Den som tycker att det finns en svensk ”generositet” och ”humanitet” att vara stolt över på asylinvandringens område, räcker upp en hand!

Jag fick återigen ett skakande samtal, denna gång från en person som arbetar på ett LVU-hem + ibland på ett asylboende. Fruktansvärda historier om hemska interiörer, lögner, slagsmål, förstörelse, aggressivitet, krav, dålig mat, höga kostnader, psykiskt illamående, förtvivlan, kriminalitet, hat, ilska etc, etc, etc. Allt i en salig blandning. Det passar att sitta i riksdag och regering och titta på papper och siffror och att åka på välordnade, förhandsanmälda besök på hög nivå till den här typen av ställen, men den verkliga verkligheten vill ytterst få politiker – om ens någon? – se och ta till sig.

Men jag måste (Ja, jag måste, för vem ska annars göra det? Jag kan inte bara låtsas som det regnar.) lyssna på de förtvivlade människorna? Både svenskarna som ska orka jobba med detta och försöka ha kvar sin medmänsklighet och empati, men också orka agera kraftfullt när bedrägerier och kriminalitet går för långt (vilket de inte vågar för då får de sparken) OCH de asylsökande som inte förstår beslut, som inte klarar att acceptera att de inte får stanna ens när beslutet om avslag är helt korrekt etc.

När jag hör vad de får att äta på asylboendena så blir jag arg och tänker: Sitt ni där, ni som skapar upphandlingskriterierna, och ange att asylboendena ska tillhandahålla allt det som anges i  dem (klicka på bilden för större text) och var nöjda med er själva. Tror ni att de boende får den mat som skattebetalarna betalar för? Inte enligt dem som har insyn, men av rädsla för att få sparken kan de inte ens slå larm. Annat än till mig. Och kanske att någon vågar kontakta en journalist; hittills har jag dock inte sett eller hört något om hur t.ex. Attendo uppfyller de kriterier de skrivit under på att uppfylla.

Det är samma visa från många asylboenden runt om i landet! Alla samtal och mejl jag får kan jag inte ens skriva om; dels för att någon kan kännas igen om hemska, specifika omständigheter blir offentliga (jag måste skydda mina uppgiftslämnare); dels för att jag inte varje dag, flera timmar om dagen, kan sitta skriva ner allt jag får veta. Jag har inte betalt för att göra både journalisters och inspektionspersonals jobb eller ta tag i sådant som högavlönade politiker (ett hiskeligt stort antal riksdagsledamöter, till exempel!), eller några av de drygt 3.000 som finns i regeringskansliet) borde ta tag i. Borde ha tagit tag i för decennier sedan, faktiskt.

Jag kan inte lyssna på verklighetsfrämmande journalister och politiker längre, det går inte. Jag orkar inte, när jag vet hur det ser ut bortom deras deras ekonomiska kalkyler, statistik och floskliga och verklighetsfrämmande ord som ”fri invandring”, ”generös och human asylpolitik”, ”alla människors lika värde” etc. Meninsglösheter utan förankring därute, där människor sitter 7 km från närmaste tätort och får två tunna brödskivor, två skivor hårdost, ett litet smörpaket och en tepåse till kvällsmål. Varje dag. Och inte har någon att  tala med, ingen att fråga om något. Inget att göra.

”Sverige ska vara ett generöst och humant asylland”. Det politiska  mantrat är fullständigt befängt. För vad som bör gälla är: ”Sverige ska vara ett rättssäkert asylland”. För om man respekterar rättssäkerheten i handling och inte bara i tomma ord, då blir det också humant. Kanske inte fullt så ”generöst” som nu om asylbedragarna inte längre beviljas PUT, men då vet människor vad de har att rätta sig efter och att de kan lita på att Sverige följer sina egna lagar och de konventioner landet har ratificerat. Och medan de, som styrker sina historier och visar id-handlingar väntar på Migrationsverkets rättssäkra beslut på asylboenden så ska de få den mat som skattebetalarna betalar för att de ska få. De ska inte heller lämnas helt utan kontakt med Migrationsverket, som nu endast kommer någon timme i veckan (!!!) till ett boende med 150 asylsökande.

Den som tycker att det finns en svensk ”generositet” och ”humanitet” att vara stolt över på asylinvandringens område, räcker upp en hand!

Vänligen respektera att texten är © COPYRIGHT denna blogg och inte får förvrängas, vinklas eller användas i syfte som den inte är ägnad för. Hela bloggtexten får inte användas, endast kortare citat med länkning till originaltexten här ovan. Media och andra som citerar ur texten ska ange källa! (OBS! Gäller givetvis också svenska journalister.)