplysningen på sajten, den som tidigare har gällt:

För att kunna publicera dig på debatt.svt.se vill vi att ditt inlägg har en tydlig debattvinkel och att du har kunskap eller erfarenhet av det ämne du skriver om.

Vänligen respektera att texten är © COPYRIGHT denna blogg och inte får förvrängas, vinklas eller användas i syfte som den inte är ägnad för. Hela bloggtexten får inte användas, endast kortare citat med länkning till originaltexten här ovan. Media och andra som citerar ur texten ska ange källa! (OBS! Gäller givetvis också svenska journalister.)

Finland: En sällskapspartner ska ha en tryggad försörjning

I Finland meddelar Migrationsverket att:

En sällskapspartner som ansöker om uppehållstillstånd ska ha en tryggad försörjning

En sällskapspartner kan inte beviljas uppehållstillstånd på grund av familjeband eftersom en sällskapspartner till en finsk medborgare, eller en person som beviljats uppehållstillstånd i Finland, inte anses som familjemedlem.

Försörjningen för den person som ansöker om uppehållstillstånd ska vara tryggad till exempel med löneinkomster, besparingar eller inkomster från företagsverksamhet. Tillgångarna ska finnas på den sökandes eget bankkonto och den sökande ska fritt kunna använda dem. Beviljandet av uppehållstillstånd förutsätter att din utkomst i Finland är tryggad på annat sätt än genom förmåner som utbetalas av samhället. Som tryggad försörjning anses inte den i Finland bosatta sällskapspartnerns inkomster eller besparingar.

Följande villkor ska dessutom uppfyllas:

• Sällskapsförhållandet är etablerat. Som bevis på ett etablerat förhållande kan anses till exempel tidigare samboende eller graviditet.
• Sällskapspartnerna har för avsikt att fortsätta det gemensamma livet i Finland.

Migrationsverket förklara vad som menas med ”sällskapspartner”:

En sällskapspartner är inte en familjemedlem till en person som bor i Finland. Om du lever i ett sällskapsförhållande med en partner som har beviljats uppehållstillstånd i Finland, kan du inte beviljas uppehållstillstånd på grund av familjeband.

Ett sällskapsförhållande kan vara ett särskilt skäl till att bevilja ett tillfälligt uppehållstillstånd. För att du ska kunna beviljas ett uppehållstillstånd i Finland, ska ditt och din sällskapspartners förhållande vara etablerat. Avsikten är dessutom att ert gemensamma liv fortsätter i Finland.

Tidigare samboende (som bevis till exempel ett hyresavtal eller ett utdrag ur boenderegistret), graviditet eller någon annan faktor som tyder på täta kontakter kan betraktas som ett bevis på ett stadigt förhållande. Ingendera får vara gift på annat håll.

Blanketten som ska fyllas i, och som en mängd bilagor (som ska vara översatta av en auktoriserad translator till finska, svenska eller engelska) ska bifogas till, är på sex sidor. På blanketten ska också anges hur man ämnar försörja sig i Finland och kopior av kontoutdrag eller bevis på förmögenhet och kapitalinkomster, pension eller andra medel som personen kan försörja sig på, ska bifogas.

Här kan man se hur blanketten är utformad och vad som krävs av den som vill söka uppehållstillstånd som ”sällskapspartner”, dvs varken som sambo eller gift, till en finsk medborgare eller en person i Finland med permanent uppehållstillstånd.

Vänligen respektera att texten är © COPYRIGHT denna blogg och inte får förvrängas, vinklas eller användas i syfte som den inte är ägnad för. Hela bloggtexten får inte användas, endast kortare citat med länkning till originaltexten här ovan. Media och andra som citerar ur texten ska ange källa! (OBS! Gäller givetvis också svenska journalister.)

Nej, Gefle Dagblad, flyktingar sitter inte inlåsta på Migrationsverkets förvar!

Gefle Dagblad, GD, har den 14 augusti publicerat en kort artikel: Mordbrand på Migrationsverket. Journalisten skriver bland annat:

16.13 gick brandlarmet på förvaret på Migrationsverket där flyktingar sitter inlåsta i väntan på att deras ärende ska utredas. Branden uppstod i en papperskorg på en av toaletterna.

Här har vi återigen, trist nog, en person som skriver för kanske tiotusentals läsare (jag har ingen aning om hur många så jag kan inte precisera) men inte har ens basala kunskaper i vad han skriver om. Varför utsätter tidningars ledningar sina anställda för  detta, att skriva om sådant de inte vet något om?

Artikelskrivaren påstår att ”flyktingar sitter inlåsta i väntan på att deras ärende ska utredas.” Det är helt felaktigt. Ett enkelt och beprövat journalistknep (som man kunde tro lärdes ut redan på journalistutbildningen), nämligen ett  ”lyfta-luren-kolla-med-Migrationsverket”-samtal, hade gett vid handen att:

1) flyktingar sitter aldrig inlåsta någonstans (om de inte begått brott, förstås) och de får alltid asyl. Här menas f.d. asylsökande (benämningen ”flyktingar” används felaktigt)
men
2) inte heller asylsökande sitter någonsin inlåsta på ett förvar i väntan på att deras ärenden ska utredas

Fakta (som alltså lätt hade kunnat kontrolleras med Migrationsverket):
De enda som under varierande tidslängd befinner sig inlåsta på Migrationsverkets förvar är personer som sökt asyl och fått avslag på sina ansökningar (f.d. asylsökande) samt illegala invandrare som stannat längre än deras viseringar tillåter eller som olagligt tagit sig in i landet. Det handlar alltid om personer som, trots beslut om att de ska lämna landet, vägrar göra det och som misstänks försöka hålla sig undan utvisning. De sitter på förvaren i väntan på att deras resehandlingar m.m. ska bli klara så att de kan skickas tillbaka till sina hemländer.

På alla områden som tidningar och andra medier rapporterar förväntar sig allmänheten, som tar del av rapporteringen, att den ska vara korrekt och gärna också upplysande och informativ för dem/oss som inte är insatta i ämnet i fråga. Men gång på gång visar det sig att just på ett av de största och viktigaste samhällsområdena, asyl och migration, så rapporteras det – medvetet eller omedvetet – felaktigt. Varför, kan man undra.

Lär sig inte journaliststuderande i Sverige att kontrollera fakta innan de rafsar ihop något som sedan många människor tar del av och tror på? Har också journalistiken, liksom skolan, chanserat så till den grad att varje invånare i landet måste bli sin egen journalist och försöka gräva fram fakta och korrekta termer i stället för att läsa texter eller ta del av reportage i radio och tv som man inte kan lita på är korrekta?

Vänligen respektera att texten är © COPYRIGHT denna blogg och inte får förvrängas, vinklas eller användas i syfte som den inte är ägnad för. Hela bloggtexten får inte användas, endast kortare citat med länkning till originaltexten här ovan. Media och andra som citerar ur texten ska ange källa! (OBS! Gäller givetvis också svenska journalister.)

En migga: ”Det här var välkomstbilden vid Migrationsverkets stora chefsmöte.”

För att Migrationsverket är en havererad och icke-rättssäker myndighet där alltför få verkar ha personligt eller tjänstemannaansvar* och där inte mycket – om ens något – förbättras (trots det glada utropet på den fina registreringsskylten på MIG-bilen), publicerar jag den här bilden som symboliserar vad som idag torde vara Sveriges Hej & Hå-myndighet nr 1.

En migga:

Det här var välkomstbilden vid Migrationsverkets stora chefsmöte den 16-17 mars 2011, dit samtliga chefer på verket kallats.

Kommentar: ”Respekt för människan” och ”Ständiga förbättringar” står det på Migrationsverkets glada, tecknade bil som kör mot ”Ett Sverige som med öppenhet tar tillvara den globala migrationens möjligheter”. ”Alla ska med”, verkar vara det glada mottot. Synd bara att man inte ritade dit Bamse också, med en honungsburk i ena handen och en svensk flag… nej,en skylt där det står ”Välkommen” på, på en mängd olika språk!

Klicka på bilden för att se den i större format.

Läs bland annat Skalman förklarar asylprocessen apropå att Migrationsverket gav ut en Bamsetidning för asylsökande barn. Nu  går det inte längre att hitta Bamsetidningen hur man än letar på Migrationsverkets hemsida. Trots att man för två år sedan tyckte att Skalman på ett så bra sätt förklarade asylprocessen – på svenska – för asylsökande barn… Och trots att det står så här på hemsidan:

För asylsökande barn – Dessa sidor är till för barn som och kommit och sökt asyl. Här beskriver vi vilka steg som en person går igenom som asylsökande på ett sätt som även yngre barn förstår. Här finns hela Bamsetidningen ”Bamse, Mile och Meles” och ”Skalman förklarar asylprocessen”.

Dock sparade jag tidningen och laddade upp en del av sidorna i publikationen som det statliga Migrationsverket ägnat sig åt att producera och lägga en rejäl hög gullpengar (andras gullpengar…) på. Klicka på bilderna för att se dem i större format.

* Läser man miggornas berättelser genom åren så finns det trots allt en hel del goda exempel på enskilda miggor som tar både personligt ansvar och det tjänstemannaansvar som de inte har men borde ha enligt lag. Det är dock svårt, kan man läsa i många inlägg från miggor som faktiskt försöker göra sitt bästa, när order från teamledare och diverse chefer och högsta ledningen går stick i stäv med vad lagen säger. Boken Inte svart eller vitt utan svart och vitt, med deras berättelser under fyra år, 2008-2011, kan köpas här. Nästa bok, som omfattar åren 2012-2013 kommer i februari 2014 och då kommer alltså sammanlagt sex års miggberättelser att finnas samlade i bokform.

Vänligen respektera att texten är © COPYRIGHT denna blogg och inte får förvrängas, vinklas eller användas i syfte som den inte är ägnad för. Hela bloggtexten får inte användas, endast kortare citat med länkning till originaltexten här ovan. Media och andra som citerar ur texten ska ange källa! (OBS! Gäller givetvis också svenska journalister.)

En migga: ”Efter två veckors anställning (ibland inte ens det) får man börja utreda själv.”

Blandad kompott från en migga:

En sommarvikarie på en annan enhet gav en av de hungerstrejkande afghanerna flyktingstatus (!!!) på grund av att han konverterat! Sommarvikarien tyckte att han var trovärdig trots att han aldrig yppat ett enda ord om konvertering från islam till kristendomen i någon av sina tidigare prövningar. Att notera: Den påstådda konverteringen skedde en månad efter att mannen fått sitt sista avslag, och grundade sig på att han kunde de tio budorden?!!  En skandal för det svenska rättssamhället.

Kommentar: På detta sätt låter Migrationsverket alltså sommarvikarier fatta beslut som går emot andra beslut och bidrar till att göra hela asylsystemet både oberäkneligt och orättvist. Och, förresten: På vilka andra myndigheter får en helt ny sommarvikarie utan ordentlig introduktion och därmed utan nödvändiga kunskaper, besluta i ärenden som har oerhört stor betydelse för enskilda individers liv och framtid, men obönhörligen också för landet Sveriges ekonomi och framtid?

Miggan berättar vidare om hur lite som krävs för att få börja fatta viktiga juridiska beslut med mycket stor betydelse för enskilda människor och för hela landet:

Efter två veckors anställning (ibland inte ens det) får man börja utreda själv. Utan hjälp förutom föredragande i paus för beslutsfattare. Ja, du har ju hört hur ”bra” vissa beslutsfattare är… Efter två veckor har man kanske varit med på fem utredningar och inte har man fått lära sig att ifrågasätta uppgifter som sökande ibland slänger ur sig. Det är för övrigt väldigt godtyckligt vems utredningar man får vara med på. Vissa är inte så bra på att utreda…

Lagen lär vi oss, med kategorier för de olika statusförklaringarna men hur strikt vi ska följa lagen och kriterierna för de olika statusförklaringarna är tyvärr upp till varje enskild tjänsteman att själv komma på.

Kommentar: Man tycks från regeringens och riksdagens håll och från Migrationsverkets lednings sida tycka att på just detta rättsområde (men inget annat) så går det bra med den godtycklighet som miggan ovan berättar om och som även andra miggor i sex års tid berättat om här på bloggen. Utlänningslagen och gemensam praxis är alltså inget som behöver följas; snabba beslut som fattas lite hipp som happ duger. Sedan låtsas Migrationsverkets ledning utåt att det sysslas med seriösa asylprocesser i Sverige.

Det blir allt fler som förstår det som miggorna gång på gång på gång med stor tydlighet rapporterat om: att det asylområdet i Sverige sedan länge har havererat. Tyvärr verkar insikten inte i någon större utsträckning nå regering och riksdag (och knappast heller den svenska journalistkåren). Bland dessa agerar man i stället strutsmässigt och enligt devisen ”det jag inte ser och hör när jag stoppar huvudet i sanden, det finns inte”. Märkligt.

Vänligen respektera att texten är © COPYRIGHT denna blogg och inte får förvrängas, vinklas eller användas i syfte som den inte är ägnad för. Hela bloggtexten får inte användas, endast kortare citat med länkning till originaltexten här ovan. Media och andra som citerar ur texten ska ange källa! (OBS! Gäller givetvis också svenska journalister.)

En migga: ”Flyktingstatus ges på felaktiga grunder.”

En migga om ansvarslösa chefer och hur rättslöst det går till bakom Migrationsverkets kulisser. Vilket alla som följt miggornas berättelser här på bloggen de senaste sex åren förstås redan känner till…

När det gäller återkallande av PUT

Den vanligaste orsaken till ett återkallande av ett uppehållstillstånd, ÅTK som vi kallar det, är så kallade afghanska kvinnor (min förklaring: långt ifrån alla kvinnor som säger sig vara från Afghanistan är från det landet…) utan manligt nätverk. Men detta sker knappt alls, trots att det är uppenbart att kvinnorna ljugit eftersom männen nästan alltid dyker upp från Grekland där de, enligt kvinnornas asylintervjuer, plötsligt har ”försvunnit”.

Ibland dyker de ”försvunna” männen upp så kort tid som knappt en månad efter PUT-beskedet! Vi miggor får inga så kallade pinnar för en eventuell PUT ÅTK, varvid många teamledare – som också agerar beslutsfattare – vägrar låta handläggare utföra en ÅTK! Anledningen sägs vara att vi inte har tillräckliga bevis för att mannen verkligen inte var försvunnen vid utredningstillfället…

Anmärkningsvärt är även att vissa miggor helt ogrundat ger dessa kvinnor flyktingstatusförklaring enligt 4 kap 1§ utlänningslagen, som gör det omöjligt att göra en PUT ÅTK då ett sådant endast kan göras på lägre skyddsstatusförklaringar. Flyktingstatus ges alltså på felaktiga grunder! Verket har faktiskt börjat uppmärksamma detta strax före midsommar och experterna har fått i uppdrag att utreda det. (Min kommentar: olika praxis tycks råda också på det här området inom det röriga Migrationsverket. Dessutom: vad är det som ska utredas? Det är ju bara att kommunicera till handläggare, beslutsfattare, teamledare etc att lagen ska gälla?)

Migrationsverkets experter har meddelat att vi inte längre ska ge dessa kvinnor flyktingstatus, utan ge dem statusen ”särskilt ömmande omständigheter”, vilket gör det möjligt att återkalla deras PUT. Men trots det driver många teamledare ändå på handläggarna att snabbt ge männen PUT eftersom ”man inte kan ha beslutsklara ärenden liggande”, vilket  är en uppenbar ursäkt för att teamet ska få en snabb pinne.

Eftersom det är fråga om asylbedrägerier är teamledarna uppenbart rädda att ärendena ska kosta handläggarna mycket tid och vill inte riskera detta. (Min reflektion: anställda vid Migrationsverket förespråkar och accepterar därmed alltså asylbedrägerier!?). Ofta har en handläggare gott om beslutsklara ärenden att välja mellan eftersom vi är överbelastade. Ärenden kan ibland ligga beslutsklara i flera månader utan att de hinns med.

Vänligen respektera att texten är © COPYRIGHT denna blogg och inte får förvrängas, vinklas eller användas i syfte som den inte är ägnad för. Hela bloggtexten får inte användas, endast kortare citat med länkning till originaltexten här ovan. Media och andra som citerar ur texten ska ange källa! (OBS! Gäller givetvis också svenska journalister.)

En migga: ”Myndigheten måste göras om i grunden”

En migga om vilka viktiga förändringar som krävs på det fullständigt kaotiska asylområdet i Sverige:

Myndigheten måste göras om i grunden

1. Högre och konkurrenskraftigare löner till att börja med. Som gör att folk vill stanna kvar. För mitt slitgöra som beslutsfattare på verket anses vara värt 27.000 kronor i månaden.

2. Kontinuerlig utbildning i intervjuteknik och varningstecken för överdrifter och lögner samt kritiskt tänkande.

3. Anställ inte vilka idioter som helst. Det finns folk som jobbar på Migrationsverket som har fått sparken från sina tidigare jobb på grund av inkompetens.  Dem anställer verket och ger fast tjänst! Ibland funderar jag på om vi är ett dagcenter istället för ett statligt verk.

4. Jämför hur andra nordiska länder gör och härma det istället för att säga att de är inhumana.

5. Politikerna måste få upp ögonen och handla på det sätt du sagt i alla dessa år.

Jag vill tro att det kan gå att vända skutan. Sakta men säkert börjar ju fler och fler ta till sig och förstå att det inte kan fortsätta som hittills. Så det går kanske åt rätt håll ändå, trots alla bakslag och alla galenskaper vi ser och hör. Det krävs bara engagerade människor som berättar och förklarar. Som du, jag och alla andra miggor som berättar. Men de som har makt att förändra måste lyssna!

Kommentar: Det är bra att en migga, som sett och vet hur rättsosäkert asylområdet är, ändå orkar vara lite hoppfull. Det hedrar också den här miggan att han/hon vill dela med sig av sin syn på vad som krävs för att få skutan m/s Haveriet (=Migrationsverket) att vända. Minimikrav, men i alla fall.

Själv är jag inte fullt lika hoppfull eftersom jag under många år inte sett eller märkt av någon vilja till lyssnande och förståelse från dem som kallas ”ansvariga”, de som för länge sedan borde ha agerat. Att erkänna sitt misslyckande vill väl ingen göra, men det är faktiskt vad som krävs. Mitt hopp om att så ska ske bland svenska regerings- och riksdagsrepresentanter är dock inte stort. Paradoxalt nog så kanske ändå dessa – hittills tämligen ointresserade – personers intresse vaknar till liv under det kommande året. För det är ju valår och alla vill sitta (kvar) vid grytorna och alla vet att de måste ”förhålla sig” till det nästintill onämnbara: partiet som befaras ta mängder av väljare av flera partier. Så av egoistiska, egennyttiga skäl kanske några partier (gissningsvis S och M) ändå börjar titta på den ofta rättsvidriga asylhanteringen och – förhoppningsvis – av den anledningen börjar  lyssna till vad miggorna informerat om i så många år.

Hoppet är det sista som dör.

Vänligen respektera att texten är © COPYRIGHT denna blogg och inte får förvrängas, vinklas eller användas i syfte som den inte är ägnad för. Hela bloggtexten får inte användas, endast kortare citat med länkning till originaltexten här ovan. Media och andra som citerar ur texten ska ange källa! (OBS! Gäller givetvis också svenska journalister.)

Den som tycker att det finns en svensk ”generositet” och ”humanitet” att vara stolt över på asylinvandringens område, räcker upp en hand!

Jag fick återigen ett skakande samtal, denna gång från en person som arbetar på ett LVU-hem + ibland på ett asylboende. Fruktansvärda historier om hemska interiörer, lögner, slagsmål, förstörelse, aggressivitet, krav, dålig mat, höga kostnader, psykiskt illamående, förtvivlan, kriminalitet, hat, ilska etc, etc, etc. Allt i en salig blandning. Det passar att sitta i riksdag och regering och titta på papper och siffror och att åka på välordnade, förhandsanmälda besök på hög nivå till den här typen av ställen, men den verkliga verkligheten vill ytterst få politiker – om ens någon? – se och ta till sig.

Men jag måste (Ja, jag måste, för vem ska annars göra det? Jag kan inte bara låtsas som det regnar.) lyssna på de förtvivlade människorna? Både svenskarna som ska orka jobba med detta och försöka ha kvar sin medmänsklighet och empati, men också orka agera kraftfullt när bedrägerier och kriminalitet går för långt (vilket de inte vågar för då får de sparken) OCH de asylsökande som inte förstår beslut, som inte klarar att acceptera att de inte får stanna ens när beslutet om avslag är helt korrekt etc.

När jag hör vad de får att äta på asylboendena så blir jag arg och tänker: Sitt ni där, ni som skapar upphandlingskriterierna, och ange att asylboendena ska tillhandahålla allt det som anges i  dem (klicka på bilden för större text) och var nöjda med er själva. Tror ni att de boende får den mat som skattebetalarna betalar för? Inte enligt dem som har insyn, men av rädsla för att få sparken kan de inte ens slå larm. Annat än till mig. Och kanske att någon vågar kontakta en journalist; hittills har jag dock inte sett eller hört något om hur t.ex. Attendo uppfyller de kriterier de skrivit under på att uppfylla.

Det är samma visa från många asylboenden runt om i landet! Alla samtal och mejl jag får kan jag inte ens skriva om; dels för att någon kan kännas igen om hemska, specifika omständigheter blir offentliga (jag måste skydda mina uppgiftslämnare); dels för att jag inte varje dag, flera timmar om dagen, kan sitta skriva ner allt jag får veta. Jag har inte betalt för att göra både journalisters och inspektionspersonals jobb eller ta tag i sådant som högavlönade politiker (ett hiskeligt stort antal riksdagsledamöter, till exempel!), eller några av de drygt 3.000 som finns i regeringskansliet) borde ta tag i. Borde ha tagit tag i för decennier sedan, faktiskt.

Jag kan inte lyssna på verklighetsfrämmande journalister och politiker längre, det går inte. Jag orkar inte, när jag vet hur det ser ut bortom deras deras ekonomiska kalkyler, statistik och floskliga och verklighetsfrämmande ord som ”fri invandring”, ”generös och human asylpolitik”, ”alla människors lika värde” etc. Meninsglösheter utan förankring därute, där människor sitter 7 km från närmaste tätort och får två tunna brödskivor, två skivor hårdost, ett litet smörpaket och en tepåse till kvällsmål. Varje dag. Och inte har någon att  tala med, ingen att fråga om något. Inget att göra.

”Sverige ska vara ett generöst och humant asylland”. Det politiska  mantrat är fullständigt befängt. För vad som bör gälla är: ”Sverige ska vara ett rättssäkert asylland”. För om man respekterar rättssäkerheten i handling och inte bara i tomma ord, då blir det också humant. Kanske inte fullt så ”generöst” som nu om asylbedragarna inte längre beviljas PUT, men då vet människor vad de har att rätta sig efter och att de kan lita på att Sverige följer sina egna lagar och de konventioner landet har ratificerat. Och medan de, som styrker sina historier och visar id-handlingar väntar på Migrationsverkets rättssäkra beslut på asylboenden så ska de få den mat som skattebetalarna betalar för att de ska få. De ska inte heller lämnas helt utan kontakt med Migrationsverket, som nu endast kommer någon timme i veckan (!!!) till ett boende med 150 asylsökande.

Den som tycker att det finns en svensk ”generositet” och ”humanitet” att vara stolt över på asylinvandringens område, räcker upp en hand!

Vänligen respektera att texten är © COPYRIGHT denna blogg och inte får förvrängas, vinklas eller användas i syfte som den inte är ägnad för. Hela bloggtexten får inte användas, endast kortare citat med länkning till originaltexten här ovan. Media och andra som citerar ur texten ska ange källa! (OBS! Gäller givetvis också svenska journalister.)